Ekonomisk brottslighet och obestånd: hur ser utvecklingen ut?

E KONOMISK BROTTSLIGHET OCH OBESTÅND

– H UR SER UTVECKLINGEN UT ?

Magisteruppsats i Företagsekonomi

Emmeli Gustafsson Camilla Martinsson

VT 2008:MF06

Svensk titel: Ekonomisk brottslighet och obestånd - hur ser utvecklingen ut?

Engelsk titel: Economic crime and insolvency – what does the development look like?

Utgivningsår: 2008

Författare: Emmeli Gustafsson och Camilla Martinsson Handledare: Arne Söderbom

Förord:

Vi vill tacka alla de som hjälpt och bistått oss under uppsatsprocessens gång. Det är ni som gjort det möjligt för oss att genomföra denna uppsats. Vi vill framförallt tacka våra respondenter från Ackordscentralen, Gärde Wesslau Advokatbyrå, Ekobrottsmyndigheten och Brottsförebyggande rådet samt vår handledare Arne Söderbom.

Borås, juni 2008

Emmeli Gustafsson Camilla Martinsson

Abstract

Economic crime is a social problem that affects everyone. It is a substantial problem for companies around the world regardless of which industry or country the company operates in.

Economic crime does not have a distinct definition but is said to be crimes that is committed within a legal business operation and with benefit for the perpetrator. Economic crime does not only affect companies but the state and the individuals as well.

The purpose with this essay is to describe the development of economic crimes. We want to portray the causes and thereby examine whether the economic crimes increase or if they just have been paid more attention. We want to problematize economic crime in connection with insolvency and further investigate what sort of economic crimes that occurs in these situations. The research questions in this essay are:

♦ Does the development show a tendency towards an increased amount of economic crimes or have these crimes just been paid more attention by the society?

♦ What sort of economic crimes occur at insolvency situations?

Development indicates that the amount of reported economic crimes has increased during the past years. Some of our respondents mean that economic crimes are increasing, some of them are unsure and one of them means that no one can know. Statistics only reflects authorities’

contribution. The most frequent economic crime is accounting violation and tax violation that also stands for the majority of the increase. This is because fiscal officers have reported more crimes and a weak economic climate that has lead to bankruptcy among businesses.

Accounting violation is the crime that is most common at insolvency and bankruptcy situations. Economic crime and insolvency have no direct linkage, but bankruptcy often reveal economic crimes. Some of the central economic crimes at insolvency and bankruptcy situations are crimes against creditors which only can be committed in these situations.

We are hermeneutists that has chosen a qualitative method in this essay. We have chosen this method because we want to get a more profound understanding about economic crime. We have an abductive approach as we start in existing theory in order to make empirical studies, but the objective is to get to our own conclusions rather than confirm the existing theory. We have an interaction between inductive approach and deductive approach. Our empirical study contains interviews with persons informed about economic crime and insolvency. We have strived to get a valid and reliable essay.

Our conclusions are that there is a tendency that economic crimes are increasing, but that they do not increase as much as the amount of reported crimes. The increase can not only be referred to the increase of attention. All sorts of economic crimes occur when it comes to economic crime at insolvency situations, but accounting violation is the most frequent crime.

Keywords: Economic crime, fraud, crimes against creditors, bankruptcy-related crimes, insolvency, bankruptcy

Sammanfattning

Ekonomisk brottslighet är ett samhällsproblem som påverkar alla. Det är ett stort problem för företag världen över oberoende av vilken industri eller vilket land företaget befinner sig i.

Ekonomisk brottslighet har ingen klar definition, men sägs vara brott som sker inom ramen för en lagligt bedriven näringsverksamhet och för vinnings skull. Ekobrott påverkar inte bara företag utan även stat och den enskilda människan.

Syftet med denna uppsats är att beskriva den ekonomiska brottslighetens utveckling. Vi vill redogöra för orsakerna till varför ekobrott sker och genom detta undersöka om ekobrotten verkligen ökar eller om de endast uppmärksammas mer. Vi vill söka problematisera hur den ekonomiska brottsligheten ser ut i samband med obestånd och ytterligare undersöka vilka ekobrott som förekommer i dessa situationer. Forskningsfrågorna i vår uppsats är:

♦ Visar utvecklingen en tendens till ett ökat antal ekobrott eller har brotten endast uppmärksammats mer av samhället?

♦ Vilken typ av ekonomisk brottslighet förekommer vid obeståndssituationer?

Utvecklingen visar att antalet anmälda ekobrott har ökat under de senaste åren. Några av våra respondenter menar att ekobrotten ökar, några är osäkra och en menar att det inte går att veta.

Statistiken speglar endast myndigheters insatser. De mest förekommande ekobrotten är bokföringsbrott och skattebrott som även har stått för den största delen av ökningen.

Anledningen till att bokföringsbrotten och skattebrotten ökat mest är att skattetjänstemännen gjort fler anmälningar och att lågkonjunkturer lett till att fler företag gått i konkurs.

Bokföringsbrottet är även det brott som är vanligast vid obestånds- och konkurssituationer.

Ekonomisk brottslighet och obestånd har ingen direkt koppling, men det är ofta vid konkurser som ekobrott upptäcks. Några av de centrala ekobrotten vid obestånd och konkurs är borgenärsbrotten som endast kan begås då ett företag är på obestånd.

Vi är hermeneutiker som i denna uppsats valt att tillämpa en kvalitativ metod. Detta eftersom vi vill gå på djupet angående fenomenet ekonomisk brottslighet. Vi har ett abduktivt angreppssätt då vi utgår från befintlig teori för att sedan göra empiriska undersökningar, men målet är att komma fram till egna slutsatser snarare än att testa teorin. Vi har en växelverkan mellan induktion och deduktion. Vår empiriska information består av intervjuer med personer insatta i ekonomisk brottslighet och obestånd. För att uppsatsen ska vara giltig och pålitlig har vi strävat efter att uppnå hög validitet och reliabilitet.

Våra slutsatser är att det finns en tendens till att ekobrotten ökar men att de inte ökar i samma omfattning som antalet anmälningar. Ekobrottens ökning kan inte enbart hänföras till en ökad uppmärksamhet. När det gäller den ekonomiska brottsligheten vid obeståndssituationer förekommer alla typer av ekonomisk brottslighet, men det är bokföringsbrottet som är det vanligaste.

Nyckelord: Ekonomisk brottslighet, ekobrott, borgenärsbrott, konkursrelaterade brott, obestånd, konkurs

Förkortningslista

AMOB Arbetsgruppen mot organiserad brottslighet BRÅ Brottsförebyggande rådet

BRÅDIS Åklagarnas ärendesystem EBM Ekobrottsmyndigheten Ekobrott Ekonomiska brott

PWC Öhrlings PricewaterhouseCoopers

RAR Polisens ärendesystem

SPANEK Arbetsgruppen angående spaning mot den ekonomiska brottsligheten TSM Tillsynsmyndigheten

Ordlista

Borgenär - Den som har en fordran mot någon annan.

Den slopade revisionsplikten – Idag måste alla aktiebolag ha en kvalificerad revisor. En utredning föreslår att endast fyra procent av aktiebolagen ska ha revisionsplikt från och med 1 juli år 2010.

Förmånsrättsordningen – Vid utmätning eller konkurs har borgenärer inbördes rätt till betalning enligt förmånsrättslagen

Gäldenär – Den som har en skuld till någon annan.

Konkurs – Innebär att en domstol tvingar gäldenären att betala sina skulder.

Målvakt – Person som tar på sig risken att bli straffad genom att officiellt vara den som inte betalar skatt eller avgifter.

Näringsförbud – Innebär att en fysisk person under en viss tid inte får bedriva näringsverksamhet eller utöva ledningen av sådan verksamhet.

Näringsidkare – Den som yrkesmässigt erbjuder vara, tjänst eller annan nyttighet.

Näringsverksamhet – Ekonomisk verksamhet som utövas av en näringsidkare.

Obestånd – Oförmåga, som inte är av tillfällig art, att betala sina skulder.

