Spaniens väg tillbaka mot demokrati
En fallstudie om Spaniens demokratiseringsprocess
Abstract
This is a study on Spain´s path from dictatorship towards democracy in the period of 1975 to 1982. The examination is based on Robert Dahl´s theory of democratization, fundamentally describing three alternate paths, moving a society from one of the states closed hegemony, inclusive hegemony or competitive oligarchy into the state polyarchy. According to Dahl, polyarchy is the closest ideal of a democracy. Dahl´s transformation paths are based on two dimensions: political competition and political inclusiveness. Prior to 1975, Spain was a closed hegemony and transformation could have gone directly to polyarchy or by way of either inclusive hegemony or competitive oligarchy. The results obtained in this study demonstrates that political competition and political inclusiveness developed in parallel in Spain, which was the prerequisite for the rapid transition. Most crucial was that the
elections and the referendums occurred within a very short period of time.
According to Dahl, elections can be categorized as political competition as well as political inclusiveness. Therefore, it can be concluded that Spain followed the path moving directly from closed hegemony into polyarchy without moving via inclusive hegemony or competitive oligarchy.
Key words: Spain, democratization, polyarchy, political competition, political inclusiveness.
Innehållsförteckning
1. Inledning 1
1.1. Ämnesval och problemformulering 1
1.2. Syfte och frågeställning 3
1.3. Disposition 3
2. Tidigare forskning och teoretiskt ramverk 5
2.1. Teoretiskt ramverk - Robert Dahl 7
2.1.1. Robert Dahl - tre vägar mot polyarki 8
2.1.2. Operationalisering 13
2.2. Metod 16
2.3. Material 17
3. Bakgrund och analys 20
3.1. Diktaturens slutskede (1960 - 1975) 20
3.2. Analys - Spanien demokratiseringsprocess 22
3.2.1. Den politiska eliten och oppositionen 23
3.2.2. Väljarnas stöttning/röster, offentliga ämbeten och röstberättigade 28 3.2.3. Yttrandefrihet, föreningsfrihet och alternativa informationskällor 32
4. Slutdiskussion 35
4.1. Studiens slutsatser 35
4.2. Framtida forskning 38
Källförteckning 40
1. Inledning
1.1. Ämnesval och problemformulering
Den 17 juli 1936 utbröt en av de största tragedierna i spansk historia, det spanska inbördeskriget. Många har skildrat kriget som en strid mellan vänstern och högern, men denna kamp handlade om så mycket mer än det.
Spanien var ett polariserat land där de traditionella och konservativa
kämpade för det auktoritära styret, medan de liberala kämpade för individens frihet. Striderna handlade även om regionernas förhållande till
centralmakten, det vill säga om makten skulle vara central eller om regionerna skulle ha självstyre. Kriget var blodigt, brutalt, grymt och hänsynslöst. Civilbefolkningen blev huvudmålet för arméerna istället för soldaterna, vilket inte hade hänt i tidigare krig. Den 1 april 1939 var kriget slut, men detta blev startskottet för nästa grymma och hänsynslösa period i deras historia. 1900-talets längsta och mest förankrade diktatur med Francisco Franco i spetsen (Gustafsson 2009: 444 - 445, Encarnación 2001/2002: 35).
En av Francisco Francos främsta styrkor som ledare var att manipulera och manövrera sina anhängare för att på så vis bilda ett enat rike av enbart spanjorer, där alla talade samma språk och var underordnade en stark ledare.
Katalonien och Baskien blev särskilt utsatta för Francos kulturella förtryck, då de bland annat inte tilläts att tala sina språk (Lindqvist 1991: 279 - 281).
Motståndare till Franco dödades, fängslades eller drevs till landsflykt (Gustafsson 2009: 538). Så många dödsdomar som Franco har skrivit under har ingen spansk regent någonsin gjort (Lindqvist 1991: 280). Diktaturen
nådde sitt slut den 20 november 1975, då Franco dog och landets
demokratiseringsprocess inleddes. Den 6 december 1978 röstade Spanien igenom den nya konstitutionen, vilket sägs vara tidpunkten då landet blev demokratiskt (Gustafsson 2009: 634).
Den höga hastigheten i omvandlingen är något som starkt karakteriserar Spaniens demokratiseringsprocess. Detta är något man även på senare tid har understrukit extra när detta ämne har kommit på tal i exempelvis
nyhetsartiklar:
”Demokratiseringen i Spanien efter Francos död skedde med
explosionsartad hastighet - efter årtionden av politisk, ekonomisk och moralisk stagnation under fascistdiktaturen” (Andersson 2014).
”Två dagar efter generalens död utropades Juan Carlos till kung, men han kom att överraska. Han ställde sig bakom de krafter som verkade för en snabb demokratisering och en ny konstitution” (Höglund 2020).
Att lyckas med en demokratiseringsprocess är inte alltid en självklarhet, då det finns flera exempel på länder som har misslyckats helt. Med detta i åtanke, hur var Spaniens väg mot demokrati? Denna studie utgår från Robert Dahls demokratiseringsteori, som huvudsakligen handlar om tre möjliga vägar som en stat kan följa för att bli en konsoliderad demokrati. Vilken av dem följde Spanien? Med tanke på vad Francoregimen utsatt spanjorerna för under lång tid, vad var det egentligen för faktorer som under vägens gång möjliggjorde Spaniens snabba transition från diktatur till demokrati?
1.2. Syfte och frågeställning
Demokratisering av ett land kan ske på olika sätt där olika faktorer är avgörande. Syftet med denna studie är att få en djupare förståelse för Spaniens väg mot demokrati. Studien utgår ifrån Robert Dahls
demokratiseringsteori, som bygger på dimensionerna politisk konkurrens (möjligheter att konkurrera om den politiska makten) och politisk inklusion (möjligheter att inkludera befolkningens preferenser i politiken). Utifrån dessa dimensioner beskriver Dahl tre möjliga vägar som stater kan följa för att omvandlas till en så kallad polyarki (den ideala demokratin). Dessa vägar kommer vara utgångspunkt i studien och appliceras på Spanien för att undersöka vilken av dem de närmast följde.
Frågeställningen som undersökningen ämnar sig att besvara är följande:
* Vilken av Robert Dahls tre vägar följde Spanien utifrån perspektiven politisk konkurrens och politisk inklusion?
Utifrån analysen av denna frågeställning vill jag även undersöka ifall den kan ge förklaringar till den höga hastigheten i Spaniens transition.
1.3. Disposition
Som framkommit i inledningen kommer denna uppsats att handla om
Spaniens demokratiseringsprocess och arbetet är uppdelat i fyra olika delar. I det andra kapitlet kommer först en presentation av tidigare forskning inom ämnet demokratisering att ges. Därefter ges en redogörelse av Dahls teori som denna uppsats utgår ifrån, samt en genomgång av den metod och det material som använts för att uppnå undersökningens syfte och frågeställning.
Det tredje kapitlet i denna uppsats utgör analysen. Det avslutande fjärde kapitlet redogör för huruvida studiens syfte och frågeställning har uppfyllts, samt övriga generella slutsatser man kan dra av det resultat som framkommit i analysen.
2. Tidigare forskning och teoretiskt ramverk
Inom vetenskapsvärlden är demokratisering ett mycket brett ämne och det existerar många olika definitioner av begreppet. Däremot är definitionernas gemensamma ståndpunkt att vetenskapligt undersöka staters övergångar från en icke-demokratisk styrelseform till demokrati. En demokratiseringsprocess sägs bestå av tre faser:
Liberalisering -> Transition -> Konsolidering.
