I dialog med hemtjänstens röster
Metodologiska val och hur dessa hanteras har varit avgörande för vad som varit möjligt att få syn på i en föränderlig hemtjänstverksamhet. Omsorgs- möten är mångtydiga och kan därför varken ses som enbart ”antingen eller”, eller som ”både och”, utan bör snarast tolkas som något samtidigt. I avhand- lingen har fokus varit på mötena där tre röster; biståndsbedömarnas, hem- tjänstpersonalens och de äldres röster har fått bli hörda. De äldre och den omsorg de får eller inte får, har varit i fokus både direkt och indirekt. För att ringa in mötena i hemtjänsten och för hur villkoren för dessa uppfattas så har möjligheten att kunna gå mellan olika grupper och olika nivåer varit nöd- vändig. Detta angreppssätt har bidragit till det medvetna valet att även låta min röst bli framträdande genom avhandlingen, då jag som tolkare framstäl- ler informanternas egen berättelse samtidigt som jag tolkar denna.
Mångtydighet kan ses som ett senmodernt tecken; vilket kan sägas handla om att inte låta sig fångas av det självklara eller det till synes givna. En mångtydighet kan fångas på olika sätt. Att ta fasta på ett främlingskapsper- spektiv har för mig varit ett försök att belysa omsorgens mångtydighet. Som jag ser det, ligger förtjänsterna i just denna samtidighet som främlingskapet riktar fokus mot. Främlingskap är i den bemärkelsen främst ett metodolo- giskt redskap, som jag låtit mig inspireras av med dess dubbla innebörder som samtidigt nära respektive distanserat. Främlingskapet genom vad det står för och hur det hanteras, har bidragit till att peka mot en nödvändig väx- ling och rörelse som måste till för att studera omsorgsmöten, där jag som forskare har valt att tydligt framträda med min röst – forskarens. En med- vetenhet om min påverkan och närvaro i alla forskningsprocessens steg har således varit nödvändig då det ju innebär att ställas inför en mängd möjliga val vid såväl genomförande och framställning som vid tolkning och analys av det empiriska materialet.
I en föränderlig hemtjänstvärld är det alltid nödvändigt att problematisera välkända begrepp som tid, behov och kön samt den teoretiska förståelsen av omsorg. Men för att kunna säga något väsentligt om de möten som sker i hemtjänstverksamheten så är det inte tillräckligt med tre gruppers röster. Det handlar inte heller om rösterna i sig, utan vad man – genom att låta dessa
röster så att säga informera varandra – kan synliggöra av vad som sker med tid, behov och kön i äldreomsorgen, när dessa ”sipprar” mellan olika arenor där möten och förhandlingar sker, direkt eller indirekt. Det som till exempel omtalas på ett sätt mellan biståndsbedömarna och de äldre, kommer ut som något annat i mötet mellan biståndsbedömarna och vårdbiträde- na/undersköterskorna. Detta hade inte varit möjligt att synliggöra om det bara hade varit tre gruppers röster och uttalanden, eller om det bara hade handlat om att fånga de diskurser som dessa har tillgång till och använder sig av. Utan just genom att ha fokus på vad dessa tre grupper talar om, och hur de talar om tid, behov och kön, och samtidigt se vad detta innebär för vad som sker i mötet, så har jag kunnat synliggöra det fjärmande och förfrämli- gande som sker mellan grupperna, vad gäller dessa grundläggande teman i äldreomsorgens praktik. I analysen måste det med andra ord till en rörelse mellan grupper och nivåer för att synliggöra dessa grundläggande teman, vars innebörder förändras mellan olika förhandlingsarenor.
