Självständigt arbete (15 hp)
Författare Program/Kurs
Rickard Edman OP SA 18–21
Handledare Antal ord: 11 831
Oscar Larsson Beteckning Kurskod
Bitr. Lektor FHS 1OP415
EN TEORIUTVECKLANDE UPPSATS OM FÄLTARBETENS ROLL VID
FÖRSVAR MOT LANDSTIGNINGSOPERATIONER
ABSTRACT:
Defence against an amphibious assault is an extremely difficult endeavour as is evident by the long line of successful amphibious assaults undertaken throughout history. Field fortifications has to a large extent been present in defences, yet little research has been done on the effects of field fortifications in preventing successful landing operations. Therefore, this thesis examines the specific role of field fortifications in defence against amphibious assaults. The purpose is to combine theories about amphibious operations with concepts of field fortifications to add depth to existing theories as two historical examples are examined.
Results show that the existing theories’ notions, especially regarding the devastating effects of indirect fire and pre-bombardment, are not true for the two cases of study. It is furthermore shown that avoiding terrain where the enemy’s defence is focused was of little consequence for whether the assault was successful or not. Of greater importance was the power imbalance of attacker versus defender. Lastly, it is argued that the development of advanced weaponry plausibly levels out the power imbalance as effects of pre-bombardment is more likely to be successful.
Nyckelord: Field fortifications, military engineering, fältarbeten, minering, amfibieoperation,
Innehållsförteckning
1. INLEDNING ... 3 1.1. PROBLEMFORMULERING ... 3 1.2. SYFTE ... 3 1.3. FORSKNINGSFRÅGA ... 4 1.4. BEGREPPSDEFINITIONER ... 4 Amfibieoperation ... 4 Amfibieanfall ... 4 Fältarbete ... 5 Minbrytning ... 5 1.5. AVGRÄNSNING... 5 1.6. FORSKNINGSÖVERSIKT ... 6 2. TEORI ... 11 2.1. KORT OM FÄLTARBETEN ...11 2.2. TEORIÖVERSIKT ...142.2.1. Direkt försvar på land (Direct defence onshore) ...14
2.2.2. Kompenserande militärteknologiskt övertag (Compensatory military-technological advantage) 15 2.2.3. Överraskning och rörelsefrihet (Surprise and manoeuvre) ...15
2.3. OPERATIONELLA INDIKATORER ...17
2.3.1. Direkt försvar på land ...17
2.3.2. Kompenserande (militär) teknologiskt övertag ...17
2.3.3. Överraskning och manövrerbarhet/rörelsefrihet ...17
3. METOD ... 18 3.1. FORSKNINGSDESIGN ...18 3.2. FORSKNINGSMETOD ...19 3.3. MATERIAL ...20 3.4. KÄLLKRITIK...20 3.5. FORSKNINGSETIK ...21
3.6. RELIABILITET OCH VALIDITET ...21
3.7. OPERATIONALISERING OCH ANALYSVERKTYG ...22
4. ANALYS ... 23
4.1. SLAGET VID TARAWA1943-LANDSTIGNINGEN PÅ BETIO ...23
4.1.1. Direkt försvar på land ...23
4.1.2. Kompenserande (militär) teknologiskt övertag ...28
4.1.3. Överraskning och manövrerbarhet/rörelsefrihet ...28
4.1.4. Sammanfattning Tarawa ...30
4.2. SLAGETVIDPELELIU1944 ...31
4.2.1. Direkt försvar på land ...31
4.2.2. Kompenserande (militär) teknologiskt övertag ...33
4.2.3. Överraskning och manövrerbarhet/rörelsefrihet ...33
4.2.4. Sammanfattning Peleliu ...35
4.3. SAMMANFATTNINGANALYS...35
5. AVSLUTNING ... 39
5.1. RESULTAT OCH DISKUSSION ...39
5.2. SLUTSATSER &SVAR PÅ FORSKNINGSFRÅGA ...41
5.3. YRKESRELEVANS ...41
5.4. VIDARE FORSKNING ...42
1. INLEDNING
1.1. P
ROBLEMFORMULERINGProblemformuleringen tar avstamp i de särskilda utmaningar som amfibieoperationer innebär.
”Unopposed landings can be problematic, but opposed landings are amongst the most difficult and dangerous of all military operations” (Speller och Tuck, 2001, s. 71)
Speller och Tuck (2001, s. 71) beskriver att det mest riskfyllda och mest komplicerade stadiet i en amfibieoperation är att framgångsrikt etablera ett brohuvud på landstigningsstranden. Att genomföra ett amfibieanfall kräver en väl fungerande samordning mellan resurser och metoder. Till exempel förbekämpning, överraskning och vilseledning. För den som försvarar mot denna typ av anfall är detta därför en kritisk tidpunkt för påverkan av motståndaren i ett tidigt skede. Denna uppsats ämnar undersöka vilken roll som fältarbeten har haft för att påverka ett amfibieanfall i just detta stadie.
I otaliga konflikter i historien har fältarbeten nyttjats för att forma det militärgeografiska landskapet för att uppnå taktiska målsättningar i krig. Olika typer av fysiska eller explosiva hinder eller kombinationer av dessa har nyttjats för att påverka motståndaren. Med tiden har metoder och materiel utvecklats och olika typer av explosiva medel, främst i form av minor, utgör nu en grundläggande del i fältarbeten såväl som olika typer av maskinella resurser för att gräva och konstruera befästningar och hinder. Hur vi nyttjar dessa resurser idag är en produkt av den historia vi har bakom oss där storheterna har förblivit oförändrade sen andra världskriget. Minor har moderniserats, men grundläggande koncept som att nyttja explosiva vapensystem mot bepansrade fordon består. Att gräva värnsystem och förstärka naturliga eldställningar för skydd mot direktriktad och indirekt eld förblir sanningar än idag. I denna kontext är det intressant att undersöka hur fältarbetens nyttjats historisk i försvar mot landstigningar, varför saker görs på ett visst sätt och vilka effekter detta har.
Syftet är att undersöka hur fältarbeten har nyttjats vid försvar mot amfibieanfall. Undersökningen ämnar föra samman krigsvetenskapliga teorier om amfibieoperationer med fältarbeten och undersöka hur fältarbetens roll kan förstås med hjälp av att utveckla befintlig teori kring amfibieoperationer som tidigare inte tagit direkt hänsyn till fältarbeten.
1.3. F
ORSKNINGSFRÅGAHur har fältarbeten nyttjats för att försvara mot ett amfibieanfall?
1.4. B
EGREPPSDEFINITIONER Amfibieoperation”An amphibious operation is a military operation launched from the sea by an amphibious force (AF) to conduct landing force (LF) operations within the littorals.”
(Tuck, 2004, s. 1).
För att en operation ska anses vara amfibisk krävs ett dedikerat amfibieförband som är sjögående och som genomför olika typer av operationer på eller mot land.
Amfibieanfall
”An amphibious assault is launched from the sea by an AF, embarked in ships or crafts, to land the LF and establish it on a hostile or potentially hostile shore”.
(Tuck, 2004, s. 4)
Särskilt viktigt vid ett amfibieanfall är att snabbt etablera en stridande styrka på land genom samordnade resurser. Amfibieanfallet funktion kan vara det att verka som startpunkten för en invasion genom att möjliggöra förstärkningar och upprättande av basområden (Tuck, 2004, s. 4).
Fältarbete
Fältarbeten kan beskrivas som åtgärder som syftar till att förändra och forma terräng och infrastruktur och möjliggöra egen rörelse eller på olika sätt begränsa motståndarens rörelsefrihet. Fältarbeten delas in i fyra olika kategorier. Fältarbeten för rörlighet, fördröjande fältarbeten, fältarbeten för överlevnad och övriga fältarbeten. Med fältarbeten för rörlighet avses i stor utsträckning röjning av ammunition och minor och till exempel konstruktion av broar. Fördröjande fältarbeten innebär spärrning, blockering och förstöring av anläggningar samt upprättande av minering och andra hinder i terrängen som syftar till att försvåra motståndarens rörlighet. Fältarbeten för överlevnad innebär att på olika sätt motverka upptäckt genom att skapa skyl från olika sensorer och för direkt- och indirekt eldgivning. Detta kan röra sig om till exempel skenmål och befästningsarbeten (Försvarsmakten, 2016, s. 166–167).
Minbrytning
Minbrytning innebär att minering avlägsnas med olika metoder där tempo är centralt. Detta sker exempelvis vid en förhöjd hotmiljö där högre risktagning accepteras. Detta är en metod som nyttjas när det är eller föreligger risk för strid (Försvarsmakten, 2001, s. 363).
