Bärande strukturer i studenternas aktörskap: strategier för att klara omexaminationerna

Ett strakt drag i studenternas tal om strategier kan relateras till den konkreta strukturuppfattning som Ketokivi & Meskus (2015) lyfter fram. Kanske kan det ha att göra med att utbildningens krav och examinationer som vi sett inte alltid hög rationalitet för studenterna. Den roll de konkreta strukturerna verkar ha i den sociala praktiken är därmed att bära upp och göra vardagen hanterbar för studenterna. Ett annat sätt att se på studenternas perspektiv skulle kunna vara som en slags

mikrokultur, för att låna Mårtensson & Roxås (2014) term. I mikrokulturen organiseras tid, rum och

medaktörer i ett kortsiktigt, överskådningsbart perspektiv som ger studentrollen en mer konkret, hanterbar prägel än den femåriga utbildningens mer abstrakta framtoning. Mikrokulturerna eller den sociala praktiken begränsas dock inte till studierna, utan kan på ett nätverksorienterat sätt förstås som det sätt som studenten uppfattar sin hela livsvärld, vilket möjliggör att exempelvis extrajobb är en förkroppsligad pusselbit i några studenters reflexivitetsprocess (jmf Ketokivi & Meskus 2015). Detta ger upplevelse av ett starkt sammanhang, eller ontologisk trygghet som Giddens skulle uttrycka det (jmf Lundin 2008). I det följande fördjupas olika aspekter av de konkreta strukturernas betydelse för studenterna.

Att strukturera tiden: om studietempo och extrajobb

Allmänt finns det en delad uppfattning av att studieinsatsen sett till nedlagd studietid intensifieras inför deadline, bortsätt från matematikstudenterna som beskriver det som att det är ett högt tempo med minst 40 timmars pluggvecka varje vecka för att ligga i fas med studierna. Många av studenterna beskriver det som att de pluggar från morgon till sen eftermiddag och även vissa helgdagar ”då pluggar jag liksom all vaken tid” (Ronja). Arbetet verkar grunda sig i önskan att få omexaminationen bortgjord för att kunna ägna sig åt den pågående reguljära kursen. En annan

strategi verkar vara att skjuta upp omexaminationen till en tid när den reguljära kursen uppfattas som mindre krävande. Genom att ha en intensiv period verkar en del studenter vilja känna att de kan ta det lugnare i andra. För Mira är tidsaspekter viktiga kopplat till effektivitet och kravnivåer: hon menar att underkännandet gjort att hennes studiestrategi ändrats från ett mer öppet förhållningssätt till ett mer målorienterat utifrån vad läraren och kursmålen efterfrågar: ”Då blev jag mer fokuserad på att vara effektiv istället. Att jag kan inte bara sitta och 'ah det här är ju intressant' utan jag måste tänka mer på att vara resultatorienterad.” (Mira).

Ur studenternas upplevelser kan man tolka det som att de behöver en tidsstruktur att haka upp deras studiestrategier på, och om inte utbildningen ger en grund till det verkar studenterna försöka skapa en konkret struktur som delar upp vardagen. På så sätt går det att förstå det som att studenterna som aktörer orienterar sig i en konkret struktur som skapas genom den mellanmänskliga interaktionen (jmf Mead i Lundin 2008; Ketokivi & Meskus 2015). Det verkar finnas en tendens i materialet att en del studenteter artikulerar extrajobbets roll som en resurs för dem. Det gäller inte alla, men några studenter menar att de upplever sig hitta en balans mellan arbete och studier vilket då förefaller vara en resurs för att strukturera upp tid- och rumsaspekter. Förvärvsarbete kan mot bakgrund av detta både ses som en resurs för studenternas levda vardag, men också en risk för att effekten blir kontraproduktiv för just studierna. En annan aspekt av extrajobbet är också att det verkar ha en plats i studenternas reflexiva processer kring underkännande. Vi såg redan i början av analysen hur Pontus faller tillbaka på det fysiskt monotona arbetet på extrajobbet, vilket verkar ta honom vidare i tankeprocessen och en liknande tankegång finner vi också hos Alexander.

