Undersökning

Lottarörelsen i samhället

Undersökningens första del berör hur SLK kunde betraktas av samhället, det vill säga kvinnor som var intresserade att delta i lottaverksamhet, antimilitarism, politik etc. Vidare handlar det om SLK:s relationer med sin omvärld, om samarbeten samt hur man ville framställa organisationen. Utgångspunkten här är värnpliktskommitténs uttalande att det svenska totalförsvaret krävde fler lottor. Varför detta är utgångspunkten, vill jag argumentera för, är på grund av att det orsakade flera olika reaktioner. Som organisation försökte SLK såklart ställa om och verkställa den efterfrågade rekryteringen, vilket i sin tur kunde problematisera rekryters förståelse av lottaverksamheten. Dessutom väckte värnpliktskommittén reaktioner bland enskilda medlemmar angående hur lottarörelsen skulle utvecklas.

Värnpliktskommittén efterfrågade lottor

Som tidigare nämnts hade värnpliktskommittén färdigställt sitt betänkande angående landets frivilligförsvarsorganisationer år 1968. Bland annat kunde man konstatera att kvinnor inom frivilligförsvaret var en högst värdefull resurs för att frigöra män till att delta i stridsrelaterad träning. Värnpliktskommittén var tydlig med att försvaret hade en brist på frivilligpersonal inom alla försvarsgrenar, men bristen på lottor var den största.89 Fram till värnpliktskommitténs utlåtande kan man däremot se att åsikten inom SLK var den motsatta. Detta syns bland annat ett lottaöverstyrelsemöte mot slutet av 1967. Då hade åsikter yttrats om att ”inte satsa alltför mycket på en extrem rekrytering.” Åsikten fick inte bara gehör bland lottor, men också en överste som deltog i mötet.90

Denna åsikt fick bevisligen inte något större genomslag, särskilt om man ser till hur SLK:s verksamhet utvecklades under nästkommande år. I källmaterialet träder ett problem fram här, nämligen rekryterings- och medlemsfrågor. Problemet skapades dock först och främst av värnpliktskommittén, vars prioriteringar gick tvärtemot SLK-medlemmars bedömning att rekryteringsverksamheten kunde ta mindre plats. 1969 meddelade en överste lottorna på lottaöverstyrelsemötet mellan den trettionde september och den första oktober att en arbetsgrupp ska tillsättas för att komma fram till hur man kan höja organisationens rekryteringstal. Inom SLK arrangerade man rekryteringstävlingar mellan kårerna, vars explicita syfte var att ”stimulera kårverksamheten och deltagandet i såväl militära som allmänna

89 SOU 1968:54, s. 17, 23.

90 LÖ nr 85. Protokoll vid sammanträde med överstyrelsen för Riksförbundet Sveriges lottakårer 21–22/9 1967 i van

der Nootska huset, S:t Paulsgatan 21, Stockholm, Protokoll, LK-rådet och Lottaöverstyrelsen 1967–1969, B: A1: 14, SLK, KrA.

lottakurser.”91 Vidare fanns åsikten att lottor måste bli bättre på att kommunicera med den civila medborgaren, varför utbildning i försvarsupplysning och debatteknik lyftes fram som viktiga moment.92 Under hösten och vintern samma år höll SLK i Stockholm fyra kvällskurser i debatteknik, och man uppmuntrade även lottor bland närliggande lottaförbund att delta då kursen var gratis samt att det hade blivit alltmer tydligt att lottor behövde lära sig ”sakliga argument” om försvarsdebatten.93 Det framgår inte i källmaterialet precis vad som lärdes ut vid kurstillfällena mer än namnen på delmomenten, bland annat ”Sakanalys av försvarsfrågan”, ”Icke våldsförsvar – för och emot” och ”Vägra värnplikt”.94

