Avslutande diskussion/slutsats

Analysen har strävat efter att konkretisera svenska normer och hur de fungerar. Det har

genomgående lyfts fram hur dessa blir synliga under undervisningen i mansgrupperna. Dessutom har analysen försökt ta reda på vilken plats invandrarmännen har i det svenska normsystemet. För att få en djupare förståelse av detta är det essentiellt att se på relationen mellan struktur och individ. Vilken handlingsfrihet har den enskilde individen egentligen? Vad bestämmer hans handlingar? Antagligen är det bara möjligt att spekulera kring detta, då det inte tycks finnas några klara svar. Däremot har det under analysen framkommit ett par nämnvärda aspekter.

För det första föreslås hur stereotyperna av invandrarmannen och den svenska mannen fungerar. Tidigare konstaterades att stereotyperna är fiktiva bilder. Stereotyperna verkar befinna sig i en annan värld än de individer de definierar. Samtidigt- och detta är viktigt- är stereotyperna högst verkliga. De är aktiva i den mån att de anger begränsningar och möjligheter för individen. Således är de nödvändiga att ta hänsyn till om vi vill förstå grunderna för mänskligt handlande. För att vara extra tydlig; stereotyperna fanns inte innan människan, de skapades/skapas av honom/henne. Därmed inte sagt att vi helt plötsligt kan bestämma oss för att skapa en stereotyp.

48 Ideal/normer skapas i en konstant relationell kamp om vad som ska ingå i diskursen om det samma. Med andra ord är det en evig dialektik mellan individ och stereotyp. Dels upprätthålls stereotypen av mänskligt handlande, dels förhandlas och förändras stereotypen av det samma handlandet. Dock är det så att idéer verkar vara betydligt mer rigida än den sociala verkligheten. I analysen argumenteras för att invandrarmannen möjligtvis redan är jämställd. Kanske har

invandrarmannen till och med fler gemensamma normer med sin svenska granne i exempelvis Malmö, än vad denna i sin tur har med sin landsman i Kiruna. Men, idealen tillsäger att

invandrarmannen är ”bärare av traditionstyngda patriarkala beteenden”( Bredström, 2005:182). Oavsett vilken bakgrund denna invandrarman kan ha, reduceras han till en representant för en patriarkal kultur där alla män är icke-jämställda.

I den här uppsatsen har stereotypen av invandrarmannen framkommit som en motpol till den svenska mannen. Invandrarmannen beskriver således hur en svensk man är. Utan den icke- jämställda invandrarmannen kan inte den jämställda svenska mannen existera. Här är det viktigt att förtydliga ännu ett resonemang i förhållande till stereotyperna, och det handlar delvis om hur kultur betraktas. Detta är av intresse eftersom informanterna i uppsatsen återkommande refererat till kulturella skillnader. Från ett antropologiskt perspektiv är kultur en aspekt vid en handlig, inte något vi har (Hylland-Eriksen, 2003:37). Till en viss mån går det betrakta kultur som något instabilt och rörligt, men detta ser endast ut att gälla oss själva, det vill säga svenskar. När det kommer till andra, de som inte är lika oss, är med en gång kultur något statiskt. Avvikande beteenden betraktas helt plötsligt som kulturellt betingade. ”De andra” har en kultur medan svenskar gör kultur. ”De andra” är reducerade till den grupp de tillhör medan svenskar är internt differentierade. Svenskars beteende kan bero på en mängd olika betingelser utöver kulturella. Visst finns det fortfarande svenska män som betraktar sig som familjens överhuvud. Visst finns det svenska män som är våldsamma. Visst finns det svenska män som våldtar. Dessa avvikande beteenden förklaras dock sällan med referenser till den svenska kulturen. Samtidigt finns det män från mellanöstern som inte slår, våldtar eller anser sig vara familjens överhuvud. När

invandrarmännen benämns som tyngda av en patriarkal kultur reduceras en grupp människor som är lika olika internt som svenskar är sig emellan.

Ofta handlar det inte ens om faktiska olikheter. Istället är det mer troligt att det handlar om, som de Los Reyes och Molina hävdar, att stereotypen av den icke-jämställda mannen är en konstruktion vilken hjälper oss att definiera vilka vi själva är (de Los Reyes & Molina,

2005:306ff). I förhållande till invandrarmannen är den svenska mannen jämställd. Det är dock inte säkert att han är jämställd i förhållande till övriga befolkningen i Sverige. Diskussionen kring jämställdhet och barnuppfostran visar hur invandrarmännen görs till bärare av en patriarkal

49 kultur, vilket betraktas som ett problem och måste åtgärdas. Invandrarmannen verkar till större grad vara sin kultur än den svenska mannen. Enligt ovanstående resonemang är invandrarmannen det samma som sin stereotyp. Bilden av den svenska mannen visar dock upp betydligt mer variation. Ylva Brune menar att det är svårt att identifiera en typisk svensk man på grund av att han ser ut att vara ”diskursens osedda utgångspunkt… som för att behålla sin strategiska överlägsenhet undviker att definiera sig själv” (Brune, 2005:178). Det går att tillägga till Brunes resonemang att det finns en stereotyp av den svenska mannen, men denna används

huvudsakligen endast strategiskt i förhållande till det som betraktas vara annorlunda. Interna olikheter inom gruppen invandrarmän är således irrelevanta då ”den andra” inte huvudsakligen är en beskrivelse av ”den andra”, utan av en själv.

Ovanstående kan tyckas ge en dyster bild av mansgrupperna. Enligt resonemanget skulle mansgrupperna verka mot sitt syfte. Om benämnandet av något/någon skapar den samma innebär det att mansgrupperna är delaktiga i att reproducera kategorin invandrarmän. Genom att placera männen i grupper finns det risk att detta skapar invandrarmannen. Dessutom benämner man de egenskaper där invandrarmannen bör förändras. I den processen finns risken att

ytterligare befästa invandrarmannen som annorlunda, som en utomstående. Samtidigt som denna problematik måste beaktas är det inte så enkelt. Mansgrupperna fyller trots allt en mycket viktig funktion. I mansgrupperna uppnår männen en viss medvetenhet om befintliga normer i Sverige. De lär sig efter vilket ramverk det svenska samhället är uppbyggt. I den här uppsatsen har svenska normer om jämställdhet och barnuppfostran givit exempel på hur deltagarna i

mansgrupperna lär sig ”hur man gör i Sverige”. Med andra ord blir invandrarmännen medvetna om befintliga diskurser.

Om det är som Foucault hävdar (1990), att det är en ständig förhandling om vad som ska ingå i diskursen om något, innebär det nu att männen kan delta i denna evigt pågående diskursiva produktion med helt andra förutsättningar. I mansgrupperna använder sig ledarna av stereotyper, både av svenskar och av invandrarmän, och således blir deltagarna medvetna om hur den

generella bilden av dem själva ser ut. Med den kunskapen kan därefter invandrarmännen vara delaktiga i att utmana stereotypen av sig själva. De kan, som Butler antagligen skulle hävda, påverka den struktur de lever innanför(Butler, 2005:114f). Invandrarmännen kan

förhoppningsvis, efter att ha genomgått mansgrupp utbildningen, bidra till att förskjuta nämnda struktur. De kan göra så genom att agera på ett icke-förväntat sätt. På så vis kan

stereotypifieringen av dem smuldras upp och ersättas av en mer nyanserad bild av invandrarmän. Till slut kommer det kanske inte finnas en kategori av invandrarmän. Och oavsett om kategorin upphör att existera så kommer antagligen de nuvarande negativa associationerna förändras.

50