AVSLUTNING

5.1. R

För de båda fallen är svaren relativt lika. Utifrån sammanfattningen av olika typer av fältarbeten och sammanställningen av frågeresultat kan en rad resonemang föras. Det kan till exempel sägas att dessa två fall innebar väldigt olika förutsättningar för försvararna. En gemensam nämnare för båda dessa fall är dock vidtagna åtgärder för skydd mot indirekt eld. I fallet Tarawa har skyddet från indirekt eld bedömts som delvis framgångsrik eftersom den indirekta elden lyckades förstöra viktiga fältarbetsresurser. Detta var ett hårt slag mot japanskt försvar som fokuserade på att påverka motståndaren i ett tidigt skede. Sett till påverkan på trupp på både Tarawa och Peleliu kan det däremot fastställas att de vidtagna åtgärderna hade god effekt och försvarsstyrkorna var manstarka även efter förbekämpningen.

Rörlighet har stått i fokus i båda fall där försvararen har skapat vägvalsdilemman för anfallaren och skapat ett antal flaskhalsar att passera där denne varit mycket utsatt.

Det som kan identifieras i båda fallen är den amerikanska doktrin som beskrivs av Lewis (1998, s. 788–789) som går ut på storskaligt anfall mot en försvarsberedd motståndare. Detta speglar i de två fallen en resursstark anfallare, som dock mötte oväntat hårt motstånd i båda fallen. Resursskillnader låg endast i numerära styrkeförhållanden och inga tekniska skillnader som påverkat utfallet förelåg.

För att underbygga slutsatsen kommer tre faktorer att diskuteras. Dessa är återkoppling till

teori, modern teknik och påverkan i modern tid samt styrkeförhållanden. Till konstaterar att

försvar på stranden avsevärts försvårats av utvecklingen av indirekt eld (Till, 2009, s. 207– 208). I den kontext som teorin placerats i denna studie visar resultatet snarare motsatsen och det är också härvid den största utvecklingspotentialen för teorin finns. Informationen i de två fallen kring ingenjörstrupper och pionjärtruppers eventuella betydelser är inte heller särskilt målande även om det i fallet Tarawa är tydligt att det haft en signifikant betydelse i att hantera just fältarbeten. Två av de mest prestigefyllda medaljerna delades ut till två ingenjörer (Alexander, 2015, s. 197). Detta understryker betydelsen av offensiva förmågor hos den anfallande styrkan och behovet att kunna bryta igenom fiendens fältarbeten. Det beskrivs inte i underrättelseläget hur denna erkänt viktiga förmåga ska användas eller är kan användas i

förhållande till de fältarbeten som anfallaren mötte. Det är oavsett evident att, för att skapa rörlighet, har resursen var oumbärlig i båda fall.

Genom dessa resonemang kan nu paralleller dras till modern teknik och påverkan i modern tid. För att styrka Geoffrey Tills argument kring utmaningen med indirekt eld kan två tekniker som introducerats efter andra världskriget lyftas fram. Termobariska vapen och precisionsgranater för artilleri. Flera typer av termobariska vapen finns men grundprincipen är verkan genom tryck. Det kan till exempel röra sig om antändlig gas som sprids in i hålrum (t.ex. värnssystem) för att sedan detonera och skapa ett övertryck i utrymmet (Trzciński och Maiz, 2015, s. 632– 633),(David Andrew, 2005, s. 63) och skapar allvarliga skador i lungor, öron och abdomen (David Andrew, 2005, s. 62, 64). Detta har framgångsrikt nyttjats mot exempelvis grottsystem i Afghanistan. Gällande precisionsgranater för artilleri kan granaten Excalibur tas som exempel. Erfarenheter från Afghanistan visar att den skjutits på maximal räckvidd och haft en precision på ≤10m (Stricklin, 2012, s. 19). Det är uppenbart att teknik som adderar penetrationsdjup i fysiska skydd och precision i träff försvårar och sannolikt minskar effekten av genomförda fältarbeten. En teknologisk obalans till försvararens nackdel innebär också ökad risk då genomförda fältarbeten kan övertas av anfallaren vilket exemplifierades i fallet Peleliu (Gayle, 2015, s. 79). Motanfall med egen indirekt eld kan då avsevärt försvåras. Detta kan liknas vid problematiken kring mineringars påverkan på egen trupp som lyfts fram av Harpviken och Fixdal (1997, s. 280).

I de båda studerade fallen har styrkeförhållanden varit till anfallarens fördel. Ur det

kompenserande militärtekniska övertaget tycks ingen nämnvärd obalans har förelegat men

avseende resurser har försvararen varit svag. Resultaten av analysen kan därför vara av intresse för små kuststater. Det kan också konstateras att om motsvarande styrkeförhållande som i dessa fall råder och det i en modern kontext finns vapensystem som försämrar effekt av fältarbeten för skydd skapas ett svårt dilemma. Det vill säga hur en försvarare ska minimera effekter av precisa och effektiva system för indirekt eld men fortfarande kunna verka mot en landstigningsstyrka.

