H ISTORISKA INSTITUTIONEN
Amazon, syjuntatant – lotta
Om frivilligdeltagandet inom Riksförbundet Sveriges lottakårer mellan 1960- och 1970-talen
Masteruppsats, 45 hp
Författare: Konstantinos Salonikidis Handledare: Niklas Stenlås
Examinator: Erik Lindberg Opponeringsdatum: 2021-06-01 Vårterminen 2021
Abstract
This thesis on the Swedish voluntary women’s defence organisation Riksförbundet Sveriges lottakårer (SLK), studies how the board and the members of SLK discussed the problems and the meaning of voluntary defence work during the 1960s and 1970s. Furthermore the thesis aims to engage with previous research and give an explanation to why people may be interested in voluntary defence.
Views varied greatly within SLK: some meant that the voluntary grounds of participation gave a sense of elite status to the organisation; however others saw voluntary work as untenable, since more women at the time had both work and family obligations. Another issue was professionalisation versus socialisation. While some members wanted to see a centralisation and professionalisation of the organisation, others found it more important to safeguard the social functions and independence of the local corps unit. The results suggest that gender structures as well as individual agency create multiple reasons and meanings behind voluntary defence work.
Innehåll
Abstract ... 1
Introduktion ... 3
Syfte och frågeställningar ... 4
Tidigare forskning ... 5
Historieskrivning om lottor ... 6
Världskrig och efterkrigstid – social omdaning eller återställare? ... 8
Vad frivilligförsvar kan innebära ... 11
Förening av kvinnor, för kvinnor ... 16
Den förlängda beredskapen ... 17
Nya attityder – fredsrörelse och den arbetande kvinnan ... 18
Källor och metod ... 20
Disposition ... 22
Undersökning ... 24
Lottarörelsen i samhället ... 24
Värnpliktskommittén efterfrågade lottor ... 24
Antimilitarism och synen på försvarsengagerade kvinnor ... 26
Kvalitet framför kvantitet – kritik mot rekryteringsvurmen ... 29
Frivillighetens problematik och den nya verkligheten ... 31
En gång lotta, alltid lotta? ... 35
Hemortstjänstgörning och möjlighet att resa ... 36
Kårgemenskap och tjänstegrensprofessionalisering ... 41
Gränsen mellan manligt och kvinnligt inom försvar ... 42
Gemenskap och samhörighet inom kåren ... 44
Lottornas försvarsintresse och kårarbetets baksida ... 47
Centralisering eller kårstruktur – hur skulle lottor organiseras? ... 53
Avslutning – sammanfattning och analys ... 59
Källor och litteratur ... 64
Otryckta källor ... 64
Tryckta källor ... 64
Litteratur och digitala resurser ... 64
Bilagor ... 68
Introduktion
Relationen mellan medborgare och försvarsväsende kan vanligtvis förstås som att det är en fråga om vad som är nödtvunget och obligatoriskt – ta exempelvis värnplikten. Men faktum är att under 1900-talet var just frivilligheten en mycket betydelsefull värdegrund i det svenska försvaret.1 Organisationer som Hemvärnet och Svenska Blå Stjärnan tjänar båda Sveriges försvar på först och främst frivilliga grunder. Denna uppsats handlar dock om en annan frivilligorganisation, nämligen Riksförbundet Sveriges Lottakårer (SLK). Innan uppsatsens syfte och problemformulering tas upp anser jag det nödvändigt att återge en kort bakgrund till SLK, då många kanske inte vet någonting om denna organisation.
År 1924 grundade Tyra Wadner den kvinnliga frivilligförsvarsföreningen Stockholms landstormskvinnor. Idén hade sitt ursprung hos den finländska Lotta Svärd-rörelsen, grundad 1920, vilken även den var en frivilligorganisation som stod i försvarets tjänst. Wadner, som var gift med en överste, ansåg att det saknades en kvinnoförening som engagerade sig i landets försvar, varför SLK (såsom många andra civila folkrörelser2) först bildades som en samhällsprotest. Föreningen grundades i huvudstaden men spred sig över landet, och 1939 bytte den namn till Sveriges Lottakårer men behöll samma förkortning. Slutligen 1943 blev det Riksförbundet Sveriges lottakårer.3 SLK:s etablering var förhållandevis framgångsrik, mycket tack vare de försvarsengagerade kvinnor som ville visa sitt missnöje mot nedskärningarna i försvarsbudgeten 1925. Vidare var SLK:s medlemmar – eller lottorna – ett välkommet tillskott då Sverige egentligen hade ett underskott på värnpliktiga män under 1920- och 1930-talen.4 Föga förvånande hade SLK sitt allra högsta medlemstal under andra världskriget – då var medlemsantalet över 110 000.5
SLK utförde ett flertal arbetsuppgifter vilka i första hand hjälpte att komplettera försvarets helhet, snarare än att konkurrera om uppgifter som har ansetts manliga. Först och främst har förplägnadstjänst varit en huvudsaklig uppgift, dvs. bespisning av försvarets förband. Vidare har SLK bistått med grundläggande sjukvård och spridning av försvarspropaganda. Utöver detta har även pengainsamlingar till landets militär och landstorm varit mycket viktig uppgift för lottorna.
Från sent 1800-tal fram till andra världskriget var det inte ovanligt i Sverige med privata insamlingar till landets försvarsstyrkor; motiven bakom dessa var oftast att man ansåg det fel av staten att banta försvarsbudgeten.6 Inledningsvis, under 1920- och 1930-talen, var tanken att det
1 Fram till 1974 kallades Sveriges militära försvar för krigsmakten. Därefter blev Försvarsmakten den myndighet som ansvarade för det militära försvaret. I denna uppsats används termen försvar utbytbart med totalförsvar, och ska därför inte förstås som den militära myndigheten. Se ”Försvarsmakten” i Nationalencyklopedin, hämtad 2021-04-20;
”krigsmakten” i Nationalencyklopedin, hämtad 2021-04-20.
2 Lundkvist 1980, s. 17.
3 Brück 1984, s. 26–27; Lottorna i samhällets tjänst 1984, s. 408.
4 Sundevall 2011, s. 53 & 57.
5 Sundevall 2011, s. 90. Se Bilaga 1 om SLK:s medlemsutveckling.
6 Sundevall 2018, s. 63, 67.
skulle existera ganska stränga regler för vad lottorna fick och inte fick hjälpa till med inom försvaret. Detta ändrades dock med andra världskriget när tjänst i luftrums- och kustbevakning öppnades upp för lottorna, och under efterkrigstiden efterfrågade militära myndigheter administrativ kompetens av dem.7
SLK har alltid varit en frivilligorganisation, men det bör också påpekas att vara lotta har inneburit att vara avtalsbunden. Lottor kontrakterades för antingen A-lottatjänst eller B- lottatjänst. A-lottor var avtalsbundna med militär myndighet och dessutom specialutbildad inom en försvarsgren. I händelse av krig kunde A-lottor bli inkallade och krigsplaceringen skulle då vara kopplad till vilken försvarsgrenutbildning de hade genomgått. B-lottor var också avtalsbundna men då med sin lottakår och inte militär myndighet. Dessa fick frivilligt ställa upp i arbetsuppgifter såsom mobilisering.8 Upplägget var inte unikt för SLK, utan i stort sätt alla frivilliga försvarsorganisationer i landet bedrev utbildning och verksamhet utifrån denna mall. För så kallad A-personal var syftet att utbildas inom allmän försvarsutbildning och tjänstegrensutbildning. Medan allmän försvarsutbildning innebar grundläggande utbildning inom samtliga tjänstegrensbefattningar samt försvar mot ABC-stridsmedel (atom-, biologiska, kemiska vapen), innebar tjänstegrensutbildning specialinriktning.9 Tjänstegrensutbildningen var anpassad för de olika militära områdena, alltså armén, marinen och flygvapnet. Dessa inkluderade bland annat luftvärnssamverkanstjänst, signaltjänst, sjukvårdstjänst och förplägnadstjänst.10
Syfte och frågeställningar
SLK associeras vanligtvis med mellankrigstiden och andra världskriget i den historieskrivning som finns om dem. Faktum är att den snart 100-åriga organisationen har den största delen av sin historia efter 1945, och under 1960- och 1970-talen befann sig SLK i ett politiskt och socialt klimat där äldre värderingar omprövades av nya. Å ena sidan var det kalla krigets politiska spänningar en drivfjäder för Sverige att hålla uppe sin beredskap samt att kontinuerligt yrka för frivilligförsvarets viktiga roll. Å andra sidan var bland annat antimilitarism och jämställdheten mellan kvinnor och män frågor som fick betydligt större samhällelig relevans. Innan undersökningen inleds redogör jag för den historiska och teoretiska kontext som ligger till grund för undersökningen. Bland annat tar jag upp tidigare forskning om lottor och tidigare forskning om kvinnor inom militärväsende och krig i olika länder. Vidare presenterar jag tidigare forskning om frivilligförsvar i modern historia, hur synen på det har ständigt förändrats under 1900-talet, men också tidigare forskning som försöker utröna varför män och kvinnor har velat deltaga i
7 Protokoll vid sammanträde med styrelsen för Upplands lottaförbund söndagen den 17 november 1968 kl 1000 på Östgöta nation, Uppsala, Mötes- och styrelseprotokoll med bilagor 1963 – 1969, A1:2, Lottaförbund Uppland, Folkrörelsearkivet för Uppsala län (FAU); Sundevall 2011, s. 53–54, 62–63.