Under samma år beslöt man även att SLK:s så kallade rekryteringslottor skulle byta namn till informationslottor.95 En liknande namnbytesstrategi upptäckte jag i min tidigare undersökning om Upplands lottaförbund, där de år 1963 bestämde att ordet propaganda skulle bytas ut med information: propagandaavdelning blev informationsavdelning, propagandachef blev informationschef etc.96 Att termer som propaganda och rekrytering byttes ut under denna tid var ett försök till att ta bort SLK:s militära prägel. Det finns goda skäl att förstå denna strategi just som en metod för att rekrytera nya medlemmar. Frågan om att ge rekryteringslottan nytt namn hade diskuterats under en så kallad rekryteringskonferens i september 1969. Namnbytet var ett enhälligt beslut med motiveringen att ”benämningen informationslotta täcker bättre de arbetsuppgifter som åvilar rekryteringslottan, nämligen information, PR- och rekrytering. Ordet rekrytering har en ’biklang’ som verkar avskräckande och utgör ett hinder för verksamheten.”97

Klart och tydligt var det att informationslottor skulle representera hela organisationen, och med detta följde att goda retoriska färdigheter var ett krav. Deras arbetspärmar innehöll bland annat tips och handledning i hur man för gruppdiskussioner och sammanträden. De skulle även veta hur man både ställde och svarade på frågor, och inte minst hur de skulle bete sig när de blev intervjuade av pressen.98 Sedan 1964 hade SLK en stadig medlemsminskning. Det året hade organisationen litet mer än 90 000 medlemmar, och elva år senare 1975 hade organisationen omkring 60 000 medlemmar.99 En del lottor som har blickat tillbaka i tiden har utpekat ”ungdomen” under 1960-talet och deras försvarsnegativa inställningar som en viktig anledning till varför SLK har haft svårt att uppnå tillfredsställande medlemstal. Att kunna förmedla

91 VU nr 119. Protokoll vid överstyrelsens verkställande utskotts sammanträde 9/12 1969 i van der Nootska huset,

S:t Paulsgatan 21, Stockholm, onumrerad bilaga, VU-protokoll 1966–1969, B: A2: 8, SLK, KrA.

92 LÖ nr 91. Protokoll vid sammanträde med överstyrelsen för Riksförbundet Sveriges lottakårer 30/9–1/10 1969 i

van der Nootska huset, S:t Paulsgatan 21, Stockholm, Protokoll, LK-rådet och Lottaöverstyrelsen 1967–1969, B: A1: 14, SLK, KrA.

93 LÖ nr 91. Onumrerad bilaga, B: A1: 14, SLK KrA.

94 VU nr 119. Bilaga 13, B: A2: 8, SLK, KrA.

95 LÖ nr 91, B: A1: 14, SLK KrA.

96 Salonikidis 2019, s. 18–20.

97 VU nr 118. Protokoll vid överstyrelsens verkställande utskotts sammanträde 17/9 1969 i van der Nootska huset,

S:t Paulsgatan 21, Stockholm, Bilaga 11, VU-protokoll 1966–1969, B: A2: 8, SLK, KrA.

98 VU nr 122. Protokoll vid överstyrelsens verkställande utskotts sammanträde 2–3/9 1970 i van der Nootska huset,

S:t Paulsgatan 21, Stockholm, Bilaga 9, VU-protokoll 1970–1979, B: A2: 9, SLK, KrA.

information till människorna i samhället samt att få god kontakt med dem blev högst prioriterade färdigheter inom SLK under 1960-talet.100 Därav ser man även initiativen till kurser i debatteknik, vars huvudsakliga fokus låg på sakargumenten samt betoningen på att försvaret just inte gick hand i hand med militär aggression.

Under denna tid tog verkligen SLK PR-frågan på allvar, och under ett VU-möte i januari 1970 meddelades att man även sökte konsultation från PR-specialister med förhoppningen om att förbättra organisationens förmåga att sprida information och försvarsupplysning.101 Å ena sidan var aldrig PR och reklam någonting nytt och främmande för SLK. Sedan andra världskrigets slut hade press- och reklammaterial varit ett relevant kommunikationsmedel för organisationen, vilket Sundevall tar upp i sin avhandling.102 Hon menar att SLK var duktiga på att uppdatera sig om samtidens politiska situationer och även tankeströmningar. Det var just mot slutet av 1960-talet som SLK började accentuera sina fredsbevarande funktioner och syften, och Sundevall menar att de ville sända ett nytt budskap om att SLK var en fredsorganisation.103 Detta märks också som sagt i debattkursernas innehåll, i synnerhet tanken att den svenska krigsmakten inte skulle associeras med våld men just försvar. Å andra sidan var PR-strategiernas utformning någonting nytt, i synnerhet det faktum att frivilligförsvarsorganisationen inte skulle framstå som alltför militär, med argumentet att det vore avskräckande för nya medlemmar.