Med liberalisering menas att de civila fri- och rättigheterna tilltar samtidigt som det politiska förtrycket minskar i en icke - demokratisk regim (Ekman et al. 2014: 17 - 19). Liberaliseringen är en del som särskilt Guillermo O´Donnell och Philip C. Schmitter betonar i sin forskning. De menar att en demokratiseringsprocess består framförallt av två beståndsdelar:
liberalisering och demokratisering. Med liberalisering menar de en expansion av rättigheter såsom yttrandefrihet och föreningsfrihet, etc. Med
demokratisering syftar de på en expansion av den politiska sfären. Politikens omfattning expanderar på så sätt att nya grupper blir inkluderande i val, i andra politiska processer och samhällsområden som påverkar politiskt beslutsfattande (Karvonen 1997: 76 - 77).
Den andra fasen inom demokratisering är transitionen, vilket beskrivs som regimförändring, alltså övergången (rörelsen) mot demokrati (Ekman et al.
2014: 19). Framförallt Dankwart Rustows forskning belyser transitionen, där hans grundläggande fundering är hur demokratitanken kom till från första början. Utifrån detta genomförde han två fallstudier av Sverige och Turkiet
och skisserade en modell på en generell demokratiseringsrutt bestående av fyra faser:
1) Nationell enighet - det innebär att människor inom en blivande demokrati inte ska ha några tvivel om vilket politiskt samhälle de är del av.
2) Förberedande fas - består av en politisk kamp som är långvarig och ofullständig. Denna kamp är vanligtvis fokuserad kring den nya makten och kommer till uttryck på olika sätt i olika länder.
3) Bestämmande fas - med bestämmande menar Rustow val. När den nationella enigheten och förberedande fasen är ett faktum, gör eliten ett val att implementera demokratiska vanor i samhället.
4) Tillvänjnings fas - de demokratiska reglerna blir gradvis en vana i samhället (Rustow 1970).
Den sista fasen i demokratiseringsprocessen är konsolideringen. Även om transitionen och konsolideringen är två aspekter som till viss del överlappar varandra, så är det av betydelse att särskilja dem. Konsolideringsbegreppet är omstritt och har flertalet olika definitioner, men i grunden handlar
konsolideringen oftast om att de politiska spelregler som präglar en
demokrati får ett gradvis starkare fäste i samhället. Där tillhör Robert Dahls polyarkimodell en av de mest inflytelserika (Ekman et al. 2014: 22 - 28). När en stat har uppnått de sju institutionerna inom denna modell kan den
klassificeras som en konsoliderad demokrati (Dahl 1971: 3 - 8). Dessa institutioner presenteras i figur 1 i del 2.1.
Som framkommit tidigare utgår denna studie från Robert Dahls
demokratiseringsteori och hans polyarkimodell är en grundläggande del. Det är däremot av betydelse att betona att denna undersökning fokuserar främst på faserna liberalisering och transition, och inte på konsolideringen. Polyarki är slutmålet för Dahls demokratiseringsteori och denna studie granskar vägen dit och inte hur väl konsoliderad de sju institutionerna är i den spanska demokratin. Dahl bygger sin teori på två dimensioner; politisk konkurrens (möjligheten för den politiska eliten att konkurrera om den politiska makten) och politisk inklusion (möjligheten för att befolkningens preferenser ska tas i beaktande i politiken). Då syftet med denna studie är att få en djupare
förståelse för Spaniens väg mot demokrati, är det mest relevant att fokusera på liberalisering respektive transitionsfasen. Dessa faser har i sin tur starka samband med Dahls dimensioner. En ökad liberalisering ökar den politiska inklusionen. När rättigheter och friheter expanderar blir befolkningen mer inkluderade i politiken. När en transition genomförs ökar den politiska konkurrensen, vilket innebär att den politiska makten utvidgas. Detta anser jag gör denna teori mest lämpad för att uppnå undersökningens syfte.
2.1. Teoretiskt ramverk - Robert Dahl
En aspekt som inte alltid noteras i demokratiseringsstudier är att riktningen, det vill säga demokratiseringens rörelse mot slutmålet, kan vara av betydelse.
Speciellt Robert Dahl understryker att riktningen av den förändring som sker i en demokratiseringsprocess är beroende av vilken icke - demokratisk styrelseform som ska omvandlas (Denk & Silander 2007: 59). Denna studie studerar Spaniens väg mot demokrati, vilket med andra ord kan beskrivas som en studie av deras specifika riktning mot målet (demokrati). Det
väsentliga i Robert Dahls demokratiseringsteori är de tre vägarna en stat kan följa för att lyckas med demokratiseringen. Detta är i linje med studiens syfte.
Ytterligare en aspekt, som jag skulle vilja betona, är att denna teori är beskriven i boken Participation and Opposition från 1971, vilket sammanfaller med Spaniens demokratiseringsprocess. Detta innebär att denna teori är framtagen i samma tidsmässiga kontext som Spaniens demokratiseringsprocess genomfördes.
2.1.1. Robert Dahl - tre vägar mot polyarki
Riktningen i en demokratiseringsprocess kan med andra ord beskrivas som processen där diktatoriska samhällen gradvis förs in i ett demokratiskt styrelseskick. För att förstå vad processen rör sig mot är det av betydelse att definiera begreppet demokrati (Denk & Silander 2007: 17). Robert Dahl använder inte begreppet demokrati utan polyarki, vilket är den ideala typen av demokrati. Hans definition av polyarki består av sju instutioner (dessa är sammanställda i figur 1) och denna definition ger en förståelse för vad hans tre demokratiseringsvägar rör sig mot:
* Valda befattningshavare: Är valda personer som enligt konstitutionen ska leda över myndigheternas politiska beslut.
* Fria och opartiska val: Genom regelbundna och opartiska val ska befattningshavarna väljas och tvångsinslag ska vara mycket begränsat.
* Allmän rösträtt: I stort sett alla vuxna ska kunna rösta i valen av befattningshavare.
* Rätt att kandidera i val: I stort sett alla vuxna ska kunna aspirera till de offentligt valda befattningarna.
* Yttrandefrihet: Hela befolkningen ska kunna uttrycka sina åsikter om politik, negativt som positivt, utan att riskera bestraffning.
* Alternativa informationskällor: Hela befolkningen ska kunna söka alternativa informationskällor som är skyddade av lagen.
* Föreningsfrihet: Hela befolkningen ska på ett oberoende sätt kunna organisera sig i olika föreningar och organisationer, såsom intressegrupper och politiska partier.
För att ett samhälle ska ses som demokratiskt ska de sju institutionerna uppfyllas. Dahl betonar att demokratibegreppet inte bör användas i empiriska studier, då det alltid kommer råda en skillnad mellan demokrati som ideal och som styrelseskick. En polyarki grundar sig på två beståndsdelar:
medverkan (befolkningens möjligheter att få sin röst hörd, vilket Dahl beskriver som politisk inklusion) och tävlan eller konkurrens (möjligheterna att konkurrera om den politiska makten, vilket Dahl beskriver som politisk konkurrens). En polyarki kännetecknas av att alla medborgarna kan väljas in
* Valda befattningshavare * Yttrandefrihet
* Fria och opartiska val * Alternativa informationskällor
* Allmän rösträtt * Föreningsfrihet
* Rätt att kandidera i val
Figur 1: Dahls polyarkimodell
i de representativa organ som finns i ett samhälle, de politiska eliterna kan konkurrera om medborgarnas röster, samt att valen ska vara fria och rättvisa (Ekman et al. 2014: 22-23, Dahl 1971: 7 - 8).
Med detta som utgångspunkt menar Dahl att en demokratisering kan formas på tre olika sätt, där startpunkten är vid nedanstående samhällsskick:
- Slutna hegemonier: samhällena har en mycket låg grad av politisk konkurrens och inklusion, det vill säga att befolkningen har små möjligheter att medverka i politiken.
- Inkluderande hegemonier: samhällena har en hög grad av politisk inklusion men en låg grad av politisk konkurrens.
- Konkurrerande oligarkier: samhällen där det råder stora möjligheter till politisk konkurrens, dock bland en liten elit. Den politiska inklusionen i samhället är mycket låg (Dahl 1971: 5 - 8).