8 Rimstrand 1984, s. 176.
9 SOU 1968:54, s. 98.
10 Lottanytt 1973:2, s. 20.
frivilligförsvar. Slutligen presenterar jag också en samtida politisk och social kontext för undersökningsperioden 1967–1974.
Syftet med denna uppsats är att undersöka hur SLK diskuterade problemen och meningen med frivilligt försvarsdeltagande, i relation till det sociala och politiska klimatet mellan 1960- och 1970-talen. Utöver detta har uppsatsen ett mer teoretiskt syfte som inte har direkt anknytning till den empiriska undersökningen, nämligen att skapa en djupare förståelse till varför människor frivilligt deltar i försvarsarbete. Undersökningen leds av följande frågeställningar:
• Vilka ämnen och problem togs upp inom SLK och bland dess medlemmar? Kom lottamedlemmar med synpunkter på hur SLK skulle bedriva sin verksamhet?
• I relation till föregående fråga, vad säger dessa problemformuleringar och synpunkter om medlemmars föreställningar om att ha varit med i lottarörelsen? Hur kunde de tolka lottaverksamhetens funktioner gentemot både samhället i stort, och kvinnor som grupp?
Krockade deras engagemang i organisationen med samhällsuppfattningar (både traditionella och moderna) om att vara kvinna och i frivilligtjänst för totalförsvaret?
• Varför skulle kvinnor delta i lottarörelsen?
Tidigare forskning
I detta avsnitt och följande (fram till ”Källor och metod”) tar jag upp en hel del historisk kontext som är relevant för undersökningen. Då den historiska bakgrunden och den tidigare forskningen är förhållandevis bred, är också de teoretiska perspektiven betydelsefulla för uppsatsen. Med detta sagt binder jag mig inte till någon enskild teori. Däremot kompletteras och problematiseras de olika perspektiven av varandra, och tanken är att dessa perspektiv följer med i den empiriska undersökningen för att undvika att dra förenklade slutsatser.
Kvinnors försvars- och militärhistoria är inte helt outforskat, men det finns fortfarande forskningsluckor. Detta beror delvis på att kvinnors arbete inom militär och försvar inte stämmer överens med hur vår samtid föreställer sig kvinnors sociala historia. Historikern Fia Sundevall och informations- och kulturvetaren Klas Kronberg har vid olika tillfällen kommenterat detta genom att påpeka att forskare dels har intresserat sig för kvinnors civila arbetslivshistoria, och dels har man mycket bättre lyft fram kvinnorörelser som förespråkare för pacifism och avrustning.11 Även tidigare genusforskning har bidragit med att cementera förståelsen å ena sidan att den militära världen är männens värld, och å andra sidan att kvinnor genom historien antingen har varit krigets hjälplösa offer eller pacifismens och fredsrörelsernas förkämpar.12 Just freden är något som har, menar vissa forskare, ”femininiserats” under 1900-talet, det vill säga betraktas mer som en självklar angelägenhet för kvinnor. Sundevall tillsammans med genusforskaren Alma
11 Sundevall 2011, s. 14; Kronberg 2016, s. 11.
12 Ahlbäck & Sundevall 2014, s. 6.
Persson och historikern David Tjeder har kritiskt granskat hur vi vanligtvis kopplar genus med krig och fred. Idén om att fred är kvinnligt har delvis rötter i fredsrörelsers kvantitativa representation: sedan 1900-talets början var majoriteten av de som arbetade inom fredsorganisationer kvinnor. Utöver detta har det sedan 1800- och 1900-talen funnits en diskursiv förståelse, där femininitet gick att jämföra med fred, i och med att båda innebar någon form av bland annat lugn och stillsamhet.13 Denna förståelse av kvinnor och pacifism har överskuggat de mer försvarsengagerade kvinnorörelserna.
Historieskrivning om lottor
Kvinnors frivilligarbete inom det svenska försvaret har stundom väckt visst intresse att ta reda på litet mer om exempelvis SLK:s eller Bilkåristernas (en annan frivilligorganisation som inriktade sig på försvarsarbete) historia. Även inom SLK har man velat dela med sig av sin historia. 1984, när SLK fyllde 60 år, utgav organisationen Lottorna i samhällets tjänst. Jubileumsboken är först och främst en berättande text som går igenom vad de svenska lottorna har gjort och upplevt, inte minst under 1930- och 1940-talen. 2016 gav Armémuseum ut årsboken Sömmerskor, tornsvalor och soldater, en antologi om kvinnors deltagande i det svenska försvaret under modern tid.
Utöver sådana mer populärhistoriska skrifter finns det enstaka akademisk forskning. En av de tidigaste undersökningarna som kan vara nämnvärd är historikern Lars Ericsons (idag Lars Ericson Wolke) artikel ”En folkrörelses framväxt” som ingår i ovannämnda Lottorna i samhällets tjänst. Det är en kvantitativ undersökning som är starkt inspirerad av 1970-talets forskningsintresse för folkrörelser. Syftet med artikeln är att ta reda på om SLK kan betraktas som en folkrörelse, och som källunderlag använder sig Ericson av lottakårernas medlemstal och dess utveckling sedan slutet av 1920-talet och framåt.14 Ericson kommer fram till att medan medlemstalen pekade gott och väl på att SLK var en folkrörelse, är dess närhet till stat och myndigheter någonting som avviker från en konventionell folkrörelse.15 Någonting som kan vara nämnvärt är att denna artikel om SLK varken har ett kvinno- eller genusperspektiv.
Det sista manliga yrkesmonopolet är Sundevalls avhandling från 2011 med en ekonomhistorisk inriktning, och än så länge det främsta bidraget som har gjorts inom svensk forskning om kvinnor och genus inom försvarsverksamheter. Hennes undersökningsperiod sträcker sig mellan 1865–1989 med fokus på hur kvinnor gradvis beviljades tillgång till allt fler försvarsrelaterade arbetsuppgifter. 1989 var året då kvinnor till slut fick samma rätt som män att tillträda alla militära yrkesbefattningar. Syftet med hennes avhandling är att undersöka hur just det ekonomiska medborgarskapet blev likvärdigt mellan kvinnor och män, i och med att män inte
13 Tjeder, Sundevall & Persson 2014, s. 44–45.
14 Ericson 1984, s. 197, 209.
15 Ericson 1984, s. 221–222.
längre hade monopol på militäryrken.16 Eftersom att Sundevall har skrivit inom ämnet ekonomisk historia och undersökt just det ekonomiska medborgarskapet, ligger det primära fokuset på att jämföra olika typer av arbete. I detta fall är motpolerna betalt arbete och obetalt arbete, samt frivilligt arbete och värnplikt.17 På grund av att hennes undersökningsperiod rör sig mot och avslutas 1989 – det året då kvinnor i Sverige fick tillträda militära befattningar – har Sundevalls avhandling en moderniserande och progressiv historieskrivning.