1.5. A
VGRÄNSNINGAvgränsningen måste av praktiska skäl ske till öppna dokument. Det är möjligt att sekretessbelagd information finns som hade påverkat det undersökningen belyser avseende yrkesrelevans. Avgränsningen i tidsperspektiv sker till andra världskriget. Önskvärt hade varit att hitta empiri från nutida operationer men inga större landstigningar mot en försvarberedd motståndare har genomförts sedan andra världskriget. Att gå längre tillbaka än andra världskriget leder till för stora materiell- och teknikglapp att undersökningen skulle tappa relevans. Endast fältarbeten i amfibieoperationer och försvar mot amfibieoperationer kommer undersökas. Inom ramen för amfibieoperationer kommer fokus endast läggas vid landstigningsoperationer mot en försvarsberedd motståndare. Syftet med detta val är att fältarbetens betydelse i andra situationer är svåra att påvisa och värdera samt att empiriskt underlag ofta saknas, av samma anledning. Annan minkrigföring som rör kontrollerbara sjöminor eller andra typer av sjömineringar kommer inte att studeras.
1.6. F
ORSKNINGSÖVERSIKTForskningsöversiktens syfte är att försöka rama in begreppet fältarbete. Eftersom fältarbetens betydelse i amfibieoperationer inte har forskats om i någon större utsträckning är målsättningen att nyttja annan forskning om fältarbeten och mineringar för att kontextualisera begreppet fältarbete. Figuren nedan avser förtydliga hur urvalet av vetenskapliga artiklar gått till.
Figur 1
Forskningen på fältarbeten är sparsmakad och är ofta koncentrerad till minering snarare än fältarbeten i en bredare bemärkelse. Ingen forskning som specifikt rör fältarbeten i amfibieoperationer eller försvar mot landstigningar har hittats. En hel del forskning är gjord om minering inom landarenan och särskilt kring påverkan på civilbefolkning.
Fältarbeten (vid försvar mot amfibieoperationer) Fältarbeten och takik Taktiska utmaningar vid nyttjandet av landminor Påverkan på egen trupp och
tredje part Effekter på motståndaren Detektering och röjning av minor
Effekter på motståndaren, Påverkan på egen trupp och tredje part samt taktiska utmaningar vid nyttjandet av landminor
I Kristian Berg Harpvikens och Mona Fixdals artikel Anti personel mines: A just means of war nämns ett ökat intresse för att kunna nyttja minor avsedda att verka mot trupp. Ett förbud är orimligt menar vissa på grund av den obestridliga effektivitet av minor (Berg Harpviken och Fixdal, 1997, s. 271). Minors effektivitet vid försvar nämns som ett av de starkaste argumenten. Stridsvagnsminor är oerhört viktiga för att få stopp på olika typer av bepansrade fordon. Det nämns även att truppminor ursprungligen togs fram i syfte att skydda stridsvagnsminfält. Att minorna används i försvarssyfte där tiden medger korrekt dokumentering av minors placering gör även att argumentet för att nyttja minor i dessa sammanhang stärks. Artikelns tes är dock att tidspress ofta råder och kvarglömda eller ej dokumenterade mineringar för eller senare blir ett problem (Berg Harpviken och Fixdal, 1997, s. 276). Minering i offensiva syften innebär enligt Harpviken och Fixdal (1997, s. 276) främst olika typer av avståndslagd minering. Att positionsbestämma minfällningar blir svårt och även om dessa kan ha effekt på motståndaren har påverkan på civila blivit enorm historiskt.
Harpviken och Fixdal (1997, s. 280) ifrågasätter huruvida truppminor skulle ha någon militär nytta. Moderna maskinella metoder för minröjning gör att den fördröjande effekter är tveksam. I en föränderlig och dynamisk miljö, är risken också stor att utsättas för hot från egna eller allierades mineringar. Truppminor påstås bara har effekt i vissa mycket specifika fall. I artikelns slutskede sammanfattas det med att fördelen med landminor inte väger upp nackdelarna. Militära beslutsfattare bör till alla pris undvika att nyttja landminor (Berg Harpviken och Fixdal, 1997, s. 281).
Detektering och röjning av minering
Butler, Boggess och Bridges (1999, s. 221) beskriver i sin artikel Knowledge based planning
in military engineering tasks vikten av olika typer av ingenjörsresurser för att tillgodose,
rörlighet, skydd och överlevnad för egen trupp. Deras poäng är dock att planering för dessa typer av uppgifter i regel har skett manuellt och skulle med hjälp av moderna informationssystem kunna effektiviseras och förbättras.
Artikeln redogör för fyra olika faser i fältarbetsoperationer som måste tas i beaktande vid planering. Dessa faser är (1) organisation av uppgifter (2) kritiska fältarbetsresurser (3) status
Nyttjandet av en AI skulle kunna automatisera detta och programmeras med en form av generisk algoritm som sköter sortering, prioritering och schemalägger vilka åtgärder som måste vidtas först. Artikeln beskriver hur det i ett alltmer teknologitungt slagfält blir än viktigare att kunna fatta snabba beslut. Beslut som dessutom måste ta på mycket en stor mängd dynamisk information. Tidsaspekten blir således väldigt viktig (Butler, Boggess och Bridges, 1999, s. 222).
Fältarbeten och taktik
I Adrian R. Lewis artikel The failure of allied planning and doctrine for operation overlord.
The case of minefield and obstacle clearance beskrivs hur det fanns två doktriner bland de
allierade när det gällde amfibieoperationer och då framför allt amfibieanfall. Den ena doktrinen som tillhörde Storbritannien innebar att landstigningsoperationer skedde på natten och byggde på överraskning och att uppträda dolt i så stor utsträckning som möjligt, en doktrin som utvecklades under kampanjer i framför allt medelhavet.
Den andra doktrinen var den amerikanske doktrinen som förespråkade storskaliga anfall under dagtid mot en försvarsberedd motståndare. En doktrin som utvecklades främst i strider mot Japan i Stilla Havet. Lewis beskriver hur detta sannolikt återspeglade vilka resurser som fanns tillgängliga för respektive aktör (Lewis, 1998, s. 778).
Inför den allierade landstigningsoperationen vid Normandie valdes dock båda befintliga doktriner bort till förmån för en ny delvis oprövad metod (Lewis, 1998, s. 788–789). Den nya doktrinen som kom att nyttjas var en hybridvariant som bestod av delar av den brittiska såväl som från den amerikanska doktrinen för amfibieoperationer (Lewis, 1998, s. 792). USA:s plan var att anfalla över en öppen strand utan nämnvärt stöd från artilleri eller annan indirekt eld. (Lewis, 1998, s. 795–796). Ett amfibieanfall är en komplex operation med många ingående delmoment som är beroende av varandra. Ingenjörernas uppgift var tvungen att lyckas för att nå framgång i nästa skede. Det som ytterligare försvårade röjandet av hinder var att den tidigare förbekämpningen med artilleri och flygbombningar i stort hade varit misslyckad. Konsekvensen var att tyska försvarspositioner var fullt bemannade när landstigningsoperationen påbörjades (Lewis, 1998, s. 797). Det beskrivs att den tyska doktrinen besegrade de allierades doktrin denna dag och att det positiva utfallet från de allierades sida snarare berodde på tur, anpassningsförmåga och många offrade liv (Lewis, 1998,
I artikeln Overhead Cover for Field Fortifications analyseras den historiska utvecklingen av värn med tak. Efter första världskriget rådde en förvirring kring vad skillnaden på fältarbeten och fasta installationer var. Strukturer som påståddes vara fältarbeten var ofta alltför komplicerade. Olika materialval påverkade trovärdiga byggnadstider (Gruning, 2021, s. 379). Denna oklarhet kring definitioner levde kvar under andra världskriget. I princip inget förändrades i synen på takförsedda värn. I blixtkriget där fokus låg på rörlighet borde betongskydd och bunkrar helt försvunnit ur bilden men så blev inte fallet. Det var först under Koreakriget som materialval och annat förändrades och medförde att byggnation av skydd gick snabbare (Gruning, 2021, s. 380)
Under andra världskriget utvecklades den amerikanska marinen förmågor för förnödenhetsförsörjning från ett etablerat brohuvud på en landstigningsplats vilket framgår i artikeln The emergence of marine corps engineering after world war 1 (Phil, 2018, s. 42). Amfibiespecifika ingenjörs och pionjärtrupper infördes och dessa spelade en viktig roll bland annat i Stillahavsarenan (Phil, 2018, s. 43). Sedan dess har dessa delar av den amerikanska marinkåren fungerat som force multipliers i otaliga konflikter genom att öppna väg, bygga förbindelser och tillse logistik (Phil, 2018, s. 43).