Innehållsförteckning

1. INLEDNING ... 1

1.1BAKGRUNDSBESKRIVNING... 1

1.2PROBLEMDISKUSSION OCH FORSKNINGSFRÅGOR... 2

1.3SYFTE... 3

1.4AVGRÄNSNINGAR... 3

1.5DISPOSITION... 4

2. EKONOMISK BROTTSLIGHET ... 5

2.1INTRODUKTION TILL DEN TEORETISKA REFERENSRAMEN... 5

2.2ALLMÄNT OM BROTT... 6

2.3OM EKONOMISK BROTTSLIGHET... 7

2.3.1 Historik ... 8

2.3.2 Den ekonomiska brottslighetens utveckling... 9

2.3.3 Den ekonomiska brottslighetens kontroll ... 10

2.3.4 Aktörer... 11

2.3.5 Orsaker och åtgärder ... 14

2.3.6 Internationella aspekters påverkan på Sverige... 15

3. EKONOMISKA BROTT OCH OBESTÅND ... 16

3.1EKOBROTT... 16

3.1.1 Brott mot leverantörer, kunder och allmänhet ... 16

3.1.2 Brott mot huvudman ... 17

3.1.3 Brott mot staten ... 18

3.2OBESTÅND OCH KONKURS... 19

3.3BROTT MOT BORGENÄRER OCH ANDRA KONKURSRELATERADE BROTT... 20

3.3.1 Oredlighet mot borgenärer... 21

3.3.2 Vårdslöshet mot borgenärer ... 21

3.3.3 Otillbörligt gynnande av borgenärer (mannamån) ... 22

3.3.4 Bokföringsbrott... 23

3.3.5 Konkursrelaterade brott ... 24

3.3.6 Ekobrottsutredningar vid konkurser... 24

4. METOD ... 26

4.1INLEDNING... 26

4.2ANALYS OCH TOLKNINGSMETOD... 26

4.2.1 Hermeneutik ... 26

4.2.2 Vår analys och tolkningsmetod... 27

4.3METODVAL... 28

4.3.1 Kvantitativ metod... 28

4.3.2 Kvalitativ metod... 28

4.3.3 Vårt metodval ... 29

4.4VETENSKAPLIGT FÖRHÅLLNINGSSÄTT... 29

4.5DATAINSAMLINGSMETOD... 30

4.5.1 Primärdata ... 30

4.5.2 Sekundärdata ... 31

4.5.3 Vår datainsamlingsmetod och källkritik ... 31

4.6SÄKERHET VID INFORMATIONSINSAMLING... 32

4.6.1 Validitet ... 32

4.6.2 Reliabilitet ... 32

4.6.3 Vår studies validitet och reliabilitet... 33

5. EMPIRI... 34

5.1TILLVÄGAGÅNGSSÄTT... 34

5.2PRESENTATION AV RESPONDENTER... 34

5.3INTERVJU MED KONKURSFÖRVALTARE OCH KONKURSHANDLÄGGARE... 35

5.4INTERVJU MED KONKURSHANDLÄGGARE... 38

5.5INTERVJU MED EKO-REVISOR... 40

5.6INTERVJU MED ÅKLAGARE... 42

5.7INTERVJU MED FORSKARE OM EKONOMISK BROTTSLIGHET... 44

6. ANALYS ... 45

6.1TILLVÄGAGÅNGSSÄTT... 45

6.2DEN EKONOMISKA BROTTSLIGHETEN (ORSAKER OCH ÅTGÄRDER) ... 46

6.3EKOBROTTEN I OBESTÅNDSSITUATIONER... 48

6.4DEN EKONOMISKA BROTTSLIGHETENS FRAMTIDA UTVECKLING... 50

7. SLUTSATSER... 52

7.1FORSKNINGSFRÅGOR... 52

7.2REFLEKTIONER... 53

7.3BIDRAG... 53

7.4FÖRSLAG TILL FORTSATT FORSKNING... 54

KÄLLFÖRTECKNING ... 55

Bilaga A – Intervjufrågor till konkursförvaltare...58

Bilaga B – Intervjufrågor till åklagare ...59

Bilaga C – Intervjufrågor till eko-revisor ...60

Bilaga D – Intervjufrågor till forskare om ekonomisk brottslighet ...61

Figurförteckning Figur 1 Disposition...4

Figur 2 Modell över den teoretiska referensramen ...5

Figur 3 Inrapportering av ekobrott ...11

Figur 4 Ekobrottens offer ...13

Figur 5 Hermeneutikens inre cirkel...27

Figur 6 Deduktion, induktion och abduktion ...30

Figur 7 Analysmodell...45

Diagramförteckning Diagram 1 Inkomna brottsmisstankar 2001-2006 ...9

Diagram 2 Fördelning av brottsanmälningar på brottstyp ...10

Diagram 3 Antalet företagskonkurser ...20

Lagtextförteckning Lagtext 1 Oredlighet mot borgenärer ...21

Lagtext 2 Vårdslöshet mot borgenärer ...22

Lagtext 3 Otillbörligt gynnande av borgenärer ...22

Lagtext 4 Bokföringsbrott ...23

1. Inledning

I det inledande kapitlet beskrivs bakgrunden till forskningsproblemet. En problemdiskussion förs och forskningsfrågor formuleras utifrån denna. Syftet med uppsatsen klargörs och det redogörs för de avgränsningar som gjorts.

1.1 Bakgrundsbeskrivning

Uttrycket ekonomisk brottslighet kom till Sverige först på 1970-talet genom en artikel i Dagens Nyheter. Efter detta har användningen av uttrycket ökat flitigt (Dahlqvist och Holmqvist, 2004, s.15). En definition på begreppet ges av den tyske kriminologen Klaus Tiedemann som menar att ”ekonomisk brottslighet är sådant brottsligt beteende vars effekter stör eller hotar det ekonomiska livet eller det ekonomiska systemet på ett sådant sätt att det inte endast är enstaka individers intressen som berörs” (Magnusson och Sigbladh, 2001, s.14). Kronqvist, Runesson och Sörgård (1997, s.8) säger att en allmänt accepterad definition inte finns. De menar snarare att det finns vissa särskilda kännetecken för ekonomisk brottslighet. Dessa är att handlingen görs i syfte att nå ekonomisk vinning och att brottet begås i näringsverksamhet (Kronqvist, Runesson och Sörgård, 1997, s.8).

Då internationella marknader expanderar och affärstransaktioner kan genomföras snabbt ökar risken för bedrägerier, misskötsel och andra ekonomiska brott. I en tid då tekniken tillåter att intellektuella tillgångar och pengar snabbt förflyttas över gränserna och mellan företag är det svårt att upptäcka och förebygga ekonomisk brottslighet. De ekonomiska brotten växer i storlek och omfattning och sättet de genomförs på blir allt mer avancerade. Det här skadar inte bara företag rent ekonomiskt utan påverkar även varumärket, vilket kan leda till att intressenter tappar förtroendet för företaget. När ett företag blir utsatt för ekonomisk brottslighet måste ledningen lägga tid och kraft på att hantera detta, vilket gör att det blir mindre tid över till att utveckla företaget och skapa tillväxt (KPMG, 2007a, s.4).

”Den ekonomiska brottsligheten utgör ett allvarligt samhällsproblem” menar Ekobrottsmyndigheten (EBM) (Rapport om den ekonomiska brottsligheten 2007:1, s.5).

Orättvisor skapas mellan företagen när det företag som utsätts för ekonomisk brottslighet får försämrade förutsättningar och tappar konkurrensfördelar. Särskilt sårbara är de finansiella marknaderna eftersom dessa verksamheter bygger på att det finns ett förtroende mellan aktörerna. Även viljan att starta nya företag kan påverkas negativt av den utbredda ekonomiska brottsligheten. Det är viktigt att motverka ekonomisk brottslighet för att skydda enskilda, näringslivet och det allmänna, vilket är EBM:s uppgift (Ekobrottsmyndigheten, 2007:1, s.5).

Enligt en undersökning gjord av Öhrlings PricewaterhouseCoopers år 2007 (Economic crime:

people, culture and controls – The 4th biennial Global Economic Crime Survey) är ekonomisk brottslighet ett av de största problemen för företag världen över oberoende av vilket land eller vilken industri företaget befinner sig i. I undersökningen deltog 5 428 företag från 40 olika länder och över 43 % av dessa hade någon gång råkat ut för ekonomisk brottslighet under de senaste två åren (Öhrlings PricewaterhouseCoopers, 2007, s.4).

I Sverige kan den ekonomiska brottsligheten uppskattas omfatta runt 150 miljarder kronor om året. Två tredjedelar av dessa hänför sig till skatter och andra avgifter som inte betalas in. De

resterande 50 miljarderna kommer från brott som riktar sig mot exempelvis banker och företag (Magnusson och Sigbladh, 2001, s.10). Antalet anmälda ekonomiska brott ökade kraftigt mellan år 2001 och år 2004 då ökningen var hela 60 %. Mellan år 2004 och år 2006 har antalet anmälda ekonomiska brott inte ökat nämnvärt, det låg kvar på ca 15 500 stycken.

Mörkertalet är dock sannolikt mycket stort. De flesta anmälningarna gällande ekonomisk brottslighet kommer ifrån Skatteverket. Antalet anmälda skattebrott fördubblades mellan år 2001 och år 2004, men en liten minskning skedde under år 2005 och år 2006. Anmälningen av bokföringsbrott har däremot ökat frekvent (Ekobrottsmyndigheten, 2007, s.15).