En fullbordad demokratisering är när någon av ovannämnda samhällsskick omvandlas till en polyarki. Det är viktigt att belysa att Dahls modell illustrerar även att en demokratiseringsprocess inte nödvändigtvis alltid lyckas, se figur 2. (Dahl 1971: 5-8).
!
Utifrån de två dimensionerna och de ovannämnda grundläggande
styrelseskicken presenterar Dahl tre möjliga vägar som stater kan följa i en demokratiseringsprocess. Det är dessa tre vägar som undersöks i denna studie:
1) Den politiska konkurrensen utvecklas före den politiska inklusionen.
När den slutna hegemonin ökar möjligheterna för politisk konkurrens omvandlas den till en konkurrerande oligarki, vilket med andra ord innebär att möjligheterna att konkurrera om den politiska makten tilltar. Därefter
Konkurrerande Oligarki
Polyarki
Inkluderande Hegemoni Sluten
Hegemoni
Grad av politisk inklusion Grad av
politisk konkurrens
1
2 3
Figur 2: Robert Dahls teori om vägar mot polyarki.
omvandlas den konkurrerande oligarkin till en polyarki genom ökad politisk inklusion, vilket innebär att fler personer får möjlighet att påverka den politiska makten.
2) Den politiska inklusion utvecklas före den politiska konkurrensen.
Denna väg kan beskrivas som en motsats till den första vägen. Den inleds med att en sluten hegemoni inkluderar fler människors preferenser i politiken och omvandlas då till en inkluderande hegemoni. Därefter omvandlas de till en polyarki då möjligheterna för politisk konkurrens ökar.
3) En genväg mellan väg 1 och väg 2
En sluten hegemoni omvandlas plötsligt till en polyarki genom att hastigt bevilja allmän rösträtt och rätt till politisk konkurrens (Dahl 1971: 34). Det innebär att politisk konkurrens och politisk inklusion utvecklas parallellt i samhället (Dahl 1971: 34).
Utav dessa tre vägar menar Dahl att det är framförallt den första vägen som förväntas genomföra transitionen stabilast. Konkurrerande politik är en slags kultur som består av en uppsättning regler och praktiker. Detta utvecklas först och främst bland en liten elit. Inom denna elit sker också den svåra övergången från ett icke-partisystem till ett konkurrerande partisystem. Olika band som vänskap, familj, intresse, klass och ideologi hos eliten kan
underlätta övergången. Samhällsskikten under eliten inkluderas i politiken vid ett senare tillfälle, vilket underlättar för eliten att socialisera in
befolkningen i de normer som en konkurrerande partisystem innebär. På så vis byggs det upp en tolerans mellan samhällsskikten, vilket skapar ett ömsesidigt accepterande samhälle (Dahl 1971: 36).
De två andra vägarna är något mer riskabla, i den mening att fler personer inkluderas i början av processen. Att ta flera personers preferenser i
beaktande kan frambringa svårigheter att finna en gemensam grund som är nödvändig för transformationen till polyarki. Det problematiska med den andra vägen är att om man inkluderar befolkningens preferenser innan ett konkurrerande politisk system är utvecklat, så kan det vara tidskrävande och komplicerat att bygga upp ett samhällssystem som är accepterat av alla parter. Den tredje vägen kortar ner tiden som är nödvändig för att socialisera in befolkningen i nya normer som är väsentliga för ett ömsesidigt accepterat samhällssystem (Dahl 1971: 36 - 38).
2.1.2. Operationalisering
Med operationalisering menar man den process då man omvandlar ett
abstrakt begrepp till något konkret och mätbart. I andra termer innebär det att man tilldelar den teoretiska definitionen operationella indikatorer. Denna process möjliggör för studien att uppnå god validitet, det vill säga att man mäter det man påstår att man mäter (Esaiasson et al. 2017: 56). I denna studie är det nödvändigt att operationalisera dimensionerna politisk
konkurrens och politisk inklusion, då dessa är väsentliga delar i Robert Dahls vägar mot polyarki.
Grundtanken i denna operationalisering är att den kommer baseras på Robert Dahls polyarkimodell. Som framkom tidigare handlar politisk konkurrens i grund botten om möjligheterna till att konkurrera om makten, medan politisk
inklusion handlar om hur många som har möjlighet att påverka den politiska makten. Utifrån detta kategoriserar jag in Dahls olika institutioner i
polyarkimodellen på följande sätt:
Baserat på denna information utformas fem olika frågor angående politisk konkurrens och politisk inklusion, vilka analysarbetet kommer att utgå ifrån, för att i slutändan visa vilken väg som Spanien följde närmast i sin
demokratisering, se figur 3.
!
Fråga a) och b) fokuserar framförallt på den politiska makten. Fråga a) strävar efter att ge en uppfattning om vilka som var den politiska eliten och
Politisk konkurrens: Politisk inklusion:
* Valda befattningshavare * Allmän rösträtt
* Fria och opartiska val * Yttrandefrihet
* Rätt att kandidera i val * Föreningsfrihet
* Tillgång till alternativa informationskällor
Figur 3 Operationalisering av Dahls två dimensioner
Politisk konkurrens:
Huvudfokus är den politiska makten.
a) Hur såg den politiska eliten ut? Hur såg den politiska oppositionen ut?
b) Hur förändrades möjligheterna att konkurrera om väljarnas stöttning och röster, samt att bli invald till offentliga ämbeten?
Politisk inklusion:
Huvudfokus är det civila samhället.
c) Vilka var röstberättigade i valen?
d) Hur förändrades möjligheterna för yttrandefrihet och föreningsfrihet? Något exempel?
e) Hur förändrades möjligheterna till att finna alternativa informationskällor? Något exempel?
oppositionen från demokratiseringens inledning och framåt. Med fråga b) är grundtanken att få en föreställning om hur den politiska makten utvidgas och blir tillgänglig för fler i samhället. Robert Dahl menar i sin teori att
regeringen och befolkningen i ett polyarkiskt land är politiskt jämlika (Dahl 1971: 3). Väljarnas stöttning kan exempelvis ske genom allmänna
folkomröstningar om ett särskilt ämne, men väljarnas stöttning kan även gälla val till offentliga ämbeten.
Den grundläggande tanken med fråga c), d) och e) är att få en uppfattning huruvida civilsamhället kunde påverka den politiska makten. Det i sin tur kan ge en föreställning om den politiska inklusionen ökar eller inte. Fråga c) visar hur många i samhället som hade möjlighet att påverka genom att vara röstberättigade. Med frågorna d) och e), angående yttrandefrihet,
föreningsfrihet och alternativa informationskällor, undersöker jag
möjligheten till en offentlig diskussion. Dock vill jag understryka att dessa tre institutioner är väldigt breda och givet denna uppsats storlek är det omöjligt att exemplifiera dessa på flera sätt. Därför kommer enbart ett exempel att ges för att på så vis få en övergripande indikation på hur dessa utvecklades i Spaniens demokratiseringsprocess.
I analysarbetet är tanken att med dessa frågor bilda sig en uppfattning huruvida den politiska konkurrensen ökar före den politiska inklusionen, eller tvärtom, eller om de utvecklas jämsides med varandra. Detta visar i sin tur vilken av Robert Dahls tre vägar Spanien följde närmast.
2.2. Metod
För att uppnå studiens syfte och frågeställning är en kvalitativ fallstudie mest lämplig att tillämpa. Kvalitativa metoder kan bestå av flertalet varianter såsom ostrukturerade intervjuer till textanalyser. Deras gemensamma
nämnare är dock att man inte räknar, det vill säga att den data man samlar in är icke-numerisk (Djurfeldt et al. 2018: 19).
En person som genomgående haft en betydande roll för fall- och kvalitativ forskning är Robert Yin. Han beskriver en fallstudie som en empirisk metod där man djupare undersöker en aspekt av ett fenomen och inom dess verkliga kontext. Detta är särskilt intressant när gränsdragningen mellan fenomen och kontext inte är helt uppenbar (Yin 2018: 15). Alexander L. George och Andrew Bennets beskrivning av en fallstudie liknar också Robert Yins.