5.2. S

&S

Slutsatser kan sammanfattas utifrån de operationella indikatorerna. Framgång i ett amfibieanfall tycks inte vara beroende av underrättelseläget när styrkeförhållandet är till anfallarens fördel. Det vill säga: anfallaren landsteg där fältarbetsresurser var prioriterade och väl genomförda men anfallet var ändå en framgång. I motsats till detta kan det konstateras att fältarbeten varit en viktig faktor i att skapa tid. Vid en försvarsuppgift kompletterad med tid eller vid en fördröjningsuppgift är således fältarbeten att förstå som vitalt. Underrättelseläget för den svage försvaren är därmed mycket viktigt. Framgång för anfallaren visades i fallen bero på styrkeövertag. Det vill säga: Fältarbeten har i all väsentlighet använts för att skapa tid. På operativ nivå skulle slagen kunna ses som storskaliga fördröjningsstrider för japansk räkning.

Kopplat till placering av fältarbeten är det uppenbart att fokus legat på att stoppa anfallaren vid landstigningsstranden. Dock saknas det teoretisering kring detta tillvägagångssätt. Den teoriutveckling som skett har visat att Geoffrey Tills teori kräver anpassning för att kunna studera fältarbeten och dess betydelse. Studien styrker uppfattningen att nya teorier kring försvar mot amfibieanfall bör formuleras eller vidareutvecklas.

I de två fallen har ingen obalans funnits i teknologi varför den tredje indikatorn,

militärteknologiskt övertag, bedöms ha spelat liten roll. Det är dock tydligt att resurser för att

forcera minering och hinder varit viktig. I tidigare forskning har påvisats att nutida avancerade system för röjning till del förbli oanvända av olika skäl (Sinha och Mehta, 2001, s. 129). Logistiska svårigheter och begränsningar i ett amfibieanfall torde analysen av offensiva resurser som minbrytningsförmåga högst aktuell även idag. Obemannade fältarbeten på en landstigningsplats tycks vara viktiga oaktat tidigare diskussion kring modern teknik.

5.3. Y

För att påtala yrkesrelevans väljs här att lyfta fram amfibieförband i Sverige.

Amfibiebataljonerna i Sverige ska kunna bekämpa sjömål och bekämpa en landstigen motståndare. Om sjömålsstriden inte faller väl ut och landstigning genomförs ska amfibieförbanden kunna påverka motståndaren på land på olika sätt. Traditionellt förstås detta som fördröjningsstrid längs vägar och stråk i närhet till kusten. Men vad händer mellan att sjömålsrobotarna har missat sitt mål och att pansarskottet träffar ett fientligt pansarskyttefordon? Vad sker vid fiendens valda landstigningsplats?

I taktiskt reglemente marinstridskrafterna (TRM 1.a) framgår att Amfibiebataljonen ska bidra till att:

”– Hindra en motståndares förband, om ca en bataljons storlek, utrustade med landstignings-, handels- och småfarkoster, stridsfordon, helikoptrar och UAV,”

(Försvarsmakten, 2010, s. 01–17).

Sett till undersökningens resultat kan ambitionsnivån ifrågasättas. Om Geoffrey Tills teori

Försvar på land förstås som en konsekvens av en misslyckad strid till sjöss är det tveksamt om

ett styrkeförhållande som är till anfallarens fördel kan hindras. Utifrån tanken att moderna system dessutom minskar effekten av fältarbeten för skydd och det dessutom, generellt är mycket svårt att gräva i till exempel Stockholms skärgård, kommer sannolikt effekten av en förbekämpning vara mycket god. Det glappet mellan sjömålsbekämpning och fördörjningsstrid på land som beskrivs ovan ter sig då logiskt. Detta medför dock att motståndaren landstiger på en icke försvarad strand och denna känsliga fas blir opåverkad. Relevansen för studien för amfibieförbanden kan avhandla metoder och materiell för att säkerställa verkan på landstigningsstranden utan att fysiskt binda egen personal i värn eller i fasta installationer.

5.4. V

Två typer av undersökningar föreslås. Den ena skulle kunna vara en observationsstudie av hur svenska Amfibieförband arbetar kring försvar mot landstigningar förr att belysa reella förhållanden och kompetenser. Utgångpunkten skulle då kunna vara åtgärder för skydd mot indirekt eld och påverkan på förbandets möjlighet till verkan mot en landstigning. Det skulle även kunna göras en flerfallsstudie eller någon form av kvantitativ studie där indirekt elds påverkan på försvarspositioner vid kust särskilt studeras. Detta skulle kunna påvisa huruvida effekten generellt är bättre, sämre eller likvärdig i kustmiljö. Eftersom utveckling har konstaterats gå långsamt inom fältarbeten för skydd kan detta skapa uppslag för utveckling inom området.