Antimilitarism och synen på försvarsengagerade kvinnor

En annan viktig aspekt att ha i åtanke om SLK:s strävan efter att framstå som mindre militär är kvinnors och mäns respektive roller och tillhörighet i krig och fred. Medan krig har formats och betraktas som maskulint, har fred och fredsaktivism varit högst förknippat med kvinnor och femininitet. Dikotomin har varit förhärskande under både 1800- och 1900-talen, även om män runt 1960- och 1970-talen började bli alltmer framträdande inom fredsaktivism och antimilitarism.104 Att kvinnor däremot skulle vara engagerade i krig och försvar var ingen självklarhet. Mentaliteten att kvinnan var en fredens varelse av naturen hängde sig kvar. Under sommaren 1969, bara några månader innan rekryteringslottan blev informationslotta, tog man under ett VU-möte upp det problematiska samhällsklimatet lottorna befann sig i. Rösterna hade till en början kommit från lottaförbundschefer från Sveriges södra militärområde (MILO SYD)105, vilka påpekade att försvaret, men inte minst frivilligpersonal, hade upplevt alltmer

100 Spens 1984, s. 338–339.

101 VU nr 120. Protokoll vid överstyrelsens verkställande utskotts sammanträde 27/1 1970 i van der Nootska huset,

S:t Paulsgatan 21, Stockholm, VU-protokoll 1970–1979, B: A2: 9, SLK, KrA.

102 Sundevall 2011, kap. 3.

103 Sundevall 2011, s. 109–111.

104 Tjeder, Sundevall & Persson 2014, s. 44–48.

105 Sverige har haft skiftande militärterritoriell indelning. Från denna uppsats undersökningsperiod fram till 2000

hette dessa militärområden, eller milo. Se ”militärområde” i Nationalencyklopedin, hämtad 2021-02-16; ”militärterritoriell indelning” i Nationalencyklopedin, hämtad 2021-02-16.

påhopp – detta i och med att försvars- och militärdebatten hade blivit mycket hetare på senaste tiden. I synnerhet blev kvinnlig frivilligpersonal extra utsatta av meningsmotståndare, med argumentet ”att för dem [kvinnor] borde den rena pacifismen vara det enda naturliga och tänkbara.”106 Även inom äktenskapet kunde kvinnors frivilligdeltagande bli ett kontroversiellt ämne – detta menade Nyköpings armélottakår. Maken var inte sällan den närmsta, men också främsta, motståndaren till att frun var delaktig i lottarörelsen.107

Tidens antimilitarism, men också ”svagt försvarsintresse” pekades gärna ut som anledningen till varför SLK hade så svårt för att nå ut till samhället.108 Under denna tid var såklart krigen ett aktuellt ämne, vilket väckte många känslor och reaktioner. Mycket berodde på att stormakter – inte minst USA – betraktades som angripare av de små nationerna ute i världen, exempelvis Vietnam. Vidare var en viktig poäng bland krigens kritiker att dessa små nationer endast kämpade för sin frihet och självständighet, någonting som dessa betraktade som grundläggande rättigheter. En sådan narrativ framställning gjorde det förhållandevis enkelt att betrakta tidens stridigheter som orättfärdiga. Debatten i Sverige hade såklart olika grader av pacifism, där argument gick från att hålla igång ett försvar och solidariskt stötta de små nationerna, till att landet skulle omedelbart avveckla all militär och försvarsverksamhet.109