George och Bennet (2005: 5) beskriver en fallstudie som antingen en noggrann undersökning av en specifik aspekt av en historisk händelse, eller studier där man testar historiska förklaringar på händelser som senare kan generaliseras till andra fall.
Vidare menar Robert Yin att det är viktigt att vara medveten om metodens brister och styrkor. Denna studie undersöker en specifik aspekt av en historisk händelse, vilket medför att resultatet kommer bli svårt att
generalisera. Detta är något som både Yin, Bennet och George betonar. Med generalisera menas alltså att det kan vara svårt att dra allmänna slutsatser som man sen kan applicera på andra fall (George & Bennet 2005: 25, Yin
är att det kan baseras på flera olika beviskällor, som exempelvis olika dokument, artefakter, intervjuer, direkta observationer, etc. En fallstudie brukar ofta tendera till att överlappa en traditionell historisk studie.
Traditionella historiska studier grundar sig antingen på direkta observationer av historiska händelser eller intervjuer av de personer som var involverade i denna historiska händelse. Fallstudier och historiska studier studerar i
grunden samma sak, men det faktum att fallstudier kan baseras på flera olika beviskällor är en unik styrka de innehar som forskningsdesign (Yin 2018:
13).
Den främsta anledningen till att jag valt Spanien till denna fallstudie är för att deras demokratiseringsprocess lyckades och är känd för sin höga hastighet. I modern tid finns det flertalet demokratiseringsprocesser som inte lyckats alls, exempelvis den arabiska våren. Jag är därför intresserad av att undersöka vilken väg Spanien valde för att lyckas och varför det gick så fort. I denna studie utgör Robert Dahls teori ett hjälpmedel för att förstå Spaniens demokratisering.
2.3. Material
För att denna studie ska bli så trovärdig som möjligt är det viktigt att sträva efter att uppnå hög validitet och reliabilitet i det insamlade materialet.
Validitet handlar om undersökningens relevans, det vill säga, ifall man mäter det man påstår att man mäter, medan reliabilitet handlar om undersökningens tillförlitlighet (Esaiasson et al. 2017: 58 - 64). En viktig del i
materialinsamlingen är den klassiska källkritiks regeln Ädel-OST. Ädel- OST består av fyra delar och innebär kortfattat:
- Äkthet: handlar om ifall källan är äkta eller falskt. Är den vad den påstår sig att vara?
- Oberoende: är källan beroende av andra källor eller är den självständig?
- Samtidighet: hur lång tid har det gått mellan händelsen och källans nedtecknande? Ju längre tid som gått desto större är risken att källan ej är helt korrekt.
- Tendens: är källan vinklad på något sätt? En viktig tumregel är att ju fler oberoende källor som utger samma sak, desto trovärdigare blir
informationen (Esaiason et al. 2017: 288 - 296).
Med detta i åtanke använder jag mig av vetenskapliga böcker och artiklari analysarbetet, det vill säga forskningsresultat från andra forskare. Det är viktigt att betona dess vetenskapliga karaktär då artiklar och böcker av detta slag stärker undersökningens validitet och reliabilitet. Det är möjligt att finna mycket information gällande detta ämne i exempelvis nyhetsartiklar.
Däremot kan de ofta tendera till att vara vinklade, vilket kan få undersökningens reliabilitet att brista. Vid insamlandet av materialet använder jag mig av sökmotorer som exempelvis Google Scholar och OneSearch för att på så vis säkerställa dess vetenskapliga karaktär.
Utifrån Ädel-OST regeln har framförallt samtidighets-kriteriet varit svår att uppfylla helt, det vill säga att de flesta källorna jag använder mig av är inte tidsmässigt nära Spaniens demokratiseringsprocess. Därför har jag valt att, utöver äkthet- och oberoende kriterierna, lägga mer tyngd i tendens-kriteriet,
det vill säga att ju fler oberoende källor som utger samma information desto trovärdigare blir informationen.
3. Bakgrund och analys
Detta kapitel kommer delas upp i två delar. Först beskrivs en sammanfattning av situationen i Spanien vid slutet av diktaturen. Huvudpoängen med detta är att skapa en förståelse för i vilken kontext Spanien befann sig vid
inledningen av demokratiseringsprocessen. I den andra delen genomförs analysen som grundar sig på de frågor som presenterades i
operationaliseringen i kapitel 2. Dessa kommer delas upp i tre analysdelar:
den politiska eliten och oppositionen - väljarnas stöttning/röster, offentliga ämbeten och röstberättigande - yttrandefrihet, föreningsfrihet och alternativa informationskällor.
3.1. Diktaturens slutskede (1960 - 1975)
Francisco Francos diktatoriska styre var hårt, grymt och hänsynslöst. Han har beskrivits som en mycket känslokall människa. Under hans tid vid makten hade Spanien omvandlats till ett U-land, men under 1960 - talet förändrades detta. Moderniseringen av landet inleddes, välståndet i landet tilltog och Spanien omvandlades från ett U-land till det nionde största industrilandet i världen. Denna period beskrivs som ”el año del desarrollo” (utvecklingens år) (Lindqvist 1991: 281 - 283). Däremot innehöll slutskedet av Francos diktatoriska styre flertalet problem. År 1970 var Franco 78 år och flera undrade vem som skulle föra vidare det system som Franco hade skapat.
Franco själv hade utsett Juan Carlos till den nya blivande statschefen (Miguel 1997: 268).
Vid denna tidpunkt började väpnade grupper att visa sig och motsätta sig den sittande regimen. Revolutionära vänsterextremister formade ”stadsgerillor”, som utförde flertalet attentat mot regimens företrädare. Flera direktörer kidnappades då man även såg finansvärlden som en stor fiende. Utöver dessa vänsterextremister arbetade även underjordiska organisationer i Baskien, Katalonien, Galicien och på Kanarieöarna för mer frihet från centralmakten.
Speciellt den baskiska separatiströrelsen ETA gjorde starka avtryck. Ett av deras mest uppmärksammade terrordåd genomfördes den 20 december 1973.
I detta våldsdåd dödades Francoregimens premiärminister Luis Carrero Blanco. Franco hade planerat att Blanco skulle föra diktaturen vidare, men detta attentat förstörde hans plan (Gustafsson 2009: 607). Blanco ersattes av Carlos Arias Navarro, som till en början gav förslaget att tillåta politiska organisationer och i början av hans mandatperiod var det stor yttrandefrihet.
Detta stoppades däremot av de högerexterma Franco anhängarna (Miguel 1997: 268).
Ett undantagstillstånd utlystes i landet, vilket gav säkerhetspolisen ökade befogenheter. Militär och polis patrullerade överallt, men våldsamheterna i landet fortsatte. Elva motståndsmän blev arresterade och dömda till döden.
Fem av dessa avrättades i September 1975, vilket fick omvärlden att reagera starkt. Detta medförde att den 82-årige Franco gjorde sitt sista officiella framträdande, 2 oktober 1975, där han beskyllde kommunisterna för oroligheterna och förkunnade att Spanien skulle klara sig utan omvärlden.
Ungefär en månad efter framträdandet, den 20 november 1975, dör Francisco Franco. Miljoner spanjorer gick förbi hans kropp för att hedra hans minne eller granska att han verkligen var död (Gustafsson 2009: 608 - 611).
3.2. Analys - Spanien demokratiseringsprocess
Analysdelen kommer fokusera på tidsspannet 1975 - 1982, det vill säga efter Francisco Francos död fram till PSOE:s valseger. Som nämnts i kapitel 2 bygger Robert Dahl sin teori på två dimensioner, politisk konkurrens och politisk inklusion och de tre grundläggande samhällskicken är
utgångspunkterna i hans teori om demokratisering.
