7.1 Bakgrund
Europarådet skapades år 1949 som ett resultat av de västeuropeiska samarbetena under efterkrigstiden. Rådet har en större medlemskrets än EU då organisationen nästan omfattar alla europeiska länder. Rådets roll har minskats på senare genom EU:s utvidgning men på det juridiska området har det gjort viktiga insatser genom sammanställningar av konventioner i mänskliga rättigheter. Den viktigaste av dem är EKMR. För rättstillämpningen av konventionen finns EDMR vars domar innebär att länder som varit part i ett mål har skyldighet att följa utslaget. Denna domstol är helt fristående från EG-domstolen, vars rättstillämpning endast sker utifrån EG-rätten.106
Skyddet för de mänskliga rättigheterna är dock en del av EG-rätten då Maastricht- fördragets107 art. 6 p. 2 stadgar att unionen skall respektera de mänskliga rättigheterna såsom de garanteras i EKMR.108
Konventionen är bara öppen för stater att tillträda vilket innebär att EU och dess institutioner (EG-domstol, Kommissionen, Europaparlamentet, Revisionsrätten m. fl.) inte
direkt är bundna av EKMR (men skall respektera EKMR). Det är domar och beslut inom
varje stat som kan överprövas i EDMR. Domar och beslut inom någon av EU:s institutioner kan endast överprövas av EG-domstolen (vars dom i sin tur alltså inte kan överprövas i EDMR). EG-domstolen är inte bunden av de ställningstaganden som gjorts i Europadomstolen i rättsliga frågor och därmed föreligger risker att de båda olika domstolarna kan hamna i olika ståndpunkter vad gäller tolkning av EKMR.109
7.2 Sverige och EKMR
I samtliga demokratier är tanken att den statliga maktutövningen skall regleras i lag. Det svenska samhällsskickets lagbundenhet stadgas som sagt i RF 1:1 st. 3. Syftet med kravet på lagbundenheten är att skydda medborgarna mot statens egenmäktighet och att makten måste regleras. Lagstöd mot ingrepp i mänskliga fri- och rättigheter anses därför naturligt. 110
106
Bernitz, U, Kjellgren, A, Europarättens grunder, 1:a uppl., 1999, s. 7, 114 f och 66 ff. 107
Maastrichtfördraget nämns även som Fördraget om Europeiska unionen och Unionsfördraget. 108
Bernitz, Kjellgren, Europarättens grunder, s. 114. 109
A a, s. 117. Problemet med de olika domstolarnas eventuella tolkningsskillnader av EKMR skall inte vidare behandlas i uppsatsen. Syftet här är främst att visa att domstolarna är oberoende av varandra.
110
Kravet på lagstöd, som bekant är legalitetsprincipen inom förvaltningsrätten och en delprincip inom straffrätten, sätter prägel på hela EKMR. I denna gäller att ett ingrepp i någons fri- och rättighet endast kan tillåtas med stöd av lag vilket uttryckligen framgår av de artiklar där inskränkning tillåts.111 Exempelvis kan EKMR art. 8 nämnas där rätten till skydd för privat- och familjeliv stadgas. I dess 2:a punkt uttrycks:
Offentlig myndighet får inte inskränka åtnjutande av denna rättighet annat än med stöd av lag […]
Europadomstolen kräver inte av staterna att det skall röra sig om en stiftad lag av parlamentet (riksdagen). Däremot skall den lag som ligger till grund för ett beslut ha sitt stöd i parlamentets lagstiftningsmakt.112
Efter Sveriges inträde i EU år 1995 införlivades EKMR med svensk intern rätt och har fått en viss grundlagsförankring genom RF 2:23. EKMR ses som lag i Sverige och skall tillämpas direkt av svenska rättstillämpare.113 Konventionen har därmed samma rang som svensk lagstiftning och är alltså inte överordnad svenska bestämmelser.114
Skulle den svenska lagstiftaren stifta en lag som bryter mot EKMR, d. v. s. en föreskrift i konventionen där ingen inskränkning tillåts, bryter lagen även mot RF 2:23:
Lag eller annan föreskrift får ej meddelas i strid med Sveriges åtaganden på grund av den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.
Den stiftade lagen strider mot EKMR och RF 2:23 vilket innebär att rättstillämparen inte skall tillämpa den lagen enligt bestämmelsen om lagprövningsrätt, RF 11:14 (då den strider mot grundlagen). I och med den grundlagsstridiga (och därmed EKMR-stridiga) lagen blir konventionen den överordnade bestämmelsen.115
Då EDMR tar upp ett fall, där den enskilde anser sig ha blivit kränkt av den nationella föreskriften, skall en bedömning göras av hur beslutet i sin tillämpning strider mot EKMR. Domstolen granskar också hur lagstiftningen som grundar sig på det nationella beslutet ser ut.116
111
Marcusson, s. 25. 112
Jämför med RF 2:12. Lagkravet i Sverige innebär en stiftad lag av riksdagen. Se Marcusson, s. 25. 113
Bernitz, Kjellgren, s. 119. Viktigt att betona igen är att EKMR är Europarådets konvention, inte något av EU skriven konvention.
