Detta kapitel kommer delas upp i två delar. Först beskrivs en sammanfattning av situationen i Spanien vid slutet av diktaturen. Huvudpoängen med detta är att skapa en förståelse för i vilken kontext Spanien befann sig vid
inledningen av demokratiseringsprocessen. I den andra delen genomförs analysen som grundar sig på de frågor som presenterades i
operationaliseringen i kapitel 2. Dessa kommer delas upp i tre analysdelar: den politiska eliten och oppositionen - väljarnas stöttning/röster, offentliga ämbeten och röstberättigande - yttrandefrihet, föreningsfrihet och alternativa informationskällor.
3.1. Diktaturens slutskede (1960 - 1975)
Francisco Francos diktatoriska styre var hårt, grymt och hänsynslöst. Han har beskrivits som en mycket känslokall människa. Under hans tid vid makten hade Spanien omvandlats till ett U-land, men under 1960 - talet förändrades detta. Moderniseringen av landet inleddes, välståndet i landet tilltog och Spanien omvandlades från ett U-land till det nionde största industrilandet i världen. Denna period beskrivs som ”el año del desarrollo” (utvecklingens år) (Lindqvist 1991: 281 - 283). Däremot innehöll slutskedet av Francos diktatoriska styre flertalet problem. År 1970 var Franco 78 år och flera undrade vem som skulle föra vidare det system som Franco hade skapat. Franco själv hade utsett Juan Carlos till den nya blivande statschefen (Miguel 1997: 268).
Vid denna tidpunkt började väpnade grupper att visa sig och motsätta sig den sittande regimen. Revolutionära vänsterextremister formade ”stadsgerillor”, som utförde flertalet attentat mot regimens företrädare. Flera direktörer kidnappades då man även såg finansvärlden som en stor fiende. Utöver dessa vänsterextremister arbetade även underjordiska organisationer i Baskien, Katalonien, Galicien och på Kanarieöarna för mer frihet från centralmakten. Speciellt den baskiska separatiströrelsen ETA gjorde starka avtryck. Ett av deras mest uppmärksammade terrordåd genomfördes den 20 december 1973. I detta våldsdåd dödades Francoregimens premiärminister Luis Carrero Blanco. Franco hade planerat att Blanco skulle föra diktaturen vidare, men detta attentat förstörde hans plan (Gustafsson 2009: 607). Blanco ersattes av Carlos Arias Navarro, som till en början gav förslaget att tillåta politiska organisationer och i början av hans mandatperiod var det stor yttrandefrihet. Detta stoppades däremot av de högerexterma Franco anhängarna (Miguel 1997: 268).
Ett undantagstillstånd utlystes i landet, vilket gav säkerhetspolisen ökade befogenheter. Militär och polis patrullerade överallt, men våldsamheterna i landet fortsatte. Elva motståndsmän blev arresterade och dömda till döden. Fem av dessa avrättades i September 1975, vilket fick omvärlden att reagera starkt. Detta medförde att den 82-årige Franco gjorde sitt sista officiella framträdande, 2 oktober 1975, där han beskyllde kommunisterna för oroligheterna och förkunnade att Spanien skulle klara sig utan omvärlden. Ungefär en månad efter framträdandet, den 20 november 1975, dör Francisco Franco. Miljoner spanjorer gick förbi hans kropp för att hedra hans minne eller granska att han verkligen var död (Gustafsson 2009: 608 - 611).
3.2. Analys - Spanien demokratiseringsprocess
Analysdelen kommer fokusera på tidsspannet 1975 - 1982, det vill säga efter Francisco Francos död fram till PSOE:s valseger. Som nämnts i kapitel 2 bygger Robert Dahl sin teori på två dimensioner, politisk konkurrens och politisk inklusion och de tre grundläggande samhällskicken är
utgångspunkterna i hans teori om demokratisering.