Under Francisco Francos tid vid makten tilläts ingen opposition och det enda tillåtna partiet var Movimiento Nacional. Partiet fick på mycket kort tid över en miljon medlemmar. Franco själv valde personligen ut de medlemmar som skulle sitta i las Cortes (Spaniens riksdag) (Lindqvist 1991: 279 - 280). Detta visar på att Francos makt var total och utifrån Dahls terminologi kan det ses som att den politiska konkurrensen var mycket låg. Den regim som Franco skapade var väldigt centrerad kring honom och hans personliga makt var en av nyckelfunktionerna för regimen (Ross et al. 2008: 3). Den absoluta makten som Franco innehade samt att en opposition inte var tillåten, påvisar även att den politiska inklusionen var mycket låg vid demokratiseringens inledning. Även om det i föregående del (3.1) är tydligt att Francoregimen stegvis förlorade makten genom våldsamheterna, så indikerar inte detta på någon ökad politisk konkurrens eller politisk inklusion. Därav utifrån Robert Dahls terminologi kan man klassificera Spanien som en sluten hegemoni vid demokratiseringens inledning.
3.2.1. Den politiska eliten och oppositionen
Ett av Robert Dahls främsta antaganden gällande demokrati är att regeringen och civilsamhället är politiskt jämbördiga, i den mening att regeringen ska vara lyhörd gentemot civilsamhällets preferenser. Då antalet personer med tillgång till den politiska makten kan variera bland olika regimer, är detta en viktig aspekt att ha i beaktande i Spaniens demokratiseringsprocess (Dahl 1971: 1 - 4). I Spaniens fall framkommer det mycket tydligt att de mest betydelsefulla gestalterna under demokratiseringsprocessen var Juan Carlos och Adolfo Suárez, där framförallt Suárez beskrivs som den främsta
personen till att övergången blev fredlig. Två dagar efter Francos död, den 22 november 1975, kröntes Juan Carlos till konung. Francisco Franco hade förhoppningen att diktaturen skulle fortsätta genom Juan Carlos och han beordrade i sitt testamente alla spanjorer att stötta den nya kungen. Juan Carlos hävdade däremot i sitt kröningstal att han skulle vara kung åt alla spanjorer, vilket gjorde många konfunderade. Denna förvirring baserades på det långa förtryck man hade fått erfara under fyra decennier. Det många inte visste var att Carlos bakom kulisserna, genom hemliga möten med utländska statschefer och oppositionella politiker, hade börjat förbereda landets
omvandling till demokrati. Många av de politiker som deltog i dessa möten blev även senare ministrar för det nya Spanien (Encarnación 2001/2002: 38, Gustafsson 2009: 614 - 620, Vincent 2008: 202).
Inledningen av demokratiseringsprocessen var mycket kritiskt och risken för statskupp var överhängande. Därför var det av betydelse för Juan Carlos att agera strategisk. Ett av hans viktigaste drag var att stärka sin position bland landets militärbefälhavare, där han strävade efter att lära känna de viktigaste
personerna för att på så vis bygga upp en ömsesidig respekt. Ett annat drag var att behålla Francoregimens premiärminister Carlos Arias Navarro, för att på så vis ha Francoanhängarna på sin sida. Ytterligare ett drag av Carlos var att senare ersätta Carlos Arias Navarro med Adolfo Suárez. Suárez hade varit delaktig inom Francoregimen som byråkrat, men inte i övergreppen mot befolkningen. Detta var en förutsättning för att han skulle bli accepterad utav vänstern och för att kunna förändra den sittande Francoregimen (Encarnación 2014: 53, Gustafsson 2009: 620 - 622, Ross et al. 2008: 7).
Även storleken och möjligheterna till en opposition kan variera bland regimer, vilket i sin tur går under dimensionen politisk konkurrens. Den politiska konkurrensen handlar om att den politiska eliten ska kunna
konkurrera om väljarnas röster, enligt Dahl. För att detta ska vara möjligt är det viktigt att undersöka hur den politiska oppositionen såg ut i landet under demokratiseringen (Dahl 1971: 4). Francisco Franco ville inte att landet skulle vara polariserat och tvingade därför alla existerande partier att bli ett gemensamt parti under det invecklade namnet Falange Española
Tradicionalista y de las juntas de Offensiva Nacional - Sindicalista. Partiets förkortning var Movimiento Nacional (eller enbart Movimiento) och Franco var partiledaren (Lindqvist 1991: 279 - 280, Radcliff 2017: 201). Trots det lyckades två oppositionspartier, det kommunistiska partiet PCE och det socialistiska partiet PSOE, överleva diktaturen (Encarnación 2001/2002: 42).
Likt Juan Carlos hade även Adolfo Suárez hemliga möten med oppositionen.
Detta då Francos förbud mot politiska partier även gällde en kort tid efter hans död. Det första mötet var med Kristdemokraterna, som etablerades strax efter Francos död, sedan med den katalanska nationalistledaren Jordi Pujol,
Suárez sätt att övertyga oppositionen om hans demokratiseringsplaner, var att införa en amnestilag. Den innebar att de politiska fångarna till Franco blev frigivna, polisens trakasserier av vänsterfalangen stoppades samt många av de som befann sig i exil kunde återvända till Spanien. Trots det var Suárez mycket hänsynsfull mot Francoregimen, vilket var en viktig ingrediens för framgången till demokrati. Detta gjorde att omvandlingen från diktatur till demokrati legitimerades under Francos lagar (Encarnación 2014: 52 - 53, Gustafsson 2009: 620 - 625, Vincent 2008: 211).
En central del att belysa gällande den politiska eliten är den så kallade
”pakten att glömma” (el pacto del olvido). Denna pakt är väldigt unik då den varken formaliserades eller diskuterades offentligt, utan den kan snarare beskrivas som en informell institution byggd på normer och ett reglerat politiskt beteende. Huvudsyftet med denna pakt var framförallt att specifika historiska händelser inte skulle förhindra transitionen. Ett sådant exempel, som dessutom var väldigt kontroversiellt, var att inte bestraffa de som gjort sig skyldiga för politiska brott. Man exkluderade inte heller de personer som var relaterade till Francoregimen ur politiken, utan de hade fortfarande möjlighet att bilda oppositionspartier (Encarnación 2014: 28 - 55). Ett exempel är högerpartiet Alianza Populars Manuel Fraga, som inte fick bli regeringschef men han exkluderades inte heller från den politiska sfären.
Flertalet utländska korrespondenter hade förmodat att Juan Carlos skulle välja Manuel Fraga till regeringschef och inte Adolfo Suárez. Dock hade vänstern troligtvis blivit mycket upprörda om Fraga blivit tilldelad den posten, med tanke på att han satt som vice premiärminister och
inrikesminister i Francos regim. Viktigt att betona var att Manuel Fraga var den enda inom Francoregimen som var medveten om att Spanien behövde
demokratiseras. Han var även medveten om att han troligtvis inte hade blivit accepterad av vänstern och bildade därför istället det demokratiska
högerpartiet Alianza Popular och deltog i valet 1977 (Gustafsson 2009: 624).
Däremot var det nära att demokratiseringen hade stoppats den 23 februari 1981 genom en statskupp. Då det inträffade en del förändringar inom den politiska eliten vid denna tidpunkt, är det av betydelse att klarlägga dess påverkan på landets demokratisering. Den 23 februari 1981 kan beskrivas som dagen då den spanska demokratin avgjordes. Tiden efter omröstningen av den nya demokratiska konstitutionen var mycket kaosartad både politiskt och i det civila samhället. Både Juan Carlos och Adolfo Suárez krafter att driva denna process började mer och mer ebba ut, vilket fick
vänsteraktivisterna att förlora tålamodet. De ville att förändringen skulle ske snabbare. Suárez utsåg sin partikamrat Leopoldo Calvo - Sotelo till sin efterträdare och den 23 februari 1981 skulle Calvo - Sotelo röstas igenom i kongressen som ny regeringschef. Detta möte avbröts av polisstyrkan
Guardia Civil med överstelöjtnant Antonio Tejero Molina i spetsen. När Juan Carlos blev informerad om kuppförsöket kontaktade han alla befälhavare i landets militärområden. Han kritiserade kuppen och efterfrågade deras stöd.
