Som jag redan har skrivit är banārasī bolī, även känt som kāśī kā, den specifika varianten av bhojpuri som talas i Varanasi. Denna är slutsatsen som lingvisterna från Grierson fram till idag har dragit och grundar sig på språkliga evidenser. Det råder inget tvivel om att banārasī bolī språkmässigt tillhör bhojpuri snarare än hindi. Verbmorfologin är den delen av språket som skiljer sig mest från hindi. I slutet av uppsatsen kommer en bilaga med verbformerna av kāśī kā. Skillnaderna är dock inte begränsade till verbmorfologin, utan de förekommer i varje del av språket. I den här underrubriken kommer jag inte att diskutera de formella skillnader mellan hindi och bhojpuri, eller mellan hindi och banārasī bolī, utan jag ska resonera kring hur folk uppfattar banārasī bolī.
Jag vill börja med att återge min bhojpuri lärares synpunkt som han utryckte vid en intervju.
Detta är vad han sa när jag frågade honom om kāśī kā och Jharkhand bhojpuri är ömsesidigt förståeliga:
”jarūr, jarūr, mujhe lagtā hai ki zyādātar āp samajh sakte haiṁ lekin vahāṁ ke logõ [ko]
thoṛā sā ajīb lagtā [förstå lagegā] (…)”.
Han brukade ofta säga till mig att om man kan en variant av bhojpuri förstår man alla andra varianter problemfritt. En liknande åsikt hade en annan informant, Anmol, som vid samma
28
fråga svarade: ”hāṁ, pūrā samajhte (…) keval do-tīn different [sic] haiṁ”. Min informant kanske överdriver lite när han säger att det bara finns ett par skillnader mellan de två varianter. Skillnaderna kan vara mer vidsträckta än han låter förstå men saken förblir att kāśī kā är enligt honom bhojpuri. Att bhojpuri talare från andra delstater kommer till Varanasi och känner igen sitt eget språk i det lokala idiomet, även om det har vissa skillnader, visar att det faktiskt finns en bhojpuri språklig gemenskap och att Varanasi är en del av det. Det råder dock oenighet bland de personer som jag intervjuade. På fråga 28 i enkäten svarade 29 att banārasī ki apnī bolī hindī hai (Banāras eget språk/mål är hindi), tio att det är bhojpuri, åtta att det är både och, två sa att det är ”hamārī bhāṣā” (vårt språk), en sa att det är till hälften hindi och till hälften bhojpuri och en lyckades komma undan frågan. Av de 24 rikshaförare som var från Varanasi svarade 15 hindi och bara 5 bhojpuri. Jag insåg för sent att denna fråga kunde tolkas på två sätt. Som jag skrev i teoridelen kan ”banārasī bolī” förstås antingen som namnet till det lokala idiomet i Varanasi, banārasī bhojpurī, eller som ”Varanasi språk” som skulle kunna vara båda två. Många kan ha tolkat frågan i den andra bemärkelsen dvs. ”enligt dig Varanasi språk är ……..”, medan min avsikt var att få veta om de tyckte att det lokala idiomet liknar mer hindi eller bhojpuri. Jag har aldrig löst detta problem och jag kan inte vara säker till hundraprocent om vad mina intervjuade menade i de semistrukturerade intervjuerna.
Men det är intressant att notera att bland de som svarade att banārasī bolī är bhojpuri tre var från Bihar och en från Jharkhand och att dessa kunde bhojpuri sedan tidigare. Situationen är exakt detsamma som med Binit och Anmol, som känner igen bhojpuri i banārasī bolī. En av de intervjuade sa rentav att banārasī bolī är ekdam bhojpurī (fullständig bhojpuri). De andra från Bihar som uttryckte den motsatta åsikten kan istället ha utgått från att mest är det hindi som talas i staden. Rajendar, med vilken jag har haft en lång intervju, och som verkar vara mycket säker på vad han säger ger en motsatt och mycket noggrann förklaring. Det lokala idiomet, enligt honom, kan skilja sig lite grann från det han kallar för kitābī bhāṣā (bokspråket), men är hindi, inte bhojpuri. Bhojpuri, eller som han säger, det bhojpuri liknande språk som man kan höra i staden talas av folk som antingen kommer från närliggande byar eller Bihar, eller av folk från lägre arbetsklasser som bor i vissa områden. När jag påpekar att andra människor från Varanasi också använder det språket, replikerar han att de gör det för att prata med dem som inte är från Varanasi eller som tillhör de arbetsklasser som inte behärskar hindi. Jag kan exemplifiera detta med ett par utdrag från intervjun:
JAG: to... banāras kī bhāṣā, banārasī bolī kahte hai, to banārasī bolī, vah hindī hai?