Från lottakårers enkätsvar gav man ganska enkla förklaringar till varför det var så svårt att rekrytera yngre medlemmar, exempelvis att ungdomen var ”vapenvägrare.”110 Antimilitarismen behandlades även som om det vore en modefråga, och vissa kårer menade att det inte var ”inne” att engagera sig i försvaret.111 En bidragande faktor till detta skulle, enligt bland annat Västerås armélottakår, ha varit en ständigt överhängande massmedia och ”vulgärpropaganda” som inte gjorde någonting för att tygla den försvarsfientliga tonen.112 Även i Lottanytt var det återkommande att man gav kritikerna till försvar och militär en känga, och då var det självklart inte bara lottor men också män som representerade militära myndigheter. Bland annat blev ett ledande argument mot antimilitarister och vapenvägrare att de felaktigt satte likhetstecken mellan krig och försvar. En generalmajor jämförde detta med att en välrutinerad och utrustad brandkår

106 VU nr 117. Protokoll vid överstyrelsens verkställande utskotts sammanträde 10/6 1969 i van der Nootska huset,

S:t Paulsgatan 21, Stockholm, Bilaga 10, VU-protokoll 1966–1969, B: A2: 8, SLK, KrA.

107 ”Frågeformulär avseende verksamhetsåret 1968/69”, svar från Nyköpings armélottakår, Enkäter, attityd- och

marknadsundersökningar 1968–1969, B: F5: 4, SLK, KrA.

108 ”Frågeformulär avseende verksamhetsåret 1968/69”, svar från Malmö armélottakår, Enkäter, attityd- och

marknadsundersökningar 1968–1969, B: F5: 3, SLK, KrA; ”Frågeformulär avseende verksamhetsåret 1968/69”, svar från Trollhättans armélottakår, Enkäter, attityd- och marknadsundersökningar 1968–1969, B: F5: 4, SLK, KrA.

109 Översikten är hämtad från SSU:s skrift Sänk försvarskostnaderna!, författad av Bengtsson m.fl., 1971, s. 10–11.

Ungdomsförbundet själva ansåg att Sverige med sin försvarsmakt hade en plikt att stödja utvecklingen av självständiga demokratier, och inte avskaffa militärmakter förrän hela världen var klasslös.

110 ”Frågeformulär avseende verksamhetsåret 1968/69”, svar från Åsbro lottakår, Enkäter, attityd- och

marknadsundersökningar 1968–1969, B: F5: 2, SLK, KrA.

111 ”Frågeformulär avseende verksamhetsåret 1968/69”, svar från Malmö flyglottakår, Enkäter, attityd- och

marknadsundersökningar 1968–1969, B: F5: 3, SLK, KrA; ”Frågeformulär avseende verksamhetsåret 1968/69”, svar från Strängnäs lottakår, Enkäter, attityd- och marknadsundersökningar 1968–1969, B: F5: 4, SLK, KrA.

112 ”Frågeformulär avseende verksamhetsåret 1968/69”, svar från Västerås armélottakår, Enkäter, attityd- och

skulle bidra med fler bränder i samhället – det vore fullkomligt absurt. Vidare klandrade han även sina kollegor för att leva i det förflutna då de talade om ”krigsmakt” istället för ”försvarsmakt”, ”krigsmän” istället för ”soldater”.113 Egentligen kallades Sveriges militära försvar för krigsmakten fram till 1974, för att därefter bli Försvarsmakten. Icke desto mindre verkade man redan innan det officiella namnbytet försöka ändra språkbruket hos försvarspersonalen. Som tidigare visat syntes detta också i lottors utbildning, att Sveriges militära makt skulle förstås som en förutsättning för försvar snarare än någonting annat.