Till en början fick han enbart stöd från tre av landets nio generaler. Denna tveksamhet grundade sig i att det rådde konflikter generalerna emellan. Juan Carlos och demokraternas största motståndare var befälhavaren i Valencia, pansargeneralen Milans del Bosch och general Alfonso Armada Comyn.
Dessa hade planerat statskuppen med överstelöjtnant Tejero och general Armada var tänkt att tillträda som diktator. För att slutligen få ett stopp på detta håller Juan Carlos, klockan 01.15 den 24 februari, ett tal till nationen.
sker allting mycket snabbt. General Milans del Bosch kallar tillbaka sina trupper, Armada erkänner sig besegrad och kort därefter ger överste Tejero upp (Gustafsson 2009: 636 - 642, Ross et al. 2008: 9).
Den viktigaste aspekten att betona gällande denna händelse är utfallet.
Demokratin blev inte förhindrad eller försvagad utan snarare stärkt. Efter statskuppen paraderade en stor folkmassa ner för Madrids gator för att visa sitt stöd för demokratin och det nya Spanien som börjar växa fram. De oroligheter och spänningar som varit i landet tinades och att stabilisera demokratin var prio ett bland landets politiker. Juan Carlos blev en mycket respekterad figur i hela den spansktalande världen för sin insats mot statskuppsförsöket (Gustafsson 2009: 642, Radcliff 2017: 263 - 264).
Sammanfattningsvis har denna del fokuserat på den politiska eliten och politiska oppositionen. Den politiska eliten var mycket liten och den politiska oppositionen utvidgades bakom kulisserna. Detta ligger i linje med Robert Dahls resonemang som menar att en liten politisk elit förväntas kunna genomföra transitionen stabilast, samt att en expandering av den politiska oppositionen visar på en tilltagande politisk konkurrens då fler kan konkurrera om den politiska makten.
3.2.2. Väljarnas stöttning/röster, offentliga ämbeten och röstberättigade
Enligt Robert Dahl kan fria och rättvisa val kategoriseras under både politisk konkurrens och politisk inklusion. Den politiska eliten får konkurrera om väljarnas stöttning och röster, medan det civila samhället får chansen att uttrycka sin åsikter genom att rösta på parti eller förslag. Vidare menar Dahl att ju fler personer som är röstberättigade desto mer inkluderande är regimen (Dahl 1971: 4). Under perioden 1975 - 1982 genomförde Spanien fem olika typer av folkomröstningar/val. Dessa är av betydelse att klarlägga då de på olika sätt var betydelsefulla för demokratiseringen av landet. Den första folkomröstningen genomfördes den 15 december 1976. Vid denna tidpunkt hade Suárez presenterat ett reformpaket bestående av:
- Legalisering av politiska partier och oberoende fackföreningar.
- Föreningsfrihet.
- Rätt till att strejka.
- Upplösning av Francos parlament och Organización Sindical España (en fackförening).
Dessa reformer skulle spanjorerna ta ställning till genom denna allmänna folkomröstning. Denna röstning godkändes med 94,1 procent av ett 80 procentigt valdeltagande (Encarnación 2014: 53 - 54). Den viktigaste faktorn att poängtera med denna folkomröstning var att det blev en bekräftelse för Adolfo Suárez och Juan Carlos att spanjorerna stöttade dem (Gustafsson 2009: 626).
I samband med att politiska partier blev legaliserade utlyste Suárez det första nationella valet efter Francos diktatur. Valet genomfördes den 15 juni 1977. I valet deltog sex partier; Kommunistpartiet PCE, Socialistpartiet PSOE, Suárez parti UCD, det nya frankist partiet AP, katalanska nationalistpartiet CiU och baskiska nationalistpartiet PNV. Suárez vann med sitt UCD, se resultat i figur 4.
Viktigt att betona gällande detta val är att Spanien var inne i en
organiserande period för att kunna skapa ett nytt demokratiskt land. Denna seger för UCD blev en bekräftelse för Suárez på att han hade fått förtroende att leda landet i denna ”konstituerande” period. Denna organiserande period avslutades med ytterligare ett val 1979, som Suárez även vann (Encarnación 2014: 53 - 55).
Den 6 december 1978 genomfördes en folkomröstning gällande den nya demokratiska konstitutionen. En stor majoritet godkände konstitutionen och den trädde i kraft direkt. Detta sägs vara tidpunkten då landet omvandlades till demokratiskt styre. De förändringar konstitutionen gav var att regionerna
Parti: % av rösterna: Antal platser: % av platser:
UCD 34,6 166 47,4
PSOE 29,4 118 33,7
PCE 9,3 20 5,7
AP/PP 8,8 16 4,6
CiU 2,8 11 3,1
PNV 1,7 8 2,3
Figur 4. Resultatet från folkomröstningen 1977
fick ett omfattande självstyre, Spanien blev en blandning av en federation och enhetsstat, etc. Däremot är det viktigt att understryka att transitionen inte var helt fullgjord vid denna tidpunkt (Gustafsson 2009: 632 - 634, Miguel 1997: 276, Radcliff 2017: 260 - 261).
Ett betydande utfall, gällande konstitutionen från 1978, var att politiken delades upp i två block, med centern på ena sidan och socialisterna på den andra. Detta var en viktig förutsättning för att stabilisera politiken och att demokratiseringen skulle ske på ett fredligt sätt. Ytterligare en betydande beståndsdel för stabiliseringen av politiken var PSOE:s valseger 1982, med Felipe Gonzalez i spetsen. Denna seger blev en prövning för militärens acceptans av den nya makten. Det rådde stora oroligheter i landet under valnatten och det framkom även en månad senare att en ny grupp officerare hade planerat att genomföra en kupp under valdagen. PSOE:s partiledare Felipe Gonzalez var delaktig i oppositionen som var med i demokrati överläggningarna och var en mycket avgörande faktor till PSOE:s stora framgång. Han satt som landets statsminister ända fram till 1996, vilket stabiliserade politiken och demokratin ännu mer (Encarnación 2001/2002:
37, Gustafsson 2009: 644).
Genom dessa val ökar möjligheterna att bli invald till olika offentliga ämbeten, vilket är en aspekt som är värd att belysa. Denna möjlighet utvidgades än mer i samband med den nya konstitutionen från 1978. Under Francoregimen var makten mycket centraliserad, men genom att regionerna fick omfattande självstyre blev makten mer decentraliserad. För att kunna
upprätthålla detta blir de offentliga ämbetsmännen en mycket viktig del (Gustafsson 2009: 624 - 634)
Genom att ta mängden röstberättigade i beaktande kan man bilda sig en uppfattning om hur stor den politiska inklusionen var utifrån Dahls
resonemang. Enligt en artikel från den spanska tidningen El País (1978) var alla kvinnor och män fyllda 22 röstberättigade i val/folkomröstningarna 1976, 1977 och 1978. Då denna fakta är hämtad från en nyhetsartikel, kan det finnas en risk att den inte är fullständigt korrekt. Däremot i artikel 12 i konstitutionen från 1978 sänktes rösträttsåldern från 22 till 18 år (La Moncloa). Praktiskt taget innebar detta att den politiska inklusionen var mycket hög, då i princip alla vuxna människor i Spanien fick rösta.
Avslutningsvis, en viktig aspekt att betona är att genom allmänna folkomröstningar och val kan man se hur de institutioner som Dahl presenterar i sin polyarkimodell börjar att gradvis uppkomma (se figur 1 i kapitel 2).
Sammanfattningsvis förändrades möjligheterna markant för den politiska eliten att konkurrera om väljarnas stöttning och röster, och i samband med detta utvidgades även möjligheterna att bli invald till ett offentligt ämbete.
Den allmänna rösträtten blev ett faktum vid ett tidigt stadium av
demokratiseringsprocessen. Denna information ligger i linje med Robert Dahls resonemang som menar att val och allmän rösträtt kan kategoriseras in under både politisk konkurrens och politisk inklusion.