[Att jag får acceptera det] insåg jag väl kanske efter jag hade kastat några lådor (skratt). I ena sekunden tänker jag att 'nu ska jag anmäla till kåren', 'nu ska jag göra det här'. […] Och det är självklart att man får större tid eller tycka att det är jobbigt, orättvist allting. Men sen kommer ju sen, vad är nästa steg? Jag är ju väldigt praktisk av mig. Vad är nästa steg? […] Det här kanske inte var perfekt, men då vet jag vad jag ska ändra till nästa gång. Och så gör jag det och så ser jag vad som händer där och så tar jag ett steg efter (Pontus)

Det vitalaste är att komma ut från hemmet. […]. Jobbet har… Det är en konstig grej det där, men jobbet blev som en terapi. Du kommer till jobbet och du har arbetskollegor där och är alldeles fantastiska och står bakom en. Men det blir också en terapi för att du kan komma in och det finns alltid saker att göra. Jag jobbar på [butik], så att stå och plocka varor i en 6-7 timmar det kan vara rätt så skönt att rensa skallen lite. Man har ju rätt så många tankar och när man är arg är den första inte alltid den bästa, om vi säger så. Då blir det lite av en terapi det också att tänka över (Alexander). Pontus mentala strategi verkar vara att försöka se vad han vinner på att hantera den uppkomna situationen så smidigt som möjligt samt bryta ned det han har framför sig i delmoment, vilket kan ses som en konkretionsgenererande reflexiv process. Den praktiska dimensionen av jobbet, att plocka varor, verkar vara viktigt för att komma in i dessa tankespår. Alexander uttrycker uppskattning för den avgränsande tid- och rumsstruktur som jobbet innebär. Det finns också en

social dimension med kollegor och miljöombytet verkar göra att han får distans till känslor förknippade med underkännande på ett sätt som är en resurs för reflexivitetsprocessen. På så vis verkar det finnas förkroppsligade dimensioner av reflexivitetsprocessen där materia, ting och andra mänskliga aktörer är viktigt inom ramen för vad som påbjuds under arbetspasset.

Att strukturera rummet: den fysiska platsens betydelse för studierna

Tidsuppfattningen är också intimt förknippad med rumsuppfattningen. Platsen, det vill säga det fysiska rummet som universitetet utgör, är framträdande i studenternas upplevelse av studentrollen, för att hålla fokus. En del studenter, exempelvis Markus, framhåller att det är rutinen att ta sig till universitetet varje dag som hjälpt honom att klara studierna efter underkännande. Universitetets lokaler och interiör är en viktig konkret struktur för att studenterna ska känna att de har rutiner och kan avskilja studier och fritid. Platsen och dess interiör är central för studenternas studievanor och en del av den arbetsrelaterade infrastruktur som ingår i deras invanda, förkroppsligade rutiner, vilket underbygger en konkret strukturförståelse i linje med Ketokivi & Meskus (2015). Detta utmanas dock under rådande kontextuella omständigheter eftersom smittspridningen av coronaviruset innebär distansundervisning och begränsad tillgång till studiemiljön på universitetet. Teknologier kan mediera samvaro i ett digitalt rum, men inte fylla samma mening för studenterna.

Digitala verktyg och objekt som medierande hjälp

Flera studenter påtalar att de använder digitala mötesrum för att skapa struktur och social arena, exempelvis Loreen: ”Men det blir ju liksom inte riktigt samma sak som när vi har setts, men också bara för att känna någon slags sällskap” (Loreen). För Mira har en diagnos gett rätt till vissa hjälpmedel som varit en nyckel för henne att klara studierna: ”Jag märkte efter några uppgifter när jag fick verktygen – jag fick dem för ett år sedan – och bara efter tre månader blev allt lättare. Shit, jag behöver spendera mindre tid och till och med mindre tid än andra, vilket jag inte är van vid” (Mira). Det är inte bara Mira som tagit hjälp av medierande redskap för att hantera underkännandet. Rita fann en viktig strategi att klara tentan som hon underkänts på tack vare objekt som skärpte pluggsituationen:

Det jag ändrade mest det var att jag satte en stol här ute, framför mitt kylskåp. Jag bor i en liten, liten etta. Och så hämtade jag min stora teddybjörn och så satte jag den på stolen och så var jag som en lärare för den nallen och skrev, satte upp papper på kylskåpet och skrev upp formler och uppgifter och sådant som vi fått och förklarade det för den här nallen. Och det funkar och det har jag fortsatt göra och det har gått bra (Rita).

För Rita verkar den agens som hon aktivt tillskriver teddybjörnen skapa en interagerande lärsituation mellan henne och objektet (jmf Erofeeva 2019). Markus berättar att han fick tips av en kurskompis att använda sig av youtube-videos som man kunde pausa och bearbeta uppgifter med.

Det digitala verktyget blev alltså en strategi att prova för Markus, men samtidigt är det noterbart att han fick tips om detta av en kurskamrat, vilket betyder att även denne som medaktör var viktig för att komma vidare. Vi ska nu gå över till än mer socialt betonande aspekter av medstudenter.