Bokföringsbrott hör av tradition till de så kallade borgenärsbrotten. Borgenärsbrott är brott som riktas mot fordringsägare. Bokföringsbrott räknas till borgenärsbrott eftersom det ses som ett skydd för borgenärerna att företag är skyldiga att upprätta bokföring (Kronqvist, Runesson och Sörgård, 1997, s.40). Om ett företags intressenter inte kan värdera verksamheten i ett företag genom dess bokföring kan företaget bli åtalat för bokföringsbrott (Edström, Lundén och Svensson, 1999, s.196). Bokföringsbrotten ses inte som rena borgenärsbrott eftersom straffansvaret vid dessa brott inte är kopplat till en obeståndssituation (Dahlqvist och Holmquist, 2004, s.101).

1.2 Problemdiskussion och forskningsfrågor

Gemensamt för borgenärsbrott är begreppet obestånd, vilket innebär att en gäldenär inte kan betala sina skulder och att detta inte endast är tillfälligt (Kronqvist, Runesson och Sörgård, 1997, s.40). Lundén och Svensson (1995, s.145) säger att ”det är normalt inte straffbart att göra dåliga affärer”. Hamnar ett företag på obestånd betyder inte det automatiskt att det rör sig om ett ekobrott, men bakom många av obeståndssituationerna ligger dock ett brottsligt handlande. Detta behöver inte alltid vara uppsåtligt utan kan vara en handling i ren panik från företagets sida (Lundén och Svensson, 1995, s.145).

Det finns bara ett fåtal vägar ut ur en obeståndssituation. Antingen kan företaget klara sig ur situationen med egna medel, med hjälp från fordringsägare (ackord eller dylikt) eller genom en företagsrekonstruktion. Fungerar inte detta återstår konkurs (Lundén och Svensson, 1995, s.11).

Som kan förstås så påverkas många av den ekonomiska brottsligheten. Det ligger därför i mångas intresse att den ekonomiska brottsligheten förebyggs. Hur kan man komma åt den ekonomiska brottsligheten? Är det möjligt att eliminera den? Vi ser i tidigare statistik att antalet anmälda ekonomiska brott ökar och att ökningen främst kan hänföras till bokföringsbrott (Ekobrottsmyndigheten, 2007, s.15). Det kan diskuteras om det är så att det har blivit enklare att begå ekobrott eller om kontrollerna har förändrats så att fler ekobrott anmäls. Kan ökningen bero på att omfattningen av gärningsmän har utvidgats? Har det skapats fler tillfällen till att begå ekobrott?

I samband med obestånd är det vanligt med ekonomisk brottslighet enligt Lundén och Svensson (1995). Det brukar då talas om borgenärsbrotten, men det kan vara andra ekobrott som ligger bakom. Varför sker ekonomisk brottslighet i obeståndssituationer? Är det för att företaget då är sårbart och situationen gynnsam för gärningsmannen? Eller används situationen för att dölja ekonomisk brottslighet?

De forskningsfrågor vi kommit fram till är:

♦ Visar utvecklingen en tendens till ett ökat antal ekobrott¹ eller har brotten endast uppmärksammats mer av samhället?

♦ Vilken typ av ekonomisk brottslighet² förekommer vid obeståndssituationer?

1.3 Syfte

Vårt syfte är att beskriva den ekonomiska brottslighetens utveckling. Vi vill redogöra för orsakerna till varför ekobrott sker och genom detta undersöka om ekobrotten verkligen ökar eller om de endast uppmärksammas mer. Vi vill söka problematisera hur den ekonomiska brottsligheten ser ut i samband med obestånd och ytterligare undersöka vilka ekobrott som förekommer i dessa situationer.

1.4 Avgränsningar

Vi har valt att främst avgränsa oss till den ekonomiska brottsligheten i Sverige. Vi redogör för flera olika typer av ekobrott men lägger framförallt tyngd på borgenärsbrott och andra obeståndsrelaterade brott.

1 Med ekobrott menas endast de faktiska brotten och inte ekonomisk brottslighet i sin helhet.

2 Med ekonomisk brottslighet menas förutom ekobrotten även orsaker, åtgärder och andra faktorer kring fenomenet.

1.5 Disposition

Uppsatsen är indelad i sju kapitel. Efter inledningen i kapitel 1 följer två teorikapitel, metod och empiri vilka ger oss underlag till analysen. Utifrån analysen kan vi dra slutsatser och både analysen och slutsatserna utgår från de forskningsfrågor och det syfte vi beskrivit i kapitel 1.

Analys Empiri Metod Referensram

del 2 Referensram

del 1

Slutsats Inledning

Kapitel 2. I det första teorikapitlet ges en introduktion till den teoretiska referensramen, allmänt om brott tas upp och den ekonomiska brottsligheten beskrivs.

Kapitel 3. I vårt andra teorikapitel tas de olika ekonomiska brotten upp och begreppet obestånd och konkurs förklaras. Även konkursrelaterade brott beskrivs.

Kapitel 4. Här förs en metoddiskussion där vi tar ställning till olika metodologiska tillvägagångssätt.

Kapitel 5. I empirin presenteras intervjuer med valda respondenter.

Kapitel 6. Analysen sammanställer teorin och empirin och likheter och skillnader uppmärksammas.

Kapitel 7. Slutsatser, avslutande diskussion, vårt bidrag och förslag till fortsatt forskning tas upp.

Figur 1 Disposition (Egen bild)

2. Ekonomisk brottslighet

Detta kapitel beskriver den ekonomiska brottslighetens historia och utveckling. Inledningsvis ges en introduktion till den teoretiska referensramen och en sammanfattning presenteras. Det redogörs för vad som definieras som brott och vad som krävs för att straffansvar ska föreligga. Här tas även relevanta aktörer upp och orsaker och åtgärder gällande ekonomisk brottslighet beskrivs.

2.1 Introduktion till den teoretiska referensramen

I denna uppsats är den teoretiska referensramen uppdelad i två kapitel. Det första teorikapitlet behandlar brottslighet i allmänhet och ekonomisk brottslighet. Det andra teorikapitlet innehåller olika ekonomiska brott och obestånd samt konkurs. Vi visar i figur 2 nedan hur den teoretiska referensramen hänger samman. Den ekonomiska brottsligheten är en del av brottsligheten. Borgenärsbrotten är i sin tur en del av ekobrotten och dessa kan endast ske i en obeståndssituation. Ekonomisk brottslighet kan leda till att ett företag hamnar på obestånd.

Både obestånd och ekobrott kan leda till att ett företag går i konkurs.

Brottslighet

Ekonomisk brottslighet

Borgenärsbrott Obestånd

Ekobrott

Kapitel 2

Konkurs

Kapitel 3

Figur 2 Modell över den teoretiska referensramen (egen bild)

Brottsbalken definierar brott som en gärning som är beskriven i brottsbalken eller i annan lag och för vilken straff är föreskrivet. Grunden till brott kan ofta hänföras till människans girighet. Faktorer som motiv, tillfälle och rationalisering anses vara bakomliggande faktorer till brott. När det talas om ekonomisk brottslighet handlar det om sådana brott som sker inom ramen för lagligt bedriven näringsverksamhet och som sker för vinnings skull. Utvecklingen visar att antalet anmälda ekobrott har ökat markant mellan år 2001 och år 2004 för att sedan stabiliseras. Orsaker till detta är att kontrollerna har skärpts de senaste åren.

Ekobrott är kontrollbrott vilket innebär att de måste upptäckas av kontrollorgan (myndigheter). Den ekonomiska brottslighetens offer anmäler sällan brotten då skadan ofta är liten eller indirekt. Att förebygga ekobrott är svårt då ekobrotten skiftar i tillvägagångssätt och gärningsmännen är av många olika slag. Det förebyggande arbetet ligger främst i myndigheternas händer. Myndigheterna spelar därför en viktig roll och de största myndigheterna på detta område i Sverige är Brottsförebyggande rådet och Ekobrottsmyndigheten. För att förebygga ekobrott är det viktigt att komma åt orsakerna som ligger bakom.

Den ekonomiska brottsligheten innefattar många olika brott. Dessa ekobrott har många olika offer så som kunder, allmänheten, huvudman och staten. Borgenärsbrott är brott som riktas mot borgenärer och som endast förekommer vid obeståndssituationer. En svårighet vid dessa brott är att fastställa tidpunkten för när obestånd förelåg. Det vanligaste borgenärsbrottet är bokföringsbrottet vilket också är det ekobrott som ökar mest. Bokföringsbrottet är dock inte ett rent borgenärsbrott då det inte är kopplat till en obeståndssituation.

Det finns endast ett fåtal vägar ur en obeståndssituation. Antingen kan företaget ta hjälp av fordringsägare, skjuta till egna medel, genomföra en företagsrekonstruktion eller gå i konkurs.