R: hāṁ hindī hai, jī.
29 JAG: bhojpurī nahīṁ?
R: nahīṁ.
JAG: lekin banārasi bolī aur hindī mẽ to kuch fark haiṁ...
R: thoṛā fark hai, thoṛā fark hai. Jaise hām āpse bātcit kar rahe haiṁ, yah hamāri banāras kī bhāṣā hai (…).
Här förstår man att för honom är banārasī bolī inget annat än hindi därför att han specificerar att ”på det här sättet som jag pratar just nu, det här är banārasī bolī.” Intervjun pågick i drygt 20 minuter och han pratade hela tiden standard hindi med mig. De killnader som enligt honom finns mellan hindi och banārasī bolī måste vara de ytterst små variationer som finns i den hindi som Varanasi borna talar. Jag kan mycket väl föreställa mig att han menar saker som ja ljudet istället för standard za, sa istället för ṣa och ibland śa13, āp ho istället för āp haiṁ, pe istället för par och liknande avvikelser från standard hindi. Sådana avvikelser förekommer i de translittererade intervjuerna också. Under samma intervju säger Rajendar rent ut att bhojpuri inte finns i UP:
JAG: to... āp bhojpurī bolte haiṁ?
R: hāṁ, thoṛā bahut bolte haiṁ, [lekin] jo ki ham UP se haiṁ, UP mẽ bhojpurī nahīṁ caltā [sic] hai, UP mẽ hindī caltā [sic] hai, bhojpurī bihārī… Bihār kī bhāṣā hai.
När jag frågar hur man ska kalla det språk som Narad (kocken) pratar, som enligt alla lärare i skolan är bhojpuri, säger han att Narad talar till hälften hindi och till hälften bhojpuri och att han gör det eftersom han är uppvuxen i en by nära Bihar.
JAG: lekin Nārad jī, ve kaunsī bhāṣā mẽ bāt karte haiṁ?
R: Nārad jī adhā hindī adhā bhojpurī mẽ bolte haiṁ.
JAG: aisā kyõ hai?
R: islie ki vah Bihār se juṛe hue baṛḍaṛ (border) rahte haiṁ aur bācpan se vah UP mẽ rah rahe haiṁ, kām kājkar rahe haiṁ, isīlie unkī bhāṣā ādhā... ādhā idhar ādhā udhar [sic] donõ milākar ke bolte haiṁ.
13 T.ex. kāsīkā och bhāsā istället för kāśī kā och bhāṣā.
30
Men när jag säger att det språket man talar på landsbygden är fullständig bhojpuri möter jag en stark reaktion från honom:
R: nahīṁ! bhojpurī, pūrā bhojpurī nahīṁ ātā hai bhaiyājī! bhojpurī ekdam alag bhāṣā hai, vah ham log bhī nahīṁ bol pāte…
JAG: lekin Nārad jī…
R: Nārad pūrā bhojpurī [sic]nahīṁ boltā hai, maiṁne āpko batāyā ki vah pūrā bhojpurī nahīṁ boltā [hai] kyõki vah bācpan se UP mẽ rahā hai to isīlie pūrī bhāṣā, vah bhojpurī nahīṁ...
Enligt honom kan endast bihārī bhojpurī räknas som bhojpuri, allt annat är ett blandat språk som är närmare till hindi. Vad han säger är inte helt fel eftersom mycket ofta blandar folk de två språken, inklusive Narad. Men det som slår mig mest är att när jag ger exempel på det jag har lärt mig är banārasī bolī säger han att det inte är det, och att detta är bihārī bhojpurī:
JAG: to jab log kahte haiṁ ”kahāṁ jāt hauva?” yah banārasī bolī nahīṁ?
R: nahīṁ, yah bihār kī bolī hai.