En tydlig bild skapades av SLK och deras tidskrift att tabut mot försvaret var så genomsyrande att till och med politiker ryggade tillbaka för att ta upp frågan. I hem och hushåll hade man, mot sin vilja, ”lyssnat på [vapenvägrarnas] argument och känt sig som en buffel om man inte har förstått.” Syrligt kommenterades i artikeln att ”man skall ju vara tolerant – mot alla.”114 Inte heller vågade man öppet hävda att man var försvarsintresserad eller stod för fosterlandskärlek, med risk för att drabba samman med meningsmotståndare. Annat var det under beredskapsåren, då det var modigt men ändå inte vidare känslosamt att gå med i SLK – på den gamla goda tiden blev man inte påhoppad för att man bar uniform.115 SLK:s och andra försvarsrepresentanters utsagor angående tidens antimilitarism har tidigare tagits upp av exempelvis Sundevall,116 men däremot saknas en mer kritisk granskning av hur denna målades upp; deras historiska konstruktion av att det var bättre förr med ordning och reda går knappast att missa, inte heller att de framställde det som att ”vapenvägrarna” hade ett herravälde över hela försvarsfrågan. Detta är en punkt jag kommer att återuppta senare i undersökningen – om detta kan sägas att vapenvägran och antimilitarism är en ganska endimensionell förklaring till varför SLK hade svårt för att rekrytera och hålla i medlemmar.

Som tidigare nämnts i introduktionen har jag velat förtydliga att SLK inte är att betrakta som en väg in för kvinnor till militära befattningar, ändå mindre stridande sådana. Under större delen av 1900-talet hade SLK upprätthållit en tradition att kvinnor och män inom försvar skulle ägna sig åt olika uppgifter. Sundevall vill understryka i sin avhandling att det inte är historiskt korrekt att betrakta SLK som en förkämpe för kvinnors och mäns jämlikhet inom militär och försvar.117

Trots den könsbaserade arbetsavgränsningen inom försvaret, verkade det ändå ha varit ett kontroversiellt och känsligt ämne att kvinnor frivilligarbetade inom försvaret. Vidare är det också intressant att SLK i mångt och mycket spelade med de förutfattade meningarna att kvinnor helst inte skulle associeras med det militära.

I relation till detta ska man ha i åtanke att frivilligförsvar, såsom SLK, började dels framställas som någonting mildare och dels började nästan bli en sorts säljvara. Det var inte bara SLK som 113 Lottanytt 1968:2, s. 4 114 Lottanytt 1973:3, s. 9. 115 Lottanytt 1973:3, s. 9–10. 116 Sundevall 2011, s. 107–110. 117 Sundevall 2011, s. 194.

genomgick detta utan flera frivilligorganisationer som tillhörde totalförsvaret, och för att kunna verkställa de nya PR-strategierna fick frivilligorganisationerna hjälp och stöd från myndigheter, främst Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS). Som utomstående part granskade de organisationers rekryteringsmetoder och framlade förslag på hur dessa kunde effektiviseras, då målet var att samtliga organisationer skulle öka sin rekrytering.118 För att återkoppla litet till Krüger och Levsen som menar att frivilligförsvar måste förstås som någonting högst föränderligt, började SLK få en förändrad innebörd mot slutet av 1960-talet. I och med hur man inom organisationen resonerade kring vikten av PR samt att ord som rekrytering borde bytas ut mot någonting mindre militaristiskt och mer civilt, kunde man inte förvänta sig att de nya lottorna skulle vara luttrade fosterlandsälskare. Rekryterings- och PR-utvecklingen blev högst prioriterad hos SLK, men den utgick från – vill jag argumentera för – värnpliktskommittén och dess stegrande ambitioner hos frivilligförsvaret. Återigen, frivilligheten har haft ett mycket betydande symboliskt värde för de moderna staterna – häri kunde man vinna politiska poänger för enhetlighet, medborgarstöd och legitimitet på ett sätt som inte var möjligt med enbart värnpliktstyrkor.119 När värnpliktskommittén hade utgivit sitt betänkande var det ”[f]lera myndigheter som yttrat sig” och ”framhållit att just bredden hos frivilligorganisationerna – det stora antalet medlemmar – […] är en mäktig faktor när det gäller att hålla försvarsviljan levande.”120 Här uppstår dock ett problem: om frivilligförsvarsdeltagande skulle indikera folkets försvarsvilja, varför skulle exempelvis SLK vara oroliga för att framstå som alltför militär och ”avskräckande”, och varför behövde man med hjälp av PR försöka sälja frivilligdeltagandet? Detta var en ohållbar logik för flera lottor, som ganska snabbt började betrakta SLK:s PR-satsningar och rekryteringskampanj med viss skepsis.

