I detta avslutande kapitel skall jag, som författare av uppsatsen, kommentera och diskutera materialet och föra en argumentation för mina egna åsikter.
För en så pedagogisk och underlättande förståelse som möjligt för läsaren har jag, i detta avslutande kapitel, utformat en figur över arbetets disposition och innehåll i samband med sammanfattningen och diskussionen nedan.
Först vill jag återknyta till den sista meningen i kap. 1.1 där jag skrev ”(’livs-’) viktiga principen”. Anledningen var att jag ville skapa en hos läsaren fundersam tanke och späda på
Rättsregler Straffrättsliga legalitetsprincipen Utveckling Legalitetsprincipen Rättsprinciper Innebörd Offentligrättsliga legalitetsprincipen Obestämdhets- förbudet Praeter legem- förbudet Retroaktivitets- förbudet Föreskriftskrav Analogi- förbudet Legalitetsprincipens ställning inom Europa EKMR
intresset (som vanligtvis först skall väckas av sammanfattningen på sid. I). Hur skulle den enskilde individen känna och agera utan förutsebarhet av ett stadgandes innehåll? I ett sådant samhälle där förutsebarhet inte är ett krav känner sig medborgarna osäkra och otrygga. Individen kan knappast sägas vara fri då statens maktutövning utan lagbundenhet i stort sett kan innebära beslut om vad som helst som rör den enskildes fri- och rättigheter. Med detta i åtanken skulle jag vilja säga att legalitetsprincipen är en ”livs-” viktig princip.
Vad är då en princip? I arbetet har det beskrivits att författare ser olika på vad det egentligen är. Inte heller är definitionen av regler enhetlig. En sak som då är gemensam är att regler och principer faller under begreppet ”rättslig norm”.
Regler, som står i en bestämd ordning med varandra, är beståndsdelarna i ett rättssystem. I Sverige är det vanligtvis riksdagen som stiftar regler. En vanlig definition är dock att regler utgörs av statens vilja eller befallningar. Enligt min mening bör den definitionen förkastas, i alla fall i Sverige som är ett demokratiskt land. I en diktatur kan jag tänka mig att det passar bra med en sådan syn på vad regler är. Jag håller med Karl Olivecrona om att regler är befallningar men ifrån en oidentifierbar befallare; riksdagen, som lagstiftare. Dessa befallningar från lagstiftaren är regler som styr oss som individer hur vi skall och får handla och är därmed, som Olivecrona uttryckte det, handlingsmönster. Om då två handlingsmönster strider mot varandra så måste den ena vara felaktig. Det förefaller mig ganska logiskt eftersom två eller fler ”budskap”, om hur medborgaren skall och får handla, skapar förvirring och rättsosäkerhet när denne inte kan förutse hur man skall agera i ett specifikt fall.
Åter till frågan om definitionen på en princip. Nils Jareborg m.fl. framhäver att en princip är en så kallad ”böra-regel” på så sätt att rättstillämparen kan göra undantag från denna typ av regel utan att den behöver ändras. Jag kan absolut hålla med Jareborg om denna syn men inte när det gäller legalitetsprincipen. Legalitetsprincipen är ju delvis lagstadgad, i större utsträckning inom straffrätten än inom förvaltningsrätten. Hur kan man då använda sig av principsdefinitionen ”böra-regler”? Inte alls, enligt mig. Legalitetsprincipen inom straffrätten innehåller fyra förbud, varav tre av dem är lagstadgade. Detta innebär t.ex. inte att rättstillämparen inte bör ådöma brottspåföljd utan stöd av lag. Istället anser jag att det är mer
Rättslig norm
korrekt att säga: rättstillämparen skall inte ådöma brottspåföljd utan stöd av lag. Man kan säga att handlingsmönstret är ”inte skall ådöma…”. Inom förvaltningsrätten finns inget lagstadgat analogi- eller retroaktivitetsförbud och det innebär däremot t.ex. att rättstillämparen inte bör tillämpa straffbestämmelser analogt.