Sundevall har även publicerat en senare artikel från 2018 där hon undersöker landstormslottornas insamlingsarbeten under åren 1924–1942. Det primära teoretiska syftet är att fördjupa ekonomiska aspekter inom kvinnors frivilligförsvarsarbete. Här frågar hon varför kvinnor gick ihop i landstormskvinnoföreningar, hur de samlade in pengar, hur mycket de fick in samt hur väsentliga insamlingarna var för att finansiera landstormen. Liksom i sin avhandling kommer hon fram till att kvinnor deltog därför att de var missnöjda med hur staten hanterade och finansierade försvaret. Vidare var det ett sätt för kvinnor att visa stöd för sitt lokala försvar, vilket vanligtvis bestod av kvinnornas manliga familjemedlemmar och närstående.
Landstormslottornas insamlingar betraktades knappast som ett hot av varken männen i landstormen eller av myndigheter, utan lottornas basarer och modeshower ansågs vara fullkomligt acceptabla tillvägagångssätt för kvinnor att driva in pengar och på så sätt finansiera landstormen.18
Ett annat genusperspektiv på lottorna har varit identitet. Etnologen Lars Brink har skrivit en artikel där han diskuterar svenska såväl som finska lottor under 1940-talet med stereotyper som analytiskt tema. Stereotypen gör sig märkbar först och främst när lottan utövar sin förplägnadstjänst – den uppgift som det patriarkala militärväsendet helst ville se lottorna utföra.19 En tidigare magisteruppsats har också undersökt lottans identitet. Författaren, Johanna Tuuf, har studerat texter och bilder i SLK:s eget rekryteringsmaterial mellan 2000–2006. Med genus och genusskapande som teoretisk fokus undersöker Tuuf hur lottarörelsen själv framställer sig och sina medlemmar, samt om denna projicerade identitetsbild är ”enhetlig eller differentierad”.20 Hon kommer fram till att SLK å ena sidan konstruerar en stereotyp av lottamedlemmen, vilken är en blond, hurtig och karriärinriktad kvinna med kärnfamilj. Men Tuuf kommer å andra sidan också fram till att det inom lottarörelsen finns oenighet om vad som främst präglar lottaverksamheten. En äldre generation lottor vill helst framhäva rörelsens insatser vid förplägnadstjänst, medan en yngre generation hellre vill understryka övningar som förknippas med ”det praktiskt militära”.21
16 Sundevall 2011, s. 13, 16.
17 Sundevall 2011, s. 22.
18 Sundevall 2018, s. 61, 83–84.
19 Brink 2002, s. 148–149.
20 Tuuf 2006, s. 2.
21 Tuuf 2006, s. 44.
Slutligen ska det nämnas att jag själv har bedrivit tidigare forskning om lottor. I kandidatuppsatsen ”Försvarskuggar” från 2019 gjorde jag en periodisk jämförelse av verksamheten inom Upplands lottaförbund, den första perioden 1958–1963 och den andra perioden 1968–1973. I undersökningen visade jag på att PR-kampanjer och rekryteringsarbete blev alltmer angeläget för förbundet i ett försök att vända medlemstalets nedåtgående utveckling.22
För den som läser eller forskar om SLK – eller kvinnors historia i svenskt försvar över huvudtaget – kommer utan tvivel först och främst studera Sundevalls ovannämnda avhandling, samt de artiklar hon har publicerat inom det ämnet. Utöver dessa är det som har skrivits om organisationen inte akademisk forskning, utan snarare lite översiktliga texter. De fungerar väl för att hitta grundläggande information och fakta om SLK, men de saknar frågeställningar, teser och analyser, varför de inte blir relevanta i ett forskningssammanhang. Men med detta sagt finns det alltså viss problematik med att så få har forskat om kvinnor inom försvaret.
Världskrig och efterkrigstid – social omdaning eller återställare?
Forskningsläget för kvinnor och militärhistoria är dock förhållandevis gott. På det internationella fältet inleddes forskning om kvinnor inom militär och försvar under 1970-talet, och sedan dess har intresset kommit och gått i vågor. Syftet med detta avsnitt är att förtydliga för läsaren att forskningen om kvinnor inom det militära har kommit fram till olika slutsatser om kvinnors sociala villkor. Å ena sidan finns en teori att kvinnors handlingar under världskrigen skapade mer jämställdhet mellan könen, då fler länder införde rösträtt för kvinnor samt att kvinnor började yrkesarbeta i större utsträckning. Å andra sidan finns mer kritiska perspektiv som menar att efterkrigstid och fred har inneburit för kvinnor och män att återgå till mer traditionella könsroller.
Föga förvånande är det kanske att första och andra världskrigen har varit de mest framträdande forskningsperioderna. Mycket av detta beror ju på att traditionella könsroller blev undantagna under krigstiderna bara för att återupprättas när fred rådde igen. Fenomenet har sociologiprofessorn Mady Wechsler Segal valt att kalla för kulturell minnesförlust, där själva minnesförlusten ligger i samhället som snabbt glömmer att kvinnor både kan och faktiskt har lämnat sitt hemarbete. Personligen anser jag att termen minnesförlust kanske inte är den lämpligaste termen, då det kan låta som att man har passivt återgått till äldre genusroller.
Återgången till dessa har i själva verket varit mer tvingande snarare än att de skedde naturligt.
Exempelvis i USA infördes lagar 1948 vilka förbjöd kvinnor ombord på militära flygplan samt fartyg tillhörande landets flotta, såvitt de inte var läkare eller sjuksköterskor.23
22 Salonikidis 2019, s. 31–32.
23 Segal 1993, s. 81, 84.
Även under Vietnamkriget 1955–1975 betraktades kvinnor som opassande element.
Journalisten och författaren Anna Larsdotter återger bland annat kvinnliga Vietnamveteraners biografier och utsagor i sin bok Kvinnor i strid. Det var inte ovanligt för de amerikaner som befann sig på plats att ta till alkohol, cannabis och heroin för att försöka orka med den brutala situationen. Det var betydligt mer tolererat att män anammade sådana vanor – eftersom att de var soldater – men att kvinnliga sjuksköterskor gjorde samma sak betraktades som mycket värre.
Argumentet var att den kvinnliga vårdpersonalen befann sig ”bakom” krigslinjerna medan manliga soldater var på krigets front. Denna uppdelning fanns dock snarare på kartan än i den faktiska terrängen, och egentligen var sjuksköterskorna i samma farozon som soldaterna. Vissa kvinnor som återvände till USA visade även tydliga tecken på PTSD, men denna diagnos reserverades för män med argumentet att bara den som dödade eller var nära på att bli dödad fick syndromet.24
I nordiska länder, med undantag för Sverige, genomgick andra begränsande lagstiftningar. I Norge gjordes alla kvinnor mellan 18 och 40 år värnpliktiga 1942, enligt bestämmelser av exilregeringen i London. Historikern Grethe Værnø och löjtnanten Elisabeth Sveri vill understryka att den kvinnliga värnplikten inte hade någon sorts jämställdhetsanda, utan var ett sätt för landet att fylla sitt försvar med temporär arbetskraft och avlasta männen inom militären.
Denna inställning bekräftades 1947 när Norges storting beslutade att lösa upp de militära lottaavdelningarna. Værnø och Sveri hänvisar till tidens debattklimat, där den övervägande opinionen var att kvinnor skulle vara till större nytta inom civilt arbete. Litet senare, 1955, betraktades alla kvinnliga befäl i uniform juridiskt som civil personal och inte militär personal.
För kvinnors del var landets efterkrigstid en resa tillbaka till 1939, och författarna vill understryka den norska krigströttheten som en avgörande faktor – freds- och unionspolitik prioriterades på den politiska dagordningen, och folket utvecklade en alltmer negativ inställning till försvaret.25
I Finland hade Lotta Svärd-organisationen bildats 1920, strax efter det finska inbördeskriget 1918, med syftet att assistera männen inom Skyddskåren – Finlands dåvarande typ av hemvärn.