Utredningen av om det föreligger ekonomisk brottslighet vid konkurs sker i två steg.

Konkursförvaltaren står för det första steget och utreder då misstanke om brott. Denne anmäler sedan brottet till en åklagare som tar över utredningen.

2.2 Allmänt om brott

Brottsbalkens definition på brott är att ”brott är en gärning som är beskriven i denna balk eller i annan lag eller författning och för vilken straff … är föreskrivet” (Brottsbalken, 1962:700, 1 kap. 1§). Brott riktar sig mot de intressen som behöver skyddas i samhället och delas in i brott mot enskild, brott mot allmänheten och brott mot staten (Leijonhufvud och Wennberg, 2004, s.13).

För att ett brott ska anses ha begåtts måste vissa förhållanden vara uppfyllda. Dessa kallas för rekvisit och tas upp i brottsbalken. Alla brott som begås innehåller både objektiva och subjektiva rekvisit (Dahlqvist och Holmquist, 2004, s.19). De objektiva rekvisiten handlar om det yttre händelseförloppet, alltså vad som faktiskt ska ha gjorts, vilka påföljder detta ska ha fått, mot vem eller vad brottet har riktats och under vilka omständigheter detta har skett.

Subjektiva rekvisit går ut på att den som har begått brottet (gärningsmannen) har en viss inställning till brottet, effekten och omständigheterna. Det handlar alltså om inställningen till de objektiva rekvisiten så som om det till exempel finns ett uppsåt (Leijonhufvud och Wennberg, 2004, s.15).

Det finns tillfällen då gärningsmannen inte blir straffansvarig även om de objektiva och subjektiva rekvisiten är uppfyllda. Det talas om ansvarsfrihetsgrunder, alltså undantagsregler av generell karaktär. Dessa tas upp i brottsbalkens 24 kap. och innefattar bland annat nödvärn och nöd (Leijonhufvud och Wennberg, 2004, s.22).

Straffansvaret kan delas in i tre nivåer. Den första nivån omfattar planeringsstadiet och hit hänförs förberedelser respektive stämpling till brott. Försök till brott är den andra nivån och den kännetecknas av att gärningsmannen påbörjat brottet. Den tredje och sista nivån innebär

att brottet är fullbordat. Ett fullbordat brott sägs föreligga när gärningsmannen uppfyllt brottsrekvisiten för ett brott och då det inte föreligger någon ansvarsfrihetsgrund. Den första nivån är vanligtvis inte straffbelagd, men de båda andra nivåerna är straffbelagda (Leijonhufvud och Wennberg, 2004, s.22).

2.3 Om ekonomisk brottslighet

När det talas om ekonomisk brottslighet menar Emanuelsson Korsell (2002, s.6) ett företags brottslighet, alltså brott som sker inom ramen för lagligt bedriven näringsverksamhet och som sker för vinnings skull. Kort uttryckt är ekonomisk brottslighet näringslivets brottslighet. Den ekonomiska brottsligheten omfattar alla de regler som företag ska följa och som kan innebära ekonomiska fördelar om de bryts (Emanuelsson Korsell, 2002, s.6).

Magnusson och Sigbladh (2001, s.14) hänför istället begreppet ekonomisk brottslighet till Klaus Tiedemanns definition som säger att ”ekonomisk brottslighet är sådant brottsligt beteende vars effekter stör eller hotar det ekonomiska livet eller det ekonomiska systemet på ett sådant sätt att det inte endast är enstaka individers intressen som berörs” (Magnusson och Sigbladh, 2001, s.14).

En tredje definition ges av SPANEK (Arbetsgruppen angående spaning mot den ekonomiska brottsligheten) som i en utredning förklarar att ekonomisk brottslighet rör sig om ”brottslighet med ekonomiskt vinningsmotiv som utövas inom ramen för en i övrigt legal näringsverksamhet. Den ska vidare ha kontinuerlig karaktär, vara systematisk och av stor omfattning, röra stora samhälleliga värden eller drabba grupper av enskilda”

(Brottsförebyggande rådet, 2000:10, s.9). Andra forskare menar att det inte finns någon allmänt accepterad definition på ekonomisk brottslighet. De talar istället om särskilda kännetecken vilka, i likhet med Emanuelsson Korsells definition, är att handlingen görs i syfte att nå ekonomisk vinning och att det sker inom ramen för näringsverksamhet (Kronqvist, Runesson och Sörgård, 1997, s.8).

Det finns vissa ekobrott som endast kan begås inom ramen för näringsverksamhet så som bokföringsbrott. Andra typer av ekobrott kan begås både inom näringsverksamhet och i övriga samhället. Det är dock vanligt att dessa brott sker i anslutning till affärsverksamhet.

Sådana brott kan till exempel vara otillbörligt gynnande av borgenärer, vilket ofta aktualiseras i samband med näringsidkares konkurs. Ekobrott kan begås av privatpersoner likaväl som av näringsidkare, vilket ofta är fallet vid bedrägerier och förfalskning (Dahlqvist och Holmquist, 2004, s.24).

Leijonhufvud och Wennberg (2004, s.30) menar att det inte finns några egentliga problem när det gäller att fastställa vem som är ansvarig då ett ekobrott begås inom ett företag och gentemot detta företag. Bestraffad för brottet blir den som har bedragit sin arbetsgivare eller förskingrat egendom. När det däremot gäller brott som innefattas i ett företags verksamhet är det svårare att fastställa vem eller vilka som bär straffansvaret (Leijonhufvud och Wennberg, 2004, s.30).

Den ekonomiska brottsligheten påverkar företag negativt, dels direkt genom rent ekonomiska förluster men även indirekt genom att varumärket skadas och företagens utveckling saktar ner. Investerare kan tappa förtroendet för företaget och företaget tvingas att ta fokus ifrån den dagliga verksamheten (KPMG, 2007a, s.4). Ekobrott påverkar inte bara företag utan även

staten och den enskilda människan. Som anställd i ett företag som drabbats av ekobrott riskerar du att bli arbetslös som en följd av en eventuell konkurs. Brottsligheten kan leda till högre skatter för medborgarna då de som utför ekobrotten sällan betalar skatt, men ändå utnyttjar de sociala systemen. Ekonomisk brottslighet skapar således ett orättvist samhälle (Magnusson och Sigbladh, 2001, s.23).

2.3.1 Historik

Grunden till brott kan i många fall hänföras till människans girighet. Girighet kan ses som ursprunget till mened, svek, bedrägeri, förfalskning och många andra brott. Redan på 1100- talet sågs girighet som en av de värsta bland de sju dödssynderna. Det var då pengar började få status utöver det faktum att de fungerade som bytesmedel. Pengar fick ett eget värde.

Människan ville nu inte bara tillfredställa sina primära behov utan fick ett habegär. I dagens lagstiftning finns det en hel del lagar som reglerar den påtagliga girigheten i vårt samhälle.

Det kan handla om sådant som förskingring, bedrägeri eller skattefusk (Lindgren, 2000, s.39).

Begreppet ekonomisk brottslighet hade på 1700-talet inte den betydelse det har i Sverige idag.

I 1700-talets hushållsekonomiska ordning hänfördes ekonomisk brottslighet till händelser som besittningstagande av annans jord och manipulation av gränsstenar. Skattebrottet sågs som stöld från kungen. Det var först under 1800-talet som vi fick en närings- och samhällsekonomisk struktur som passar in på dagens definition av ekonomisk brottslighet (Lindgren, 2000, s.43).

På 1900-talet fick begreppet ett allmänt erkännande i Sverige genom att det togs upp i en artikel i Dagens Nyheter år 1970. Artikeln berättade att de ekonomiska brotten ökade lavinartat och att brottsmetoderna kunde bestå av lögner, förfalskning och listigt utnyttjande av de komplexa regler som styr handeln (Lindgren, 2000, s.41). Staten fick upp ögonen för problemet när AMOB (Arbetsgruppen mot organiserad brottslighet) gjorde en utredning år 1977 som visade att skattebrott motsvarande 5-20 miljarder kronor begicks. Detta kan jämföras med samma års siffror gällande annan brottslighet som ”endast” kostade samhället 350 miljoner kronor (Brottsförebyggande rådet, 2000:10, s.7). AMOB-utredningen var den första större utredningen på ekobrottsområdet i Sverige. Målet med utredningen var att få fram den ekonomiska brottslighetens omfattning. Resultatet blev ett förslag om att regelverket rörande ekonomisk brottslighet skulle ses över (Brottsförebyggande rådet, 1999:7, s.44).

Under 1980-talet inrättades speciella ekorotlar inom polisväsendet som skulle utreda ekobrott.