Orsaken till att en delvis lagstadgad princip kallas för en princip är, enligt mig, att den inte alltid har varit lagfäst. Den infördes inte i BrB förrän år 1964 och innan det var legalitets- principen en princip i sin rätta mening men den ansågs så viktig att den till slut lagfästes. Vad jag försöker få fram är alltså att jag håller med Jareborg m.fl. om hans teori att principer är ”böra-regler” men inte när det handlar om legalitetsprincipen idag. Innan år 1964 skulle jag inte ha några invändningar. Om jag fortsätter min teori så skulle jag vilja införa en ny term för lagstadgade principer; principiella regler, och därmed den ”legalitetsprincipiella regeln”. Min definition på detta begrepp är alltså: ”princip som innan lagfästning uppfyllde kravet på ’böra- regel’ men som efter lagfästning uppfyllde kravet på handlingsmönster”. Framöver i detta kapitel kommer jag dock att använda mig av termen ”legalitetsprincipen”.
Legalitetsprincipen inom förvaltningsrätten innebär klart och tydligt föreskriftskrav; d.v.s. (1) Författningsstöd måste alltid finnas för beslut tagna av myndigheter. (2) Myndigheternas rätt att fatta betungande beslut för medborgarna kräver därutöver särskilt stöd i lag. Min figur nedan visar mitt uppfattade förhållande mellan föreskriftskravet, norm- givningsmakten (lagstiftaren), rättstillämparen och rättssäkerheten.
Legalitetsprincipens föreskriftskrav innebär att lagstiftaren skall stifta lag. Rättstillämparen agerar och tillämpar efter just den lagen och skapar på så sätt en rättssäkerhet. Föreskrifts- kravet ger då för medborgarna en direkt rättssäkerhet. Begreppet för straffrättens motsvarighet till föreskriftskrav, praeter legem-förbudet (eller lex scripta-kravet) tycker jag även kan användas inom förvaltningsrätten. Syftet med de båda kraven är ju att det skall finnas krav på
Legalitetsprincipen (OFF.R.)
Föreskriftskrav enligt (1) och (2)
Rättssäkerhet
Rättstillämparen agerar efter lag (restrikt. lagtolk.) Normgivningsmakt
lagstöd i betungande beslut och i beslut som gäller åligganden för den enskilde. Nedan har jag gjort en figur över förvaltningsrättens lex scripta-krav där jag visar var stöden för kravet finns i grundlagen.
Stödet för lex scripta-kravet enligt (1) Författningsstöd måste alltid finnas för beslut tagna av myndigheter, finns i RF 1:1 st. 3 där det stadgas att all offentlig makt utövas under lagarna. Myndigheter inkluderas under ”offentlig makt” och dess utövande måste enligt lagrummet ha stöd i lag. Detta förefaller ju stämma in med (1), men för att lex scripta kravet skall få fullt stöd i grundlagen så måste även (2) stödjas: myndigheternas rätt att fatta betungande beslut för medborgarna kräver därutöver särskilt stöd i lag. Beslut som innebär inskränkning i grundläggande fri- och rättigheter är ju betungande beslut. Rätten för myndigheterna att lagstadga om inskränkning i dessa rättigheter kräver lagstöd. I RF 8:1 föreskrivs att bestämmelser av visst innehåll som rör 2 kap. RF (grundläggande fri- och rättigheter) måste meddelas genom lag. Även enligt RF 8:2-6 krävs lagstöd. RF 8:7 föreskriver däremot att regeringen kan, efter bemyndigande från riksdagen, meddela lag inom ämnena som följer av lagrummet. Av detta kan det konstateras att alla beslut som faller utanför RF 8:7 (t.ex. RF 8:3) som är betungande (d.v.s. sådana beslut som regeringen inte alls, under några förutsättningar, kan meddela) och sådana betungande beslut som rör 2 kap. RF enligt RF 8:1, faller in under (2). Lex scripta-kravet har alltså fått sitt stöd.
