Att studera hur Riksförbundet Sveriges lottakårer diskuterade problemen och meningen med frivilligt försvarsdeltagande, under en tid präglad av kallt krig, beredskap, antimilitarism och jämställdhetskamp, har varit denna uppsats primära syfte. Genom att ta reda på vilka ämnen och problem som togs upp inom SLK angående organisationens verksamhet – samt vilka åsikter som yttrades – har jag också velat studera medlemmars anledningar till att vara med SLK. Här har en viktig aspekt varit att förstå hur medlemmar tolkade lottarollens funktion i samhället, men också organisationens syfte för kvinnor. Av denna anledning ansåg jag det nödvändigt att arbeta med den förhållandevis korta frågeställningen ”Varför skulle kvinnor vara med i lottarörelsen?” Utöver detta har undersökningen också haft ett sekundärt och mer teoretiskt syfte att ge sig in i diskussionen med tidigare forskning, för att skapa en mer komplex och nyanserad förståelse till varför människor frivilligt deltar i försvar.
Först och främst ägnas denna avslutning åt att ta upp resultaten som är i direkt relation till det empiriska materialet och SLK. Undersökningens första del gick in på rekryteringen inom SLK, inte minst i samband med värnpliktskommitténs utlåtande angående lottabehovet inom totalförsvaret. Tidigare inom lottarörelsen verkade det som att rekryteringsarbetet inte skulle vara det viktigaste för organisationen, men detta kom att ändras. PR och reklam blev ett viktigt element – inte bara för SLK, men flera frivilligorganisationer – för att värva nya medlemmar. En högst intressant effekt detta fick var att lottarörelsen skulle moderniseras, eller på sätt och vis ”mjukas upp”, för omvärlden. Den militanta prägeln inom SLK gjorde det svårt att närma sig den civila omgivningen, varför detta skulle bytas ut mot ”information” och upplysning om försvaret. Enligt SLK var detta nödvändigt på grund av samtidens antimilitarism och dess, förment, aggressiva anhängare som gjorde det svårt för lottor att röra sig i samhället. Vidare var den förutfattade meningen att kvinnor inte skulle intressera sig för försvarsarbete någonting som fick människor att ifrågasätta lottarörelsen. På sätt och vis spelade SLK med – eller kanske till och med instämde med – denna idé, varför information och försvarsupplysning profilerade som bland de främsta lottauppgifterna. Rekryteringsuppdraget och PR-satsningar resulterade i att SLK som frivilligförsvarsorganisation blev litet av en säljvara.
Vidare i källmaterialet syntes konsekvenserna av detta i form av den kritik som lyftes fram av lottor. Bland annat var åsikten att rekryteringsuppdraget skulle resultera i ett medlemstal där kvantitet gick före kvalitet, varför vissa kårrepresentanter ville hålla sig till att endast rekrytera kvinnor de kände. Vidare uttrycktes oro för att lottarörelsen skulle få in en hel del opassande element som egentligen inte var intresserade av att lära sig om varken lottarörelsen eller försvarsfrågor. Detta var en syn inom SLK på situationen, alltså att medborgarens villighet att ta ansvar – såsom man föreställde sig under beredskapsåren – inte längre var att räkna med. Men i samma organisation fanns också en helt annan syn på saken, nämligen att kraven som ställdes på
kvinnan – att hon skulle förvärvsarbeta, ta hand om sin familj och därutöver frivilligarbeta – var ohållbara. Även om kvinnor var intresserade av lottaarbetet, fanns det helt enkelt inte tid och möjlighet att hinna med detta.
En svårighet, i synnerhet för lottakårer ute på lands- och glesbygd, var att få kvinnor att tjänstgöra som lotta i sin hemort. Framförallt ungdomar under denna tid sökte sig främst till städer, med syftet att antingen arbeta eller studera. Däremot hade SLK lättare för att rekrytera lottor till de så kallade lottaskolorna. Inom lottarörelsen anmärkte man dock att även här förelåg problem med de som deltog i skolorna. Vissa elever hade förväntat sig sommar- eller vintersemestrar, där själva lottaträningen skulle komma i andra hand. Andra elever hoppade till och med av utbildningen, då de inte kände sig tillräckligt beredda på vad som förväntades av dem. Enligt SLK var det upp till informationslottorna ute i landet att vara bättre och tydligare med att lottaskolorna inte skulle förstås som en semester för lottor.
