B ROTT MOT BORGENÄRER OCH ANDRA KONKURSRELATERADE BROTT

Brott mot borgenärer är brott som gäldenärer begår mot sina fordringsägare (Emanuelsson Korsell, 2002, s.19). Det är inte straffbart att låta bli att betala sina skulder. Däremot kan det vara straffbart att betala vissa skulder om detta gör att andra borgenärers rätt påverkas.

Borgenärsbrott kan sägas vara ett slags missbruk av det egna ekonomiska maktområdet (Dahlqvist och Holmquist, 2004, s.101). Brott mot borgenärer omfattar oredlighet mot borgenärer, vårdslöshet mot borgenärer, otillbörligt gynnande av borgenärer (mannamån) samt bokföringsbrott (Leijonhufvud och Wennberg, 2004, s.13). Gemensamt för borgenärsbrotten är att det rör sig om ekonomiska transaktioner som vanligtvis är tillåtna men som vid obestånds- eller konkurssituationer är förbjudna. Bokföringsbrott ses dock inte som ett rent borgenärsbrott då straffbarheten för detta brott inte är kopplat till en obestånds- eller konkurssituation (Dahlqvist och Holmquist, 2004, s.101).

3.3.1 Oredlighet mot borgenärer

Detta brott är det allvarligaste av de olika borgenärsbrotten och regleras i brottsbalkens 11 kap. 1 § (se figur 6 nedan) (Leijonhufvud och Wennberg, 2004, s.95). Det finns tre olika sätt att begå detta brott på. Det första innebär att gäldenären förstör, gör sig av med eller skänker bort värdefulla tillgångar när företaget är på obestånd. Det andra sättet går ut på att gäldenären undanhåller att denne äger en viss tillgång eller uppger en skuld som inte existerar. Det sista sättet syftar till att undanhålla tillgångar från konkursförvaltaren vid konkurs (Magnusson och Sigbladh, 2001, s.112). Emanuelsson Korsell (2002, s.19) skiljer mellan handlingar som utförs när gäldenären redan är på obestånd och handlingar som leder till att gäldenären hamnar på obestånd. Även om gäldenären inte är på obestånd kan alltså denne bli skyldig till oredlighet (Emanuelsson Korsell, 2002, s.19).

1 § Den som, när han är på obestånd eller när påtaglig fara föreligger för att han skall komma på obestånd, förstör eller genom gåva eller någon annan liknande åtgärd avhänder sig egendom av betydande värde, döms för oredlighet mot borgenärer till fängelse i högst två år…. För oredlighet mot borgenärer döms också en gäldenär som, då konkurs är förestående, ur riket bortför tillgång av betydande värde med uppsåt att hålla den undan konkursen, eller gäldenär som i konkurs undandrar eller undanhåller konkursförvaltningen tillgång.

Lagtext 1 Oredlighet mot borgenärer (Anpassad efter brottsbalken 11 kap 1 §)

Oredlighetsbrotten kännetecknas av att de omfattar ett illojalt handlande av en gärningsman gentemot borgenärer (Ds 2002:57, s.27). Rekvisiten som ska vara uppfyllda vid dessa brott är att ett avhändande ska ha skett i en obeståndssituation eller i en situation som gör att denna handling leder till obestånd. I denna situation är det alltså förbjudet att ge gåvor (Leijonhufvud och Wennberg, 2004, s.96).

Det är svårt att utreda oredlighetsbrott eftersom det är svårt att bevisa att den som har skänkt bort eller förstört en tillgång var på obestånd när detta skedde (Magnusson och Sigbladh, 2001, s.112). Oredlighet mot borgenärer anses vara grovt då gärningsmannen använt vilseledande bokföring eller falska handlingar eller om brottet haft väsentlig omfattning (Ds 2002:57, s.33).

3.3.2 Vårdslöshet mot borgenärer

När en gäldenär fortsätter att driva sin verksamhet trots att företaget är på obestånd eller på väg mot obestånd kan denne bli åtalad för vårdslöshet mot borgenär. Företaget ska då drivas på sådant sätt att tillgångarna minskar och/eller att skulderna ökar. Skillnaden mellan vårdslöshet och oredlighet är att gäldenären inte agerar lika aktivt och direkt vid vårdslöshet som vid oredlighet. Gäldenären handlar således snarare oaktsamt än uppsåtligt (Magnusson och Sigbladh, 2001, s.112).

Som exempel på detta bör en gäldenär som säljer varor som är köpta på kredit till lägre pris än inköpspriset i första hand dömas för oredlighet mot borgenär. Denna transaktion ses som en gåvoliknande transaktion. I andra hand så döms gäldenären för vårdslöshet då denne fortsätter

verksamheten utan någon nytta för företaget (Dahlqvist och Holmquist, 2004, s.144).

Vårdslöshet mot borgenärer är alltså ett mindre grovt åsidosättande av borgenärernas rätt (Emanuelsson Korsell, 2002, s.20).