Här passar det bra att nu gå igenom straffrättens legalitetsprincip och därefter diskutera principen inom respektive rättsområde. Figuren nedan visar de fyra förbud som straffrättens legalitetsprincip uttrycker. Var och ett av förbuden har en rättssäkerhetsaspekt.
Föreskriftskrav enligt (1) och (2)
(2) = RF 2 kap. enligt RF 8:1, eller som i övrigt faller utanför RF 8:7 (1) = RF 1:1 st. 3
RF 8:7 RF 8:1 à RF 2 kap.
Vilka förbud det handlar om framgår av figuren. Praeter legem-förbudet (eller lex scripta- kravet) är, som jag nämnde ovan, krav på lagstöd, och har enligt min mening, tre undantag. Analogiförbudet innebär ju såklart ett förbud att göra analogitolkningar av straff- bestämmelser. Retroaktivitetsförbudet uttrycker förbudet att ge ett straffstadgande en tillbakaverkande kraft, vilket också har undantag. Till sist så innehåller legalitetsprincipen ett obestämdhetsförbud som innebär krav på tydlighet och precision i ett straffstadgande. Rättssäkerhetsgarantin som detta förbud ger anser jag vara en förutsättning för de tre andra förbuden. Var och ett av förbuden med tillhörande rättssäkerhetsgaranti kommer diskuteras nedan.
Straffrättens krav på lagstöd är en förutsättning då den enskilde måste veta vad som straffbart och inte. Rättstillämparen skall följa skriven lag och alltså inte ”hitta på” egna regler bakom bordet (för att överdriva!). Även fast rätten anser att ett visst förfaringssätt är avskyvärt men ingen skriven lag finns som stöd för agerandet så skall åtalet ogillas.
Även om det finns skriven lag så innebär inte detta att rättstillämparen måste använda sig av det stadgandet. Det är nämligen så att jag anser att det finns tre undantag från lagstödskravet. I källorna som jag refererat till i arbetet nämns inte dessa som undantag (så vitt jag kan se). Kravet på lagstöd gäller inte om det specifika straffstadgandet
(i) har kommit till stånd utan att den är giltig, (ii) strider mot en överordnad författning samt (iii) inte är gällande.
Redan här vill jag betona att dessa tre undantag även gäller inom förvaltningsrättens lagstödskrav. Legalitetsprincipen (STRAFF.R.) Praeter legem- förbudet Analogi- förbudet Retroaktivitets- förbudet Obestämdhets- förbudet Rättssäkerhet - förutsebarhet
Stöd för dessa tre undantag hittas i RF 11:14. Trots att rättstillämparen har ett lagstöd för ett specifikt fall skall inte denne använda sig av lagen då undantagen faller in. Detta kallas, som tidigare konstaterats i arbetet, lagprövningsrätt och innebär att rättstillämparen har en plikt att inte följa den felande lagen. Faller något av undantagen in så skall den felaktiga lagen inte tillämpas. Emellertid ser jag inte detta som ett undantag från själva legalitetsprincipen. Det huvudsakliga stödet för att undantagen överhuvudtaget finns är ju att den enskilde skall garanteras rättssäkerhet. Om ett stadgande har tillkommit av regeringen som strider mot 2 kap. RF om mänskliga fri- och rättigheter så är den inte giltig. Dessutom strider den mot överordnad befattning. För att då den enskilde skall garanteras rättssäkerhet är de tre undantagen från lagstödskravet nödvändiga.
Praeter legem-förbudet har ett syfte, precis som de övriga tre förbud, att garantera rättssäkerhet för medborgaren. Detta förbud ger upphov till en förutsebarhet av lagens utformning. I och med att lagen finns skriven så kan den enskilde se vilka handlingar som är straffbara.