Under Francisco Francos tid vid makten tilläts ingen opposition och det enda tillåtna partiet var Movimiento Nacional. Partiet fick på mycket kort tid över en miljon medlemmar. Franco själv valde personligen ut de medlemmar som skulle sitta i las Cortes (Spaniens riksdag) (Lindqvist 1991: 279 - 280). Detta visar på att Francos makt var total och utifrån Dahls terminologi kan det ses som att den politiska konkurrensen var mycket låg. Den regim som Franco skapade var väldigt centrerad kring honom och hans personliga makt var en av nyckelfunktionerna för regimen (Ross et al. 2008: 3). Den absoluta makten som Franco innehade samt att en opposition inte var tillåten, påvisar även att den politiska inklusionen var mycket låg vid demokratiseringens inledning. Även om det i föregående del (3.1) är tydligt att Francoregimen stegvis förlorade makten genom våldsamheterna, så indikerar inte detta på någon ökad politisk konkurrens eller politisk inklusion. Därav utifrån Robert Dahls terminologi kan man klassificera Spanien som en sluten hegemoni vid demokratiseringens inledning.
3.2.1. Den politiska eliten och oppositionen
Ett av Robert Dahls främsta antaganden gällande demokrati är att regeringen och civilsamhället är politiskt jämbördiga, i den mening att regeringen ska vara lyhörd gentemot civilsamhällets preferenser. Då antalet personer med tillgång till den politiska makten kan variera bland olika regimer, är detta en viktig aspekt att ha i beaktande i Spaniens demokratiseringsprocess (Dahl 1971: 1 - 4). I Spaniens fall framkommer det mycket tydligt att de mest betydelsefulla gestalterna under demokratiseringsprocessen var Juan Carlos och Adolfo Suárez, där framförallt Suárez beskrivs som den främsta
personen till att övergången blev fredlig. Två dagar efter Francos död, den 22 november 1975, kröntes Juan Carlos till konung. Francisco Franco hade förhoppningen att diktaturen skulle fortsätta genom Juan Carlos och han beordrade i sitt testamente alla spanjorer att stötta den nya kungen. Juan Carlos hävdade däremot i sitt kröningstal att han skulle vara kung åt alla spanjorer, vilket gjorde många konfunderade. Denna förvirring baserades på det långa förtryck man hade fått erfara under fyra decennier. Det många inte visste var att Carlos bakom kulisserna, genom hemliga möten med utländska statschefer och oppositionella politiker, hade börjat förbereda landets
omvandling till demokrati. Många av de politiker som deltog i dessa möten blev även senare ministrar för det nya Spanien (Encarnación 2001/2002: 38, Gustafsson 2009: 614 - 620, Vincent 2008: 202).
Inledningen av demokratiseringsprocessen var mycket kritiskt och risken för statskupp var överhängande. Därför var det av betydelse för Juan Carlos att agera strategisk. Ett av hans viktigaste drag var att stärka sin position bland landets militärbefälhavare, där han strävade efter att lära känna de viktigaste
personerna för att på så vis bygga upp en ömsesidig respekt. Ett annat drag var att behålla Francoregimens premiärminister Carlos Arias Navarro, för att på så vis ha Francoanhängarna på sin sida. Ytterligare ett drag av Carlos var att senare ersätta Carlos Arias Navarro med Adolfo Suárez. Suárez hade varit delaktig inom Francoregimen som byråkrat, men inte i övergreppen mot befolkningen. Detta var en förutsättning för att han skulle bli accepterad utav vänstern och för att kunna förändra den sittande Francoregimen (Encarnación 2014: 53, Gustafsson 2009: 620 - 622, Ross et al. 2008: 7).