(…) ”āp kahāṁ jā rahe haiṁ?” yah, yah kitāb kī bhāṣā hai, kitāb jis tarah likhte haiṁ, āp pāṛhte haiṁ, to yah hamārī banāras kī bhāṣā hai.
Jag kan inte ge en säker förklaring för detta men jag misstänker att hindi patriotism kan spela en viss roll. Jag ska återkomma till det när jag ska skriva om identifieringen av modersmålet.
När jag påpekar att även folk från Varanasi från andra samhällsklasser pratar bhojpuri säger han att de gör det för att underlätta kommunikationen med dem som inte är utbildade och följaktligen inte behärskar standard hindi, som han själv gör med Narad. ”vah [sic] isīlie bolte haiṁ, jaise [jab] ham Nārad se bāt karte haiṁ (…)”. Nu hamnar vi i en paradox. Hur kan folk som inte behärskar hindi ha hindi som modersmål? Paradoxen uppstår därför att vi inte är konsekventa när vi använder hindi som språkbeteckning. Outbildade personer behärskar inte standard hindi men talar ändå ett språk som enligt Rajendar är i stort sett hindi (här i vidare betydelse). Men jag fortsätter envist och säger att vissa personer från Varanasi hävdar att banārasī bolī är bhojpuri.
JAG: maiṁ samajhtā hūṁ ki banāras ke rahnevāle kabhī kabhī kahte haiṁ ki ham banārasī bolī bolte haiṁ aur banārasī bolī yah hai “tohār nām kā hau?”, “kahāṁ jat hauva?”
31 (…)
R: vah jo is tarah bhaṣā bolte haiṁ, (…) jaise mazdure... mazdurā [sic] worker log haiṁ, jaise tālīvāle, rikśāvāle... ye log hī is tarah kī bhāśā bolẽge…
(…)Vah [jo] us mohalle mẽ rahne [förstå rahte haiṁ], islie us tarah bolte haiṁ.
Rajendar drar en liknelse mellan det språk som talas i vissa områden av vissa arbetsklasser och landsbygdspråket. Han menar att dessa språk liknar både hindi och bhojpuri men är huvudsakligen hindi.
JAG: to gav kī bhāṣā hindī se zyādā miltī jultī hai?
R: hāṁ, hāṁ hindī se miltī jultī hai, hindī se. Vah bhojpurī se bhī thoṛā miltā hai, jo ki vah pūrī tarah se bhojpurī nahīṁ hai. Vah pūrī tarah se hindī [bhī] nahīṁ hai”.
Rajendar visar en hög grad av språklig medvetenhet även om han inte kan acceptera att det språk som han säger är ”halv bhojpuri och halv hindi men huvudsakligen hindi” klassificeras av lingvisterna som bhojpuri. Än så länge finner jag ingenting konstigt, tvärtom det är nästan atypiskt för någon med hans bakgrund att ha en klar bild av de olika språkliga systemen.
Rajendar har gått i skolan upp till tolfte klass vilket enligt mig är anledningen till att han har en så tydlig bild om vad hindi är, vad bhojpuri är och vad inte är hindi och inte är bhojpuri, även om jag inte kan hålla med honom.
Från andra intervjuer framgår det motsatta, att vissa talare inte alls skiljer mellan vad som är hindi och vad inte är det. Många verkar vara helt omedvetna om sitt språkliga beteende och glider från det ena språket till det andra beroende på samtalspartner. Jag ska exemplifiera detta med ett par utdrag från intervjuerna med Gulabi och Narad. Jag inledde konversationen med Gulabi med att be henne om att endast prata banārasī bolī och hon gick med på det men efter att ha börjat samtalet på bhojpuri gick hon över till hindi. Jag lät henne fortsätta men kort efter utpekade jag att hon talade hindi, inte banārasī bolī:
(…)
JAG: yah banārasī bolī nahīṁ hai! Yah hindī hai!
G: hindī hai? (och ler) JAG: khāṛī hindī hai!
G: (skrattar)
JAG: banārasī bolī bolo!
32
G: (skrattar) banāras... banārasi bolī nahīṁ hai?! (mycket överraskad) JAG: yah nahīṁ hai.
G: nahīṁ hai?