3.2.3. Yttrandefrihet, föreningsfrihet och alternativa informationskällor
Yttrandefrihet (rätten att få uttrycka sina åsikter), föreningsfrihet (rätten att oberoende från staten bilda organisationer och föreningar) och tillgång till alternativa informationskällor (rätten att kunna söka alternativa
informationskällor som finns och är skyddade av lagen) är tre viktiga grundelement i en polyarki enligt Dahl. Dessa tre områden kan i sin tur kategoriseras in under politisk inklusion, då det ger befolkningen möjligheter att påverka den politiska makten (Dahl 1971: 3 - 4). Under Francodiktaturen ville spanjorerna ha demokrati och mer frihet, men inget gjordes för att möjliggöra detta. Spanien var ett isolerat land och majoriteten av
befolkningen hade aldrig rest någonstans, de talade inte ett främmande språk, och de hade aldrig läst en tidning eller en bok från ett annat land. Man
jämförde sig inte med andra länder och dess medborgare, utan det enda jämförbara var ens föräldrar och deras liv (Lindqvist 1991: 289). Vid demokratiseringens inledning däremot debatterades det flitigt i pressen, något som spanjorerna inte haft möjlighet till under Francoregimen. De som ville driva på demokratiseringen vände sig till tidningen El País, en
socialdemokratisk tidning som grundades 1976. De opinionsbildande texter som denna tidning levererade var gränsfall för vad som var tillåtet och de förmanade regeringen att arbeta snabbare framåt. Intervú och Cambio 16 var ytterligare två dagstidningar som var betydande för opinionsbildningen.
Debatten i pressen var mer samlad och sansad, än vad den var ute på gatan där stora protester hade brutit ut (Gustafsson 2009: 624). Det faktum att medierna kunde bedriva en debatt gällande demokratiseringen indikerar att möjligheten till fler alternativa informationskällor uppkom, samt att man
Som nämnt i del 3.2.1. innehöll Suárez reformpaket bland annat
föreningsfrihet. Det finns framförallt två exempel som indikerar en ökad föreningsfrihet, nämligen legalisering av politiska partier och
fackföreningsrörelserna. Efter den allmänna folkomröstningen 1976 blev de politiska partierna stegvis legaliserade. Exempelvis Suárez själv bildade partiet UCD (Unión de Centro Democrático) bestående av socialdemokrater, kristdemokrater och centern (Miguel 1997: 12). Den största utmaningen för föreningsfriheten blev legaliseringen av det kommunistiska partiet PCE.
Under Francodiktaturen sågs framförallt kommunisterna som den största fienden, vilket var noterbart även efter Francos död. Både Juan Carlos och Adolfo Suárez insåg att legalisering av kommunistpartiet var nödvändigt för att få en fungerande demokrati. Det kommunistiska partiet PCE var det sista partiet som legaliserades. Därefter kunde Suárez utlysa det första valet på 41 år (Gustafsson 2009: 628, Ross et al. 2008: 8). Detta innebar att de sex konkurrerande partierna kunde organisera sig för att konkurrera om den politiska makten, vilket är en väsentlig del gällande föreningsfriheten.
Fackföreningar är det andra exemplet som indikerar en ökad föreningsfrihet.
Den främsta förbindelsen mellan stat och arbete under Francodiktaturen var den så kallade Organización Sindical Española (OSE). Denna organisation var en korporativ organisation av staten. Den var även enhetlig och
obligatorisk för alla producenter och arbetare. Däremot när föreningsfriheten tilläts i konstitutionen från 1978 började fler fackföreningsrörelser att synas i samhället (Hamann 2011: 21, Gustafsson 2009: 624).
Avslutningsvis är yttrandefrihet, föreningsfrihet och alternativa
informationskällor viktiga institutioner i Robert Dahls polyarkimodell. De exempel som presenterats är några av flera möjliga och genom dessa får man en indikation på att den politiska inklusionen ökar. Detta är i enlighet med Robert Dahls teori, då det ger befolkningen fler möjligheter att påverka den politiska makten och ta del av alternativ information.
4. Slutdiskussion
4.1. Studiens slutsatser
I denna avslutande del sammanbinder jag den empiri som framkommit för att slutligen ge svar till undersökningens frågeställning;
- Vilken av Robert Dahls tre vägar följde Spanien utifrån perspektiven politisk konkurrens och politisk inklusion?
Jag skulle dock vilja börja med att belysa en del som nämndes i inledningen och som även varit en del av undersökningens syfte, nämligen finna
förklaringsfaktorer till den höga hastigheten i transitionen. Efter genomförd undersökning har jag funnit en specifik faktor gällande detta, närmare bestämt att man valde att inte exkludera eller bestraffa de personer som på olika sätt varit involverade i Francoregimen. Med ett mer bildligt språk kan man säga att Spanien ”la locket på” de hemskheter och förtryck man hade fått erfara under fyra decennier och blickade framåt istället för att se bakåt.
Som framkom i analysen var risken för revolter och statskupper stor vid demokratiseringens inledning. För att minimera denna risk knöt Juan Carlos betydelsefulla kontakter, exempelvis med militären. Denna strategi ligger även i enlighet med Robert Dahls resonemang, som menade att olika typer av sociala band såsom familj, vänner, ideologi, etc, kan underlätta en transition.
I detta fallet kan man också finna en viss likhet mellan Spanien och hur omvärlden valde att hantera Tyskland efter andra världskriget. Efter första världskrigets slut valde omvärlden att bestraffa tyskarna, eftersom man ansåg att de låg bakom krigets utbrott. Genom den så kallade Versaillesfreden tvingades Tyskland betala enorma summor i krigsskadestånd, vilket försatte dem i en mycket svår kris. Denna kris resulterade senare i nazisternas seger
och därefter inleddes även andra världskriget. Däremot efter andra världskrigets slut insåg man att en sådan bestraffning som tyskarna fick motta inte skulle resultera i någon varaktig fred. När det redan finns underliggande konflikter mellan två parter är risken mycket stor att dessa kommer upp till ytan, om den ena parten väljer att bestraffa den andra hårt.
Därför valde omvärlden istället att hjälpa tyskarna bygga upp sitt land igen.
Spanien valde omvärldens hantering av Tyskland såsom skedde efter andra världskriget, istället för att bestraffa såsom man gjorde efter det första. Som tidigare nämnt var läget i Spanien spänt vid demokratiseringens inledning.
Om Spanien hade valt att bestraffa de personer som på olika sätt varit involverade i Francoregimen och övergreppen mot befolkningen, hade det troligtvis resulterat i konflikter mellan Francos anhängare och demokraterna.
Dessa konflikter hade sannolikt försvårat eller till och med förhindrat
demokratiseringen av landet. Genom detta agerande undvek man bakslag och kunde därför hålla en hög hastighet i transitionen.
Efter genomförd undersökning är det uppenbart att Robert Dahls
demokratiseringsteori är fullt möjlig att applicera på Spanien. Dimensionerna politisk konkurrens och politisk inklusion berör viktiga grundläggande delar i en demokrati, som exempelvis fria och rättvisa val och allmän rösträtt. Det är däremot värt att understryka att denna teori inte har genererat ett särskilt detaljerat resultat. Detta är markant i analysens sista del om yttrandefrihet, föreningsfrihet och alternativa källor. De exempel som har presenterats ger en ytlig indikation på hur dessa institutioner utvecklades under
demokratiseringen av Spanien. Givetvis hade man kunnat inkludera fler exempel, men på grund av studiens omfattning var det tidsmässigt inte
Som nämnts i början av analysen hade Spanien vid demokratiseringens inledning en låg politisk konkurrens samt låg politisk inklusion, vilket klassificerar dem som en sluten hegemoni. Det andra steget i omvandlingen är antingen ökad politisk konkurrens som leder mot en konkurrerande
oligarki, en ökad politisk inklusion som leder mot en inkluderande hegemoni eller en genväg mittemellan dessa. Det har framkommit genomgående att den spanska eliten, med framförallt Juan Carlos och Adolfo Suárez, var mycket betydelsefulla vid demokratiseringens inledning. Detta ligger i sin tur i linje med Dahls första väg, alltså att det är lättare för en liten elit att socialisera in befolkningen i ett demokratiskt tankesätt. I Spaniens fall inkluderande man befolkningen vid ett tidigt skede av demokratiseringsprocessen (den
allmänna folkomröstningen 1976), vilket kan ses som ett sätt att socialisera in spanjorerna i det demokratiska tankesättet. Med tanke på att dessa folkomröstningar/val kom så nära inpå varandra kan det ses som att socialiseringen sker gradvis mot en demokrati.