Undersökningens andra del har försökt att understryka relevansen i att frivilligförsvarsorganisationer som SLK måste förstås dels som en plats för försvarsarbete och engagemang, och dels som en förening som erbjöd ett socialt liv och gemenskap för sina medlemmar. Detta var problematiskt menade vissa lottor, då SLK trots att det var (och fortfarande är) en organisation som skulle främja försvarsintresset hos kvinnor, behövde konkurrera med de civila föreningarna. Inte gjorde det saken bättre att under 1960- och 1970-talen, hade den så kallade föreningströttheten spridit sig bland folket. Även det ekonomiska insamlingsarbetet ifrågasattes av flera kårer. Kravet att SLK skulle vara ekonomiskt självständigt resulterade i att ekonomin kom i förstahand, snarare än försvarsupplysning, utbildning, rekrytering etc. Flera lottor var tydliga med att de inte hade intresse för varken föreningsaspekten av SLK eller den lokala kåren. I källmaterialet kallade man dessa för tjänstegrenslottor, då de hellre ville professionalisera sin lottaroll med hjälp av utbildning och därutöver dedicera sitt lottaarbete direkt åt försvaret, snarare än lokalt insamlingsarbete.
Samtidigt fanns det inom lottarörelsen invändningar mot dessa åsikter. Den lokala och folkliga förankringen var någonting man skulle värna för inom SLK. Bland annat gick argumenten att en trevlig medlemsvård var högst nödvändig, inte bara för att rekrytera nya medlemmar, men också för att behålla dem. Vidare menade man att inte alla lottor hade samma grad av tjänstegrensintresse, och därutöver skulle SLK fortfarande vara en plats för de äldre lottor som kanske inte längre var avtalsbundna. På så sätt menade man att lotteriförsäljning och insamling var ett ypperligt sätt för kvinnor att bidra både till lottarörelsen men också landets totalförsvar. Kårerna sågs som en viktig punkt för försvarsintresserade kvinnor att samlas ihop och organisera sig. Kårernas självständighet innebar såklart tufft ekonomiskt arbete, men argumenten för detta var att administrativ centralisering, rationalisering eller professionalisering skulle skrämma bort medlemmar.
Slutsatserna efter denna undersökning är att lottamedlemmarna skapade så många olika föreställningar om lottaverksamheten och individens lottaarbete, att det egentligen inte fanns en enhetlig bild av lottan inom SLK som kunde projiceras mot varken försvaret eller civilsamhället. Försvarsintresse likväl resor, föreningsliv och socialt umgänge har lockat SLK:s medlemmar. Trots att frivilligförsvarsorganisationen skulle samla kvinnor under ett gemensamt försvarsengagemang och främja en form av enhetlighet, fanns det mycket oenigheter angående meningen med lottors försvarsinsatser. Inom lottarörelsen avvisades både lottan som var alltför entusiasmerad i tjänstegrensutbildning och arbete – ”amazonen”, och den gammalmodiga lottan som engagerade sig i ett mer civil- och folkförankrat kårarbete – ”syjuntatanten”. Detta menar jag beror på att medlemmarna har haft utrymme för att göra sina egna tolkningar av frivilligförsvarets innebörd. Jag kallar detta för ett tolkningsutrymme därför att jag anser det felaktigt att kalla det exempelvis för förvirring bland medlemmarna. Även om riksförbundet, både i Lottanytt och under styrelsemöten, försökte hävda vad som innefattade och inte innefattade lottaarbetet, fanns det exempelvis ingenting som tvingade tjänstegrenslottan till att engagera sig i kårarbetet och hålla sig borta från tjänstegrensutbildning – som tidigare nämnts var sådant arbete frivilligt. Vidare var det en tolkningsfråga och upp till lottans eget omdöme hur hon som kvinna skulle vara delaktig i försvarsfrämjande arbete. Bland annat praktisk vapenhantering och skjutning, ansåg man inom lottarörelsen, skulle vara frivilligt och dessutom fanns det ingen konsensus om att vapenträning var lika nödvändigt som exempelvis sjukvårdsutbildning. Självklart måste man komma ihåg att under denna tid hade kvinnor inte tillträde till militära befattningar och tjänstgörning, men min poäng är snarare att äldre, könsbaserade arbetsnormer inom armé och försvar både förespråkades och utmanades av lottarörelsens medlemmar. Utrymme har alltså funnits för lottor att själv välja om de ville utbildas och arbeta på ett sätt som vanligtvis har betraktats som mer passande för kvinnor, eller om de ville försöka tänja litet på könsnormernas gränser inom militärt arbete. Intern oenighet om vad som egentligen utgör SLK och dess verksamhet verkar bevisligen finnas kvar närmare vår tid. Som Tuuf kommer fram till i sin undersökning fanns diskrepansen även vid tidigt 2000-tal, där vissa lottor hellre betonade sin närhet till den militära verksamheten, medan andra – i synnerhet äldre – ansåg förplägnadstjänsten och hemortens kårverksamhet som det mest väsentliga.