För att polisen skulle kunna ringa in gärningsmännen krävdes det en definition på vad som skulle ses som ekobrott. SPANEK tog då fram den definition som tidigare nämnts (Brottsförebyggande rådet, 2000:10, s.9). Revisionsplikten infördes under denna period och ett av skälen till detta var kampen mot ekonomisk brottslighet (Svensson, 2008, ss.17-20).

På 1990-talet riktades stark kritik mot insatserna mot den ekonomiska brottsligheten från Riksdagens revisorer. De menade att många brott inte hann utredas innan de preskriberades och att bristen på uppföljning ledde till stora orättvisor. Det föreslogs att det skulle tas fram en särskild myndighet för att utreda och lagföra ekobrott (Brottsförebyggande rådet, 2000:10, s.17). Detta ledde till att Ekobrottsmyndigheten bildades år 1998 (www.ekobrottsmyndigheten.se, 2008a). Omfattande reformer gjordes under 1990-talet, men det återstod fortfarande mycket att göra på området ekonomisk brottslighet (Brottsförebyggande rådet, 2000:10, s.24).

Förutsättningarna har ändrats de senaste åren och idag satsas det mer på forskning angående ekonomisk brottslighet. Samarbetet mellan svenska ekobrottsforskare och internationella forskare har ökat. Detta har lett till att kunskapsbasen har utökats och det finns idag en större insikt i vad som orsakar ekobrott och varför brotten begås. Kunskapen är en förutsättning för att bekämpa den ekonomiska brottsligheten (Brottsförebyggande rådet, 2007, s.2).

2.3.2 Den ekonomiska brottslighetens utveckling

I slutet av 1990-talet minskade de anmälda skattebrotten, bokföringsbrotten och brotten mot borgenärer. Detta kan förklaras av att Skatteverkets revisioner av företag reducerades och att antalet konkurser minskade. Den myndighet som anmäler flest brottsmisstankar gällande ekonomisk brottslighet är Skatteverket som upptäcker brott genom sina revisioner. Ytterligare en flitig anmälare är konkursförvaltare (den näst största anmälaren) som genom att se över konkursdrabbade företags redovisning upptäcker ekobrott (Emanuelsson Korsell, 2002, s.6).

Även revisorer ska anmäla misstanke om brott enligt RevU 4 (FAR:s samlingsvolym del 2, 2006, s.727).

Från år 2001 till år 2004 ökade antalet inkomna misstankar om ekonomisk brottslighet kraftigt från 9 490 till 15 107 stycken. Det skedde alltså en ökning med närmare 60 %. Mellan år 2004-2006 ökade de inkomna brottsmisstankarna endast marginellt med ca 400 stycken (se diagram 1 nedan) (Ekobrottsmyndigheten, 2007:1, s.16).

Diagram 1 Inkomna brottsmisstankar 2001-2006 (Ekobrottsmyndigheten, 2007:1, s.15)

En anledning till att antalet brottsmisstankar inte har ökat nämnvärt under perioden mellan år 2004 och år 2006 kan vara att preventiva effekter som har ändrat och effektiviserat kontrollerna tidigare år har fått sin verkan. Den ekonomiska brottsligheten påverkas också av konjunkturcyklar och ändringar i lagstiftningen, vilket kan påverka antalet anmälda brottsmisstankar. Mörkertalet när det gäller dessa typer av brott är troligtvis stort, men ökade kontrollinsatser leder till att fler brott upptäcks (Ekobrottsmyndigheten, 2007:1, s.16).

Under perioden mellan år 2004 och år 2006 har förändringar skett gällande vilken typ av ekonomiskt brott som förekommer mest jämfört med perioden mellan år 2001 och år 2004.

Antalet skattebrott nästintill fördubblades under den första treårsperioden för att sedan minska något under den andra treårsperioden. Bokföringsbrotten har däremot konstant ökat under båda perioderna (se diagram 2 nedan). Då dessa statistiska uppgifter endast mäter antalet anmälningar och misstankar om ekobrott ger de endast en föraning om hur den ekonomiska brottsligheten ser ut. Anledningen till detta är att den ekonomiska brottsligheten ofta har komplicerade upplägg med många inblandade aktörer (Ekobrottsmyndigheten, 2007:1, s.17).

Diagram 2 Fördelning av brottsanmälningar på brottstyp (Ekobrottsmyndigheten, 2007:1, s.16)

Emanuelsson Korsell (2002, s.6) menar att de ökade anmälningarna gällande skattebrott i början på 2000-talet har sin grund i att motivationen hos skattetjänstemännen att göra anmälningar ökade. Antalet skatterevisioner ökade dock inte. Eftersom Skatteverket lägger ner mycket tid och pengar på riktade ekobrottsrevisioner kommer brottsutredningarna troligen att ligga kvar på en hög nivå i framtiden (Emanuelsson Korsell, 2002, s.7).

När det gäller bokföringsbrotten har anmälningarna i början på 2000-talet ökat bland annat till följd av IT-kraschen och terrorattentaten 11 september år 2001 i USA. Dessa händelser bidrog till en lågkonjunktur vilket ökade antalet konkurser och därmed anmälningarna av brottsmisstankar från konkursförvaltarna (Emanuelsson Korsell, 2002, s.7).

PWC (2007) tar i en undersökning upp att antalet anmälda ekobrott ökar och menar att anledningen till detta är att företag har blivit mer villiga att erkänna att brott faktiskt förekommer i verksamheten. De tar även upp att insynen i företag ökar vilket gör att den ekonomiska brottsligheten inte längre kan döljas (Örhlings PricewaterhouseCoopers, 2007, s.4).

2.3.3 Den ekonomiska brottslighetens kontroll

Då ekobrott ofta har fler än ett brottsoffer så som samhället, skattebetalarna eller marknaden så anmäls sällan brotten (Emanuelsson Korsell, 2002, s.11). Ekobrotten är så kallade kontrollbrott eller spaningsbrott vilket innebär att de måste upptäckas av kontrollorgan (Emanuelsson Korsell, 2002, s.11). Ekonomiska brott upptäcks vanligtvis av myndigheter

som har någon sorts kontrollfunktion (BRÅ, 2005, s.7). Myndigheterna spelar därför en viktig roll. Alla ekobrott som upptäcks av myndigheter återspeglas dock inte i kriminalstatistiken eftersom inte alla myndigheter har anmälningsskyldighet (BRÅ, 2005, s.7). Brott som inte heller upptäcks genom kontroller eller spaningar registreras sällan och hamnar därför utanför kriminalstatistiken (Emanuelsson Korsell, 2002, s.11).

När det gäller rapportering av ekobrott så är det en lång väg att gå (se figur 3).

Ekobrottsrapporteringen till BRÅ (Brottsförebyggande rådet) sker till större delen via åklagarnas ärendesystem (BRÅDIS). Vissa ekobrott rapporteras även via polisens ärendesystem (RAR). Till BRÅDIS och RAR är det många som rapporterar ekobrott och då främst polis- och åklagarväsendet samt EBM. Dessa får i sin tur rapporter från bland annat Skatteverket och Kronofogdemyndigheterna. Denna komplicerade väg för rapporteringen kan leda till att det uppstår fel på vägen (BRÅ, 2005, s.6).

Figur 3 Inrapportering av ekobrott (Brottsförebyggande rådet, 2005-09-02/2, s.7)

2.3.4 Aktörer

Det är många som är inblandade i den ekonomiska brottsligheten (Brottsförebyggande rådet, 2004:1, s.19). Förutom gärningsmännen och de som faller offer för ekobrott spelar myndigheter en viktig roll (Brottsförebyggande rådet, 2004:1, s.6). Myndigheterna som behandlas här är Brottsförebyggande rådet och Ekobrottsmyndigheten.

Myndigheter

Brottsförebyggande rådet startades år 1974 och är numera ett centrum för forsknings- och utvecklingsverksamhet inom rättsväsendet. BRÅ arbetar främst med att förhindra brott och verkar ofta tillsammans med andra myndigheter och organisationer. Genom att sprida kunskap om brottslighet i samhället vill BRÅ öka tryggheten och minska brottsligheten. Från denna myndighet kommer den officiella kriminalstatistiken (www.bra.se, 2008).

I samband med tidigare nämnda AMOB-rapporten fick BRÅ i uppgift att se över lagstiftningen gällande organiserad och ekonomisk brottslighet (Lindgren, 2000, s.48). Att utvärdera reformer är en utav myndighetens uppgifter. De som BRÅ vänder sig till är främst beslutsfattare, anställda inom rättsväsendet och brottsförebyggande aktörer, men även medier och allmänhet. Myndigheten verkar på uppdrag av regeringen (www.bra.se, 2008).