Även storleken och möjligheterna till en opposition kan variera bland regimer, vilket i sin tur går under dimensionen politisk konkurrens. Den politiska konkurrensen handlar om att den politiska eliten ska kunna
konkurrera om väljarnas röster, enligt Dahl. För att detta ska vara möjligt är det viktigt att undersöka hur den politiska oppositionen såg ut i landet under demokratiseringen (Dahl 1971: 4). Francisco Franco ville inte att landet skulle vara polariserat och tvingade därför alla existerande partier att bli ett gemensamt parti under det invecklade namnet Falange Española
Tradicionalista y de las juntas de Offensiva Nacional - Sindicalista. Partiets
förkortning var Movimiento Nacional (eller enbart Movimiento) och Franco var partiledaren (Lindqvist 1991: 279 - 280, Radcliff 2017: 201). Trots det lyckades två oppositionspartier, det kommunistiska partiet PCE och det socialistiska partiet PSOE, överleva diktaturen (Encarnación 2001/2002: 42). Likt Juan Carlos hade även Adolfo Suárez hemliga möten med oppositionen. Detta då Francos förbud mot politiska partier även gällde en kort tid efter hans död. Det första mötet var med Kristdemokraterna, som etablerades strax efter Francos död, sedan med den katalanska nationalistledaren Jordi Pujol,
Suárez sätt att övertyga oppositionen om hans demokratiseringsplaner, var att införa en amnestilag. Den innebar att de politiska fångarna till Franco blev frigivna, polisens trakasserier av vänsterfalangen stoppades samt många av de som befann sig i exil kunde återvända till Spanien. Trots det var Suárez mycket hänsynsfull mot Francoregimen, vilket var en viktig ingrediens för framgången till demokrati. Detta gjorde att omvandlingen från diktatur till demokrati legitimerades under Francos lagar (Encarnación 2014: 52 - 53, Gustafsson 2009: 620 - 625, Vincent 2008: 211).
En central del att belysa gällande den politiska eliten är den så kallade ”pakten att glömma” (el pacto del olvido). Denna pakt är väldigt unik då den varken formaliserades eller diskuterades offentligt, utan den kan snarare beskrivas som en informell institution byggd på normer och ett reglerat politiskt beteende. Huvudsyftet med denna pakt var framförallt att specifika historiska händelser inte skulle förhindra transitionen. Ett sådant exempel, som dessutom var väldigt kontroversiellt, var att inte bestraffa de som gjort sig skyldiga för politiska brott. Man exkluderade inte heller de personer som var relaterade till Francoregimen ur politiken, utan de hade fortfarande möjlighet att bilda oppositionspartier (Encarnación 2014: 28 - 55). Ett exempel är högerpartiet Alianza Populars Manuel Fraga, som inte fick bli regeringschef men han exkluderades inte heller från den politiska sfären. Flertalet utländska korrespondenter hade förmodat att Juan Carlos skulle välja Manuel Fraga till regeringschef och inte Adolfo Suárez. Dock hade vänstern troligtvis blivit mycket upprörda om Fraga blivit tilldelad den posten, med tanke på att han satt som vice premiärminister och
inrikesminister i Francos regim. Viktigt att betona var att Manuel Fraga var den enda inom Francoregimen som var medveten om att Spanien behövde
demokratiseras. Han var även medveten om att han troligtvis inte hade blivit accepterad av vänstern och bildade därför istället det demokratiska
högerpartiet Alianza Popular och deltog i valet 1977 (Gustafsson 2009: 624).