Analogiförbudet förbjuder analogisk lagtolkning av en bestämmelse. Ett analogiförbud innebär att rättstillämparen skall hålla sig inom gränsen för ordalydelsen. I arbetet då jag behandlade analogiförbudet så nämndes ett rättsfall där analogisk strafflagstillämpning ändå, trots principen, tillämpades. Fallet var från år 1956 och det bör i läsarens kvicka hjärna framgå att det egentligen inte var så konstigt att en analogitolkning ändå skedde. Som jag sagt tidigare så blev legalitetsprincipen lagfäst år 1964. År 1956 var alltså legalitetsprincipen en ren och klar princip (inte en legalitetsprincipiell regel som jag uttryckte det) i form av ”böra- regel”. Detta innebär alltså att rättstillämparen i det specifika fallet år 1956 inte hade någon skyldighet att följa principen då den inte var lagstadgad.
Analogiförbudets rättssäkerhetsgaranti ligger i att medborgaren skall utifrån den skrivna lagen veta hur rättstillämparen kommer att tolka den. Den skrivna lagtexten skall tolkas så som ordalydelsen anger, alltså med ”vanligt språkbruk” så att ”vanligt folk” förstår regeln.
Det tredje förbudet är retroaktivitetsförbudet och innebär att rättstillämparen skall (med tanke på att det är lagstadgat i bl. a. RF 2:10 st. 1) använda sig av den lag som gällde vi tidpunkten för gärningens företagande. Förbudet har ett undantag, som i sin tur har ett undantag. I BrP 5 § 2 st. stadgas att en ny mildare strafflag vid rättsprövningen skall tillämpas även om den inte gällde vid tiden för gärningens företagande. Detta är alltså undantaget från grundregeln. Undantaget från undantaget uttrycker att om en gärning var straffbelagd p.g.a. då rådande särskilda förhållanden så skall den gärningen inte dömas efter den nya lagen. Nyckelordet är alltså ”särskilda förhållanden” och för att enklast förstå vad det egentligen
innebär så kan man säga att tidsbegränsade straffbestämmelser och straffbestämmelser som
får sitt innehåll genom reglering utanför straffrätten utgör särskilda förhållanden. Exempelvis
kan tullreglerna påverkas av yttre förhållanden (ändringar av införselkvoter o.s.v.). Om en gärning anses som brott enligt tullreglerna och vid rätts-prövningen ny lag har tillkommit så skall den nytillkommande lagen inte tillämpas, oavsett om den är mildare eller strängare. Angående undantaget från undantaget så anser jag att min figur som jag använde i arbetet ovan förtjänas att återigen uppritas.
Förbud enl. lag pga. Nytt förbud enl. lag pga.
rådande omständigheter ändrade rådande omständigheter
Brott Dom = lagen innan lagändring
Lagändring skall gälla
Angående rättssäkerheten så måste den enskilde också kunna förutse vilket straffstadgande som är tillämplig i tid för att därefter ändra sitt agerande och därmed ha möjlighet att undgå ansvar.
Sista (men absolut inte det minsta) förbudet inom legalitetsprincipen att diskutera är obestämdhetsförbudet. Detta innebär ett krav på begriplighet och precision i ett straffstadgande. Det är endast lagstiftaren som har skyldigheten i egenskap av normgivningmakt att inte utfärda obestämda bestämmelser. Viktigt att konstatera är att förbudet inte har något lagstöd i svensk rätt. Detta innebär att obestämdhetsförbudet är en princip inom legalitetsprincipen (som till skillnad från de andra förbuden som har lagstöd och som därmed är, enligt mig, regler inom legalitetsprincipen). I och med att kravet på begriplighet och precision är en princip så bör lagstiftaren upprätta bestämmelser med begriplighet och precision. Detta är alltså inte ett krav. Påföljdsbestämningen av ett straff är ju inte preciserad. Det tror jag delvis beror på att det inte är någon skyldighet för lagstiftaren att precisera sådana bestämmelser (p.g.a. principkaraktären) samt att enligt rättssäkerheten så måste den enskildes brottspåföljd kunna mildras p.g.a. förmildrande omständigheter enligt de lagrum som reglerar detta.