Detektering och röjning av minering
I Sinha och Methas artikel Detection of landmines fokuseras det kring metoder för detektering av minor. Det nämns också ett antal grundläggande fakta kring nyttjandet av minor. Det nämns att stridsvagnsminor sällan nyttjas ensamma utan de är i regel en större numerär som nyttjas för att förvägra motståndaren att nyttja en viss terräng och tvinga motståndaren i en terräng den denne blir gripbar för egna förband (Sinha och Mehta, 2001, s. 116). Minfält kan delas in i
avgränsande minfält, defensiva minfält, taktiska minfält, minfält för skydd, skenmineringar och störande minering.
Avgränsande minfält läggs i syfte att förhindra fientlig infiltrering. Defensiva mineringar är
stora till ytan och syftar till att hindra mekaniserade eller motoriserade förband. Taktiska
minfält tar särskild hänsyn till terrängens beskaffenhet och nyttjas för att skapa kanalisering
och påverka motståndaren att välja en specifik väg i syfte att kunna påverka motståndaren på den plats där försvararen väljer. Minering för skydd läggs av förband utan ingenjörsförmåga
och fungerar som ett lokalt eget skydd. Skenminering och störande mineringar fungerar som distraktion eller fördröjande moment. Det är av yttersta vikt att minfält och mineringar dokumenteras och protokollförs på den högsta praktiska ledningsnivån för att tillse fortsatt egen rörlighet och möjlighet att återta egen minering (Sinha och Mehta, 2001, s. 116). Det finns ett antal metoder för att detektera minor. Många av dessa metoder är dock olämpliga vid en stridssituation (Sinha och Mehta, 2001, s. 118–119). I stället kan i en krigssituation offensiva metoder vara att föredra där röjning eller minbrytning sker med sprängämnen (Sinha och Mehta, 2001, s. 119–120). Sinha och Metha (2001, s. 129) avslutar med att konstatera att många moderna detektionsmetoder med avancerade tekniska system ännu inte blivit testade på slagfältet och därmed är det i princip inga länder som ännu nyttjar dessa operativt. En hög kostnad kombinerat med oprövade system sägs vara orsaken.
Övrig forskning inom området är artikeln Urgent problems in military engineering art som gör en begreppsutredning av fältarbeten (Shevchuk, Kolesnichenko och Slyusarev, 2005). Behovet av teoriutveckling inom fältarbeten belyses i artikeln Theoretical principles of military
engineering (Ivashkov, 2005). På grund av avtalsbrist mellan Anna Lindhs Bibliotek och
databasen där dessa artiklar finns har dessa ej kunnat nyttjas i forskningsöversikten. Utöver dessa källor finns även en C-uppsats skriven av Oliver Olsson som genomför en teoriutveckling av fältarbeten i sin studie av Finska vinterkriget (Olsson, 2020).
Sammanfattning
Befintlig forskning är fokuserad kring mineringar och dess effekter. Det har påvisats hur mineringar påverkar rörlighet för motståndaren men har en risk att göra det även för egen trupp. När motståndaren har resurser för maskinell röjning kan det ifrågasättas hur mycket nytta som mineringar faktiskt gör. Kring fältarbeten kan det konstateras att den historiska utvecklingen har varit mycket långsam och för perioden för de två studerade fallen var mycket av taktiken och metoderna oförändrade sen första världskriget.
2. TEORI
Teorier som beskriver fältarbetens roll vid försvar mot eller genomförande av amfibieoperationer har ej hittats. Detta innebär att denna uppsats teoretiska fokus kommer att ligga vid teori som rör amfibieoperationer ur ett taktiskt perspektiv men som inte har en direkt koppling till fältarbeten. Redogörelser för dessa teorier kommer sedan att ligga till grund för att undersöka hur fältarbeten förhåller sig till centrala begrepp inom teorin. För att göra den valda teorin applicerbar för fältarbeten kommer det redan inom ramen för teorikapitlet att ske en form av utveckling av teorin. Denna utveckling består i att belysa hur teorier om amfibieoperationer förhåller sig till taktik- och metodbeskrivningar av fältarbeten från olika reglementen och i vissa förekommande fall ur vetenskaplig forskning. Denna precisering av teorin ger vid handen att teorin sedan kan operationaliseras i kapitel 3: Metod. Denna process beskrivs i figuren nedan.
Figur 2
De teorier som ligger till grund för kommande undersökning är hämtade ur Geoffrey Tills bok
Seapower: A guide to the 21st century från 2009. För att sätta teorin i relation till fältarbeten
kommer fältarbeten diskuteras med avstamp i Handbok Markstrid Bataljon och TPM
Amfibiebataljon samt Taktiskt Reglemente Marinen (TRM 1.A).
2.1. K
ORT OM FÄLTARBETENEftersom definitionen i inledningen är hämtad ur från Försvarsmakten är det logiskt att grunden för kommande precisering sker med hjälp av liknande dokument. Vetenskapliga artiklar kommer vid respektive teori komplettera beskrivningen. Dokument från Försvarsmakten har valts på grund av brist på vetenskaplig litteratur rörande fältarbeten och har därför, trots risk för inomvetenskaplig tendens, ansetts nödvändiga för att utveckla teoretiska resonemang kring fältarbeten.
Medel och metoder för fältarbeten • Medel/metod anfallare • Medel/metod försvarare • Medel/metod för detektering och röjning Teori om amfibieoperationer Förklaring av teorins koppling till fältarbeten Preciserad teori Operationella indikatorer
TPM amfibiebataljon
I TPM Amfibiebataljon (Försvarsmakten, 2018, s. 127) framgår under punkten 0551:
Dimensionerande krav att bataljonen ska kunna genomföra enklare fältarbeten för egen
rörlighet. Metoderna som nyttjas är minering, spärrning, förstöring och blockering. Förmåga ska även finnas för att röja ammunitionseffekter. I TPM amfibiebataljon beskrivs fördröjande fältarbeten. Det vill säga fältarbeten vars syfte är att försvåra en motståndares framfart en viss tid för att möjliggöra till exempel omgruppering eller förstärkning från egen trupp. Det kan även göras med fokus att åsamka motståndaren en viss procentuell förlust. Dessa avhandlar principen för fältarbeten för rörlighet. En undsättningsstyrka ska underställas manöverkompanierna om operationer genomförs i terräng som är eller bedöms vara minerat (Försvarsmakten, 2018, s. 159). Detta understryker vikten av förmåga till detektering och röjning av mineringar.
TRM 1A
I Taktiskt Reglemente för Marinen (TRM 1.A) framgår att uppgiften försvara genomförs genom strid från stridsställning med understöd av fältarbeten och indirekt eld (Försvarsmakten, 2010, s. 05–21). Inom ramen för en fördröjningsuppgift sker fördröjande fältarbeten som komplement till övriga åtgärder. I stycket markoperationer nämns fältarbeten som en viktig understödjande faktor vid genomförande av operationer på land (Försvarsmakten, 2010, s. 05– 23).
Handbok markstrid Bataljon
Här beskrivs förmågor som en manöverbataljon bör besitta. Egen rörlighethet säkerställs genom att tillse att resurser för röjning av minor och ammunition finns. Såväl som att röja improviserade bomber (IED). Ingenjörsförbandens förmågor listats som till exempel att bygga och reparera väg samt röja minor och hinder genom maskinella resurser (Försvarsmakten, 2016, s. 167). Oaktat vilken nivå och vilket truppslag som fokus ligger på ger dokumentet uttryck för vikten av egen rörlighet. Inom ramen för att kunna kraftsamla resurser i tid och rum nämns fältarbeten som ett verktyg för detta i syfte att ge ökad effekt åt helheten (Försvarsmakten, 2016, s. 32). Vid beskrivning av stridsuppgiften anfall belyses särskilt vikten av att välja ej minerad väg eller att om det inte finns något annat val, tillse att resurser finns för
att bryta väg genom mineringen (Försvarsmakten, 2016, s. 50). När anfall genomförs i syfte att öppna nämns följande framgångsfaktorer:
• Information och underrättelser om eventuella hinder längs vägen,
såsom fältarbeten, vägposteringar, motståndarens gruppering och civil trafik,
• anfallsmål långt fram för att ge kompanierna handlingsfrihet,
• understöd av ingenjörsförband med minbrytnings- och senare
minröjningsresurser,
• tillgång till luftvärn för att skydda sårbara avsnitt längs vägen, till
exempel broar,
• vid behov tillgång till resurser för att bygga tillfälliga förbindelser samt
underhållsomgång som framrycker långt fram.