Medstudenter och andra medaktörer

Desto enklare verkar det däremot vara att prata med medstudenter om underkända resultat. Studenterna beskriver mestadels ett öppet klimat kring att prata om underkännande med andra studenter, även om inte den bilden delas av alla (se del 5.2). Många studenter känner igen sig i situationen och känner sympati, att ’dela lycka eller sorg’ efter att ha fått reda på examinationsresultat och Loreen och Rita upplever att vännerna får en att känna att det kommer lösa sig, vilket kan ses som att studenterna genom sina relationer och i interaktion upprätthåller ontologisk trygghet. Mira nyanserar emellertid att kurskamraternas sammanhållning är skör eftersom gruppsammansättningarna ändras flera gånger under utbildningens gång genom de olika ämnena. Helt plötsligt fann hon att hon var i en ny grupp då de gamla vännerna försvunnit till andra ämnen eller tagit examen. Även Pontus tangerar det slumpmässiga kring grupper:

Det handlar väldigt mycket om andra sociala faktorer och vilken grupp du hamnar i. […]. Alltså jag hade aldrig klarat av - det vet jag om men handen på hjärtat - jag hade aldrig klarat av mina studier om jag inte hade hamnat med klasskamrater och haft klasskamrater och plugga med. [H]ade jag inte haft mina medstudenter att lösa konstiga frågor, förståelse av konstiga begrepp eller vad som helst eller bara kolla igenom min stavning, inte med egna ord men bara kolla igenom det, då hade jag inte suttit här och kommit så långt som jag lyckats med ändå. […]. Jag tror att […] det viktigaste är att man känner sig trygg och social och har ett kontaktnät där man sitter och hjälps åt (Pontus). Jag hade den här tentan och sen började vi plugga väldigt tight hela vår klass. Vi blev väldigt få kvar så då träffas man liksom och då får man att man verkligen ta sig dit för man ses ofta. Så det är väldigt bra. För mig fungerar det väldigt bra att ha någon att träffa och få stöd av och klaga lite när det är jobbigt och såhär (skratt). Så jag pluggar gärna ihop. Men nu känner jag inte samma behov för nu är det mycket skrivning och det gör jag gärna själv (Loreen)

Det mer att man hjälps åt på universitet. Man delar tentor med varann kanske eller b-uppsatser och litteraturtips och sådant. Så det känns som att det finns en annan gemenskap där och hjälpa varann än vad det fanns på gymnasiet, i alla fall för mig. I gymnasiet känns det lite som att nej, du får klara dig själv. Att man inte vill att andra ska... liksom få hjälp av sig själv av ens egen prestation (Rita) Blev du inte godkänd första gången, vad säger att du ska bli godkänd andra gången på den? Så att jag gjorde väl fel redan från början och tog inte hjälpen jag behövde. Så sista gången hade jag upp en kompis från [Stad] som har läst ekonomi. Så fokuserade vi det jag hade svårt för (Alexander)

Som vi ser i studenternas reflektioner så har medstudenterna en väldigt viktig roll för att hålla fokus och organisera studietiden. På så vis framträder en annan syn på studentrollen än den individualiserade vi såg uttryck för kring ansvar för underkännande; i studenternas strategier beskriver de en studentroll som i hög grad är socialt orienterad. Kanske kan man se det som att studenterna som aktörer tillsammans bidrar till var och en aktörs struktur, vilket verkar skapa känsla av starka sammanhang (jmf Ketokivi & Meskus). I Pontus tal kan vi uttryckligen se att

kurskamraterna hjälps åt i studierna och en närliggande tolkning av kontaktnätets funktioner är att det är viktigt för ontologisk trygghet i rollen som student. Att studera i gemenskap med andra studenter verkar vara en framgångsfaktor även för Loreen och Rita. För Alexanders del visar han på en reflexiv process där han insett att han behöver stöd och hjälp, och han realiserade det genom att ta aktiv hjälp från en kunnig vän från ett annat lärosäte. Medstudenternas positiva effekt förstärks ytterligare sett i ljuset av Sams reflektion över varför han haft svårt att klara omexaminationer. Han konstaterar att han inte kan använda sig av medstudentsstrategin eftersom han ofrivilligt är utan studiegrupp som har samma mål framför sig, men har hittat en annan lösning:

Så länge man var i en klass och en grupp och sådant så gick allt ganska lätt och det var förmodligen därför de första åren på universitet gick lätt men sen när jag började ha mycket omtentor och sådant så var det sådant som man själv skulle göra och ta eget ansvar för det och det hade jag mycket svårare för, och har mycket svårare för […]. Någon form av studiesällskap [är] avgörande för att det ska fungera bra för mig. […]. Och det har ju gjort att omexaminationerna har jag haft väldigt mycket svårare för […]. Jag löste det genom att åka hem till mitt föräldrahem liksom. Där är det lättare att plugga när andra personer vet att man ska plugga på något sätt. Det […] är lättare att hålla avtal med sig själv om någon annan är medveten om dem också. Så det är väl framförallt den fysiska platsen som har ändrats och så försöker jag plugga på samma sätt att jag går upp i hyfsad tid och har en studiedag […] om inget annat funkar så brukar jag åka hem. Då planerar jag in en helg för att bara skriva den där jävla tentan. Ursäkta mitt språk (Sam)

För Sam förändrades förutsättningarna för honom att klara omexaminationer genom att han inte hade en grupptillhörighet med gemensamt mål. Han menar att han behöver studiesällskap för att det ska fungera för honom. Om det inte är möjligt genom studiekamrater är Sams lösning att åka till föräldrahemmet för att känna någon form av starkare sammanhang i studievardagen. Detta är väldigt intressant sett ur en konkret strukturförståelse, då det inte bara är mellanmänskliga mål om att dela studentidentitet och studiegemenskap som är bärande i strategin, utan andra typer av strukturer, sammanhang, andra aktörer och fysiska miljöer är viktigt att ha runt omkring sig för att möjliggöra studieprestationen (jmf Ketokivi & Meskus 2015). Vidare är medaktörernas betydelse för studenterna intressant i relation till tidigare forskning. För Persson (1998) var studentinflytandet nyckeln till att kunna bryta alienationsupplevelsen på utbildningen, men denna studie pekar på att ämneslärarstudenternas sammanhang med andra (med-)aktörer ger dem ökat inflytande över lärandet. Snarare finns det en tendens att studenterna sätter sin tillit och ontologiska trygghet till medstudenter och andra aktörer framför utbildningen. Studenternas roll kan då förstås som det Dollinger & Mercer-Mapstone (2019) kallar förändringsagenter, då de är drivande för varandras lärande. Detta verkar göra att studenterna i denna studie inte upplever den anonyma, atomistiska alienationstillvaro som Persson (1998) menar var karaktäristiskt för de studenterna som läste fristående kurser i hans studie.

Sammanfattning av analysen

Analysen av ämneslärarstudenternas tal om underkännande visar på ett mångfacetterat resultat. Efter en första emotionell reaktion (när studenterna får kännedom om underkännandet) fortsätter några av studenternas reflexivitetsprocesser kopplade till två maktdimensioner för studentrollen; en praktisk och en ontologisk. Den första dimensionen är kopplad till en konkret strukturuppfattning och tvingar studenterna att tänka om kring studietempo och studieinsats framgent. Den ontologiska riktar visst tvivel kring en framtida lärarroll, vilket avspeglar sig i att studentrollen upplevs mer osäker. Hur studenterna upplever utbildningens kravbild påverkar studentrollen i en liknande osäkerhetsorienterad riktning, där bland annat svåridentifierade kravnivåer gör att det motstånd som studenterna möter ständigt skiftar i karaktär. Samtalsklimatet mellan studenter och poängtentor utan skriftlig återkoppling bidrar till att hålla kravnivån dold. Ytterligare ett framträdande drag i studenternas syn på studentrollen är att de ser sig själva som ansvariga för underkännandet, dock med en tendens till diskrepans i ansvarsfrågan kring skillnaden mellan undervisningsfrågor, där studenterna har en tydligt underordnad roll, och mer praktiskt orienterade utbildningsfrågor, där studien antyder att motståndet uppfattas som mer förhandlingsbart. Aktörskap sett som social praktik bidrar till analytisk komplexitet för hur studenternas förhållningssätt är en del i reproduktionen av strukturen och examination som social praktik. Avseende studenternas strategier för att klara omexaminationer skiftar de bland de åtta studenterna, men totalt sett är de i hög grad orienterade gentemot andra aktörer, teknologier, objekt och konkreta strukturer som verkar vara bärande för känsla av mening, mål och sammanhang. Materialitet, platser och nätverk är viktiga beståndsdelar i studenternas reflexiva processer och den roll dessa konkreta strukturer verkar ha i den sociala praktiken är därmed att bära upp studievardagen och göra den hanterbar för studenterna.