I ett fall från EDMR definierade rätten obestämdhetsförbudet samt konstaterade att krav på begriplighet och precision bör ske med hänsyn till omständigheterna. Exempel på sådana omständigheter torde möjligtvis vara då det finns regler för hur man skall förstå sig på den
opreciserade och obegripliga lagen. En lag behöver alltså inte vara begriplig och preciserad om det finns regler för hur man skall begripa lagen.
Som de tre förstnämnda förbuden så är syftet att stärka den enskildes rättssäkerhet genom att ge möjlighet för medborgaren att förutse en straffbestämmelse på olika sätt. Obestämdhets- förbudet är inget undantag. Emellertid ser jag detta förbuds rättssäkerhetsgaranti som en överordnad rättssäkerhet. Begripligheten och precisionen i ett stadgande är ju en förutsättning för att den enskilde kan förstå bestämmelsens utformning, tolkning och tillämplighet i tid. Minskas begripligheten och precisionen i en regel så minskas även möjligheterna att förutse stadgandets innebörd enligt de tre första förbuden. Jag har visat detta med figuren nedan.
Med detta kan man alltså konstatera att ju större begriplighet och precision, desto större möjligheter för den enskilde att förutse utformning, tolkning och tillämplighet i tid.
Legalitetsprincipen har alltså ett syfte och det är ju självklart att upprätthålla den enskildes rättssäkerhet genom att individen skall kunna förutse vilket ansvar dennes agerande kan medföra. Inom straffrätten är principen starkare medan den är svagare i förvaltnings- rätten. Legalitetsprincipen med sina förbud reglerar den direkt offentliga maktutövningen mot
Legalitetsprincipen Praeter legem- förbudet Analogi- förbudet Retroaktivitets- förbudet Obestämdhets- förbudet Rättssäkerhet förutsebarhet. Förutsättning för enskild att förutse lagens utformning, tolkning och tillämplighet i tid (de tre övriga förbudens förutsebarhet) är lagens begriplighet och precision Rättssäkerhet förutsebarhet. Utformning Rättssäkerhet förutsebarhet. Tolkning Rättssäkerhet förutsebarhet. Tillämplighet i tid
enskilda i straffrättssammanhang. Den offentliga makten får inte ställa någon till svars för en gärning som inte var stadgad i lag, för en gärning som endast kan inrymmas under en analogitolkning och för en gärning som inte var förbjudet vid tidpunkten för gärningen. Utan legalitetsprincipen kan rättstillämparen döma ”hur som helst” och i ett demokratiskt samhälle som Sverige så verkar det otänkbart.
Den förvaltningsrättsliga legalitetsprincipen innebär krav på lagstöd. Analogi- och retroaktivitetsförbudet finns inte stadgat i lag (notera väl att obestämdhetsförbudet inte finns lagstadgat i något utav rättsområdena) och det innebär ju genast att den enskildes rättssäkerhet försämras. Rättstillämparen i förvaltningsrättsliga mål bör inte utföra analogitolkningar och
bör inte utföra retroaktivitet (”bör” är här alltså rätt att säga, enligt mig, då det inte är
lagstadgat). Analogi- och retroaktivitetsförbudet är alltså klara principer (som skall tas i beaktande men som inte behöver vara avgörande) och då styr även ”andra omständigheter” (som beror på vilket förbud det handlar om). Exempel på sådana omständigheter inom retroaktivitets-förbudet kan vara de som rättsfallet RÅ 1988 ref 132 uttrycker:
Undantag från dessa grundsatser kan dock vara uttryckligen föreskrivna i övergångsbestämmelser eller följa av uttalanden i motiven till lagstiftningen. Fall kan också tänkas där av omständigheterna framgår att lagstiftaren inte avsett att de nya bestämmelserna skall tillämpas helt enligt de angivna grundsatserna i ett övergångsskede.