Ekobrottsmyndigheten bildades år 1998. Då ekobrotten i slutet på 1980-talet ökade avsevärt beslutade riksdagen att starta en myndighet för att mer effektivt bekämpa ekonomisk brottslighet. EBM består av ekoåklagare, ekopoliser och eko-revisorer som har den

specialkompetens som krävs för att klara av de komplicerade och tidskrävande utredningarna som ekonomiska brott ofta ger upphov till (www.ekobrottsmyndigheten.se, 2008a). Medel till bekämpning av den ekonomiska brottsligheten har säkrats genom skapandet av EBM.

Bekämpningen har dessutom effektiviserats genom att nya arbetsmetoder har utvecklats och genom riktad utbildning (Ds 2002:57, s.64).

Myndighetens uppgift är att ansvara för bekämpningen av den ekonomiska brottsligheten i storstäderna och på vissa andra platser i Sverige. I övriga landet ansvarar åklagar- och polismyndigheterna för bekämpningen av den ekonomiska brottsligheten. EBM ses då endast som en stödfunktion till dessa myndigheter (Ds 2002:57, s.64).

De brott som utreds hos EBM är bland annat bokföringsbrott, konkursrelaterade brott och andra komplicerade ekonomiska brott som kräver viss kompetens. Det är den grova ekonomiska brottsligheten som tar upp den mesta av EBM:s tid, men ekobrottsfall som har ett preventivt syfte är viktiga även om de inte är så omfattande (www.ekobrottsmyndigheten.se, 2008b).

EBM samarbetar med bland annat Skatteverket och Finansinspektionen och är en samordnande myndighet. De analyserar utvecklingen av brottsbekämpningen gällande ekobrott, är initiativtagare till gemensamma aktioner mellan myndigheter och tar fram förslag till lagändringar. Allt detta för att effektivisera och underlätta bekämpningen av ekobrott (www.ekobrottsmyndigheten.se, 2008b).

Gärningsman

Vem som helst kan utföra brott vilket klargörs i lagtexten som använder sig av uttrycket ”den som”. Vissa brott är dock utformade på ett sådant sätt att endast de som har en viss ställning i ett företag kan utföra dem. Brottsbeskrivningen i brottsbalkens 10 kap. förutsätter till exempel att gärningsmannen ska vara redovisningsskyldig eller ha en viss förtroendeställning.

Vanligtvis kan inte en brottsbeskrivning tillämpas på en juridisk person eftersom det är de fysiska personerna som begår brott. Då gärningsmannen är en juridisk person måste det utredas vilka fysiska personer det är som har ansvaret att se till att förpliktelserna fullgörs (Leijonhufvud och Wennberg, 2004, s.30).

En förklaring till varför människor begår ekobrott tas upp av Lindgren (2000) som delar upp förklaringen i tre olika variabler. Den första är motivet: personen som utför brottet har till exempel ekonomiska bekymmer som denne inte kan delge andra. Den andra variabeln som tas upp är tillfället: gärningsmannen måste ha möjlighet att utföra brottet och den nödvändiga kunskapen för att kunna utföra brottet. Den sista variabeln berör rationalisering: personen intalar sig själv att denne bara ”lånar” pengarna och kommer att betala tillbaka dem (Lindgren, 2000, s.151).

Även KPMG (2007b) tar upp denna indelning i sin rapport ”Profile of a fraudster survey 2007”. De menar att tillfällena till ekobrott uppstår då det uppkommer svagheter i företags kontrollsystem, vilket gärningsmannen kan utnyttja. KPMG skriver att förtroende är en viktig del i en verksamhet men att det är detta som skapar möjligheter för en gärningsman att begå ekobrott. När det gäller motivet bakom ekobrott nämner KPMG att girighet kan vara en bidragande faktor liksom då individen känner sig underbetald. Rationaliseringen går ut på att gärningsmannen övertygar sig själv om att denne förtjänar vinsten från brottet (KPMG, 2007b, s.2).

Vidare visar KPMG:s (2007b) undersökning att girighet och möjligheter är de vanligaste drivkrafterna bakom ekobrott (73 % av fallen är motiverade av detta). I 49 % av de undersökta fallen var det svagheter i de interna kontrollsystemen som skapade möjligheter för gärningsmännen att begå ekobrott. Ekobrotten utfördes i 70 % av fallen av gärningsmän i åldern 36-55 (KPMG, 2007b, s.10). Detta beror på att människor i den här åldern oftast har hunnit inta maktpositioner inom företaget, vilket ofta är en förutsättning för att kunna begå ekobrott (Emanuelsson Korsell, 2002, s.36). Undersökningen visade att det i 89 % av fallen förekom att ekobrott begåtts av anställda i företaget och att dessa i 36 % av fallen arbetat där i mellan 2-5 år (KPMG, 2007b, s.6).

Offer

Utmärkande för den ekonomiska brottslighetens offer är att dessa är relativt osynliga. Många ekobrott har en indirekt effekt snarare än en direkt effekt varför det är svårt att identifiera offren. Exempelvis upplevs ekobrott som riktas mot offentliga myndigheter att sakna offer.

Vid andra ekobrott kan skadan vara så liten att offret inte anmäler brottet eller ens upptäcker det (Brottsförebyggande rådet, 2004:1, s.11).

När det talas om ekobrottens offer delas offerskapet ofta upp i direkt och indirekt. De som i första hand drabbas av ekobrottet är de direkta offren. De som brottet inte primärt riktas emot men som ändå lider skada ses som indirekta offer. Lindgren (2000) talar om primär och sekundär viktimisering. Primär viktimisering innebär att ekobrottet riktas mot personer medan sekundär viktimisering gäller brott som skadar opersonliga offer så som företag. Företagen kan då drabbas av sådant som illojal konkurrens och kreditförluster (Lindgren, 2000, s.127).

Redan på mitten av 1900-talet delades ekobrottens offer in i olika kategorier. Dessa bestod av konsumenter, konkurrenter, aktieägare, anställda och mer allmänna offer som stat och miljö.

På senare tid har riksdagens revisorer gjort en egen beskrivning av tänkbara offerkategorier som utgår ifrån ett företags intressenter (Lindgren, 2000, s.129). Även Hazel Croall delar in offerskapet i kategorier utefter deras relation till företaget (se figur 4 nedan) (Brottsförebyggande rådet, 2004:1, s.8).

Figur 4 Ekobrottens offer (Brottsförebyggande rådet, 2004:1 s.9)

Den ekonomiska brottsligheten har alltså många offer men det som det sällan talas om är den påverkan ekobrotten har på enskilda individer. Exempelvis så påverkas staten direkt av skattebrott medan de enskilda blir indirekta offer genom till exempel minskade sociala bidrag.

Ytterligare ett exempel är att de enskildas personliga ekonomi kan försämras vid exempelvis bedrägerier. Om en bank drabbas av ekobrott och därmed går i konkurs drabbas också de enskilda genom att deras besparingar kan gå förlorade (Brottsförebyggande rådet, 2004:1, s.12).

2.3.5 Orsaker och åtgärder

Vid problematiseringen av ekonomisk brottslighet är varför-frågan en central del, vilket gör det viktigt att se över orsakerna till ekonomisk brottslighet (Lindgren, 2000, s.135). Historiskt sett har det förebyggande arbetet för ekonomisk brottslighet varit begränsat. Den ekonomiska brottsligheten orsakar skada för många och det är därför betydelsefullt att arbeta förebyggande mot denna typ av brott (Brottsförebyggande rådet, 2004:1, s.5).

Orsaker

Förutom de anledningar som den enskilda gärningsmannen har till att begå ekobrott så finns det även orsaker på den samhälleliga nivån som påverkar motivationen till att ekobrott begås.

Ett högt skattetryck kan till exempel motivera människor till att begå ekobrott. Det kan även vara allmänt accepterat att i en kultur göra på ett visst sätt även om detta är ett brottsligt beteende (Lindgren, 2000, s.135).

Orsakerna till ekonomisk brottslighet kan även finnas på en organisationsnivå. Komplexiteten i ett företag som kommer av dess storlek kan vara en orsak (Lindgren, 2000, s.136). Det blir lättare för gärningsmannen att vara anonym då ansvaret i ett stort företag oftast fördelas över fler personer (Örhlings PricewaterhouseCoopers, 2007, s.4). Den kultur som finns i företaget kan påverka motivationen till brott (Lindgren, 2001, s.136). Finns det ingen stark etisk kultur i ett företag som uppmuntrar lojalitet och öppenhet ökar risken för ekonomisk brottslighet.

Företaget måste tydligt klargöra att ekobrott inte accepteras (Örhlings PricewaterhouseCoopers, 2007, s.25).

Ytterligare en faktor som bidrar till ekonomisk brottslighet är den nya teknik som finns tillgänglig idag. Snabbare överföringar, mer globala affärer och ökad rörlighet över gränserna öppnar upp möjligheterna för ekobrott (Lindgren, 2001, s.136). Både pengar och information kan snabbt förflyttas mellan aktörer och över gränserna vilket försvårar upptäckandet och förebyggandet av den ekonomiska brottsligheten (KPMG, 2007a, s.4).