Likt SLK hade de finska lottorna bland annat förplägnadstjänst, sjukvård och pengainsamlingar samt – när andra världskriget inleddes – luftövervakning som uppgift. Sedan inbördeskriget var det strikt förbjudet för kvinnor att bära vapen, och mycket av detta berodde på hur den borgerligt influerade försvarsledningen i Finland ryggade tillbaka för att sovjetiska kvinnor bar vapen. Det var under all moralisk kritik att bolsjevismen tillät den fredsälskande kvinnan att bära vapen ansåg man inom det finska försvaret. Till en början, under mellankrigstiden, engagerade Lotta Svärd- rörelsen huvudsakligen borgarkvinnor, men under finska vinterkriget 1939–1940 och fortsättningskriget 1941–1944 drog den även till sig fler kvinnor från arbetarklassen. Mot slutet av fortsättningskriget var cirka 230 000 kvinnor med i Lotta Svärd-rörelsen men strax därefter
24 Larsdotter 2016, s. 299–301, 304.
25 Værnø & Sveri 1990, s. 87, 98.
förbjöds och upplöstes frivilligorganisationen i samband med vapenstilleståndsavtalet med Sovjetunionen 1944.26
I Storbritannien var den kvinnliga uppslutningen i armén som högst 1943, med 453 200 rekryter totalt. Redan 1939 hade den brittiska regeringen efterfrågat 20 000 frivilliga kvinnor till den kvinnliga avdelningen av den brittiska armen, the Auxiliary Territorial Service (ATS) – 43 000 erbjöd sin tjänst.27 Men i likhet med Norge blev även vissa brittiska kvinnor värnpliktiga. Enligt National Service Act från 1941 blev alla ogifta kvinnor mellan åldrarna 20 och 30 år värnpliktiga, och 1943 förlängdes lagen till 19-åringar. Kvinnor hade visserligen blivit tillfälligt värnpliktiga, men det var fortfarande frivilligt för dem att befinna sig på frontlinjerna eller krigszonerna. Om man ville fick man istället tjänstgöra med ammunitionsproduktionen, jordbruk och skogsbruk med mera. Luftvärnet var dock ett populärt val, då 56 000 kvinnor tjänstgjorde där.28 Denna del av kvinnors tjänstgörning i armén suddades snabbt ut efter 1945, när kvinnlig luftvärnspersonal demobiliserades. Även under kriget upprätthölls bilden, dock på tvivelaktiga grunder, att det var just männen som stred. Kvinnlig luftvärnspersonal kunde upptäcka fiendeflygplan, räkna ut dess position samt sikta in vapnet på sitt mål. Dock förbehölls manlig personal uppgiften att faktiskt avfyra alla vapen, och denna teknikalitet var alltså tillräcklig för att klassificera kvinnlig luftvärnspersonal som icke-stridande.29
Även i Sovjet strävade man efter att återinföra äldre genusroller och stänga ut kvinnor från det militära under efterkrigstiden. Under andra världskriget hade ett flertal kvinnor tjänstgjort i luftvärnet. Bland annat deltog 250 000 kvinnor i luftvärnsförsvaret, och cirka 2500 kvinnor tjänstgjorde som piloter och krypskyttar.30 Jämfört med andra länder under denna tid hade sovjetiska kvinnor mer utrymme för att utföra männens uppgifter, och historikern Roger D.
Markwick och Euridice Charon Cardona menar att detta var på grund av statens revolutionära ideologi.31 När kriget väl var över ville den stalinistiska regimen snabbt övergå till att återuppbygga industrin, vilket ledde till att det skulle bli arbetarklasshjälten som hyllades, inte krigsveteraner.32 Bara några månader efter Tysklands nederlag 1945 förbjöd den sovjetiska regeringen sina kvinnliga medborgare att utbilda sig inom militära akademier och krigsskolor.33
Sundevall och Persson har dessutom skrivit en artikel där de närmare undersöker debatten om jämställdhet mellan kvinnor och män i försvaret under 1900-talets senare hälft. Vid mitten av 1960-talet ville Folkpartiets ungdomsförbund se att den svenska värnplikten blev könsneutral och att kvinnor skulle få tillgång till samtliga militära befattningar. Även Svenska flygvapnet var
26 Nevala-Nurmi 2014, s. 25–28; Sundevall 2011, s. 87.
27 Schwarzkopf 2011, s. 275–276.
28 Schwarzkopf 2011, s. 277.
29 Schwarzkopf 2011, s. 283.
30 Markwick & Cardona 2012, s. 246.
31 Markwick & Cardona 2012, s. 246–247.
32 Markwick & Cardona 2012, s. 245.
33 Pennington 2000, s. 157.
intresserade i denna fråga då de under denna tid hade personalbrist. Ungdomsförbundets förslag fick inget större gensvar, men staten började genomföra utredningar om denna fråga – ungefär tio år senare – där man ville se om man kunde rekrytera kvinnor utan att behöva införa kvinnlig värnplikt; lösningen blev att kvinnor skulle frivilligt få delta i militärutbildning. Kvinnors tillträde till professionell militär träning blev en mycket gradvis process, men ändock påträngande.
Kvinnor som deltog i militär utbildning under 1980-talet kände sig minst sagt ovälkomna till vad som uteslutande hade varit männens värld, och många valde att hoppa av på grund av befälhavares åsikter om kvinnors närvaro där.34 Författarna drar slutsatsen att kvinnor kunde betraktas både som en lösning och ett problem i debatten, beroende på kontext. Om man exempelvis pratade om personalbristen inom militären, sågs kvinnlig frivilligpersonal som en mycket kostnadseffektiv lösning för att bemanna de administrativa posterna. Däremot sågs kvinnor som ett problem om de ville utbilda sig för stridande styrkor.35
Världskrigen och efterkrigstiden väckte en ganska spännande debatt bland akademiker under 1900-talets sista årtionden. Under 1970-talet hävdade forskare att kvinnors insatser under krigsperioderna resulterade i långvariga och strukturella förändringar, såsom att flera europeiska nationer beviljade dem myndigt medborgarskap och rösträtt under 1920-talet som en form av belöning. Vidare under 1940-talet öppnades många industriella likväl byråkratiska yrkespositioner upp för kvinnliga medborgare. Forskare under 1980-talet började dock ifrågasätta tidigare slutsatser och menade istället att de ändrade sociala villkoren endast var temporära. Som argument för denna slutsats har man då bland annat lyft fram hur avskärmade kvinnor blev från traditionellt manliga yrken och miljöer, inte minst det militära.36
Vad frivilligförsvar kan innebära
Som sagt har Sundevalls forskning en ekonomisk inriktning vilket genast begränsar beskrivningar och tolkningar av SLK:s utveckling samt kvinnors möjligheter att arbeta för försvaret.
Exempelvis vill hon understryka att SLK hade så goda förutsättningar att delta i försvarsarbete under beredskapstiden på grund av landets låga födelsetal under 1920- och 1930-talen.37 Vidare drar hon och Persson en liknande slutsats att under 1960-talet fungerade kvinnor som ett medel för att lösa det svenska försvarets personalbrist.38 Både den svenska och den internationella forskningen om kvinnors deltagande i krig, försvar och militär verksamhet är högst fokuserad på genus och arbete, vilket inte alls är en märkvärdig sak. Tvärtom är detta möjligtvis den första och tydligaste problematiken som dyker upp för den som forskar inom området. Men då dessa
34 Persson & Sundevall 2019, s. 1041, 1043, 1045.
35 Persson & Sundevall 2019, s. 1050–1051.
36 Scott 1987, s. 23–27.
37 Sundevall 2011, s. 57.
38 Persson & Sundevall 2019, s. 1050.
undersökningsaspekter är förhållandevis omskriva finns det andra aspekter som är lika relevanta att undersöka istället. Det är viktigt att komma ihåg att exempelvis lottarörelsen var (och fortfarande är) en frivillig organisation, vilket sätter lottornas verksamhet i frivilligförsvarets kontext. Personligen ser jag goda skäl till att en sådan tolkningsram kan och bör utvidgas, om man tittar på Sveriges inställning till det frivilliga försvarsarbetet. Sundevall själv skulle kanske inte hålla med mig om detta, då hon tidigare har påpekat att materiella och ekonomiska aspekter bör ta ändå mer plats i forskning om kvinnor och försvar.39 Poängen med detta avsnitt är att belysa för läsaren att synen på frivilligförsvar i modern tid har varierat. Under vissa perioder har frivilligdeltagande betraktats som föredömligt av både stat och medborgare, men ibland har fenomenet ansetts vara våldsbejakande och därmed problematiskt.