(Försvarsmakten, 2016, s. 64)
Stycket belyser vikten av underrättelser och egen förmåga till detektering och brytning av minering. Funktionen att begränsa motståndarens rörlighet genom att nyttja fältarbeten i kombination med en kanaliserande terräng samt andra vapen och verkansformer nämns som framgångsfaktorer i en försvarsuppgift (Försvarsmakten, 2016, s. 85–86). När fältarbetens nyttjas i syfte att fördröja en motståndare ger dessa särskild effekt då fältarbetena är försvarade. Effekten uppnås av samordning mellan fältarbeten och direktriktad eld (Försvarsmakten, 2016, s. 100).
Hur fältarbeten nämns i ovan dokument i förhållande till stridsuppgifter som försvara och fördröja samt hur medel och metoder beskrivs gör att delar av Geoffrey Tills teorier kan belysas utifrån dessa aspekter. Teoridiskussionen kommer nu övergå i att presentera tre teorier av Geoffrey Till. Efter att respektive teori presenteras kommer en förklarande text som påvisar sambandet mellan den aktuella teorin och fältarbeten.
2.2. T
EORIÖVERSIKT2.2.1. Direkt försvar på land (Direct defence onshore)
Tanken med detta koncept grundar sig i realisationen att det sannolikt är så att flottans resurser i många fall inte kommer räcka till för att stoppa en anfallande styrka. Detta blir särskilt tydligt när det finns en obalans i styrkeförhållanden till den anfallandes fördel (Till, 2009, s. 207). Den försvarande partens största svårighet ligger i att förutse var motståndaren ska anfalla. Eftersom den anfallande styrkan fritt kan välja var denne ska landstiga hamnar försvararen i ett underläge. Utspridning och reserver beskrivs som framgångsfaktorer för att möta detta (Till, 2009, s. 208). Under andra världskriget i Stillahavs-arenan där storleken på öarna gjorde detta koncept omöjligt skiftades fokus till försvar på ständer, en taktik som dock försvårades avsevärt av amerikansk indirekt eld från flottan fartyg samt flygbombningar (Till, 2009, s. 208).
Direkt försvar på land – fältarbetens roll
Den stora svårigheten ligger som beskrivs ovan i underrättelseläget och att veta var motståndaren ska anfalla. Eftersom det är ett tidskrävande arbete att genomföra fältarbeten blir relevansen av tidsaspekten och precisionen i befintliga underrättelser vitalt. Genomförandet av fältarbeten och dess eventuella framgång år således direkt beroende av att veta var motståndaren landstiger. En missbedömning i detta avseende och genomförda fältarbeten riskerar att bli helt verkningslösa. I värsta fall, vilket också beskrivs av Harpviken och Fixdal (1997, s. 280), är att om minering nyttjats kan detta riskera att bli ett problem för egen rörlighet i operationsområdet. En ytterligare utmaning som belyses är problematiken avseende indirekt eld och flygbombningar. Detta var som antytts särskilt problematiskt vid små öar i Stilla havet där möjligheterna till omgruppering och förstärkning var begränsad. Försvaret på land måste således ta hänsyn till påverkan av indirekt eld på genomförda fältarbeten. Detta sker både om egen trupp finns på platsen och även om truppen inte befinner sig i anslutning till genomförda fältarbeten. I det första fallet riskerar både egen trupp att förgås och fältarbeten att förstöras. I det andra fallet är risken för egen trupp mindre medan fältarbeten fortfarande löper stor risk att förstöras och tappa sin effekt.
2.2.2. Kompenserande militärteknologiskt övertag (Compensatory military-technological advantage)
Till (2009, s. 195) menar att då en försvarande part inte har behov av att vara sjögående och har tid för förberedelser har denne per automatik ett övertag gentemot den parten som anfaller. Det beskrivs vidare att med en ökad teknologisk nivå och effektivare vapen så ter det sig naturligt att tro att genomföra en landstigning mot en försvarsberedd motståndare som har haft tid till förberedelser ökar i svårighet ju mer avancerad och potent teknik denne har. Den försvarande parten har möjlighet att mycket snabbare reagera på överraskningsanfall och dessutom ha ett mer effektivt försvar när stridskontakt sker. I takt med att landbaserade precisionsvapen har utvecklats menar Till (2009, s. 196) att fokus har tydligt skiftat mot oförsvarade landstigningar.
Kompenserande militärteknologiskt övertag – fältarbetens roll
Den eventuella obalansen i teknisk nivå mellan en försvarare och en anfallare har en direkt bäring mot fältarbeten och dess eventuella framgång. Den enklast parallellen att dra är medel för detektering av minor. Som beskrevs i forskningsöversikten finns en uppsjö av detekteringsmetoder och hjälpmedel och forskningen går framåt med allt mer potenta tekniska lösningar (Sinha och Mehta, 2001). Dock på grund av de kostnadsskäl som nämns i artikeln kan det hållas för sannolikt att tekniskt avancerade system kommer att vara begränsade på en landstigningsstrand där parametrar som vikt, eget underhåll och logiskt leder till kraftiga begränsningar. Om landstigning dessutom sker mot en försvarad strand, vilket är mål för denna undersökning, minskar sannolikheten att dessa system ska sättas in där risken för beskjutning eller annan påverkan är avsevärd. Det kan således konstateras att obalansen snarare kommer vara till försvararens fördel och detektering kommer att få ske med manuella metoder med t.ex. minsökare. Mineringar och andra hinder kan även skjutas bort med direktriktad eller indirekt eld i ett skede av förbekämpning av landstigningsplats. Resonemanget påvisar att ett tekniskt underläge kan försvåra för anfallaren. Vid mineringar som ej övervakas eller skyddas av egen trupp är risken för skador från röjning medelst beskjutning dessutom obefintlig.
2.2.3. Överraskning och rörelsefrihet (Surprise and manoeuvre)
Överraskning och rörelsefrihet är två viktiga faktorer. Vikten av dessa två faktorer påverkas av att den försvarande parten känner till vilken plats en landstigning ska ske på. Om så är fallet och överraskningsmomentet uteblir ökar risken och de kommande förlusterna avsevärt för den
anfallande parten. Eftersom havets beskaffenhet är som det är, med en stor öppen yta som möter en dynamisk kustmiljö finns goda möjligheter att undvika försvarade områden och i stället landstiga på oförsvarade och oförutsägbara platser. Att känna till förhållanden om motståndaren och terräng på platsen blir essentiellt för framgång (Till, 2009, s. 195).
Överraskning och manövrerbarhet/rörelsefrihet – fältarbetens roll
Eftersom ett av syftena med fältarbeten är att skapa rörlighet är kopplingen mellan teorin och fältarbeten intuitiv i detta fall. Valmöjligheten av var ett anfall kan ske gör potentialen för överraskning stor. Inom ramen för fältarbeten för rörlighet nämns även att begränsa motståndarens rörlighet eller i fallet med taktiska minfält - att tvinga in motståndaren till en plats där denne blir gripbar (Sinha och Mehta, 2001, s. 116). I detta fall kan fältarbeten ses som ett medel för att styra var motståndaren inte ska gå i land. Eftersom det är avsevärt svårare att gå i land vid en försvarad strand som dessutom har förberedd minering kommer motståndaren sannolikt att välja en annan strand om möjligt. Detta ger utrymme för att taktisera med fältarbeten för att göra vissa landstigningsplatser mer eller mindre attraktiva och möjliga val färre. Om minor ur försvararens perspektiv nyttjas på detta sätt kan den anfallande partens möjlighet till överraskning avsevärt minskas.
2.3. O
PERATIONELLA INDIKATORER 2.3.1. Direkt försvar på landDirekt försvar på land kan förstås genom att studera var försvarsåtgärder vidtagits inom ramen för de valda empiriska fallen. Den operationella indikatorn för fältarbeten vid försvar mot ett amfibieanfall blir således: Placering av vidtagna fältarbeten och huruvida dessa är bemannade eller ej. Ytterligare indikator är huruvida åtgärder mot indirekt bekämpning vidtagits eller ej och om dessa åtgärder varit framgångsrika.
2.3.2. Kompenserande (militär) teknologiskt övertag
Om den försvarande parten har ett teknologiskt övertag ökar sannolikheten för ett lyckat försvar och vice versa. Det intressanta inom ramen för de empiriska fallen blir således att undersöka huruvida det fanns ett militärteknologiskt övertag från någon part i det aktuella slaget och hur detta i så fall såg ut. Detta militärteknologiska övertag kommer endast fokusera kring detaljer som har betydelse för genomförande av olika typer av fältarbeten samt medel för detektering och brytning av mineringar och andra fältarbeten.