Det har framkommit tydligt genom hela analysen att dimensionerna politisk konkurrens och politisk inklusion har utvecklats relativt jämsides. Den avgörande aspekten är framförallt valen, som Robert Dahl menar kan kategoriseras in under både politisk konkurrens och politisk inklusion. Den politiska konkurrensen tilltar genom valen och den politiska inklusionen tilltar genom att folket får rösta i val/allmänna folkomröstningar. I samband med att den nya konstitutionen trädde i kraft 1978, ökade den politiska inklusionen genom bland annat föreningsfrihet, yttrandefrihet och rätt till alternativa källor. All denna information medför att det är svårt att bedöma huruvida den ena dimensionen utvecklades före den andra. Det är
genomgående påtagligt att Spaniens demokratiseringsprocess var ett mycket genomtänkt arbete, och genom att arbeta med den politiska konkurrensen respektive inklusionen jämsides minimerades riskerna för bakslag. Baserat på den information som har presenterats i detta kapitel kan man dra
slutsatsen att den av Robert Dahls tre vägar som Spanien följde närmast under demokratiseringsprocessen var väg 3, det vill säga genvägen mot polyarki.
4.2. Framtida forskning
Demokratisering är ett mycket brett ämne som kan undersökas utifrån många olika perspektiv. Resultatet som framkommit i denna undersökning är en aspekt av många möjliga. I denna studie hade det varit intressant att utöka undersökningen av civilsamhällets betydelse i demokratiseringen, då den politiska eliten hade en så stor roll. Utöver det hade även varit intressant att inkludera konsolideringsfasen i undersökningen, det vill säga att granska hur väl Spanien uppfyller de sju institutionerna i Robert Dahls polyarkimodell.
Med konsolideringsfasen i åtanke kan man få en bättre helhetsbild av demokratiseringen samt om landet i fråga verkligen har lyckats med transitionen. Detta är intressant då media, för inte så länge sedan,
rapporterade om några kontroversiella fall gällande den spanska demokratin.
Ett exempel var när den 24-årige rapparen José Miguel Arenas Beltrán blev dömd till 3,5 års fängelse för grova texter i hans låtar. Detta var ett utfall av den omtalade lagen ”munkavlelagen” (la ley mordaza) som drivits igenom av det konservativa partiet Partido Popular. Kort sagt innebär denna lag att man inte får genomföra aktiviteter eller fälla yttranden som stör ”den allmänna
debatt om yttrandefriheten i landet (SVT 2018). Detta är däremot något som får överlämnas till framtida forskning.
Källförteckning
Andersson, Bo Inge. 2014. ”23-F” - Juan Carlos största ögonblick. SVT. 2 juni. https://www.svt.se/nyheter/23-f-juan-carlos-storsta-ogonblick (Hämtad 2020-11-21).
Dahl, Robert. 1971. Participation and Opposition. New Haven & London:
Yale University Press.
Denk, Thomas; Silander, Daniel. 2007. Att studera demokratisering - fenomen, förlopp, förutsättningar och framtid. Stockholm: Sánterus Förlag.
Djufeldt, Göran; Larsson, Rolf; Stjärnhagen, Ola. 2018. Statistisk
Verktygslåda, Samhällsvetenskaplig orsaksanalys med kvantitativa metoder.
3 uppl. Lund: Studentlitteratur AB.
Ekman, Joakim; Linde, Jonas; Sedelius, Thomas. 2014.
Demokratiseringsprocesser, nya perspektiv och utmaningar. Lund:
Studentlitteratur AB.
El País. 1978. Los españoles entre 18 y 21 años no podrán votar en el referéndum. 26 oktober. https://elpais.com/diario/1978/10/26/espana/
278204407_850215.html (Hämtad 2020-12-01).
Encarnación, Omar G. 2001/2002. Spain after Franco: Lessons in
Democratization. World Policy Journal. 18(4): 35-44. https://www.jstor.org/
stable/40209776?seq=1#metadata_info_tab_contents
Encarnación, Omar G. 2014. Democracy Without Justice in Spain.
Philadelphia: University of Pennsylvania Press. https://ebookcentral-
proquest-com.proxy.lnu.se/lib/linne-ebooks/reader.action?docID=3442320#
Esaiasson, Peter; Gilljam, Mikael; Oscarsson, Henrik; Towns, Ann;
Wängnerud, Lena. 2017. Metodpraktikan. 5 uppl. Stockholm: Wolters Kluwer Sverige AB.
George, Alexander L; Bennet, Andrew. 2005. Case Study and Theory Development in the Social Sciences. Cambridge/Massachusetts: MIT Press.
Gustafsson, Thomas. 2009. Spaniens Historia. Stockholm: Carlsons bokförlag.
Hamann, Kerstin. 2011. The Politics of Industrial Relations; Labor Unions in Spain. New York/London: Routledge, Taylor & Francis Group. https://
books.google.se/books?
hl=sv&lr=&id=CG2pAgAAQBAJ&oi=fnd&pg=PR5&dq=spain+labor +unions&ots=NE30lOMFwY&sig=R6Ll-OWuo7fQL9lgl3svVM8- t18&redir_esc=y#v=onepage&q=OSe&f=false
Höglund, Jan. 2020. Analys: Juan Carlos uppgång och fall. Göteborgs- Posten. 4 augusti. https://www.gp.se/nyheter/analys-juan-carlos-uppg
%C3%A5ng-och-fall-1.32123920 (Hämtad 2020-11-21).
Karvonen, Lauri. 1997. Demokratisering. Lund: Studentlitteratur AB.
La Moncloa. La Constitución Española. https://www.lamoncloa.gob.es/
espana/organizacionestado/Paginas/constitucion.aspx#tituloprimero (Hämtad 2020-12-20).
Lindqvist, Herman. 1991. Historien om Spanien. Stockholm: Norstedt.
Miguel, Soledad. 1997. España: Historia, literatura y arte. Lund:
Studentlitteratur AB.
Radcliff, Pamela Beth. 2017. Modern Spain: 1808 to the present. New Jersey: John Wiley & Sons, Incorporated. https://ebookcentral-proquest- com.proxy.lnu.se/lib/linne-ebooks/reader.action?docID=4822506
Ross, Christopher; Richardson, Bill; Sangrador-Vegas, Begoña. 2008.
Contemporary Spain. 3 uppl. London/New York: Taylor & Francis Group.
https://ebookcentral-proquest-com.proxy.lnu.se/lib/linne-ebooks/
reader.action?docID=564740
Rustow, Dankwart A. 1970. Transition to Democracy: Toward a Dynamic Model. Comparative Politics. 2(3): 337-363. https://www.jstor.org/stable/
421307?seq=1#metadata_info_tab_contents
SVT. 2018. Oroande tecken i den spanska demokratin. 25 februari. https://
www.svt.se/nyheter/utrikes/oroande-tecken-i-den-spanska-demokratin (Hämtad 2020-12-17).
Vincent, Mary. 2008. Spain, 1833-2002. New York: Oxford University Press.
https://ebookcentral-proquest-com.proxy.lnu.se/lib/linne-ebooks/
reader.action?docID=415788
Yin, Robert K. 2018. Case Study Research and Applications. 6 uppl.
Thousand Oaks: SAGE.