Åtgärder

Effekterna av den ekonomiska brottsligheten påverkar både företag, ekonomin, samhället och enskilda i många aspekter. Konsekvenserna kan vara betydande framförallt för mindre välbärgade medborgare (Brottsförebyggande rådet, 2004:1, s.19). Eftersom ekobrotten skiftar i tillvägagångssätt och gärningsmännen är av många olika slag krävs det många olika åtgärder för att förebygga ekobrott. Det förebyggande arbetet ligger främst i myndigheternas händer.

Det är dock svårt att konkret förebygga ekobrott och en stor del av arbetet går därför ut på att sprida information om de olika brottstyperna och dess risker. Det finns inte heller några standardlösningar på problemet med ekonomisk brottslighet utan arbetet måste anpassas efter de aktuella problem som man vill komma åt (Brottsförebyggande rådet, 2004:1, s.6). Det är

viktigt att åtgärderna mot brott blir en drivkraft till att göra rätt, försvårar brottsförfarandet, ökar riskerna vid brott, reducerar vinsten från brott och inte ger gärningsmännen någon möjlighet att bortförklara brottet (Brottsförebyggande rådet, 2004:1, s.8).

För att förebygga ekobrott inom ett företag kan företaget se över sina kontrollsystem och kontinuerligt försöka förbättra dem. Företagen bör även se till att det föreligger en hög moral på arbetsplatsen där personalen är villig att rapportera ekobrott. När ett ekobrott upptäcks är det viktigt att företaget reagerar genom att direkt vidta åtgärder mot gärningsmannen oavsett vilken position denne har i företaget (Örhlings PricewaterhouseCoopers, 2007, s.6).

Brottsförebyggande rådet (2004:1) menar att de brottsförebyggande åtgärderna kan anses ha två syften. Det första syftet är att påverka individers benägenhet att begå brott och det andra syftet går ut på att förändra förekomsten av brottsskapande situationer (Brottsförebyggande rådet, 2004:1, s.23).

Orsaker till att gärningsmän begår brott kan ha sin grund redan i gärningsmannens uppväxt.

Som en förebyggande åtgärd är det därför viktigt att få ut information till hemmen och utbildningsväsendet för att kunna påverka antalet ekobrott. Kontrollorgan i samhället som ligger nära brottssituationerna har en stor betydelse eftersom de har större möjlighet att upptäcka ekobrotten. Det kan till exempel vara Skatteverket som upptäcker skattebrott eller fordringsägare som upptäcker borgenärsbrott. Det är därför viktigt att det finns ett samarbete mellan de olika brottsförebyggande myndigheterna och dessa kontrollorgan (Brottsförebyggande rådet, 2004:1, s.28).

2.3.6 Internationella aspekters påverkan på Sverige

Ekonomisk brottslighet är en internationell fråga som påverkar företag över hela världen oavsett bransch och storlek (Öhrlings PricewaterhouseCoopers, 2007, s.4). Den ökade handeln över gränserna i kombination med de förbättrade internationella kommunikationsvägarna leder till en ökning av internationella ekobrott (KPMG, 2007a, s.5). I många fall begås brott över gränserna. Effekten av ett brott kan drabba ett annat land även om själva brottet begåtts i Sverige (Leijonhufvud och Wennberg, 2004, s.28).

Genom överenskommelser mellan olika stater skapas det möjligheter att komma till rätta med den internationella ekonomiska brottsligheten. I EU arbetas det med straffrättsliga frågor för att förbättra samarbetet mellan länderna. De straffrättsliga reglerna i Sverige grundar sig i viss mån på EG-direktiv och de har även påverkats av andra internationella organ (Leijonhufvud och Wennberg, 2004, s.29).

Internationellt sett är det bedrägeribrotten som är det största problemet. Den ekonomiska brottsligheten i Sverige kretsar i huvudsak runt brotten skattebrott, bokföringsbrott och brott mot borgenärer (Emanuelsson Korsell, 2002, s.6).

3. Ekonomiska brott och obestånd

Det finns en mängd olika ekonomiska brott och detta kapitel beskriver några av dem. Det fortsätts sedan med en förklaring av begreppen obestånd och konkurs. Avslutningsvis nämns några konkursrelaterade brott.

3.1 Ekobrott

Då ekobrotten är många har vi för att få en viss struktur gjort en uppdelning av brotten i fyra kategorier. Dessa följer de kategorier som Leijonhufvud och Wennberg (2004) använder i sin bok ”Brott och straff i affärslivet”. Brott riktas mot olika intressen i samhället och vår indelning av brott har skett utifrån vilka brotten riktar sig mot. Kategorierna består av brott mot leverantörer, kunder och allmänhet, brott mot huvudman, brott mot staten och brott mot borgenärer (Leijonhufvud och Wennberg, 2004, s.13). Brott mot borgenärer behandlas i ett eget kapitel (kapitel 3.3) då dessa brott är obeståndsrelaterade.

3.1.1 Brott mot leverantörer, kunder och allmänhet

Denna kategori omfattar brott som riktar sig mot leverantörer, kunder och allmänhet. Det handlar här om brott som bedrägeri, bestickning och insiderbrott (Leijonhufvud och Wennberg, 2004, s.13).

Bedrägeri

Bedrägerier finns i många olika former och kan variera i tillvägagångssätt. Detta brott tas upp i brottsbalkens 9 kap. 1 §. Denna bestämmelse gäller oavsett vilken sorts bedrägeri det rör sig om (Magnusson och Sigbladh, 2001, s.26).

Utmärkande för bedrägeribrottet är att gärningsmannen vilseleder någon och att denne gör detta för egen vinnings skull (Emanuelsson Korsell, 2002, s.34). De rekvisit som måste vara uppfyllda för att brott ska anses föreligga är att gärningsmannen ska vilseleda någon, förmå offret till handling eller underlåtenhet och detta ska innebära ekonomisk vinning för gärningsmannen och skada för offret (Leijonhufvud och Wennberg, 2004, s.41).

Bedrägeribrott är svåra att upptäcka eftersom gärningsmannen ofta finns i organisationer med komplexa strukturer där det är lättare för gärningsmannen att vara anonym. Vanligtvis utnyttjas de tillfällen som uppstår i affärssituationer eller i andra situationer som baseras på ett förtroende. Det är ofta en ren slump att brotten upptäcks då gärningsmannen gärna lägger ner tid på att dölja brottet. Enligt en undersökning gjord av PWC år 2001 var det i 58 % av fallen slumpen som varit avgörande för upptäckten av brottet (Emanuelsson Korsell, 2002, s.34).

Under 2007 låg denna siffra på 41 % vilket bland annat hade sin grund i ökade kontroller hos företagen (Öhrlings PricewaterhouseCoopers, 2007, s.10).

Bestickning

Bestickning regleras i brottsbalkens 17 kap. och ses som ett brott mot allmän verksamhet (Brottsbalk (1962:700)). Brottet kan sägas vara den aktiva sidan av ett mutförfarande, och begås alltså av den som lämnar eller erbjuder en muta eller belöning. Tillsammans med

mutbrottet utgör bestickning det som internationellt sett brukar kallas för korruption (Leijonhufvud och Wennberg, 2004, s.57).

Enligt 17 kap. 7 § brottsbalken skall någon ha lämnat, utlovat eller erbjudit en muta för att bestickningsbrott ska föreligga (Dahlqvist och Holmquist, 2004, s.272). Det huvudsakliga gällande bestickningsbrottet är att gärningsmannen får någon att svika den lojalitetsplikt som denne har gentemot sin arbets- eller uppdragsgivare genom att erbjuda denne en personlig förmån av något slag. Gärningsmannen kan vara vem som helst, men den bestuckne kan däremot endast vara någon som tas upp i bestickningsstadgandet (arbetstagare eller annan) (Leijonhufvud och Wennberg, 2004, s.58).

Insiderbrott

Insiderinformation är information som har kurspåverkande betydelse och som någon fått tillgång till genom anställning, uppdrag eller annan befattning (Leijonhufvud och Wennberg, 2004, s.64). Insiderbrott regleras i lag om straff för marknadsmissbruk vid handel med finansiella instrument och innebär att en anställd använder sådan information som inte är offentligjord eller annan okänd omständighet som exempelvis kommer att påverka börskursen. Gemensamt för insiderbrotten är att det handlar om brott gällande värdepappershandel (Emanuelsson Korsell, 2002, s.31).

Kriminaliseringen av insiderbrottet skedde i Sverige först under 1990-talet i samband med att ett nytt EU-direktiv om marknadsmissbruk infördes (Leijonhufvud och Wennberg, 2004, s.64). Förbudet mot insiderhandel motiverades av förtroendet för marknaden där meningen är att alla ska ha tillgång till samma information samtidigt (Emanuelsson Korsell, 2002, s.32).