2.3.3. Överraskning och manövrerbarhet/rörelsefrihet
Eftersom överraskning är direkt beroende av vilket underrättelseläge som råder inför en operation kan detta undersökas för att förstå var, hur och varför genomförda fältarbeten prioriterades som dem gjordes.
3. Metod
3.1. F
ORSKNINGSDESIGNUppsatsen kommer att adoptera en teoriutvecklande ansats. Undersökningen sker i form av en flerfallsstudie där två fall kommer att studeras. Vid genomförande av en flerfallsstudie kan ett av de bakomliggande motiven vara replikationsmöjlighet. Det vill säga att forskaren vill få information om likheter och olikheter fallen emellan till grund för att dra slutsatser (Johannessen, 2020, s. 196). Flerfallsstudier är i regel enklare och resultaten mer robusta än vid en enfallsstudie (Johannessen, 2020, s. 197).
En teoriutvecklande studie som studerar fall är i ofta en induktiv process (George och Bennet, 2005, s. 111). När en forskare ämnar genomföra en teoriutvecklande studie är det vanligen lämpligt att undersöka få fall, att jämföra med en teoriprövande studie, där undersökning av många fall snarare är att föredra (Esaiasson m.fl., 2017, s. 112). Kritik mot teoriutvecklande studier som lyfts fram är att det går att finna mening och sammanhang i det mesta av den data som samlas in. Risken blir att teorin väl förklarar de studerade fallen men blir mindre allmängiltig. Det beskrivs som särskilt viktigt hur slutsatser av studien formuleras och underbyggs för att beakta denna risk (Esaiasson m.fl., 2017, s. 113–114). Den teoriutvecklande studien kan delas in i två kategorier. Den första är kategorin som handlar om att hitta förklaringsfaktorer för teorin. Den andra kategorin handlar om att utveckla olika kausala mekanismer inom teorin.
Figur 3 (Esaiasson m.fl., 2017, s. 111)
Ett fall undersöks där normalt förklaringsfaktor X och Y kan förklara fenomenet. Genom en teoriutveckling kan det påvisas att andra förklaringsfaktorer kan finnas. Det vill säga X och Y kan förklara fallet men för att förstå det bättre bör också förklaringsfaktor Z läggas till
Teori applicerat på empiri Förklaringsfaktor X + förklaringsfaktor Y + förklaringsfaktor Z (ny) Slutsatser
I denna uppsats kommer undersökningen att syfta till att finna kompletterande förklaringsfaktorer. Då den valda teorin sätts i en tidigare outforskad kontext ämnar uppsatsen genom att nyttja denna metod att se hur teorin kan förklara fältarbetens roll vid försvar mot landstigningsoperationer. Den specifika processen för denna uppsats kan då uttryckas som:
Tills teori om amfibieoperationer applicerat på 2 fall Förklaringsfaktorer specifika för fältarbeten (ny) Slutsatser
På grund av förutfattande meningar menar kritiker av den teoriutvecklande metoden att alla undersökningar med förklarande ambitioner kan sägas vara teoriprövande. Induktiva teoriutvecklande studier är dock användbara om de används för att sätta teorin i en ny empirisk kontext. Beroende av utfallet av teoriutvecklingen kan teorin antingen inkludera prövad empiri eller avgränsa bort den. På det viset kan teorin falsifieras eller stärkas (George och Bennet, 2005, s. 111–112).
3.2. F
ORSKNINGSMETODMetoden för uppsatsen är en kvalitativ textanalys. Analysen genomförs som en systematiserande analys. Detta innebär att helheten av texten ska förstås genom att strukturerat läsa dess innehåll. Frågor formuleras och ställs mot texten för att för att skapa ett underlag som kan besvara den ursprungliga forskningsfrågan (Esaiasson m.fl., 2017, s. 217). Dessa frågor är de som blir produkten av den operationalisering som genomförs utifrån den valda krigsvetenskapliga teorin.
3.3. M
ATERIALValet av dokument har gjorts utifrån material som kan påvisa förekomsten av och allra helst betydelsen av fältarbeten i olika slag. Andra världskriget var det enda tidsspann som betraktas som aktuellt för den typen av analys som genomförs i uppsatsen. Anledningen till att mer nutida fall ej valts är att det inte finns några nyare empiriska exempel på landstigningsoperationer mot en försvarsberedd motståndare efter andra världskriget. De två fallen i studien har unika karakteristika framför allt avseende terrängen. De två empiriska fallen är:
Fall 1: Slaget vid Tarawa 1943
Fall 2: Slaget om Peleliu 1944
Resurser – Underlaget för undersökningen är historiska texter och bilder som beskriver olika
typer av fältarbeten
Aktualitet – Aktualiteten i vissa delar av underlaget kan ifrågasättas. Detta framför allt med
hänsyn till att de fall som studeras är gamla och eventuella slutsatser som kan dras från materialet riskerar att vara delvis obsolet på grund av teknisk utveckling. Eftersom inga modernare fall som möter kriterierna för undersökningen finns är detta ett medvetet val.
Sagesman – Eftersom intresset för studien är beroende av historiska skildringar där fakta om
fältarbeten är central har urvalet skett med hänsyn till vilka källor som tydligt kan påvisa vilka typer av fältarbeten som förekommit och källor som innehåller bilder, kartor och ritningar har varit av särskilt intresse.
3.4. K
ÄLLKRITIKUnderlaget för uppsatsen bedöms som trovärdigt. I inhämtandet av källor för uppsatsen har en mycket bred sökning gjorts inom ramen för det empiriska underlaget. Detta har gjort att eventuella avvikelser mellan olika skildringar har kunnat uppdagas. I regel är underlaget skrivet ur ett amerikanskt perspektiv men detta bedöms inte nämnvärt påverka trovärdigheten i underlaget. Bristen på underlag från till exempel Japanska källor i Stilla Havet är en svaghet i undersökningen och hade kanske, beroende av underlag, kunnat bidra till insikter om egna fältarbeten och uttalade syften. Eftersom anfallen på öarna i studien var framgångsrika bedöms
3.5. F
ORSKNINGSETIKVetenskapsrådet har satt upp en rad regler för genomförande av forskning på ett etiskt korrekt sätt. Eftersom undersökningen studerar texter och bilder är den inte beroende av deltagare i undersökningen och behöver därför inte ta hänsyn till några forskningsetiska övervägande i interaktionen med andra människor. Vad som dock bli intressant är hur forskningen genomförs och hur författaren presenterar forskningen från idé till metod och analys. För att säkerställa att undersökningen bedrivs på ett adekvat sätt är det forskarens roll att tillse transparens i valet av teorier, metoder och analys och tydligt peka på vilka källor som använts för respektive delar av uppsatsen (ALLEA – All European Academies, 2018, s. 6). Vidare har ett fåtal bilder nyttjats i uppsatsen. Bilderna ingår i The Gutenberg Project, ett amerikanskt upphovsrättsfritt bibliotek (The Gutenberg Project, 2021). Korrekt referering till bilderna har skett och vid redigeringsbehov för publicering kan bilderna tas bort från uppsatsen (GIH, 2021). Detta anses dock försämra transparensen och kvaliteten i analysen.
3.6. R
ELIABILITET OCH VALIDITETNär en operationalisering genomförs är begreppsvaliditeten beroende av hur väl en vald teori operationaliseras till indikatorer som går att mäta. Görs detta korrekt innebär det frånvaron av systematiska fel och ger uppsatsen god begreppsvaliditet. (Esaiasson m.fl., 2017, s. 58). För denna uppsats bedöms begreppsvaliditeten vara god då operationaliseringen genomförts på en omfattande teoretisk diskussion och att formuleringen av analysfrågor reviderats flertalet gånger innan en analys har påbörjats. Resultatvaliditeten är beroende av ovan resonemang och bedöms därför som god. Den interna validiteten innebär huruvida det finns ett samband mellan företeelse och data (Johannessen, 2020, s. 220). I detta fall data i form av två empiriska fall och företeelsen i form av fältarbetens roll vid försvars mot landstigningsoperationer. Eftersom ingen tydlig teoribildning kring fenomenet finns blir den inre validiteten starkt beroende av forskarens förmåga att utveckla en befintlig teori (Johannessen, 2020, s. 221). Resultaten för uppsatsen styrker att teoriutvecklingen har följt gängse metod med tydlig transparens. Detta stärker uppsatsens trovärdighet.