JAG: ”ve karte haiṁ” āpne bolā [sic].
G: banāras kā [sic] bolī bhī hai...
När jag frågade henne om hon kan bhojpuri svarade hon, som jag förväntade mig, att hon inte kunde det, och när jag frågade om hindi och banārasī bolī är samma sak svaret var att ”hāṁ ek hī bāt haiṁ” (ja, det är samma sak). Jag försökte göra min poäng förstådd genom att säga någonting först på hindi och sedan på banārasī bolī för att få henne inse skillnaden mellan dem, vilket ibland fungerade med rikshaförare:
JAG: lekin maiṁ samajhtā hūṁ ki kuch log ”kahāṁ jāte ho?” pūchte haiṁ...
G: eee... jāte haiṁ... ke hu… kām par jāte haiṁ… ke hu, ke hu kām karte haiṁ...
JAG: … lekin kuch log ”kahāṁ jāt hauva?” pūchte haiṁ.
G: kuch log jāte haiṁ, (XXX), ghūmte haiṁ, phirte haiṁ, gaṁga kināre, bas.
Hon kan inte begripa vad jag menar och istället för att sätta fokus på meddelandets form, som jag skulle vilja, koncentrerar hon sig helt och hållet på dess betydelse och kommenterar det hon hör med de första saker hon kommer på. Observera att hon använder flera bhojpuri ord när hon talar hindi, här ke hu står för hindi koī.
Under samma samtal försökte jag en gång till ge exempel först på bhojpuri och sedan på hindi i hopp att få henne förstå vad jag menade med mina frågor, men förgäves.
JAG: jaise, ”āpkā nām kyā hai?” yā ”tohār nām kā hau?”
G: hamāra nām Gulābī hai.
JAG: hāṁ, lekin āpne sunā ki maiṁ pahle [sic] pūchā ”āpkā nām kyā hai?” aur phir ”tohār nām kā hau?”
G: Gulābī.
JAG: hāṁ, lekin do... eh... do alag savāl haiṁ... ki nahīṁ? ”Tohār nām kā hau?” ”āpkā nām kyā hai?”.
G: hamāra nām kyā hai?(lite förrvirrad)(…)
33
Den här missförståelsen vid frågan ”vad heter du?” ställd först på bhojpuri och sedan på hindi förekom mycket ofta med rikshaförare, och även när jag intervjuade Narad:
JAG: to āp kyā pūchte haiṁ “āpkā nām kyā haiṁ?” yā “tohār nām kā hau?”
N: are, hamār nām Nārad hau.(svarar på bhojpuri!) JAG: ācchā, aur mujhe kaise pūchẽge?
N: ham pūchẽge ki ”āpkā nām kyā hai?”
JAG: aur ”tohār nām kā hau?” ṭhīk nahīṁ hai?
N: hāṁ, ṭhīk hau.
JAG: to fark kyā hai?
N: farak kyā!?(lätt irriterad) are nām, hamār nām Nārad hau aur āpkā kuch nām hai āp batā dẽge ki hamāra nām... yah hai.
Narad råkar också blanda bhojpuri och hindi, t.ex. hau istället för hai. Men varken han eller Gulabi skiljer två olika språk och tror sig tala hindi även när de egentligen talar bhojpuri. I den här bemärkelsen kan man säga att banārasī bolī är för dem heteronom till hindi snarare än till bhojpuri. Den kanske mest talande och för mig belysande gissning angående den här problematiken kommer från Bimla, en till städerska, med vilken jag har haft ett kort samtal tyvärr utan inspelare. Vid frågan: ”Varför pratar vissa folk på det här sätte (bhojpuri) medan andra pratar på det sättet (hindi)?” svarade hon att ”Vi som inte är utbildade och kommer från landsbygden pratar så här (bhojpuri), medan de som är utbildade och bor i städer säger så här (hindi)”.