Rätten talar om undantag från förbudet av olika anledningar. Rättstillämparen nämner av citatet ovan om lagstiftarens syften o.s.v. Min tanke är att det kan ligga på lagstiftarens bord om en specifik lag skall tillämpas retroaktivt eller inte. Retroaktivitetsförbudet skulle således bli striktare om normgivningsmakten reglerade förbudet i t.ex. övergångsbestämmelser redan på lagstiftningsnivå.
Analogiförbudet är lika svagt som retroaktivitetsförbudet. I rättsfallet om ”körkorts- frågan” RÅ 1996 ref 11 tilläts en analogitolkning p.g.a. att det var ”mindre tillfredsställande” än att inte göra det. En analogitolkning innebar ju till slut en fördel för den enskilde men det nämnde rätten ingenting om. ”Andra omständigheter” som var anledningen till att rättstillämparen inte följde principen kan eventuellt ha varit fördelen för den enskilde (eftersom att han verkligen behövde sitt körkort med tanke på att hans nattliga arbete befann sig långt ifrån bostaden).
Jag anser dock att det strikta retroaktivitetsförbudet inom straffrätten borde kunna tillämpas även inom förvaltningsrätten genom en analogitolkning av RF 2:10 (nu när ändå analogitolkningar är acceptabla inom förvaltningsrätten t.ex. enligt RÅ 1996 ref 11).
Legalitetsprincipen har alltså en stark genomslagskraft i svensk lagstiftning, trots att tre av fyra förbud är principer (rättstillämparen bör agera efter förbuden med hänsyn till omständigheterna) inom förvaltningsrätten och tre av fyra förbud är regler (rättstillämparen skall agera efter förbuden) inom straffrätten. I grund och botten handlar det om den enskildes rättssäkerhet. Rättssäkerhet är en av de viktiga komponenterna i en demokrati.
Rättssäkerhet kan knappast ha existerat i Frankrike innan år 1789 då revolutionen började. Den främsta orsaken till revolutionen var förtryck då den tidens rättstillämpare kunde döma enskilda utan stöd i lag. Upplysningsfilosoferna kritiserade de rättsliga institutionerna, kämpade för allas likhet inför lagen och hur rättstillämparen bör döma. Vid tiden för revolutionen tillkännagavs dessa tankar genom den franska rättighetsförklaringen.
Legalitetsprincipen då och idag handlar alltså om lagbundenhet som ökar rättssäkerheten. Inom straffrätten har den emellertid utvecklats till tre ytterligare förbud. Jag tror att anledning var att öka rättssäkerheten ytterligare. Speciellt inom straffrätten där individen genom förutsebarhet i lag kan ändra sitt förfaringssätt och veta vad beteendet kan leda till för ansvar. Hur utvecklingen gått till måste ha berott på vilken typ av förutsebarhet som krävdes för att den enskilda skulle kunna veta hur denne skall handla och därmed undgå ansvar. Resultatet blev de ovannämnda förbuden.
”Uppfinningen” av legalitetsprincipen i Frankrike har spritt sig till hela Europa. Främst genom EKMR där alla ingående stater har förbundit sig till principen. Det enda uttryckliga stödet i EKMR för legalitetsprincipen stadgas i art. 7. Ett par viktiga fall från EDMR visar också att ”hela” principen rymmer under artikeln.
Jag vill avslutningsvis påstå att legalitetsprincipen är essentiell i det avseendet att medborgarens rättigheter till liv, frihet och hälsa är skyddade. Principen innebär demokrati då den folkvalda församlingen stiftar lagar som staten måste handla efter och principen innebär rättssäkerhet för den enskilde då denne kan förutse vilka ansvar beteenden medför.