3.7. O
PERATIONALISERING OCH ANALYSVERKTYGOperationaliseringen har sin utgångspunkt i indikatorerna som togs fram i teorikapitlet. För att påvisa förekomsten av respektive operationell indikator har frågor formulerats som ställs mot det empiriska underlaget.
TEORI OPERATIONELL
INDIKATOR ANALYSFRÅGA
DIREKT FÖRSVAR PÅ LAND Placering av
fältarbeten
Vilka typer av fältarbeten fanns på landstigningsplatsen?
Hade åtgärder vidtagits för att minska effekter av indirekt eld? Var dessa framgångsrika?
Var genomförda fältarbeten bemannade? Var genomförda fältarbeten försvarade?
KOMPENSERANDE MILITÄRTEKNOLOGISKT ÖVERTAG Teknologiskt förhållande mellan försvarande och anfallande part
Hade anfallande part några medel för detektering av minor?
Hade anfallande part några medel för minbrytning?
Hade anfallande part några medel för forcering av andra hinder än minering?
ÖVERRASKNING OCH RÖRELSEFRIHET Underrättelser om motståndarens prioritering av fältarbetsresurser
Skedde en prioritering mellan olika möjliga landstigningsplatser?
Landsteg anfallaren där försvararen hade prioriterat sina fältarbetsresurser?
Hade anfallaren initialt resurser för minbrytning? Hade anfallaren initialt resurser för forcering av hinder?
Fanns brister i underrättelser om vilka försvarsåtgärder försvararen vidtagit?
4. ANALYS
Följande analys kommer systematiskt att gå igenom analysfrågorna för respektive fall. Varje fråga kommer att besvaras genom att lyfta fram exempel utgående från empirin. I slutet av analysen kommer svaren att sammanställas i text och tabeller.
4.1. S
LAGET VIDTARAWA
1943
-
L
ANDSTIGNINGEN PÅB
ETIOSlaget vid Tarawa 1943 var den första stora amfibieoperationen i Stilla Havet där landstigningen skedde mot en försvarsgrupperad motståndare. Analysen kommer kretsa kring ön Betio varvid japanska trupper var fokuserade.
4.1.1. Direkt försvar på land
Vilka typer av fältarbeten fanns på landstigningsplatsen?
De vanligast förekommande undervattenhindren var pyramider av betong, rektangulära ramverk av stockar fylla med sand och sten och staketliknande hinder av trä syftandes till att hindra båtar (Rottman, 2012, s. 101). Hinder för stridsfordon och stridsvagnar förekom oftast i form av grävda diken. Andra konstruktioner var för resurskrävande (Rottman, 2012, s. 102). Dikena var i regel grävda som en trapetsoid i tvärsnitt eller som en triangel (Rottman, 2012, s.
112).
Redan i den amerikanska marinkårens förberedelseskede identifierades ett gediget system av fältarbeten och stridsställningar. Dessa försvarsåtgärder bestod av tetraeder i betong och stål (en storts triangulära pyramider), minfält och långa sträckor med taggtråd. Dessa åtgärder hade placerats i syfte att förhindra landstigning på stränderna. Utöver detta hade även barrikader byggts av stockar och korall runt större delar av ön. Stridsvagnshinder och fällor verkade som skydd för bunkersystem och olika värnsystem på ön. Över hela ön fanns även ett myller av små värn eller bunkrar benämnda som pillboxes. Dessa var konstruerade av stockar, metallbitar och övertäckta med sandmassor (Alexander, 2015, s. 26).
Nedan visas en underrättelsebild som ger överblick av omfattningen av försvararnas fältarbeten och försvarsåtgärder.
Figur 4: Underrättelseunderlag Betio. Den svarta tydliga linjen längs kusten är skyddsvallen. (Alexander, 2015, s. 59)
I det övre vänstra hörnet av underrättelseunderlaget syns konstruktionsprincipen för skyddsvallen. I den övre högra delen syns förstärkta eldställningar konstruerade med korall och sandsäck.
Figur 5: Den västra udden på Betio (Alexander, 2015, s. 91)
Bilden visar landstigningsstränderna red one och red two. Ön är mycket platt. Det föreligger en viss höjdskillnad på öns sydvästra spets (längst till i mitten av bilden). Konturerna av skyddsvallarna syns särskilt tydligt på udden. Tydliga svarta föremål synd i strandkant och i vattenvolymen i bukten och utgörs av utslagna landstigningsfordon eller landstigningsfordon som kört fast och påvisar effekten av skyddsvallen.
Längs skyddsvallen fanns värn både i vallen och omedelbart bakom den för kulspruteskyttar. På stränderna fanns minering i form av truppminor och på strandreven i vattnet fanns fordonsminor placerade. Mineringarna syftade till att komplettera annat landbaserat försvar (Stockman, 1947, s. 8).
Den generella japanska doktrinen gällande fältarbeten hade, under de fösta åren av krigen, inte visat på förekomst av fältarbeten på ständerna eller hinder under vattnet. Det var först vid slaget vid Tarawa 1943 som detta nyttjades. Sannolikt berodde det delvis på att ön var relativt liten och med enkla medel kunde till exempel taggtråd få god effekt. På större öar var detta helt enkelt inte möjligt för antalet möjliga landstigningsplatser gjorde det näst intill omöjligt att prioritera resurser.
Var genomförda fältarbeten på stranden bemannade?
Fältarbetena var bemannade. Detta kommer att redogöras för utifrån de strider som bedrevs. Det kan belysas att då stridsavstånden på ön var så pass korta att direktriktad eld från finkalibriga eldhandvapen kunde verka mot större delar av ön kan det hållas för sannolikt att många av de värnsystem som fanns dessutom var bemannade (Alexander, 2015, s. 26). I beskrivningen om effekten av den indirekta elden skrivs:
“But the preliminary bombardment, as awesome and unprecedented as it had been, had failed significantly to soften the defenses”[…] The well-protected defenders simply shook off the sand and manned their guns” (Alexander, 2015, s. 63)
Delvis attribueras detta till att elden hade fokuserats kring mål som ej var omedelbart på stranden. Ändock menar Alexander att de skyddsåtgärder som vidtagits gav god effekt åt japanerna. Ett längre uppehåll på 25 minuter omedelbart innan landstigningen gav också försvararna möjlighet att förstärka sina styrkor vid de norra stränderna. Det japanska försvaret var då mer eller mindre intakt och bemannat (Alexander, 2015, s. 64).
Var genomförda fältarbeten försvarande/skyddade?
I underrättelserapporter till den amerikanska marinkåren framgick att terrängen och dess flacka topografi medförde att direktriktad eld kunde avges från värnsystem mot i stort sett alla delar av ön (Alexander, 2015, s. 26). Det var också evident att den japanska planen var samordning av fältarbeten, direktriktad eld och indirekt eld. Ofta placerades viktiga grovkalibriga vapensystem för direktriktad eld i flankerande skjutriktningar i förhållande till genomförda fältarbeten (Alexander, 2015, s. 50–51). Under de sista ca 200 metrarna mötes de amerikanska landstigningsbåtarna av kraftig koordinerad eldgivning från kulsprutor och eldhandvapen. Elden besvarades men skyttarna var enkla mål och förlusterna blev omfattande (Alexander, 2015, s. 64). Väl iland lyckades inte landstigningsfarkosterna ta sig över den barriär som japanerna konstruerat. Konsekvensen blev att dessa blev utsatta för indirekt eld från granatkastare och artilleri (Alexander, 2015, s. 65–66). Även ett antal landstigningsbandvagnar blev utslagna i vattnet av japanska kanoner. Det är tydligt i sammanhanget att försvaret skedde med en väl fungerande samordning av tillgängliga resurser i tid och rum. Fältarbeten skapade en flaskhals som gav upphov till stora förluster för anfallande sida. Trots förluster hade dock
1500 marinkårssoldater landstigit inom loppet av 10 minuter. Med allt fler landstigningsfarkoster utslagna eller slut på drivmedel var utmaningen att bibehålla anfallsrörelsen.
När amerikanska stridsvagnar landsattes på ön möttes dessa av kraftigt motstånd. De amerikanska stridsvagnarna hade stora svårigheter med framkomlighet och sikt i det kaos som uppstått. Flertalet blev utslagna i dess försöka att slå ut befästningar. Efter första dagens slut var 12 av 14 stridsvagnar utslagna (Alexander, 2015, s. 85, 87). Flertalet landstigningsbåtar blev sänkta innan de nått land eller körde fast på grunda sanddyner (Alexander, 2015, s. 88). De långgrunda reven och stränderna skapade svårigheterna för amerikanska landstigningsfordon och soldater tvingade vada långa sträckor. Att nyttja fältarbeten för att göra terrängpartier otillgängliga och tvinga in motståndaren i bekämpningsområden var något japanerna lyckades väl med.