Jag vill argumentera för att det finns förhållandevis långtgående ideologiska aspekter som är relevanta att ta upp inför uppsatsens undersökning. Som tidigare nämnts hade SLK den finska Lotta Svärd-rörelsen som en sorts förebild när organisationen bildades. Dock var det ju inte endast Tyra Wadner som visste om den rörelsen, utan denna skrevs det om även i svensk press.
Under finska vinterkriget 1939–1940 hyllades Lotta Svärd-rörelsen av Barbro Alving eller Bang, folkkär journalist på Dagens Nyheter. Hennes reportage sökte att understryka just frivilligheten som den starkaste egenskapen i Finlands försvar, speciellt bland kvinnorna. I retorisk form stod denna nordiska försvarsfrivillighet i stark kontrast med den tyranniska militarismen som växte fram i samtidens Europa.40
Sett ur ett statligt perspektiv var frivilligförsvaret högst väsentligt för Välfärdssverige. I värnpliktskommitténs (vanligtvis förkortad VK 6641) betänkande från 1968 om frivilligförsvaret vill man presentera frivilligverksamhet som en central angelägenhet för landets säkerhet, men också en anrik tradition. Det frivilliga försvaret, menade värnpliktskommittén, började med skarpskytteföreningarna som bildades under 1800-talets mitt, och sedan dess har det alltid funnits medborgare som har värnat om frivilligförsvaret.42 Det bör dock nämnas att skarpskytteföreningarna var mer än frivilligförsvarsivrare. De var likväl nationalistiska liberalradikala milisgrupper som tog till vapen, dels för att utmana en äldre monarkistisk politisk ordning och dels som en misstanke gentemot staten att denna var försvarsinkompetent mot större fiendeangrepp. Rörelsen hade främst väckts inom den nyborgerliga samhällsklassen, varför den genast började krympa i och med representationsreformen 1865/1866.43 Även om skarpskytteföreningarna visade på våldsamma tendenser och var lite av upprorsmakare, underströk de faktiskt vikten av att folket ska vilja försvara landet oavsett samhällsklass. Just denna frivilligprincip och den klassöverskridande försvarsviljan kan nog förklara varför rörelsen
39 Sundevall 2018, s. 62.
40 Brink 2002, s. 151–152.
41 SOU 1968:54, s. 11.
42 SOU 1968:54, s. 16.
43 Ottosson 2008, s. 9–11.
fick ett större erkännande av det socialdemokratiska eftermälet än av sin egen samtid. Historikern Mikael Ottosson menar att det är just en historisk konstruktion från folkhemstiden som har gjort att milisrörelsen har ”förvanskats till en gemytlig landstorm.”44
Även i civil bemärkelse har frivillighet såväl som fritid varit högst romantiserade av svensk politik under folkhemstiden. Det fanns en vision om att medborgares fritidsaktiviteter skulle ha som högsta syfte att värna landets demokratiska värderingar. Idéhistorikern Petter Tistedt menar att det var som mål att folket dels skulle bedriva samhällsnyttiga fritidsaktiviteter och dels, kanske viktigaste av allt, att folk skulle göra det frivilligt. Även här stod de kontinentala diktaturerna som Nordens motpol, där folk möjligtvis bedrev samhällsnyttiga aktiviteter – dock inte på frivilliga grunder.45 Att frivilliga fritidssysselsättningar bör förenas med samhällsintressen är en tankegång som går att spåra tillbaka till den tiden då skarpskytteföreningar bildades i Europa såväl som Nordamerika. Historikern Thomas Sörensen som har studerat amerikanska milisgrupper och volontärkompanier under 1800-talet förklarar att män som gick med i dessa ansåg bland annat att deras syfte var att göra någonting samhällsnyttigt när de inte arbetade.46
Sundevall understryker också att sedan slutet av 1800-talet har svenskt försvar på flera olika sätt varit beroende av frivilliga initiativ. Hon utesluter inte att många idag – inklusive forskare – tar för givet att modern krigs- och försvarsmakt alltid har tillgodosetts av statens resurser och skattemedel. I motsats till detta antagande har privata insamlingar under 1800- och tidigt 1900-tal till bland annat vapen, stridsfartyg och stridsflyg varit vanligt förekommande och betydande för landets försvar och beredskap.47 Som tidigare nämnts har frivilligförsvarsföreningar och organisationer varit väsentligt för försvaret; Sundevall klargör för läsaren att lottornas frivilligverksamhet inte var någonting unikt i världen eller nytt för tiden.48 Trots detta verkar hon aldrig mena att det kan vara relevant för forskare att lägga sin uppmärksamhet på de tankar och idéer som genom modern historia har manifesterat sig i form av just frivilligorganisationer och rörelser.
Historikerna Christine G. Krüger och Sonja Levsen vill understryka att vi faktiskt vet förhållandevis lite om vad som har motiverat folk att delta i krig och försvar på frivilliga grunder under modern tid. Till skillnad från exempelvis värnplikt är frivilligt deltagande – både för män och kvinnor – en komplex fråga om patriotism, ideologi, individuell övertygelse, grupptryck, materiellt och ekonomiskt nödtvång samt mer irrationella känslouttryck.49 Mellan män och kvinnor kunde det finnas helt motsatta drivfjädrar för att frivilligt delta i krig: under första världskriget lät sig många män att rekryteras därför att det ansågs manligt, medan exempelvis
44 Ottosson 2008, s. 12–13. Citat från s. 13.
45 Tistedt 2013, s. 157, 187–190.
46 Sörensen 2008, s. 282.
47 Sundevall 2018, s. 62–63.
48 Sundevall 2018, s. 61, 68.
49 Krüger & Levsen 2011, s. 1–2.
kvinnor under andra världskriget ville bryta könsnormer.50 Synen på frivilligpersonal inom krigs- och försvarstjänst har varit väldigt föränderlig i västvärlden. I 1870-talets Tyskland ansåg man att frivilligdeltagare saknade samma disciplin som värnpliktiga män. Mot sekelskiftet romantiserades frivilligsoldaten och blev mer mytomspunnen i europeiska såväl som nordamerikanska uppslagsverk. Hur väl ett land kunde rekrytera frivilliga och volontärer kunde betraktas som en indikator för hur mycket framsteg landet hade gjort. Efter andra världskriget tappade däremot stridsfrivillighet sin trolldomsglans, mycket på grund av krigets förgörelse, tidens demilitarisering samt de politiska ansträngningarna för att försöka skapa ett mer enat Europa.51 Larsdotters behandling om Vietnamkriget i Kvinnor i strid återspeglar också efterkrigstidens negativa syn på frivilligdeltagande. Veteraner som återvände till USA efter Vietnamkriget fick stå ut med mycket förakt och sågs som skyldiga för krigets brutalitet. Även kvinnliga veteraner som hade arbetat som sjuksköterskor misstänkliggjordes dessutom för att vara sexuellt lösaktiga och moraliskt förtappade.52
Jutta Schwarzkopf som har forskat om kvinnor i den brittiska armén under andra världskriget har sökt att förstå varför kvinnor har velat bege sig ut i krig. Anledningarna var minst sagt många.
