SLAGET VID PELELIU 1944

4.2.1. Direkt försvar på land

Vilka typer av fältarbeten fanns på landstigningsstranden?

De första fältarbeten som stöttes på var i vattnet på väg in mot landstigningsstranden. Mellan grynnor och korallrev fanns mineringar placerade. Minorna var i själva verket modifierade flygbomber tänkta att detoneras med tråd från observationsposter på land. Dessa var dock i stort ineffektiva då förbekämpningen till stor det hade förstört trådarna till flygbomberna (Murray, 2016, s. 23). På stranden bygges hinder i form av stockar och stålmaterial. Det grävdes värnsystem som kompletterades med mängder av taggtråd för att förhindra framkomlighet till värnen Kanoner placerade på respektive flank av stranden förstärktes med betong för att dölja och skydda dessa. Det grävdes även stridsvagnsdiken längs stranden för att hindra landstigna fordon. De så kallade pillboxes (takförsedda värn) återfanns även på denna ö och var konstruerade i huvudsak med stockar och sand (Rottman, 2012, s. 17). Längre in på land i anslutning till befintlig infrastruktur (hus, bunkrar och annat) grävdes värngångar och värnsystem som sammankopplade dessa och underlättade ledning och förflyttningar däremellan (Gayle, 2015, s. 60).

Var genomförda fältarbeten på stranden bemannade?

De värnsystem som grävdes på och i anslutning till landstigningsstränderna var bemannade av kulspruteskyttar och på vissa platser även grankastare (Gayle, 2015, s. 60).

Ett tillägg som kan vara värt att notera är hur de grävda stridsvagnsdikena blev en viktig plats för amerikanska ledningsplatser då terrängen var i besittning (Gayle, 2015, s. 79)

Var genomförda fältarbeten försvarande/skyddade?

Under anfallet mot stranden utsattes de amerikanska landstigningsfordonen för artilleribeskjutning från dolda bunkersystem längs kusten. Dessa lyckades slå ut viktiga resurser för ledning (Gayle, 2015, s. 24). D-dagen blev mycket blodig för anfallarna. Det beskrivs hur en pluton blir bunden i strid hela dagen på landstigningsstranden. Delar av kompaniet lyckas dock söka kringgång (Gayle, 2015, s. 25). Det amerikanska tätkompaniet som framgångsrikt lyckades rensa vissa bunkersystem blev snabbt reducerade till endast en

pluton. Under natten skedde motanfall från japansk sida för att återta initialt förlorad terräng(Gayle, 2015, s. 27–28)

Along the beaches were log cradles, concrete tetrahedrons, and barbed wire intermingled with mines. There where extensive antitank defenses consisting of ditches and mined obstacles placed two or three-deep and flanked by pillboxes which could only be hit by a tank already in the trap (Donigan, 1994, s. 97)

Citatet påvisar en väl genomtänkt placering och nyttjande av fältarbeten. Fältarbetena används för att tvinga motståndaren till en specifik plats där den utsätts för samlad eldkraft.

”If not covered by direct fire, obstacles were kept under surveillance and indirect aritllery and mortar fire could be placed on them when the enemy approached. The Japanese emphasized the use of AT ditches and mines to reinforce their marginally effective AT guns”. (Rottman, 2012, s. 34)

Detta är en beskrivning av generell japansk taktik kopplat till fältarbeten. Taktiken är uttalat att samla eld i tid och rum och fältarbeten syftar till att öka effekten av viktiga vapensystem.

Hade åtgärder vidtagits för att minska effekter av indirekt eld? Var dessa framgångsrika?

Majoriteten av de japanska styrkorna var placerade i grottsystem på ön vilket gjorde att de var skyddade från indirekt eld. Endast vissa lyckoskott skulle kunna påverka dessa väl skyddade platser. Japansk sida förväntade sig förbekämpning och förväntade sig också överleva denna, för att sedan kunna påverka en landstigningsstyrka (Gayle, 2015, s. 61–62). Den första indikatorn på att så var fallet var att amerikanska landstigningsfordon blev utsatta för granatkastareld och artillerield innan de nått landstigningsstranden, Detta antydde att effekten av förbekämpningen var begränsad (Gayle, 2015, s. 23–24).

Ett annat exempel på väl tilltagna skydd för bland annat indirekt eld var mindre bunkrar tillverkade av cementerad korall och stockar. Ytterst fanns ett lager av sand för skydd och skyl (Rottman, 2012, s. 60).

4.2.2. Kompenserande (militär) teknologiskt övertag

Hade anfallande part några medel för detektering av minor?

Eftersom både ingenjörstrupper och pionjärtrupper fanns att tillgå inom den amerikanska organisationen hade sannolikt dessa resurser för detektering av minor. Det finns dock inte något underlag på vilken roll dessa spelade. Fokus i underlaget tycks ligga vid de specifika svårigheter som terrängen och klimatet på Peleliu medförde. Fokus läggs därför vid att förklara andra uppgifter för ingenjörstruppen som att förstärka vägar eller tillse förutsättningar för logistik (Gayle, 2015, s. 194, 211).