Det kan konstateras att de fältarbeten som genomförts var försvarade och att kombinationen av dessa och andra åtgärder ledde till god effekt av försvaret.
Hade åtgärder vidtagits för att minska effekter av indirekt eld? Var dessa framgångsrika?
Förutom större bunkersystem som uppenbarligen har ett gott skydd mot indirekt eld på grund av sin kraftiga konstruktion är det särskilt intressant de så kallade pillboxes som fanns utplacerade över ön. Det vill säga små takförsedda värn. Vissa grävda och förstärkta med stockar och annat, andra förkonstruerade och möjliga att enklare omlokalisera (Rottman, 2012, s. 163). Dessa var, förutom skydd mot direktriktad eld, konstruerade i syfte att möjliggöra skydd från indirekt eld och flyganfall. På grund av en vilja från amerikansk sida att bibehålla någon form av överraskningsmoment valde man att inte nyttja indirekt eld förrän tre timmar innan anfallet påbörjades. En överraskning som visserligen enligt utsago var delvis framgångsrik (Alexander, 2015, s. 34) men som av ovan nämnda anledning inte fick optimal effekt.
4.1.2. Kompenserande (militär) teknologiskt övertag
Hade anfallande part några medel för detektering av minor?
Då en spaningspluton fick i uppgift att ta piren mellan den andra och tredje landstigningsstranden var dessa förstärkta av röjande personal. (Alexander, 2015, s. 66). Det framgår också i organisationsbeskrivningen av den anfallande styrkan vid Tarawa att ingenjörstrupper såväl som pionjärtrupper ingick i organisationsstrukturen (Alexander, 2015, s. 40).
Hade anfallande part några medel för brytning av minering?
Se svaret på frågan ovan. Med samma resonemang är det sannolikt att medel för minbrytning fanns hos den anfallande parten. Alexander (2015, s. 107) beskriver hur ingenjörstrupper hade tillgång till Bangaloretorpeder, en rörformad sprängladdning som nyttjades för att röja t.ex. taggtråd eller minor (Dear och Foot, 2001). Inledningsvis mötte amerikanska stridsvagnar hårt motstånd. Men genom att skydda stridsvagnarna med avsutten personal i form av bland annat soldater med förmåga till minbrytning fanns möjlighet att öppna väg för fordonen (Alexander, 2015, s. 140).
Hade anfallande part några medel för forcering av andra hinder än minering?
Det kan konstateras att de medföljande resurserna i form av röjande personal hade någon form av sprängämnen medfört för offensiva uppdrag (Alexander, 2015, s. 66). Vidare beskrivs hur det hur skyddsvallen forceras genom sprängning för att få igenom mekaniserade fordon (Alexander, 2015, s. 90). När landstigningsstyrkorna tar terräng på ön använder ingenjörstrupperna buntladdningar (primärt en sorts pansarvärnsvapen som kastas eller anbringas förhand) för att slå ut japanska befästningar. Även Bangaloretorpeder användes i liknande syfte (Alexander, 2015, s. 107). Ingenjörstrupper sägs även ha spelat en nyckelroll i att slå ut ett större skyddsrum (Alexander, 2015, s. 195–196).
4.1.3. Överraskning och manövrerbarhet/rörelsefrihet
Skedde en prioritering mellan olika möjliga landstigningsplatser?
Med hänsyn till det befintliga underrättelseläget vägde de amerikanska styrkorna för och nackdelar mellan olika platser. Ur terrängsynpunkt var den västra stranden kanske mest lämplig
för en landstigning då den medgav goda möjligheter för understödjande eld och en ankörning mot ön som var mindre hotad. Bedömning var dock att fältarbeten på platsen var omfattande och stranden valdes därför som reservalternativ i stället. Jämförelsevis med de norra stränderna var terrängen där en motsats mot den västra stranden. Landstigningen skulle ske i en bukt och från mitten av bukten löpte en lång pir. Dessa förhållanden medförde stor risk för flankerande eld även på långa avstånd från landstigningsstranden. Fältarbetsresurser och andra försvarsåtgärder var dock inte prioriterade till dessa stränder varför detta ändå sågs som det bättre alternativet (Alexander, 2015, s. 30–31).
Landsteg anfallaren där försvararen hade prioriterat resurser?
De japanska trupperna hade fokuserat sina försvarsåtgärder vid den södra och västra änden av ön. På den norra delen av ön hade färre försvarsåtgärder genomförts men var ur terrängens perspektiv svårare att anfalla. Att landstiga på den norra stranden innebar att åka in i en bukt och marginell adderad höjdproblematik i form av en udde som låg något högre än resterande strand. Den amerikanska marinkåren valde att inleda anfallet mot de nordliga stränderna som på Betio (Alexander, 2015, s. 31–32). De vidtagna fältarbetsåtgärderna var med andra ord inte koncentrerade till den strand som anfallaren valde att landstiga på. Detta är inte ett bevis för att japansk bedömning av dess motståndarens intention var felaktig ur ett taktiskt perspektiv, det innebar dock att ur ett fältarbetsperspektiv kan hävdas att koncentrationen av åtgärder borde ha varit vid de norra stränderna. Terrängens beskaffenhet innebar dock att fördelningen alltjämt var logisk och en landstigning på de den västra och södra stranden hade sannolikt inneburit att den amerikanska offensiven hade blivit mer smärtsam. Eftersom indikatorn till grunden för denna analysfråga är underrättelseläge kan det inte ges något entydigt svar på huruvida denna prioritering var grundad i en korrekt underrättelsebild eller inte. Alexander (2015, s. 29) nämner dock att fortifikationer och försvarsåtgärder på de norra stränderna ständigt förbättrades vilket torde indikera att de japanska styrkorna var medvetna om risken och behovet att förstärka befintliga fältarbeten på platsen.
Även om den strategiska överraskningen för anfallet beskrivs som lyckad var den på taktisk nivå inte lika framgångsrik. Tanken var att flottans fartyg skulle understödja med nedhållande eld mot landstigningsstranden när amfibiekåren var på väg in mot land, för att sedan byta till mål längre in på ön. Allt i syfte att behålla initiativ och överraskning. Detta misslyckades dock. De första att öppna eld var de japanska allmålskanonerna och överraskningsmomentet var
Hade anfallaren initialt resurser för minbrytning?
Det nämns i några stycken att trupp med förmåga till minbrytning fanns med i anfallrörelsen och vid tillfällen nyttjade explosiv forcering av hinder (Alexander, 2015, s. 66). Det kan därför hållas för sannolikt att resurser för explosiv minbrytning fanns i ett initialt skede åtminstone på delar av styrkan.
Hade anfallaren initialt resurser för forcering av hinder?
“Combat engineers had blown a hole in the seawall for the tanks to pass inland, but the way was now blocked with dead and wounded Marines” (Alexander,
2015, s. 86).
Amerikanerna hade omfattande resurser för explosiv forcering av fältarbeten och fortifikationer. Flera hål skapades i skyddsvallen stora nog för stridsvagnar att passera igenom. Det är dock oklart om dessa fanns i den initiala anfallet med amfibiska fordon.
Fanns brister i underrättelser om vilka försvarsåtgärder motståndaren vidtagit?
Inga större brister i underrättelsebilden tycks har förelegat. Underrättelserna om försvaret stämde till 90% överens med verkligheten (Alexander, 2015, s. 56).
4.1.4. Sammanfattning Tarawa
Tarawa var en platt ö vilket medförde att fokus låg vid att hindra motståndaren tidigt. Skyddsvallen runt ön var en viktig komponent i försvaret av den sydvästra ön Betio. Det nyttjades minor, värnsystem och andra fältarbeten tillsammans med indirekt eld och direktriktad eld. Vikten av resurser för att bryta minering och forcera hinder var mycket viktigt för anfallande sida särskilt med hänsyn till att försvararna med direktriktad finkalibrig eld kunde verka mot i princip hela ön.
4.2. SLAGET
VID
PELELIU
1944
4.2.1. Direkt försvar på land
Vilka typer av fältarbeten fanns på landstigningsstranden?