Biståndsbedömargruppen framstod som mer homogen, såväl med avse- ende på kön, utbildning och ålder som i åsikter och beskrivningar av mötena med de äldre, jämfört med hemtjänstpersonalen som grupp. Detta avspegla- des också i intresset av att delta i min studie. Nästan alla biståndsbedömare valde att delta i intervjustudien, men ytterst få av hemtjänstpersonalen. De av hemtjänstpersonalen som valde att delta vidare framstod med avseende på yttre betingelser som en homogen grupp. Samtliga hade arbetat förhållande- vis länge i hemtjänsten, ingen hade invandrarbakgrund och ingen var direkt kritisk på det sätt som en del av personalen hade uttryckt i enkäten. De kri- tiska rösterna ville inte, eller kanske de avstod på enhetschefernas inrådan, att ställa upp för intervju. Men även då jag fångat en till synes homogen grupp vad gäller vissa yttre faktorer så varierade gruppen med avseende på kön, ålder och utbildning. Den intervjuade hemtjänstpersonalen framstod också som heterogen i sina uttalanden.
Här kan man fundera över konsekvenser av frivillighetskriteriet i forsk- ningen. Vilka personer fanns representerade i studien egentligen, hade det varit möjligt att komma åt de kritiska rösterna och hade de i så fall genererat en annan kunskapsförståelse? Dessa frågor kan inte elimineras men behöver inte med nödvändighet ses som problematiska. Däremot pekar de mot nöd- vändigheten av ett reflexivt förhållningssätt genom hela forskningsproces- sen. Det är till exempel viktigt att ha i åtanke att en informant ofta framstäl- ler sig själv på ett sätt som kanske inte enbart uttrycker egna åsikter, utan också sådant som representerar olika förväntningar som formats i en social, kulturell och historisk kontext. Den information som jag gett till mina infor- manter har också betydelse för hur de tolkar och uppfattar sitt deltagande.
Detta innefattar informanternas egna föreställningar om vad som förväntas av dem i intervjusituationen, men också om vilka förväntningar verksamhe- ten ställer på dem – ”det gäller att svara bra”, som en ”god” representant för verksamheten. Hur intervjupersonerna uppfattar syftet med studien – ”san- ningen måste fram” och vilken relation som etableras i intervjusituationen har också betydelse för det som intervjupersonen uttrycker i intervjusamta- len. Men man skulle också kunna se det som ett uttryck för hur ”den goda” omsorgsdiskursen visar sig. En fördel med att arbeta med intervjuer har varit möjligheten att faktiskt kunna ställa frågor till informanterna om hur de me- nade, och de har också kunnat fråga mig. Detta är något som jag konsekvent har försökt förhålla mig till, just därför att det kan bidra till mer nyanserade tolkningar.
I omsorgens bakvatten
Innebörder av begrepp förändras över tid och fenomen omtalas ständigt på olika sätt i olika sammanhang. I teorier om omsorg har framförallt det nära och personliga i relationen mellan givare och mottagare lyfts fram som idealt för omsorgsarbetet. Detta kan beskrivas som en individualiserad omsorg, som visar sig genom ett personligt möte och ställningstagande till den äldre. Omsorg måste dock problematiseras i den kontext som omgärdar den. I en uppdelad organisering är det inte säkert att de omsorgsideal som omtalas som närhet och personligt engagemang betyder detta, eller får de konsekven- ser för de äldre som dessa ideal uppfattas kunna ha. Vid en behovsbedöm- ning kan ett personligt ställningstagande också komma att vägleda argument som leder i riktning bort från dessa omsorgsideal. En enskild bedömning kan också komma att innebära avslag för sökta hjälpbehov, med argument om att den enskilde bedöms kunna lösa det på annat sätt. Det skulle däremot bli svårt att hävda detta generellt, det vill säga med hänvisning till att (alla) äld- re kan lösa det på annat sätt.
Då verksamheter omorganiseras och följer nya styrprinciper, förs ofta viktiga verksamhetsideal fram via olika honnörsbegrepp. Effektivitet, rättsä- kerhet och individualisering som är förknippade med dagens marknadsorien- terade äldreomsorg, förväntas på ett förgivettaget sätt att uppnå kausalitet av begreppens innebörder. Om rättsäkerhet omtalas och förs in i biståndsbe- dömningarna så förväntas dessa också att bli mer rättsäkra för den enskilde i en positiv bemärkelse. Av individualisering antas något positivt följa för individen eftersom individen synliggörs. I en marknadsimpregnerad kontext, syftar individualisering snarare till något mer allmänt där individen ställs i