Däremot var det nära att demokratiseringen hade stoppats den 23 februari 1981 genom en statskupp. Då det inträffade en del förändringar inom den politiska eliten vid denna tidpunkt, är det av betydelse att klarlägga dess påverkan på landets demokratisering. Den 23 februari 1981 kan beskrivas som dagen då den spanska demokratin avgjordes. Tiden efter omröstningen av den nya demokratiska konstitutionen var mycket kaosartad både politiskt och i det civila samhället. Både Juan Carlos och Adolfo Suárez krafter att driva denna process började mer och mer ebba ut, vilket fick
vänsteraktivisterna att förlora tålamodet. De ville att förändringen skulle ske snabbare. Suárez utsåg sin partikamrat Leopoldo Calvo - Sotelo till sin efterträdare och den 23 februari 1981 skulle Calvo - Sotelo röstas igenom i kongressen som ny regeringschef. Detta möte avbröts av polisstyrkan
Guardia Civil med överstelöjtnant Antonio Tejero Molina i spetsen. När Juan Carlos blev informerad om kuppförsöket kontaktade han alla befälhavare i landets militärområden. Han kritiserade kuppen och efterfrågade deras stöd. Till en början fick han enbart stöd från tre av landets nio generaler. Denna tveksamhet grundade sig i att det rådde konflikter generalerna emellan. Juan Carlos och demokraternas största motståndare var befälhavaren i Valencia, pansargeneralen Milans del Bosch och general Alfonso Armada Comyn. Dessa hade planerat statskuppen med överstelöjtnant Tejero och general Armada var tänkt att tillträda som diktator. För att slutligen få ett stopp på detta håller Juan Carlos, klockan 01.15 den 24 februari, ett tal till nationen.
sker allting mycket snabbt. General Milans del Bosch kallar tillbaka sina trupper, Armada erkänner sig besegrad och kort därefter ger överste Tejero upp (Gustafsson 2009: 636 - 642, Ross et al. 2008: 9).
Den viktigaste aspekten att betona gällande denna händelse är utfallet. Demokratin blev inte förhindrad eller försvagad utan snarare stärkt. Efter statskuppen paraderade en stor folkmassa ner för Madrids gator för att visa sitt stöd för demokratin och det nya Spanien som börjar växa fram. De oroligheter och spänningar som varit i landet tinades och att stabilisera demokratin var prio ett bland landets politiker. Juan Carlos blev en mycket respekterad figur i hela den spansktalande världen för sin insats mot statskuppsförsöket (Gustafsson 2009: 642, Radcliff 2017: 263 - 264).
Sammanfattningsvis har denna del fokuserat på den politiska eliten och politiska oppositionen. Den politiska eliten var mycket liten och den politiska oppositionen utvidgades bakom kulisserna. Detta ligger i linje med Robert Dahls resonemang som menar att en liten politisk elit förväntas kunna genomföra transitionen stabilast, samt att en expandering av den politiska oppositionen visar på en tilltagande politisk konkurrens då fler kan konkurrera om den politiska makten.
3.2.2. Väljarnas stöttning/röster, offentliga ämbeten och röstberättigade
Enligt Robert Dahl kan fria och rättvisa val kategoriseras under både politisk konkurrens och politisk inklusion. Den politiska eliten får konkurrera om väljarnas stöttning och röster, medan det civila samhället får chansen att uttrycka sin åsikter genom att rösta på parti eller förslag. Vidare menar Dahl att ju fler personer som är röstberättigade desto mer inkluderande är regimen (Dahl 1971: 4). Under perioden 1975 - 1982 genomförde Spanien fem olika typer av folkomröstningar/val. Dessa är av betydelse att klarlägga då de på olika sätt var betydelsefulla för demokratiseringen av landet. Den första folkomröstningen genomfördes den 15 december 1976. Vid denna tidpunkt hade Suárez presenterat ett reformpaket bestående av:
- Legalisering av politiska partier och oberoende fackföreningar. - Föreningsfrihet.
- Rätt till att strejka.
- Upplösning av Francos parlament och Organización Sindical España (en fackförening).
Dessa reformer skulle spanjorerna ta ställning till genom denna allmänna folkomröstning. Denna röstning godkändes med 94,1 procent av ett 80 procentigt valdeltagande (Encarnación 2014: 53 - 54). Den viktigaste faktorn att poängtera med denna folkomröstning var att det blev en bekräftelse för Adolfo Suárez och Juan Carlos att spanjorerna stöttade dem (Gustafsson 2009: 626).
I samband med att politiska partier blev legaliserade utlyste Suárez det första nationella valet efter Francos diktatur. Valet genomfördes den 15 juni 1977. I valet deltog sex partier; Kommunistpartiet PCE, Socialistpartiet PSOE, Suárez parti UCD, det nya frankist partiet AP, katalanska nationalistpartiet
CiU och baskiska nationalistpartiet PNV. Suárez vann med sitt UCD, se
resultat i figur 4.