Att faktiskt befinna sig på plats under en strid upplevde många kvinnor som att man gjorde mer och så mycket man kunde för försvaret. Här fanns det dock mycket personliga motiv som är relevanta att ta upp: för vissa var detta ett tillfälle att lämna en monoton vardag och sitt tråkiga jobb. Många hade manliga anhöriga som tjänstgjorde i armén varför vissa kvinnor ville visa sin solidaritet med dem, men andra hade redan sådan bekantskap med armélivet via männen.
Armétjänstgörningen innebar för vissa ett bättre arbets- och inkomsttillfälle än den civila arbetsmarknaden, liksom praktisk erfarenhet för det civila livet – att få lära sig köra bil lockade en hel del. En intressant punkt med Schwarzkopfs tolkning är dock att brittiska kvinnor som har uttryckt känslan av patriotism i exempelvis intervjumaterial och memoarer tydligen inte är fullkomligt genuina. Istället drar hon slutsatsen att när fosterlandskärlek tar sig uttryck i utsagor är det snarare pedantiskt och krystat – någonting som veteranerna kände sig förpliktigade till att nämna.53
Schwarzkopf är dock inte ensam om att komma fram till att fosterlandskärlek kan nedtonas när man undersöker vad som får folk att vilja delta i frivilligförsvar. För att återigen ta upp Sveriges skarpskytteföreningar från 1860-talet, fanns det en social aspekt som kanske till och med överskuggade deltagares försvarsambitioner. Ottosson vill poängtera att ”[k]amratskapet och gemensamheten i miliserna var kanske viktigare än den militära verksamheten.”54
50 Krüger & Levsen 2011, s. 5, 7.
51 Krüger & Levsen 2011, s. 11–15.
52 Larsdotter 2016, s. 302.
53 Schwarzkopf 2011, s. 277–279.
54 Ottosson 2008, s. 17.
Försvarsorganisationers sociala funktioner bör nog inte tonas ned, då även dessa har varit en del av tidens föreningsliv.
En annan variant på fosterlandskärlek, kan man påstå, är hembygdskärleken. Seija-Leena Nevala-Nurmi vill understryka att denna idé har varit viktig för att organisera hela frivilligförsvaret i Finland under 1900-talets första hälft. Frivilligförsvaret hade ett starkt fäste på landsbygden, och lokala kårer för både Skyddskåren och Lotta Svärd-organisationen fanns i alla städer och byar. Sedan Finlands självständighet från Ryssland 1917 och efterföljande inbördeskrig 1918, var idén att nationens försvar utgick från att fria jordbrukare och hemmansägare ville kämpa för sin hembygd.55 Idén om att nationens försvar utgår från ett lokalt försvar kan spåras, återigen, till 1800-talets folkmiliser och skarpskytteföreningar. Exempelvis i USA var ett starkt lokalt försvar en försäkring för sina fri- och rättigheter gentemot utländska men även inhemska centralmakter.56
Ideologiska och revolutionära tankeströmningar har tveklöst också påverkat frivilligdeltagande i krig. Som sagt finns det inget historiskt motstycke till Sovjetiska kvinnors deltagande i andra världskriget, och Markwick och Cardona menar att detta kan förstås tack vare den ryska revolutionen. De sovjeter som deltog i kriget tillhörde den generation som formades av landets mest revolutionära ideologi, vilken erkände kvinnors plats i hemmet såväl som i industrin och i strid. I skuggan av både revolution och krig ansåg många sovjetiska kvinnor att staten faktiskt skulle upprätthålla jämlikhet mellan könen. Att delta i kriget betydde mer än att försvara hemlandet – det handlade om att försvara den unika jämlikheten och solidariteten som ingen annan nation hade åstadkommit.57 På liknande sätt drogs nordvietnamesiska kvinnor in i kriget mot USA; plikten att försvara landet togs för givet och många av de unga kvinnorna gick in i kriget via kommunistiska ungdomsorganisationer.58
Synen på frivilligt deltagande i försvaret är alltså högst relevant för denna undersökning. För det första på grund av att efterkrigstidens samhälle började få en ny uppfattning om frivilligdeltagare och för det andra, då SLK förblev en förhållandevis stor organisation vars verksamhet både uppmuntrades och efterfrågades från politikens och den militära ledningens håll.59 I värnpliktskommitténs betänkande från 1968 uttrycker man sig följande: ”Den frivilliga försvarsverksamhetens omfattning är på sitt sätt ett mått på vårt folks försvarsvilja.”60 Här ser man ganska omedelbart att äldre idéer om frivilligförsvar som indikator för samhällets välstånd och statlig legitimitet levde kvar i ett land som aldrig utsattes för världskrigens förödelse. Detta är en relevant aspekt att ha i åtanke, nämligen att SLK sedan 1945 har representerat en alltmer ålderdomlig ideologi om frivilligdeltagande vilket det omgivande samhället blev alltmer
55 Nevala-Numi 2014, s. 26.
56 Sörensen 2008, s. 262.
57 Markwick & Cardona 2012, s. 247.
58 Larsdotter 2016, s. 295–296.
59 Sundevall 2011, s. 90–91, 113–114.
60 SOU 1968:54, s. 16.
främmande till. Min poäng här är att frivillighet – och kanske framförallt dess historia – är en komplex men högst relevant infallsvinkel man bör ha i åtanke när man studerar rörelser såsom SLK.
Förening av kvinnor, för kvinnor
En betydlig del av forskningsläget, i synnerhet det internationella, belyser problematiken med att kvinnor har betraktats som malplacerade i en ”manlig” militär värld och att de under tvång har nekats fortsatt tillträde när andra världskriget var över. För många länder som var i krig innebar detta en sällspord tid för kvinnor att faktiskt vara en stridande del av armén, men processen gjordes snabb för att återgå till gamla vanliga förhållanden och militären blev återigen för männen.
I Sverige förblev försvarsrelaterade arbetsuppgifter könsfördelade och relativt intakta, mycket på grund av att krig aldrig hade vänt upp och ner på ordningen. Schwarzkopf understryker att det var krigets nödläge som gjorde det svårast att hindra kvinnor från att utföra mäns arbetsuppgifter.61 Som tidigare nämnts var dessutom SLK en organisation som sedan dess start styrdes av kvinnor och var menat för kvinnor. Organisationen bildades inte med syftet att kvinnor successivt skulle konkurrera med männen inom försvaret, utan snarare att komplettera och underlätta arbetsfördelning. Sundevall påpekar ”att det finns skäl att problematisera bilden av lottarörelsen som en given förkämpe för kvinnors tillträde till militära befattningar.”62 Exempelvis går det att jämföra med kvinnor i den brittiska armén under andra världskriget. Att som kvinnlig soldat påpeka armélivets svåra förhållanden var ingen god idé, för det hade gett förespråkare för konventionella könsroller vatten i sin kvarn.63 Att värnpliktigt eller frivilligt delta i krig som kvinna var med all säkerhet en annorlunda upplevelse än att delta en försvarsfrivillig organisation där fred råder. Vidare innebar inte medlemskap i SLK ständig försvarstjänst. De sociala aspekterna är också viktiga att komma ihåg; exempelvis anordnade lokala kårer kåraftnar vilket bland annat innebar tid för samkväm, men också kurser och föreläsningar – allt från kampsport till debatteknik. Även om deltagande i SLK innebär att tjäna totalförsvaret och utöva fysiska aktiviteter, finns det väldigt lite – precis som Sundevall påpekar – som visar på att lottor ville efterlikna mäns försvarsarbete.