Fokuset på frivillighetens komplexitet har också hjälpts av det faktum att undersökningen har en betoning på tematik, snarare än kronologi. Studier om förändring inom SLK har som sagt redan gjorts. Det är viktigt att understryka att förändring inte är det enda väsentliga att undersöka, utan också samtida dialoger och oenigheter angående hur framtiden bör och ska se ut. Som tidigare nämnts är Sundevalls avhandling från 2011 det främsta bidraget inom forskningen om kvinnor inom Sveriges försvar, men även om SLK tar upp den största delen av hennes undersökning är hennes undersökningsperiod 1865–1989. Därmed handlar Sundevalls avhandling mycket om förändring och modernisering. Icke desto mindre har den större delen av denna
undersöknings slutsatser ställts mot hennes avhandling, i ett försök att vidareutveckla och fördjupa förståelsen av lottarörelsen och kvinnors frivilligdeltagande. Till att börja med utpekades antimilitarismen av SLK som en av deras största hinder för försvarsupplysning, och de så kallade vapenvägrarna framställdes som en av deras främsta motståndare under 1960- och 1970-talen. Detta har till viss del redan tagits upp i Sundevalls avhandling, men en mer kritisk granskning av detta har uteblivit. Tonerna mot antimilitarismen var både höga och dramatiska inom SLK. Ofta målades möten med dessa upp på moralistiska och anekdotiska sätt, vilket snarare kan visa på att antimilitarismen blev en praktisk förklaring till varför SLK hade svårt för att få med sig nya medlemmar. Problemformulering återskapades mestadels av riksförbundet och i tidningen
Lottanytt, men i enkätsvaren från landets lottakårer menar man att problemen fanns inom
frivilligorganisationen. Det var inte frågan om någon utomstående antimilitarism, utan snarare det faktum att lottor inte upplevde att de faktisk bidrog med något till landets försvar. Här var det den så kallade tjänstegrenslottan som försökte göra någonting åt det, genom att hålla sig borta från ekonomisk verksamhet inom kåren och istället fokusera på att delta i utbildning och lottaskolor.
Ytterligare en sak som har diskuterats i mindre utsträckning, men som jag har velat försöka bidra med i undersökningen, är invändningarna inom SLK till att kvinnors försvarsarbete inte längre skulle vara gratis frivilligarbete. Bland annat fanns uppfattningar att både för mycket rekrytering och löneersättning för arbetet skulle locka till sig fel sorts kvinnor som lottor. Ren försvarsvilja skulle vara det enda som motiverade kvinnor till att gå med i SLK, och vidare kan det argumenteras för att försvarsviljan är någonting som har använts inom lottarörelsen för att romantisera deras historia under beredskapsåren. Relaterat till denna syn på försvarsvilja, menar jag, var också synen på SLK:s självständighet. Lottarörelsens frivilligförsvar skulle utgöras av eldsjälarna som arbetade på lokalnivå och tog ansvar för sina kårer, snarare än att luta sig mot myndigheter och arbeta efter deras direktiv. Det fanns definitivt synpunkter under denna tid att lottor skulle få bättre ersättning för sitt arbete eller till och med få tillträde till samtliga militäryrken. Däremot fanns också röster, vilka jag menar inte har lyfts fram lika väl i tidigare forskning, som tog principen om obetalt frivilligarbete på största allvar.