Bestämmelserna om vårdslöshet mot borgenärer återfinns i brottsbalkens 11 kap. 3 § (se figur 7 nedan). För att brott ska föreligga måste den ekonomiska ställningen ha försämrats väsentligt. Detta ska vara en följd av att gäldenären fortsatt sin rörelse utan nytta för rörelsen (Ds 2002:57, s.34). Det finns ett undantag i lagen som säger att åtal endast får väckas om det är begärt ur allmän synpunkt. Till exempel kan humanitära och sociala skäl ligga bakom fortsatt verksamhet så som hänsyn till anställda. Gäldenären kan bli åtalad om denne tidigare har åsidosatt borgenärsintressen eller om stora egna uttag gjorts (Dahlqvist och Holmquist, 2004, s.145).

3 § Den som, när han är på obestånd eller när påtaglig fara föreligger för att han skall komma på obestånd, fortsätter rörelse under förbrukande av avsevärda medel utan motsvarande nytta för rörelsen eller lever slösaktigt eller inlåter sig på äventyrligt företag eller lättsinnig ansvarsförbindelse eller vidtar annan sådan åtgärd och därigenom uppsåtligen eller av grov oaktsamhet försämrar sin förmögenhetsställning i avsevärd mån, döms för vårdslöshet mot borgenärer till fängelse i högst två år.

Lagtext 2 Vårdslöshet mot borgenärer (Brottsbalken 11 kap 3 §)

3.3.3 Otillbörligt gynnande av borgenärer (mannamån)

För att bli straffansvarig för otillbörligt gynnande av borgenärer krävs att gäldenären är på obestånd och att denne utför en handling som gynnar någon borgenär framför de andra borgenärerna. Handlingen ska vara av sådan art att andra borgenärers rätt äventyras. Vidare krävs det även ett uppsåt från gäldenärens sida. Är gäldenären okunnig om reglerna gällande förmånsrätt är straffansvar uteslutet. En gäldenär har straffansvar om denne i hemlighet lämnar eller utlovar betalning för att främja ackord även om det inte drabbar övriga borgenärer. Då krävs det dock ett direkt uppsåt (Ds 2002:57, s.35).

Att någon gynnas innebär att gäldenären betalar en borgenär som inte har förtur enligt förmånsrättsordningen genom att gäldenären betalar en skuld som inte har förfallit eller genom att någon form av säkerhet lämnas i efterhand (Magnusson och Sigbladh, 2001, s.112).

Otillbörligt gynnande av borgenärer tas upp i brottsbalkens 11 kap. 4 § (se figur 8 nedan).

4 § Den som, då han eller hon är på obestånd, gynnar en viss borgenär genom att betala skuld som inte är förfallen, betala med annat än sedvanliga betalningsmedel eller överlämna säkerhet som inte var betingad vid skuldens tillkomst eller genom att vidta annan sådan åtgärd, döms, om åtgärden medför påtaglig fara för att en annan borgenärs rätt skall förringas avsevärt, för otillbörligt gynnande av borgenär till fängelse i högst två år.

Lagtext 3 Otillbörligt gynnande av borgenärer (Brottsbalken 11 kap 4 §)

Som ett exempel på otillbörligt gynnande av borgenärer kan nämnas ett fall där gäldenären gynnat en viss borgenär när bolaget var på obestånd. Gäldenären hade återbetalat lån till sig själv och dömdes då för otillbörligt gynnande eftersom denna handling medförde att andra borgenärers rätt hade förringats (Dahlqvist och Holmquist, 2004, s.161).

3.3.4 Bokföringsbrott

Bestämmelserna om bokföringsbrott återfinns i brottsbalkens 11 kap. 5 § (se figur 9 nedan).

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosätter bokföringsskyldigheten enligt bokföringslagen kan dömas för bokföringsbrott. Detta innebär att den bokföringsskyldige låter bli att bokföra en affärshändelse, att denne inte bevarar räkenskapsinformation eller lämnar felaktiga uppgifter i bokföringen så att företagets ställning inte kan bedömas (Dahlqvist och Elofsson, 2002, s.49).

5 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosätter bokföringsskyldighet enligt bokföringslagen genom att underlåta att bokföra affärshändelser eller bevara räkenskapsinformation eller genom att lämna oriktiga uppgifter i bokföringen eller på annat sätt, döms, om rörelsens förlopp, ekonomiska resultat eller ställning till följd härav inte kan i huvudsak bedömas med ledning av bokföringen, för bokföringsbrott till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter eller fängelse i högst sex månader.

Lagtext 4 Bokföringsbrott (Brottsbalken 11 kap 5 §)

Bokföringsbrott förekommer ofta i samband med andra ekonomiska brott som till exempel skattebrott, bedrägerier, förskingring och oredlighet mot borgenärer. En undersökning visade att det vid ekonomisk brottslighet nästan alltid förekommer någon sorts bokföringsbrott (Emanuelsson Korsell, 2002, s.14).