Insiderbrott har den senaste tiden uppmärksammats mycket i medierna, men antalet anmälningar är få. Utvecklingen går dock emot fler utredningar och åtal. Detta är troligtvis en konsekvens av förbättrade kontrollsystem och det faktum att insiderbrott fått högre prioritet (Emanuelsson Korsell, 2002, s.31).

3.1.2 Brott mot huvudman

Brott i denna kategori riktar sig mot en huvudman, alltså mot en arbets- eller uppdragsgivare (fysisk eller juridisk person). Hit hör brott som förskingring, trolöshet mot huvudman och mutbrott (Leijonhufvud och Wennberg, 2004, s.13).

Förskingring

I brottsbalkens 10 kap. finns bestämmelserna om förskingring. Liksom bedrägeri kan förskingring förekomma i många olika former (Magnusson och Sigbladh, 2001, s.89).

Utmärkande för förskingring är att brottet görs inom den egna maktsfären. Personen som utför brottet har ett förtroende och missbrukar detta på så sätt att det uppstår skada för offret och vinst för gärningsmannen (Emanuelsson Korsell, 2002, s.35).

Huvudrekvisiten när det gäller förskingring är således att åsidosättandet ska ha inneburit vinning för någon och skada för någon annan. Dessa effekter ska vara en direkt följd av besittningen (Dahlqvist och Holmquist, 2004, s.187). Gärningsmannen skall ha anförtrotts förfogande över annans egendom och haft skyldighet att ge ut egendomen (Leijonhufvud och Wennberg, 2004, s.69). Som exempel kan nämnas en förtroendevald kassör i en fackförening som anmäldes för att ha förskingrat över en halv miljon kronor. Han hade dolt brottet genom

att manipulera bokföringen men revisorn upptäckte att det saknades pengar (Magnusson och Sigbladh, 2001, s.93).

Trolöshet mot huvudman

Bestämmelserna om trolöshet mot huvudman återfinns i brottsbalkens 10 kap. 5 § (Dahlqvist och Holmquist, 2004, s.193). Rekvisiten som ska vara uppfyllda för trolöshetsbrottet är att gärningsmannen genom en förtroendeställning har till uppgift att sköta affärer för annan.

Förtroendet ska ha missbrukats och detta ska då leda till skada för huvudmannen (Leijonhufvud och Wennberg, 2004, s.80). Som exempel på trolöshetsbrottet kan nämnas en banktjänsteman som innehaft förtroendeställning och medverkat till en förlust för banken genom att bankmannen lämnat kredit till en låntagare som inte var kreditvärdig. För att brott ska föreligga krävs det i detta fall ingen egen vinning (Magnusson och Sigbladh, 2001, s.97).

Mutbrott

Mutbrott är den andra sidan av det tidigare nämnda bestickningsbrottet. Det handlar vid det här brottet om den som tar emot mutan (Leijonhufvud och Wennberg, 2004, s.87). Med muta menas alla förmåner som effektivt får någon att utföra en tjänst. Exempel på muta kan vara kontanter, provision, kreditförmån eller eftergivande av krav (Dahlqvist och Holmquist, 2004, s.280). När ett mutbrott begås överges lojalitetsplikten som kommer av en anställning.

Mutbrott som begås inom affärslivet hotar den fria konkurrensen och marknadsekonomin (Leijonhufvud och Wennberg, 2004, s.87).

I brottsbalkens 20 kap. 2 § tas mutbrottet upp. Det görs i denna paragraf ingen avgränsning till enbart svenska arbetstagare varför även en utländsk arbetstagare kan bli straffbelagd för mutbrott (Dahlqvist och Holmquist, 2004, s.273). För att ett mutbrott ska föreligga krävs det enligt lagen att någon begärt, tagit emot eller fått sig utlovat en muta för sin utförda tjänst.

Straffansvar för detta brott förekommer endast för arbetstagare vilket innebär att en självständig företagare inte kan bli skyldig till mutbrott i sin egen verksamhet (Dahlqvist och Holmquist, 2004, s.272).

3.1.3 Brott mot staten

Här behandlas brott riktade mot staten där skattebrott och penninghäleri är de utmärkande brotten (Leijonhufvud och Wennberg, 2004, s.13).

Skattebrott

Ett av de mest centrala ekonomiska brotten är skattebrottet som länge har uppmärksammats av staten. Skattebrotten regleras i skattebrottslagen (Emanuelsson Korsell, 2002, s.23). Denna lag är tillämplig på alla sorts skatter. Det finns många olika skattebrott och det brukar bland annat talas om skatteredovisningsbrott, försvårande av skattekontroll och vårdslös skatteredovisning (Leijonhufvud och Wennberg, 2004, s.124).

En person som uppsåtligen lämnar oriktig uppgift eller som underlåter att lämna uppgift begår skattebrott. För att det ska ses som ett brott krävs det även att handlingen ger upphov till fara för att skatt undanhålles (Emanuelsson Korsell, 2002, s.23). Det är inte givet att det är den skatteskyldiga som är gärningsman vid skattebrotten. Gärningsman kan vara den som lämnat oriktig uppgift (Leijonhufvud och Wennberg, 2004, s.112).

Skattebrott är ett typiskt spaningsbrott som alltså måste upptäckas genom kontroller. Så gott som alla skatterelaterade brott upptäcks genom fördjupade kontroller av deklarationer (Emanuelsson Korsell, 2002, s.23).

Penningtvätt/Penninghäleri

Penninghäleri är ett av de tillvägagångssätt som en gärningsman kan använda sig av för att genomföra en penningtvätt. Penninghäleri tas upp i brottsbalkens 9 kap. 6a § som brottsförklarar flera former av penningtvätt. Penningtvätt har till syfte att dölja eller omsätta resultat av en brottslig verksamhet. Det får till följd att den legala ekonomin påverkas av svarta pengar. Genom att gärningsmannen tvättar de ”svarta pengarna” ökar dennes möjligheter att kunna använda pengarna utan att bli upptäckt (Leijonhufvud och Wennberg, 2004, s.129).

Som exempel på penninghäleri kan nämnas en situation där en banktjänsteman lät en brottsling sätta in brottsligt förvärvade pengar på tjänstemannens eget konto. Däremot skulle banktjänstemannen inte bli skyldig för penninghäleri om denne lät gärningsmannen sätta in pengarna på brottslingens eget konto trots att tjänstemannen visste att pengarna härstammade från brottslig verksamhet (Leijonhufvud och Wennberg, 2004, s.130).

3.2 Obestånd och konkurs

Att ett företag är på obestånd innebär att detta företag inte kan betala sina skulder och att denna betalningsoförmåga inte endast är tillfällig. Begreppet är en konkursrättslig term, men har samma betydelse i straffrättsliga sammanhang (Leijonhufvud och Wennberg, 2004, s.97).

Det kan vara svårt att fastställa tidpunkten för när obestånd först förekom. Ofta åberopar konkursförvaltaren en viss tidpunkt för obestånd och åklagaren en annan, senare tidpunkt.

Förklaringen till detta kan vara att åklagaren måste bevisa att gäldenären var medveten om att obestånd eller påtaglig fara för obestånd förelegat. För bedömningen om det föreligger obestånd eller inte har det ingen betydelse hur gäldenären inskaffat betalningsmedel.

Straffansvar förekommer dock om medlen införskaffats på olaglig väg (Dahlqvist och Holmquist, 2004, s.122).

Borgenärsbrotten har det gemensamt att det måste föreligga en obeståndssituation för att handlingen ska bli straffbar (Dahlqvist och Holmquist, 2004, s.118). Vid borgenärsbrott är tidpunkten för den otillåtna handlingen utgångspunkten för bedömning av om obestånd föreligger. Straffansvar för gäldenären föreligger endast när handlingen utförs i en obeståndssituation eller då det finns en risk för obestånd. Det är i praktiken oftast bara aktuellt med obeståndsutredningar i de fall då gäldenären gått i konkurs. Svårigheten ligger inte i att bedöma betalningsoförmågan vid obestånd utan det är bevisningen av att denna inte var tillfällig som är svår (Dahlqvist och Holmquist, 2004, s.124). Bedömningen försvåras ytterligare av att tidpunkten för det ekonomiska läget ofta är avlägsen och bokföringen ofta är bristfällig eller obefintlig (Leijonhufvud och Wennberg, 2004, s.97).

När det föreligger risk för obestånd i ett företag har företagets ledning och dess revisor skyldighet att informera intressenter om detta. Företaget behöver dock inte redovisa risken för obestånd innan ett rekonstruktionsförfarande påbörjats, en kontrollbalansräkning upprättats eller betalningar ställts in. En revisor ska i sitt arbete kontinuerligt vara uppmärksam på