För att kunna vidareutveckla detta perspektiv i undersökningen vill jag här lyfta fram etnologerna Karin Lindelöf och Annie Woube och deras forskning om tjejlopp. I sitt gemensamma forskningsarbete I tjejers spår – för framtids segrar har författarna kommit fram till att tjejlopp ofta projiceras av arrangörer främst som någonting som är bra för hälsan, nöjsamt och
61 Schwarzkopf 2011, s. 283.
62 Sundevall 2011, s.185.
63 Schwarzkopf 2011, s. 285.
trevligt. Att tävla och prestera på topp får vanligtvis mindre betydelse.64 Deltagare av tjejlopp kan reagera väldigt olika på tjejloppens typiska framställning: fokus på personligt nöje snarare än tävling ger många självförtroendet att prova på sådana aktiviteter, samt att få vara utan män sågs som ytterligare ett frigörande element. Andra har varit mindre imponerade och menar att tjejloppen blir ”fåniga, löjliga, alltför jippobetonade, ’tingeltangel’, ’rosa fluff’, förminskande och könsdiskriminerande […].”65 Lindelöfs och Woubes forskningsresultat kan kanske uppfattas som motsägande men i själva verket är det komplementärt och producerar en bättre förståelse för genusanalytiska perspektiv. De vill understryka vikten med att studera femininitet för sig självt utan att ständigt relatera och jämföra med maskulinitet.66 Deras empiriska forskningsområde skiljer sig såklart från denna undersökning, men det är deras analytiska diskussioner som jag vill ta med mig till undersökningen. Lindelöfs och Woubes tolkningar och slutsatser är relevant för min undersökning, därför att både den svenska och internationella forskningen om försvarsengagerade kvinnor har nästan uteslutande den implicita tolkningen att kvinnor i försvar utövar maskulinitet. Som sagt är ett sådant perspektiv mer logiskt när kvinnor av olika anledningar faktiskt har varit i armén och deltagit i strid. I en undersökning om SLK kan det dock argumenteras för att det är bara delvis fallet. SLK ska inte betraktas som en organisation för kvinnor som försökte utöva maskulinitet, utan som organisation som upprätthöll en idé om att kvinnor skulle bidra till försvaret på ett sätt som skiljde sig från männens.
Den förlängda beredskapen
Trots övriga länders benägenhet att återgå till mer traditionella könsroller efter 1945 blev kvinnlig frivilligpersonal i Sverige kontinuerligt uppmuntrade till att delta i försvarsarbetet. De politiska ambitionerna var fortsatt upprustning av försvaret och detta krävde en betydande personalstyrka.
Alltså förblev kvinnlig frivilligpersonal högst relevant för att kunna utföra så kallade icke- stridande funktioner, och på så sätt kunde så många män som möjligt genomgå stridsutbildning.
Med detta sagt, även om Sverige avvek från den internationella trenden att stänga ut kvinnor från försvarsverksamheter ska det svenska fallet inte nödvändigtvis betraktas som mer moderniserat och jämställt. I stort förblev roller och uppgifter desamma som under andra världskriget.67 Detta hade ju självklart sina förklaringar. Under båda världskrigen ställde sig landet neutralt men stod i beredskap ifall kriget skulle komma. Beredskapen togs på samma allvar såsom tidigare, då Sverige än en gång valde världspolitisk neutralitet – åtminstone enligt gemene mans vetskap.68
64 Lindelöf & Woube 2019, s. 9.
65 Lindelöf & Woube 2019, s. 221–224. Citat från s. 221.
66 Lindelöf & Woube 2019, s. 25.
67 Sundevall 2011, s. 113–114.
68 Sveriges politiska ledning, bland annat dåvarande statsminister Tage Erlander, genomförde ett nära men hemligt samarbete med Nato vilket inte uppdagades för allmänheten förrän långt efter. Journalisten Mikael Holmström har skrivit om just detta i Den dolda alliansen.
Under det korta 1900-talet stod Sverige ut från många andra länder genom sin freds- och neutralitetspolitik. Dock krävde denna strategi ett starkt och ambitiöst försvar, vilket dels var militärt men likväl bestod det av både civil- och frivilligförsvar, alltså ett totalförsvar. Historikern Marie Cronqvist menar att det rådde en självklar kontinuitet för Sverige när andra världskriget var över och det kalla kriget inleddes – med andra ord en förlängd beredskapstid.
Civilförsvarspropaganda som spreds till det svenska folket förblev i stort sett densamma, och under det kalla krigets första årtionden var folket lika nära civilförsvarsverksamheten som under föregående krig.69 Försvarsambitionerna i landet var höga. Detta kan dels förklaras av att landet hade ekonomiska medel för att verkställa sina planer då ingen omfattande återuppbyggnad krävdes under efterkrigstiden.70 Intressant nog hade Sverige exempelvis en civilförsvarsbudget som räknad per capita översteg både USA och Sovjetunionen ända in på 1980-talet.71 Sett från det politiska perspektivet under denna tid kan det dock argumenteras att dessa satsningar var alldeles nödvändiga för att både kunna bevara freden och ställa sig utanför Väst- och Östblocken.
Här ska det dock poängteras att svenska medborgare mellan 16 och 65 år var civilförsvarspliktiga, varför civilförsvar och frivilligförsvar såklart krävde olika strategier.72 För lottornas del innebar denna tid, som tidigare nämnts, en fortsatt efterfrågan på deras tjänster, men det gällde såklart inte enbart dem utan alla andra frivilligorganisationer i landet. 1968 hade man räknat ut att Sveriges totalförsvar, alltså både krigsmakten och civilförsvaret, hade ett personalbehov som uppgick till cirka 1 000 000 människor, varav cirka 45 000 frivilliga.73 Värnpliktskommittén ville se att hela det frivilliga försvarsarbetet ökade, och inte minst att frivilliga kvinnor i större utsträckning skulle ersätta värnpliktiga män som uppfyllde ”andra samhällsfunktioner än krigsmakten”.74 Trots den rådande bristen på frivilligpersonal var värnpliktskommittén optimistisk och övertygad om att svenskarna skulle – såsom under andra världskriget och ”senare uppkomna krissituationer” kliva fram och ställa upp för sitt land.75 Med detta sagt fanns det under samma tid en helt annan röst angående krig och försvar som lät sig höras i landet och runtom i världen under denna tid.
Nya attityder – fredsrörelse och den arbetande kvinnan
Trots de gamla beprövade strategierna för att engagera folket i totalförsvaret, finns det en hel del som pekar på att svenskar åtminstone sedan 1960-talet inte hade samma inställning till försvaret som förr. SLK själva skulle inte nödvändigtvis hålla med värnpliktskommitténs optimistiska
69 Cronqvist 2008, s. 451–452; Cronqvist 2012, s. 205.
70 Österström 1961, s. 356–357.
71 Cronqvist 2012, s. 191.
72 SOU 1968:54, s. 23.
73 SOU 1968:54, s. 20, 26.
74 SOU 1968:54, s. 17.
75 SOU 1968:54, s. 28.
prognos att den svenska frivilliga försvarsviljan skulle öka såsom den har gjort förr.
Efterkrigstidens generationer började vid denna tid bli tillräckligt gamla för att intressera sig för sociala frågor och världspolitiken. Det bör nämnas att det inte enbart var en ungdomsrörelse, utan nedrustning och kritiken mot Vietnamkriget förespråkades även av politiker såsom Olof Palme, och än en gång hade inte kvinnor en obetydlig roll under denna tids fredrörelse. Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund (SSKF) betraktades som de ledande rösterna mot kärnvapenupprustning inom den svenska debatten under 1950- och 1960-talen.76 Som tidigare nämnts har fredsfrågan i modern historia betraktats först och främst som kvinnors självklara intresse. Tjeder, Sundevall och Persson menar att under 1960- och 1970-talen inleddes en ny fas i fredsarbetets historia, där även män i större utsträckning började engagera sig i denna fråga.77
Internationell antimilitarism och den nya vänstern var ett faktum under senare delen av 1960- talet. Parallellt med denna utveckling hade SLK en markant och stadig minskning av medlemmar – vid slutet av 1950-talet var medlemstalet strax under 100 000, och tio år senare var det 70 000.78 I SLK:s jubileumsbok från 1984 har man även kommit fram till att det inte kunde ha varit en ren slump att deras medlemstal påverkades starkt av kalla krigets utveckling. En viktig vändpunkt var bland annat det successiva ”tövädret” inom sovjetisk politik under Stalins efterträdare.79
Cronqvist har studerat i sin kulturanalytiska forskning om Sveriges civilförsvar just kontrasterna och samexistensen mellan gamla och nya mentaliteter angående krig, fred och modernitet. Å ena sidan bar 1960-talets Sverige fortfarande med sig beredskapsmentaliteten från världskrigens årtionden, men å andra sidan var det fortfarande ett fredligt land som inte hade någon förskräcklig erfarenhet av att bli invaderad eller liknande. Cronqvist menar att bara för att folk deltog i civilförsvarsövningar betyder det inte att de verkligen var oroliga över fiendeinvasion eller kärnvapenanfall.80 Hon har bland annat tagit upp ”Operation Stockholm” från 1961, Sveriges största evakueringsövning med omkring 30 000 deltagare, vilken uppfattades av många deltagare och observatörer som en pittoresk söndagsutflykt till landsbygden trots den allvarsamma och högtidliga innebörden.81
En annan relevant aspekt att ta upp är frågor om jämställdhet mellan könen som blev alltmer aktuella under 1960- och 1970-talen. Den gamla folkhemstanken att kvinnan ska vara en professionell hemmafru tappade sakta men säkert stöd. I det civila livet blev det allt vanligare att kvinnor förvärvsarbetade och att hushållen hade två försörjare. Bland annat var anledningarna av ekonomisk art. Sverige gick in mot en högkonjunktur mot slutet av 1950-talet, vilket ledde till att efterfrågan på manlig såväl som kvinnlig arbetskraft ökade. Likväl började det politiska landskapet ändra på sig, och regeringen såg kvinnors förvärvsarbete som nyckeln till könens
