I slutet på 1800-talet uppstod det vi kallar för det moderna samhället och det syns symptomatiskt att Weber samtidigt denna tid förde fram idéer om den karismatiska auktoriteten som legitimeras av en viss känsla eller en viss persons personliga egenskaper.308 Ordet karismatisk som i den kristna kontexten anknyter till ordet ”nådegåva” (från grekiskans ord χάρισμα, karisma), har i den sekulära kontexten bytts ut till att vara en upphöjd lysande person. Denna övergång för ordet från en kontext till en annan kan på många sätt sammanfatta Albert Wickmans resa.
Wickman ville framträda som en fredens profet. Han hade ett viktigt ärende, men det fanns stora problem i det han sa och gjorde. För det första saknas tydliga definitioner. En av frågorna för uppsatsen var hur Wickman definierar pacifismen och svaret är att det sker genom negationer till ordet krig, men han definierade inte begrepp som krig, fred, våld, rättvisa mm.
Att vara mot kriget kan alla vara och likaså för freden men det är för otydliga begrepp. Det fanns exempelvis ingen mer konkret konfliktlösande idé eller verkligt utforskande om hur man hanterade vad som orsakade krig. Svenska Freds tycks inte heller ha tagit in Wickmans anti-krigs idé, vilket kanske antyder att mer intellektuella krafter inom den organisationen såg svagheterna i Wickmans ideologi och inte tillät ytterligare ett luftslott att byggas, dock behövs mer forskning för att svara på den frågan. Ett andra problem var hans brist på förankringen i en rörelse. Han skapade verkligen rörelse, men rörelsen (eller rörelserna) drevs ytterst av hans självcentrering. Han tänkte säkert att han stod i det godas tjänst men hans ego får dessvärre vara svaret på uppsatsens fråga om vad som var hans bevekelsegrunder och det är djupt tragiskt naturligtvis. När hans levnadsteckning ska sammanfattas syns Wickman ha bränt alla förtroenden han fick - baptistsamfundets, Svenska Freds, allmänhetens och förmodligen
306 Albert Wickman, Vita hären: Ett kärlekens hot, 1914, s. 39. Wickmans tryckta sjusidiga tal, Tal n:o 1, börjar med en instruktion: ”Läs sakta, högt och tydligt!” och slutar med orden: ”Efter mötet, försök få in talet i någon ortstidning.” Det var Wickmans ord som skulle spridas.
307 Albert Wickman, Vita hären: Ett kärlekens hot, 1914, s. 20.
308 Nationalencyklopedin, auktoritet.
http://www-ne-se.proxybib.miun.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/auktoritet [hämtad 2021-04-26].
49 (56) Silvas, hans första fru, också. Wickman stos över allt och alla och det politiska och det religiösa var för honom redskap för något ”större” – fred på jorden. Men inte ens Gandhi eller Jesus kunde höja sig från folket, utan levde med och i en rörelse med andra.
En sak som förvånar i studiet av Wickman är att han som i sin baptism äger en stark baptistisk och anabaptistisk pacifistisk tradition, istället valde att evangelisera både sitt sammanhang och samtiden med Tolstoys lära. Den skärningspunkt som borde varit tydlig i Wickman med ett möte mellan pacifism och baptistisk teologi, låter sig inte göras eftersom Wickman har Tolstoj som primär inspiration. Det baptistiska och frikyrkliga finns med, men på frågan om hur Wickman motiverade pacifismens sak blir Tolstoys kristna etik och en upplysningstro förankrad i unitaristiska idéer, det primära svaret. Wickman hade ett andligt koncept och en frikyrklig folkrörelsekänsla samt en kristen eskatologi som är viktig i förståelsen av honom, men förnuftet var det primära som skulle övertyga människor om att en pacifistisk hållning var det rätta.
Slutligen syns Wickman ha predikat handling, men förutom bygget av själva agitations-organisationen, stannade det vid en massa ord. Wickman ville göra metod av Tostoys lära men misslyckades i praktiken, samtidigt måste tillerkännas att han faktiskt försökte och det tycks som att han i detta ändå gjorde något unikt. Först på 1950-talet utvecklade FN fredsbevarande styrkor som kliver in i konfliktsituationer, men dessa är ändå något annat eftersom deras styrkor är beväpnade förband och obeväpnade observatörer.309 Wickman tänkte sig en här av obeväpnade och frivilliga. Det finns sedan 1980-talet en liten organisation som på kristen grund sänder ut människor att träda emellan stridande parter vid namn Christian Peacemaking Teams (CPT).310 Syftet för den organisationen är att synliggöra de lokala fredsivrarnas kamp som med icke-våldsmetoder konfronterar våld och förtryck. CPT arbetar huvudsakligen med information, men de sänder också delegationer med människor till konfliktzoner i världen.311 Detta är en mer genomtänkt organisation, men numerärt långt mer marginell än den antikrigsorganisation som Wickman uppbådade på 1910-talet.
Vid skrivandet av denna uppsats har författaren tagit kontakt med John D. Roth, Prof. of History vid Goshen College, Philipp Gollner, Associate Professor of U.S. History, också vid Goshen College samt David C. Cramer, Institute of Mennonite Studies vid Anabaptist Mennonite Biblical Seminary, för att efterfråga om de känner till några organisationer eller initiativ som fanns före CPT med en agenda att träda emellan stridande parter. De känner inte till några sådana. Det kan vara så att Wickman, trots alla negativa slutsatser ovan kring hans verksamhet, samtidigt var långt före sin tid med ett initiativ som ännu i mycket kan vara en
309 ”Den första FN-ledda insatsen med beväpnade förband organiserades 1956 på initiativ av Dag
Hammarskjöld i samband med Suezkrisen.” Nationalencyklopedin, FN:s fredsbevarande styrkor. http://www-ne-se.proxybib.miun.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/fns-fredsbevarande-styrkor [hämtad 2021-05-10].
310 www.cpt.org.
311 Se mer om organisationens syfte på www.cpt.org/about.
50 (56) oprövad fredsmetod. Wickman beskrev att det fanns andra liknande initiativ som hans och omnämner en White Brigade 1916. Här finns ett outforskat område för vidare forskning.
Det finns också behov av mer kunskap om den svenska frikyrklighetens historiska engagemang för fred. Fogelström skrev: ”herrnhutarna lär under början av 1800-talet spritt en del små fredsskrifter, ’Oliveblad’, i Sverige.”312 Herrnhutarna kom före det baptistiska genombrottet och var en rörelse starkt påverkad av anabaptismen. Fogelström hänvisar alltså till ett rykte och i arbetet med denna uppsats tillfrågades två forskare om dessa ’oliveblad’, men det syns inte finnas någon kunskap eller forskning om detta alls.313 Överhuvud är också den anabaptistiska tanketraditionen alltför dåligt analyserad utifrån svensk kontext, samtidigt som det är uppenbart att den har haft viss påverkan.314 Slutligen är den pacifistiska traditionen inom baptismen i Sverige inte väl utforskad och fler idéanalyser vore välkommet.
312 Per Anders Fogelström, Kampen för fred, 1971, s. 13.
313 I personlig kommunikation med Christer Ahlberger, professor i historia på Göteborgs universitet, samt Per von Wachenfeldt, historisk researcher framkommer detta. De båda är redaktörer för boken Herrnhutismen i Västsverige, Artos, Skellefteå, 2019.
314 Det finns ett litet anabaptistiskt nätverk i Sverige som gett ut några skrifter, men ingen som på djupet belyser relationen till historiska svenska frikyrkliga idétraditioner. Se www.anabaptist.nu.
51 (56)