Vid bokföringsbrott brukar det talas om det så kallade huvudsakskriteriet. Detta innebär att två krav ska vara uppfyllda för att bokföringsbrott inte ska föreligga. Första kravet är att det ska finnas en bokföring och det andra kravet är att den befintliga bokföringen ska vara sådan att det går att bedöma rörelsens förlopp, ställning och ekonomiska resultat (Dahlqvist och Elofsson, 2002, s.49).

Den som döms för bokföringsbrott är vanligtvis den bokföringsskyldige själv eller den legala ställföreträdaren för denna i den juridiska personen. En förutsättning för uppsåtligt bokföringsbrott är att gärningsmannen själv utfört den straffbara handlingen. Då brottet sker genom oaktsamt handlande utvidgas straffansvaret till att omfatta ledningen. Ledningen har ett ansvar att se till att tillsynen och kontrollen av bokföringen fungerar (Leijonhufvud och Wennberg, 2004, s.104).

Att bokföringen ska följa bestämmelserna i bokföringslagen innebär att bokföringen ska upprättas i enlighet med god redovisningssed. Det är dock svårt att säga om begreppet god redovisningssed har en självständig betydelse ur brottssynpunkt. God redovisningssed uttrycks genom Bokföringsnämndens råd och anvisningar samt genom Redovisningsrådets

uttalanden. Dessa bestämmelser är inte bindande i sig och behöver därmed inte alltid följas (Dahlqvist och Elofsson, 2002, s.53).

Bokföringsbrottet är det brott som är vanligast bland borgenärsbrotten. Det är dessutom det brott som anmäls mest av alla de ekonomiska brotten (Magnusson och Sigbladh, 2001, s.112).

Det är nästan alltid konkursförvaltaren som upptäcker bokföringsbrott men en hel del upptäcks även via skatterevisioner. Troligtvis är mörkertalet högt när det gäller bokföringsbrott, framförallt för näringsidkare som inte har försatts i konkurs (Emanuelsson Korsell, 2002, s.16).

3.3.5 Konkursrelaterade brott

Förutom borgenärsbrotten, som ofta är kopplade till konkurser, tar Magnusson och Sigbladh (2001) upp fem olika typer av konkursrelaterade ekobrott. Den första typen av ekobrott handlar om gäldenärer som planerat konkursen. Själva konkursen utgör i detta fall en del av det ekonomiska brottet. Gäldenären tar en medveten risk och utnyttjar så kallade målvakter som får stå för risken. Den andra typen av konkursrelaterade ekobrott som tas upp är gäldenärer som skyddar sina personliga ekonomiska intressen. Detta görs genom att gäldenären försätter sitt aktiebolag i konkurs innan denne måste betala skatt (Magnusson och Sigbladh, 2001, s.113).

Som tredje typ nämns gäldenärer som genomfört ekonomiska brott och som inte planerat att gå i konkurs. Dessa gäldenärer har försökt undvika att gå i konkurs eftersom de då riskerar upptäckt. Det handlar alltså här om ren otur eller inkompetent hantering som i sig är laglig, men som leder till att brotten upptäcks genom konkurs. Gäldenärer som börjar fuska med skatter och avgifter då företaget går dåligt är den fjärde typen av konkursrelaterat ekobrott.

Dessa gäldenärer benämns ibland ”överlevarna” då de ”lånar” från staten tills företaget är på rätt spår igen. Den femte och sista typen är gäldenärer som saknar grundläggande kunskap om att driva ett företag. Gäldenärerna kan göra sig skyldiga till många olika brott innan de går i konkurs (Magnusson och Sigbladh, 2001, s.113).

3.3.6 Ekobrottsutredningar vid konkurser

Under 1980-talet skedde en reformering av konkursrätten i Sverige och i samband med denna utökades kraven på utredningar i konkurser. Anledningen till detta var tron om att konkurser många gånger användes för att dölja ekonomisk brottslighet. Syftet var att genom hårdare utredningskrav för konkursförvaltaren effektivisera brottsbekämpningen (Gunnarsson, 2002, ss.26-28).

Utredning av om det föreligger ekonomisk brottslighet vid konkurser kan ske i två steg.

Konkursförvaltaren står för det första steget i utredningen då denne ska utreda och anmäla misstanke om brott till åklagare. Det andra steget innebär att åklagaren tar över utredningen (Appelgren och Sjögren, 2001, s.295).

Vanligtvis tar konkursförvaltaren hjälp av en revisor för granskningen av konkursgäldenärens räkenskaper. Revisorn hjälper då ofta till med att bland annat se över om bokföringsskyldigheten fullgjorts, när och varför obestånd uppkommit och vid vilken tidpunkt kontrollbalansräkning (i aktiebolag) skulle ha upprättats. När revisorn och konkursförvaltaren

gjort sina utlåtande om misstänkta brott är det upp till åklagaren att bedöma vad som ska utredas vidare. Om åklagaren då tar hjälp av revisorn som redan är insatt i konkursgäldenärens verksamhet kan utredningen genomföras snabbare och effektivare (Appelgren och Sjögren, 2001, s.296).