114
Jareborg, Allmän kriminalrätt, s. 120. EG-rätten är däremot, till skillnad från EKMR, överordnad svensk rätt (men skall i denna uppsats inte behandlas längre än så). Se även Asp, EU & Straffrätten, s. 80 ff.
115
Jareborg, Allmän kriminalrätt, s. 120. Se kap. 5.1 om lagtillämpningsunderlåtelse. 116
Det ovan nämnda kan alltså sägas ge stöd åt det svenska förvaltningsrättsliga lagstödskravet och det straffrättsliga praeter legem-förbudet.117 Inom straffrätten får de övriga tre delprinciperna i legalitetsprincipen också stöd: i rättspraxis från EDMR och EKMR enligt art. 7:
Artikel 7 - Inget straff utan lag
1. Ingen får fällas till ansvar för någon gärning eller underlåtenhet som vid den tidpunkt då den begicks inte utgjorde ett brott enligt nationell eller internationell rätt. Inte heller får ett strängare straff utmätas än som var tillämpligt vid den tidpunkt då brottet begicks.
2. Denna artikel skall inte hindra lagföring och bestraffning av den som gjort sig skyldig till en handling eller underlåtenhet som då den begicks var brottslig enligt de allmänna rättsprinciper som erkänns av civiliserade stater.
I artikeln stadgas retroaktivitets- och praeter legem-förbudet klart och tydligt.118 Rättspraxis visar dock i ett viktigt fall119 i vars dom inledningsvis framhöll att EKMR art. 7 inte enbart innefattar dessa förbud utan artikeln ger också uttryck för ”hela” legalitetsprincipen (alltså de fyra förbuden):120
[I]t follows from this that an offence must be clearly defined in law. This condition is satisfied where the individual can know from the wording of the relevant provision and, if need be, with the assistance of the courts interpretation of it, what acts and omissions will make him liable.
Översatt blir detta:
[A]v detta kan sägas att ett brott måste tydligt vara definierad i lag. Detta villkor är tillfredsställt då den enskilde kan förstå den relevanta bestämmelsens formulering och, om behov föreligger, med hjälp av rättens tolkning av denna, vilka gärningar och underlåtelser som kommer att göra den enskilde ansvarig.121
Enligt domstolens ovan uttalade inledning av domen omfattas legalitetsprincipens fyra förbud av EKMR art. 7. Praeter legem-förbudet kan anses stödjas av den första meningen av citaten då brott måste vara definierad i lag. Analogiförbudet stöds genom att ”[…] brott måste tydligt vara definierad […]” och att ”[…] den enskilde kan förstå […] vilka gärningar och underlåtelser som kommer att göra den enskilde ansvarig”. En av rätten analogitolkad
117
Se texten efter fotnot 105 och före fotnot 107. 118
Leijonhufvud, Wennberg, s. 26. 119
Kokkinakis v. Greece, Ser. A, No. 260, 1993. 120
Asp, Bokföringsbrott och legalitet, SvJT 1999 s. 35. 121
straffbestämmelse uppfyller inte kravet att den enskilde måste veta om en handling är laglig eller inte. Obestämdhetsförbudet stöds av ”[…] den enskilde kan förstå […] bestämmelsens formulering […]”. Ett annat viktigt fall122 från Europadomstolen tydliggör det oskrivna förbudet om obestämdhet. I domen framgick bl. a.:
[A] norm cannot be regarded as a ’law’ unless it is formulated with sufficient precision to enable the citizen to regulate his conduct: he must be able – if need be with appropriate advice – to foresee, to a degree that is reasonable in the circumstances, the consequences which a given action may entail.
Översatt blir detta:
[E]n norm kan inte anses som “lag” om den inte är formulerad med tillräcklig precision för att möjliggöra medborgaren att styra sitt uppträdande: han måste – om behov föreligger med tillämpligt yttrande – kunna förutse, till en grad som är skälig med hänsyn till omständigheterna, konsekvenserna som [i lag] uttryckt handlande kan medföra.123
Med stöd av ”[…] till en grad som är skälig med hänsyn till omständigheterna […]” anser domstolen att obestämdhetsförbudet har en principkaraktär. Ett absolut förbud mot obestämda regler kan alltså inte ske praktiken. 124
122
Sunday Times v. the United Kingdom. Ser. A, vol. 30. Dom den 26 april 1979. Se kap. 5.4. 123
Uppsatsförfattarens egen översättning. 124