Kvalitet framför kvantitet – kritik mot rekryteringsvurmen

Värnpliktskommitténs yttrande om ökat behov av frivilliga lottor blev i stort sett lag för SLK. Utlysning av rekryteringstävlingar bland landets kårer var som sagt en återkommande strategi inom riksförbundet för att sporra de lokala kårerna. Inte bara rekryteringstävlingar, men också kurstävlingar anlades mellan kårer, där man tävlade om antalet godkända kursdeltagare.121 Viss kritik förekom mot dessa tävlingsupplägg då man ansåg att de orsakade en oönskad konkurrens mellan närliggande lottakårer. Kristianstads läns lottaförbund ansåg att det hade varit bättre om förbund snarare än kårer tävlade mot varandra. På så sätt skulle man ha uppmuntrat grannkårers samarbete snarare än konkurrens.122

118 VU nr 122. Bilaga 10, B: A2: 9, SLK, KrA.

119 Krüger & Levsen 2011, s. 2.

120 VU nr 117. Bilaga 10, B: A2: 8, SLK, KrA.

121 VU nr 120. Bilaga 4, B: A2: 9, SLK, KrA.

122 VU nr 123. Protokoll vid överstyrelsens verkställande utskotts sammanträde 26–27/11 1970 i van der Nootska

Rekryteringsfrågan inom SLK väckte många och blandade reaktioner. Kort sagt satte de nya innovationerna igång nya problem och missnöjen bland flera lottakårer. Höganäs lottakår meddelade att de arbetade för att uppfylla militärmyndighets önskemål att rekrytera nya medlemmar. Dock var man tydlig med att kårens rekryteringslottor endast sökte sig till personer de redan kände, med argumentet att annonsrekrytering riskerade att bjuda in oönskat medlemsmaterial.123 Trots myndigheters ökade efterfråga på frivillig lottapersonal, ville kårer – förståeligt nog – se kvalitet framför kvantitet i sin rekrytering. Hallands Ljungby lottakår menade att det hade varit mycket bättre att ha ett mindre antal välutbildade lottor ”än alla dessa ’stödjande’ medlemmar som i verkligheten [var] en belastning både administrativt och ekonomiskt.”124 Från vissa kårer kom litet mer nedvärderande toner mot människor och hur de valde att spendera sin vardag. Exempelvis i formulärsvaren från Malmös armélottakår verkade man mena att ideellt arbete tolkades av tidens människor som ”ej avlönat”, varför kårarbetet var ointressant för kvinnor. Vidare kommenterade kårrepresentanten att för medborgarna var ”TV och en skön stol hemma mera lockande.”125 Dessa ord skildrar en form av cynism och åsikten att gemene kvinna hade blivit slapp och saknade engagemang. Andra beskrivningar av samtidens kvinna var att hon var så blyg och rädd att det blev svårt att övertyga henne om att ta sig för frivilligarbete.126 Svalövsortens kårchef skrädde heller inte orden, och menade att kvinnor var oansvariga och obenägna att åta sig plikter. Vederbörande menade att så få insåg vikten av lottors militära arbete, och att kvinnor helt enkelt hade ”[f]ör mycket annan och mera lockande fritidssysselsättning.”127 Från Falu lottakår kom åsikten att det inte alls var att betrakta som ”vettigare” av ungdomen att jobba ihop pengar eller studera utomlands, än att ägna sin tid åt SLK.128

Som sagt var SLK – på uppdrag av värnpliktskommitténs önskemål – på jakt efter nya medlemmar under slutet av 1960-talet. Detta är ett faktum som har klargjorts i tidigare forskning. Persson och Sundevall har tagit upp just ekonomisk och jämställdhetsproblematik med att svenska myndigheter under 1960-talets slut och framåt ville få in mer kvinnlig frivilligpersonal i försvaret. Inte bara jobbade kvinnor gratis, utan manlig militär arbetskraft frigjordes till att kunna