76 Rosengren 2014, s. 76.
77 Tjeder, Sundevall & Persson 2014, s. 47–48.
78 Sundevall 2011, s. 90. Se Bilaga 1.
79 Rimstrand 1984, s. 177.
80 Cronqvist 2008, s. 453.
81 Cronqvist 2008, s. 473; Cronqvist 2012, s. 205–206.
sociala jämlikhet.82 Trots tidens eftersträvningar bör det påpekas att det var mest inom den civila sfären saker och ting började förändras. Militär och försvar förblev relativt intakt under dessa årtionden och de stod på äldre traditioner vilka omgivningen begrep allt mindre. Kvinnor hade fortfarande ingen möjlighet att lönearbeta i militär befattning och män var fortfarande värnpliktiga. Sundevall summerar kort och gott hur de militära myndigheterna hindrade den juridiska jämlikheten: ”Varken ifråga om rättigheter eller skyldigheter var kvinnor och män lika inför lagen.”83 Det svenska försvarsväsendet var såklart inte onåbart av nya sociala frågor och problem, men det var absolut motståndskraftigt.
För att sammanfatta den historiska kontexten är det en mycket intressant tidsperiod där äldre traditioner och syner på medborgaren och försvaret utmanas av nya sociala förhållanden och en ny förståelse av krig och fred. Mitt i den här kollisionen, mellan det gamla och det nya, fanns bland annat SLK, vilken delvis omhuldade frivillighetens tradition och sin organisations historia, och delvis själva började diskutera tidens sociala dilemman. Sociala frågor var självklart oundvikliga för en frivilligorganisation som under slutet av 1960-talet hade över 70 000 medlemmar.84 Sundevall är mycket mån om att ta upp tidens moderniseringskrav som ställdes på Sveriges försvar, exempelvis att värnplikten ska vara könsneutral eller att kvinnor ska kunna få betalt för militärt arbete. Trots detta hade ju SLK – en kvinnlig frivilligförsvarsorganisation – fortfarande väldigt stort medlemstal. Den kanske inte nådde värnpliktskommitténs mål, men över 70 000 medlemmar var fortfarande en ansenlig summa. Denna frivilligförsvarets lockelse är ett mycket intressant faktum, men hur det kom sig att den höll i så länge efter andra världskriget i Sverige är inte inom forskningen undersökt.
Källor och metod
Undersökningens empiriska material består först och främst av SLK:s mötesprotokoll, men även attitydundersökningar. Protokollen skrevs under organisationens regelbundna möten under åren, vars syften var bland annat att utse styrelsemedlemmar, representanter för olika poster, redovisa organisationens inkomster och utgifter samt ta upp övriga angelägenheter. Det kunde exempelvis röra sig om planering av framtida aktiviteter, kurser och övningar, organisatoriska strategier och sist men inte minst frågor och synpunkter till styrelsen från SLK:s lokala och regionala avdelningar.
Protokollmaterialet är av två sorter och kommer från två olika typer av möten. Den första typen är de protokoll som skrevs under SLK:s möten med lottaöverstyrelsen (LÖ). Utöver standardärenden, såsom att fylla poster och komma överens om budget, tog man upp under
82 Sundevall 2011, s. 117–118.
83 Sundevall 2011, s. 140.
84 Sundevall 2011, s. 90. Se Bilaga 1.
mötena vilka projekt organisationen hade deltagit i. Ibland var det mer interna aktiviteter såsom träning, tävlingar och pengainsamlingar, men ibland hade SLK deltagit i projekt tillsammans med andra frivilligorganisationer eller myndigheter. Vidare var dessa möten tillfälle för att presentera och diskutera synpunkter som kom in från de lokala lottkårerna och de regionala lottaförbunden, inte bara inom SLK utan även med militären. Av denna anledning kunde lottaöverstyrelsemötena vanligtvis ha omkring 40–50 deltagare. Utöver överstyrelsens riksförbundsordförande, vice ordförande, generalsekreterare, informationschef och regionala förbundslottachefer, skulle mötena även deltas av representanter för försvarsstab och totalförsvarsmyndigheter.85 Ibland kunde det också hända att en riksdagsledamot deltog i mötena med lottaöverstyrelsen.
De andra mötena var dem med lottaöverstyrelsens verkställande utskott (VU). Dessa var huvudsakligen till för att förbereda diskussionspunkterna inför LÖ-mötena, men också för att fatta beslut om den organisatoriska strukturen, exempelvis hur SLK:s PR-strategi ska se ut, vilka mål man ska sätta upp för att rationalisera verksamheten och ekonomin och dylikt. Till skillnad från de större lottaöverstyrelsemötena var VU-möten mest till för VU-medlemmarna själva. Här närvarade vanligtvis 15 deltagare, och endast under ett av fyra möten deltog en överste.
I övrigt kan här nämnas att mötena med lottaöverstyrelsen hölls tre gånger om året, och VU- möten hölls fyra gånger om året. Mötesprotokollens storlek varierar, ibland bara en sida och ibland upp till cirka 80 sidor. Vanligtvis är dock ett protokoll mellan 40 och 50 sidor, med sex, sju sidor om hur mötet förlöpte och resten bifogade dokument om vad som har tagits upp, exempelvis brev, skrivelser och rapporter.
Attitydundersökningarna är svar på ett frågeformulär från riksförbundet som skickades ut till de lokala lottakårerna. Organisationen tappade som sagt många medlemmar och man ville höra från kårerna själva varför det var svårt att rekrytera nya medlemmar samt behålla de gamla.
Vidare efterfrågade man tips från kårerna om hur SLK kunde förbättras. Det ska vidare nämnas att inte alla kårer skickade tillbaka utförliga svar eller kommentarer. Flera har bara svarat formulärets ”ja/nej”- frågor, exempelvis om de har en kårchef, om de har lätt för att rekrytera nya medlemmar etc. SLK har en arkivsamling på 90 hyllmeter och det finns en hel del annat material man kan ta del av. Utgående skrivelser, pressmaterial, informationstryck, filmer och affischer har till äventyrs ett tydligare budskap och ett mer talande innehål, men sådant material skyltar också mer med ideologi och enighet. Med detta sagt är materialet jag har valt till undersökningen både intressant och relevant i det att det inte bara är kämparandan som kommer fram utan också friktion, konflikt och begränsningar.
I vissa fall i undersökningen används också SLK:s tidning Lottanytt som kompletterande källmaterial för att skapa en bättre förståelse av diskussioner som pågick inom organisationen.
Redaktionen utgjordes till störst del av styrelsemedlemmar och dessutom var det många manliga militära representanter som yttrade sig i tidningen. På så sätt var Lottanytt ett sätt för det centrala
85 SOU 1968:54, s. 97.