Detta är det mest typiska mönstret för lågutbildat folk och det skulle ha varit mycket problematisk för mig om jag hade velat spela in äkta banārasī bhojpurī. Jag skulle ha funnit mig i den situation där jag visste att jag hade framför mig personer som talar perfekt bhojpuri men inte kunde få dem att prata det med mig. Att skapa en situation som får personer som Gulabi och Narad att prata bhojpuri med någon som jag, som inte tillhör den naturliga miljön i vilken de skulle prata bhojpuri är ett svårlöst problem. Det säkraste sättet för att få dem att prata bhojpuri är, enligt andra informanter som har förstått min situation, att själv tilltala dem på bhojpuri. Tyvärr är mina kunskaper begränsade och tillåter mig inte att föra ett samtal på bhojpuri. Men mitt syfte var inte att få dem att prata bhojpuri med mig utan att ta reda på deras uppfattning av språket och jag kan säga att undersökningen gav positiva resultat.
Men hur vet jag att Gulabi och Narad kan bhojpuri? Jag måste nöja mig med vad alla i familjen och på institutet har berättat för mig, dvs. att Narad och Gulabi talar äkta bhojpuri
34
och att de också pratar bhojpuri med dem. Jag ser inga skäl för att det inte skulle vara så.
Dessutom har jag själv hört dem tala bhojpuri i andra situationer med andra personer och jag märkte ofta att de blandade de två språken även när de talade med mig.
Men när jag pratar med mer utbildade personer som Binit, Vipin och Dipak Malik är det en självklarhet att det lokala idiomet i Varanasi är bhojpuri. Det må vara att banārasī bhojpurī är
”mycket utspädd” med hindi, som Dipak Malik uttryckte det flera gånger, men är fortfarande bhojpuri. Det verkar som att utbildningsnivå avgör skillnaden bland de som skiljer på två olika språk och de som inte gör det. Bara de som har gått i skolan i flera år har fått lära sig vad är korrekt att säga på standard hindi och vad är fel och kan följaktligen skilja mellan två språk. De som inte har gått i skolan eller som har gått för få år gör ingen distinktion mellan rätt och fel utan snarare associerar de ett visst sätt att uttrycka sig med vissa personer eller situationer i enlighet med vad de ser omkring sig. Dessutom måste man tänka på att Varanasi ligger vid den västliga gränsen av det bhojpuri området och är därför i direkt kontakt med avadhi och andra språk av den s.k. Eastern Hindi gupp (Verma, 2003: 516). Med andra ord är Varanasi vad Masica kallar för ett övergångsområde14 (Masica, 1991: 26). Varanasi kan ses som ett övergångsområde mellan bhojpuri, andra mindre regionala språk (t.ex. avadhi) och standard hindi vilket kanske förklarar varför idén om bhojpuri är så luddig här. Dessutom har Varanasi alltid varit en högt mångkulturell stad, dit folk från många delar av Indien har tagit sig av olika skäl från strävan efter jobb till religiösa plikter. Allt detta kan bara leda till stor instabilitet för ett språk som bhojpuri vars användning och utveckling inte har främjats av institutionerna på samma sätt som den av officiella språk. Den direkta konsekvensen är att banārasī bhojpurī har fått mycket inflytande från hindi, möjligtvis avadhi och från andra varianter av bhojpuri. Under sådana omständigheter är det en svår utmaning att hitta ett väldefinierat språkligt system. Det är uppenbart att olika varianter av bhojpuri sammansmälter i Varanasi. Detta sker på grund av invandringen från mer eller mindre alla delar av det bhojpuri området. Jag vill inte säga att det inte kan finnas ett språkligt system kallat banārasī bolī, utan jag vill bara påpeka att det är mycket svårt att komma åt ett sådant. Inte alla som talar bhojpuri i Varanasi behöver nödvändigtvis tala banārasī bolī. Man måste vara extra noga med valet av informanter och försäkra sig att deras familjer har bott i Varanasi under flera generationer. Narad är inte från Varanasi, han kommer från en by i Ghazipur distriktet och även om han har bott länge i Varanasi är det rimligt att tänka sig att han inte pratar banārasī bhojpurī utan snarare Ghazipur bhojpuri. Tyvärr var dessa spekulationer kring språk och
14 Från engelska ”transition area”.
35
språkskillnader helt ointressanta för de flesta av de personer som jag intervjuade. Jag har ofta upplevt att folk är mycket toleranta angående språket och tenderar att bortse från skillnader snarare än att stryka dem. Jag hoppas att jag inte låter för djärv om jag går så långt att jag anser att detta är en del av den indiska kulturen som är per se inkluderande.