Viktigt att betona gällande detta val är att Spanien var inne i en
organiserande period för att kunna skapa ett nytt demokratiskt land. Denna seger för UCD blev en bekräftelse för Suárez på att han hade fått förtroende att leda landet i denna ”konstituerande” period. Denna organiserande period avslutades med ytterligare ett val 1979, som Suárez även vann (Encarnación 2014: 53 - 55).
Den 6 december 1978 genomfördes en folkomröstning gällande den nya demokratiska konstitutionen. En stor majoritet godkände konstitutionen och den trädde i kraft direkt. Detta sägs vara tidpunkten då landet omvandlades till demokratiskt styre. De förändringar konstitutionen gav var att regionerna
Parti: % av rösterna: Antal platser: % av platser:
UCD 34,6 166 47,4 PSOE 29,4 118 33,7 PCE 9,3 20 5,7 AP/PP 8,8 16 4,6 CiU 2,8 11 3,1 PNV 1,7 8 2,3
fick ett omfattande självstyre, Spanien blev en blandning av en federation och enhetsstat, etc. Däremot är det viktigt att understryka att transitionen inte var helt fullgjord vid denna tidpunkt (Gustafsson 2009: 632 - 634, Miguel 1997: 276, Radcliff 2017: 260 - 261).
Ett betydande utfall, gällande konstitutionen från 1978, var att politiken delades upp i två block, med centern på ena sidan och socialisterna på den andra. Detta var en viktig förutsättning för att stabilisera politiken och att demokratiseringen skulle ske på ett fredligt sätt. Ytterligare en betydande beståndsdel för stabiliseringen av politiken var PSOE:s valseger 1982, med Felipe Gonzalez i spetsen. Denna seger blev en prövning för militärens acceptans av den nya makten. Det rådde stora oroligheter i landet under valnatten och det framkom även en månad senare att en ny grupp officerare hade planerat att genomföra en kupp under valdagen. PSOE:s partiledare Felipe Gonzalez var delaktig i oppositionen som var med i demokrati överläggningarna och var en mycket avgörande faktor till PSOE:s stora framgång. Han satt som landets statsminister ända fram till 1996, vilket stabiliserade politiken och demokratin ännu mer (Encarnación 2001/2002: 37, Gustafsson 2009: 644).
Genom dessa val ökar möjligheterna att bli invald till olika offentliga ämbeten, vilket är en aspekt som är värd att belysa. Denna möjlighet utvidgades än mer i samband med den nya konstitutionen från 1978. Under Francoregimen var makten mycket centraliserad, men genom att regionerna fick omfattande självstyre blev makten mer decentraliserad. För att kunna
upprätthålla detta blir de offentliga ämbetsmännen en mycket viktig del (Gustafsson 2009: 624 - 634)
Genom att ta mängden röstberättigade i beaktande kan man bilda sig en uppfattning om hur stor den politiska inklusionen var utifrån Dahls
resonemang. Enligt en artikel från den spanska tidningen El País (1978) var alla kvinnor och män fyllda 22 röstberättigade i val/folkomröstningarna 1976, 1977 och 1978. Då denna fakta är hämtad från en nyhetsartikel, kan det finnas en risk att den inte är fullständigt korrekt. Däremot i artikel 12 i konstitutionen från 1978 sänktes rösträttsåldern från 22 till 18 år (La Moncloa). Praktiskt taget innebar detta att den politiska inklusionen var mycket hög, då i princip alla vuxna människor i Spanien fick rösta. Avslutningsvis, en viktig aspekt att betona är att genom allmänna folkomröstningar och val kan man se hur de institutioner som Dahl presenterar i sin polyarkimodell börjar att gradvis uppkomma (se figur 1 i kapitel 2).