Som tidigare nämnts har denna uppsats också haft som syfte att ansluta sig till tidigare forskning och bidra med ett mer teoretiskt resonemang till varför människor historiskt har deltagit i militär och försvar på frivilliga grunder. Som förhoppningsvis har framgått i denna uppsats kan frivilligt försvarsdeltagande inte endast förstås som patriotism, fosterlandskärlek, statlig legitimitet etc. Samtidigt får man inte glömma bort att frivilligförsvar just har förståtts som sådant inom bland annat politisk diskurs, vilket också har varit fallet i denna uppsats undersökningsperiod. Av den anledningen var flera lottor mycket skeptiska till att man skulle jaga rekryter, snarare än att kvinnor skulle söka sig till dem; även frågan om lön för lottaarbetet var kontroversiellt, då åsikter fanns att det skulle omintetgöra frivilligaspekten med SLK. I detta har
Krügers, Levsens och Schwarzkopfs framställning och analys av frivilligdeltagande varit till stor hjälp. Frivilligdeltagande kan visserligen vara en fråga om individens ideologiska övertygelse och patriotism, men andra faktorer kan vara jakt på spänning i vardagen, möjlighet att resa, en chans att leva upp till alternativt bryta könsnormer etc. I likhet med dessa forskare, visar denna uppsats att det i själva verket är svårt att ha en förutfattad mening om frivilligförsvar, och ändå svårare att ha en förutfattad mening om dess deltagare.
Som jag har visat i min undersökning hade lottamedlemmen möjlighet att delta i lottaverksamheten efter hur hon själv ville bedriva sitt lottaarbete, men man måste också ta hänsyn till att det fanns begränsningar på grund av det faktum att militär och försvar var en högst manlig miljö – kvinnor hade inte en given plats inom detta. Här har Lindelöfs och Woubes forskning om tjejlopp varit mycket hjälpsam för att kunna utveckla och problematisera analysen av källmaterialet. Precis som deltagare hade delade känslor om tjejloppen, hade lottor delade känslor om SLK:s mer konservativa hållning, det vill säga att kvinnor inte skulle beblanda sig med männens försvarsuppgifter. För riksförbundet verkade det ha funnits en självklar logik med att bedriva en frivilligorganisation som upprätthöll den uppdelningen mellan män och kvinnor inom försvaret. Lottarörelsen och dess kårer hade som funktion att samla och hålla ihop kvinnor som var intresserade i försvaret, istället för att bli utträngda ur en annars manlig miljö.
Avslutningsvis ska någonting sägas om Sveriges frivilligförsvar i relation till vidare forskning. I värnpliktskommitténs betänkande står, som tidigare nämnts, det att folkets försvarsvilja kunde mätas med hjälp av den frivilliga försvarsverksamhetens storlek. Det är inte svårt att hålla med detta uttalande, men den här undersökningen har också visat att det faktiskt inte är så enkelt när det kommer till att förklara vad som driver deltagande i frivilligförsvaret. Frivilligdeltagande bland lottor kan till viss del också tolkas som tillfällen för att göra någonting kul eller intressant. Lottaskolor på Gotland kunde likväl vara opportunt för vissa lottor att se Visby; lottor uppskattade och kunde tycka det var intressant med försvarsupplysning och lottautbildning, men samtidigt vara skeptiska till att krig eller kris faktiskt skulle drabba Sverige. Liknande slutsatser har Cronqvist dragit angående det svenska civilförsvaret under 1960-talet. Under 1900-talet har frivilliga försvarsorganisationer inte varit en bristvara i Sverige. Utöver Riksförbundet Sveriges lottakårer var bland annat Hemvärnet, Centralförbundet för Befälsutbildning, Sjövärnskåren, Svenska Blå Stjärnan, Sveriges Kvinnliga Bilkårers Riksförbund också verksamma. Därutöver finns även samarbetsorgan, genom vilka frivilligorganisationer samverkade med varandra: Frivilliga Försvarsorganisationernas Samarbetskommitté (FOS) och Folk och Försvar (tidigare kallad Centralkommittén för det Frivilliga Försvaret). Frivilligdeltagande har varit viktigt för totalförsvaret och den svenska staten, men vad den har inneburit för den deltagande medborgaren är inte en enkel sak att svara på. Forskningen har fortfarande mycket att täcka inom detta, inte bara historiskt utan även i samtiden, men den hittills nådda förståelsen av frivilligförsvarsdeltagande är lika uppseendeväckande som den är relevant.