Hade anfallande part några medel för brytning av minering?

Det nämns, enligt tidigare, att ingenjörstrupp och pionjärtrupp fanns inom den organisation som utgjorde amfibietrupperna under slaget vid Peleliu. Det framgår dock inte av underlaget i vilket skede dessa nådde landstigningsstranden. Det kan alltså konstateras att svaret på denna analysfråga är ja, anfallande part hade medel för brytning av minering. Dock framgår det ej om eller vilken nytta denna resurs i själva verket hade.

Hade anfallande part några medel för forcering av andra hinder än minering?

Då ingenjörstrupperna och pionjärtrupperna i regel har resurser för röjning och explosiv forcering av hinder så kan det hållas för sannolikt att medel för detta fanns. Likt medel för minering är det dock oklart i vilket skede detta hade eventuell betydelse.

4.2.3. Överraskning och manövrerbarhet/rörelsefrihet

Skedde en prioritering mellan olika möjliga landstigningsplatser?

Landstigningen skedde vid Pelelius västra strand. Anfallarens avsikt var att snabbt få ut bredd på den långa landstigningsstranden där reven inte påverkade landstigningen nämnvärt. Resonemang kring andra platser framgår ej av underlaget men bredd och djupförhållanden förstås som nyckelfaktorer i valet (Donigan, 1994, s. 96–97).

Landsteg anfallaren där försvararen hade prioriterat resurser?

Under ledning av den renommerade översten Nakagawa konstaterades snabbt att de västra stränderna var de mest sannolika för en landstigning. Omedelbart fokuserades resurser på dessa stränder och byggnation av olika hinder på stränderna påbörjades. Nyttjandet av terrängen var en framgångsfaktor och resurser koncentrerades till att säkerställa att motståndaren kunde

påverkas med flankerande eld från naturligt förstärkta eldställningar (Gayle, 2015, s. 57–58). Den japanska bedömningen var med andra ord korrekt och motståndaren landsteg där resurserna var prioriterade.

Hade anfallaren initialt resurser för minbrytning?

Några specifika händelser där detta skulle ha nyttjats eller varit i beredskap nämns inte. Dock nämns det inom ramen för en fas i operationen hur omorganisation av amerikanska styrkor var nödvändigt för att lösa av kompanier som nu var bundna i att försvara tagen terräng. Detta gjordes genom att avdela personal från bland annat ingenjörs- och pionjärtrupper och sätta samman en ”ny” enhet (Gayle, 2015, s. 165). Resurserna tycks alltså ha varit medförda men dess roll framställs som begränsad. I vilket skede dessa resurser medfördes är oklart. Nyttjandet av landminor i försvaret av Peleliu tycks ej ha förekommit i en sådan utsträckning att det var ett markant problem.

Hade anfallaren initialt resurser för forcering av hinder?

Se svar på frågan ovan. Det kan dock tilläggas att exakt vilka resurser som dessa kategorier hade är oklart. Nyttandet av ingenjörsresurser i brohuvudet (på landstigningsstranden) nämns t.ex. endast i sammanhanget att gräva brunnar för att få fram färskvatten, något som var en bristvara under operationen (Gayle, 2015, s. 79).

Fanns brister i underrättelser om vilka försvarsåtgärder motståndaren vidtagit?

Flertalet svårigheter uppstod i samband med landstigningen på Peleliu. Avseende terrängen skulle det visa sig att de slutsatser kring terrängen som dragits utifrån flygfoton, var felaktiga. Den initiala analysen var att Peleliu var en relativt platt ö med mindre kullar och att dessa till stor del, när anfallet var påbörjat, hade bekämpats effektivt med indirekt eld och flygbombningar. Detta var dock inte fallet. Terrängen var mycket kuperad och de områden som bedömdes som mindre kullar var i själva verket ett komplext system av bergsryggar och dalar, vassa korallklippor och gropar. Elevationen på de kuperade delarna av ön varierade från 15 m till nästan 100 m jämfört med resterande del av ön (Gayle, 2015, s. 18). Vidare hade den japansk sida ändrat sin försvarstaktik. De lärdomar som amerikanska styrkor dragit vid Guadacanal den 7 augusti 1942, skulle visa sig vara inaktuella (Gayle, 2015, s. 19).

4.2.4. Sammanfattning Peleliu

Signifikant för Peleliu var stora höjdskillnader över ön och komplicerade grott- och värnsystem. Fältarbeten var fokuserade kring olika byggnationer och möjligheten till och effekten av direktriktad och indirekt eld var prioriterat. Minor verkar endast ha spelat en mindre roll och omfattningen av mineringar är oklart.