De första fältarbeten som stöttes på var i vattnet på väg in mot landstigningsstranden. Mellan grynnor och korallrev fanns mineringar placerade. Minorna var i själva verket modifierade flygbomber tänkta att detoneras med tråd från observationsposter på land. Dessa var dock i stort ineffektiva då förbekämpningen till stor det hade förstört trådarna till flygbomberna (Murray, 2016, s. 23). På stranden bygges hinder i form av stockar och stålmaterial. Det grävdes värnsystem som kompletterades med mängder av taggtråd för att förhindra framkomlighet till värnen Kanoner placerade på respektive flank av stranden förstärktes med betong för att dölja och skydda dessa. Det grävdes även stridsvagnsdiken längs stranden för att hindra landstigna fordon. De så kallade pillboxes (takförsedda värn) återfanns även på denna ö och var konstruerade i huvudsak med stockar och sand (Rottman, 2012, s. 17). Längre in på land i anslutning till befintlig infrastruktur (hus, bunkrar och annat) grävdes värngångar och värnsystem som sammankopplade dessa och underlättade ledning och förflyttningar däremellan (Gayle, 2015, s. 60).
Var genomförda fältarbeten på stranden bemannade?
De värnsystem som grävdes på och i anslutning till landstigningsstränderna var bemannade av kulspruteskyttar och på vissa platser även grankastare (Gayle, 2015, s. 60).
Ett tillägg som kan vara värt att notera är hur de grävda stridsvagnsdikena blev en viktig plats för amerikanska ledningsplatser då terrängen var i besittning (Gayle, 2015, s. 79)
Var genomförda fältarbeten försvarande/skyddade?
Under anfallet mot stranden utsattes de amerikanska landstigningsfordonen för artilleribeskjutning från dolda bunkersystem längs kusten. Dessa lyckades slå ut viktiga resurser för ledning (Gayle, 2015, s. 24). D-dagen blev mycket blodig för anfallarna. Det beskrivs hur en pluton blir bunden i strid hela dagen på landstigningsstranden. Delar av kompaniet lyckas dock söka kringgång (Gayle, 2015, s. 25). Det amerikanska tätkompaniet som framgångsrikt lyckades rensa vissa bunkersystem blev snabbt reducerade till endast en
pluton. Under natten skedde motanfall från japansk sida för att återta initialt förlorad terräng(Gayle, 2015, s. 27–28)
Along the beaches were log cradles, concrete tetrahedrons, and barbed wire intermingled with mines. There where extensive antitank defenses consisting of ditches and mined obstacles placed two or three-deep and flanked by pillboxes which could only be hit by a tank already in the trap (Donigan, 1994, s. 97)
Citatet påvisar en väl genomtänkt placering och nyttjande av fältarbeten. Fältarbetena används för att tvinga motståndaren till en specifik plats där den utsätts för samlad eldkraft.
”If not covered by direct fire, obstacles were kept under surveillance and indirect aritllery and mortar fire could be placed on them when the enemy approached. The Japanese emphasized the use of AT ditches and mines to reinforce their marginally effective AT guns”. (Rottman, 2012, s. 34)
Detta är en beskrivning av generell japansk taktik kopplat till fältarbeten. Taktiken är uttalat att samla eld i tid och rum och fältarbeten syftar till att öka effekten av viktiga vapensystem.
Hade åtgärder vidtagits för att minska effekter av indirekt eld? Var dessa framgångsrika?
Majoriteten av de japanska styrkorna var placerade i grottsystem på ön vilket gjorde att de var skyddade från indirekt eld. Endast vissa lyckoskott skulle kunna påverka dessa väl skyddade platser. Japansk sida förväntade sig förbekämpning och förväntade sig också överleva denna, för att sedan kunna påverka en landstigningsstyrka (Gayle, 2015, s. 61–62). Den första indikatorn på att så var fallet var att amerikanska landstigningsfordon blev utsatta för granatkastareld och artillerield innan de nått landstigningsstranden, Detta antydde att effekten av förbekämpningen var begränsad (Gayle, 2015, s. 23–24).
Ett annat exempel på väl tilltagna skydd för bland annat indirekt eld var mindre bunkrar tillverkade av cementerad korall och stockar. Ytterst fanns ett lager av sand för skydd och skyl (Rottman, 2012, s. 60).
4.2.2. Kompenserande (militär) teknologiskt övertag
Hade anfallande part några medel för detektering av minor?
Eftersom både ingenjörstrupper och pionjärtrupper fanns att tillgå inom den amerikanska organisationen hade sannolikt dessa resurser för detektering av minor. Det finns dock inte något underlag på vilken roll dessa spelade. Fokus i underlaget tycks ligga vid de specifika svårigheter som terrängen och klimatet på Peleliu medförde. Fokus läggs därför vid att förklara andra uppgifter för ingenjörstruppen som att förstärka vägar eller tillse förutsättningar för logistik (Gayle, 2015, s. 194, 211).
Hade anfallande part några medel för brytning av minering?
Det nämns, enligt tidigare, att ingenjörstrupp och pionjärtrupp fanns inom den organisation som utgjorde amfibietrupperna under slaget vid Peleliu. Det framgår dock inte av underlaget i vilket skede dessa nådde landstigningsstranden. Det kan alltså konstateras att svaret på denna analysfråga är ja, anfallande part hade medel för brytning av minering. Dock framgår det ej om eller vilken nytta denna resurs i själva verket hade.
Hade anfallande part några medel för forcering av andra hinder än minering?
Då ingenjörstrupperna och pionjärtrupperna i regel har resurser för röjning och explosiv forcering av hinder så kan det hållas för sannolikt att medel för detta fanns. Likt medel för minering är det dock oklart i vilket skede detta hade eventuell betydelse.
4.2.3. Överraskning och manövrerbarhet/rörelsefrihet
Skedde en prioritering mellan olika möjliga landstigningsplatser?
Landstigningen skedde vid Pelelius västra strand. Anfallarens avsikt var att snabbt få ut bredd på den långa landstigningsstranden där reven inte påverkade landstigningen nämnvärt. Resonemang kring andra platser framgår ej av underlaget men bredd och djupförhållanden förstås som nyckelfaktorer i valet (Donigan, 1994, s. 96–97).
Landsteg anfallaren där försvararen hade prioriterat resurser?
Under ledning av den renommerade översten Nakagawa konstaterades snabbt att de västra stränderna var de mest sannolika för en landstigning. Omedelbart fokuserades resurser på dessa stränder och byggnation av olika hinder på stränderna påbörjades. Nyttjandet av terrängen var en framgångsfaktor och resurser koncentrerades till att säkerställa att motståndaren kunde
påverkas med flankerande eld från naturligt förstärkta eldställningar (Gayle, 2015, s. 57–58). Den japanska bedömningen var med andra ord korrekt och motståndaren landsteg där resurserna var prioriterade.
Hade anfallaren initialt resurser för minbrytning?
Några specifika händelser där detta skulle ha nyttjats eller varit i beredskap nämns inte. Dock nämns det inom ramen för en fas i operationen hur omorganisation av amerikanska styrkor var nödvändigt för att lösa av kompanier som nu var bundna i att försvara tagen terräng. Detta gjordes genom att avdela personal från bland annat ingenjörs- och pionjärtrupper och sätta samman en ”ny” enhet (Gayle, 2015, s. 165). Resurserna tycks alltså ha varit medförda men dess roll framställs som begränsad. I vilket skede dessa resurser medfördes är oklart. Nyttjandet av landminor i försvaret av Peleliu tycks ej ha förekommit i en sådan utsträckning att det var ett markant problem.
Hade anfallaren initialt resurser för forcering av hinder?
Se svar på frågan ovan. Det kan dock tilläggas att exakt vilka resurser som dessa kategorier hade är oklart. Nyttandet av ingenjörsresurser i brohuvudet (på landstigningsstranden) nämns t.ex. endast i sammanhanget att gräva brunnar för att få fram färskvatten, något som var en bristvara under operationen (Gayle, 2015, s. 79).
Fanns brister i underrättelser om vilka försvarsåtgärder motståndaren vidtagit?
Flertalet svårigheter uppstod i samband med landstigningen på Peleliu. Avseende terrängen skulle det visa sig att de slutsatser kring terrängen som dragits utifrån flygfoton, var felaktiga. Den initiala analysen var att Peleliu var en relativt platt ö med mindre kullar och att dessa till stor del, när anfallet var påbörjat, hade bekämpats effektivt med indirekt eld och flygbombningar. Detta var dock inte fallet. Terrängen var mycket kuperad och de områden som bedömdes som mindre kullar var i själva verket ett komplext system av bergsryggar och dalar, vassa korallklippor och gropar. Elevationen på de kuperade delarna av ön varierade från 15 m till nästan 100 m jämfört med resterande del av ön (Gayle, 2015, s. 18). Vidare hade den japansk sida ändrat sin försvarstaktik. De lärdomar som amerikanska styrkor dragit vid Guadacanal den 7 augusti 1942, skulle visa sig vara inaktuella (Gayle, 2015, s. 19).