Sammanfattningsvis förändrades möjligheterna markant för den politiska eliten att konkurrera om väljarnas stöttning och röster, och i samband med detta utvidgades även möjligheterna att bli invald till ett offentligt ämbete. Den allmänna rösträtten blev ett faktum vid ett tidigt stadium av
demokratiseringsprocessen. Denna information ligger i linje med Robert Dahls resonemang som menar att val och allmän rösträtt kan kategoriseras in under både politisk konkurrens och politisk inklusion.
3.2.3. Yttrandefrihet, föreningsfrihet och alternativa informationskällor
Yttrandefrihet (rätten att få uttrycka sina åsikter), föreningsfrihet (rätten att oberoende från staten bilda organisationer och föreningar) och tillgång till alternativa informationskällor (rätten att kunna söka alternativa
informationskällor som finns och är skyddade av lagen) är tre viktiga grundelement i en polyarki enligt Dahl. Dessa tre områden kan i sin tur kategoriseras in under politisk inklusion, då det ger befolkningen möjligheter att påverka den politiska makten (Dahl 1971: 3 - 4). Under Francodiktaturen ville spanjorerna ha demokrati och mer frihet, men inget gjordes för att möjliggöra detta. Spanien var ett isolerat land och majoriteten av
befolkningen hade aldrig rest någonstans, de talade inte ett främmande språk, och de hade aldrig läst en tidning eller en bok från ett annat land. Man
jämförde sig inte med andra länder och dess medborgare, utan det enda jämförbara var ens föräldrar och deras liv (Lindqvist 1991: 289). Vid demokratiseringens inledning däremot debatterades det flitigt i pressen, något som spanjorerna inte haft möjlighet till under Francoregimen. De som ville driva på demokratiseringen vände sig till tidningen El País, en
socialdemokratisk tidning som grundades 1976. De opinionsbildande texter som denna tidning levererade var gränsfall för vad som var tillåtet och de förmanade regeringen att arbeta snabbare framåt. Intervú och Cambio 16 var ytterligare två dagstidningar som var betydande för opinionsbildningen. Debatten i pressen var mer samlad och sansad, än vad den var ute på gatan där stora protester hade brutit ut (Gustafsson 2009: 624). Det faktum att medierna kunde bedriva en debatt gällande demokratiseringen indikerar att möjligheten till fler alternativa informationskällor uppkom, samt att man
Som nämnt i del 3.2.1. innehöll Suárez reformpaket bland annat
föreningsfrihet. Det finns framförallt två exempel som indikerar en ökad föreningsfrihet, nämligen legalisering av politiska partier och
fackföreningsrörelserna. Efter den allmänna folkomröstningen 1976 blev de politiska partierna stegvis legaliserade. Exempelvis Suárez själv bildade partiet UCD (Unión de Centro Democrático) bestående av socialdemokrater, kristdemokrater och centern (Miguel 1997: 12). Den största utmaningen för föreningsfriheten blev legaliseringen av det kommunistiska partiet PCE. Under Francodiktaturen sågs framförallt kommunisterna som den största fienden, vilket var noterbart även efter Francos död. Både Juan Carlos och Adolfo Suárez insåg att legalisering av kommunistpartiet var nödvändigt för att få en fungerande demokrati. Det kommunistiska partiet PCE var det sista partiet som legaliserades. Därefter kunde Suárez utlysa det första valet på 41 år (Gustafsson 2009: 628, Ross et al. 2008: 8). Detta innebar att de sex konkurrerande partierna kunde organisera sig för att konkurrera om den politiska makten, vilket är en väsentlig del gällande föreningsfriheten.
Fackföreningar är det andra exemplet som indikerar en ökad föreningsfrihet. Den främsta förbindelsen mellan stat och arbete under Francodiktaturen var den så kallade Organización Sindical Española (OSE). Denna organisation var en korporativ organisation av staten. Den var även enhetlig och
obligatorisk för alla producenter och arbetare. Däremot när föreningsfriheten