Frågan om modersmålet är som sagts mycket komplex. I en mångspråkig miljö finns det flera faktorer som är relevanta för vilket språk man identifierar sig med. Identifieringen är mycket personlig och kan därför variera mellan individer som kanske upplever exakt samma situation men tänker olika. Med andra ord går det inte att förutse vilket språk en mångspråkig person kommer att kalla för sitt modersmål men det verkar ändå finnas, åtminstone angående
”bhojpuri eller hindi” dilemman i Varanasi, en stark tendens som låter gissa blygsamma generaliseringar.
I tre kvalitativa intervjuer (Vipin, Binit, Anmol) använde jag den hindi termen mātṛbhāṣā när jag ställde frågan om modersmålet. Det svaret jag fick av mina informanter är mycket talande.
Observera att alla tre informanter är uppvuxna med endast bhojpuri som hemmets språk eller, i Vipins fall, med båda språken. Alla tre anger ändå hindi som modersmål:
JAG: āpko lagtā hai ki hindī yā bhojpurī āpkī mātṛbhāṣā hai?
1) Binit: ahh… hindī merī mātṛbhāsā hai, jarūr, lekin bhojpuri merī bhāsā... parivār kī bhāsā hai, merī faimali laiṅgvij (family language) hai, parivār kī bhāsā hai (…) hindī ek bhāsā hai ek pūrī bhārat kī bhāsā ke rūp mẽ kā istemāl karte haiṁ lekin bhojpurī bhāsā ham lokal leval mẽ istemāl karte hai jo ki vahāṁ, vahāṁ kī arijinal lokal logõ se bāt karte haiṁ.
2) Vipin: ehh… hindī to mātṛbhaṣa hī hai, lekin bhojpurī mẽ bāt karnā ācchā lagtā hai.
bhojpurī mājā mẽ kisī se bāt kartā hūṁ to mujhe atmiyā santoś miltā hai, mujhe lagtā hai ki...
jaise… apnī mātājī bāt kar rahā hūṁ, aur jo ki vah nahīṁ hai to mujhe kisī se bhojpurī bāt karke kabhī kabhī… lagtā hai ki jaise apnī mātā jī se nazdīk ho gayā hūṁ.
JAG: ehh… mm… to āp kab hindī aur kab bhojpurī [mẽ] bāt karte haiṁ?
36
Anmol: jaisā momanṭ hotā hai, jaisā, matlab jagah hotā hai, us jagah pe ham bhojpurī bhī bolte haiṁ, banārasī bhī bolte haiṁ, hindī bhī bolte haiṁ… nahīṁ… to hindī merī mātṛbhāsā hai isīlie maiṁ hindī bhī boltā hūṁ sabse zyādā (…)
Binit betonar skillnaden mellan det som han anser vara sitt parivār kī bhāṣā (familjens språk) och sitt mātṛbhāṣā. Det förefaller från hans svar att språkets användbarhet som kommunikationsspråk är en betydande faktor i identifieringen av modersmålet. För Vipin innebär bhojpuri närhet med sin moder och väcker i honom en känsla av familjär intimitet.
Den familjära intimiteten däremot verkar inte vara ett tillräckligt skäl för att identifiera bhojpuri som modersmålet, även om han brukade tala det med sin moder. Vi kan dra slutsatsen att ekvationen moder = modersmål inte alls stämmer här. Man kan tänka sig att i den här kontexten får mātṛbhāṣā en tämligen patriotisk konnotation där hindi språket står för en nationell symbol. Anmols svar lät till mig ännu märkligare. Jag uppfattade att hans poäng var mer eller mindre den här: ”eftersom hindi är mitt modersmål måste jag prata det” nästan som om han kände sig uppmanad att tala hindi därför att någon har bestämt att det ska vara hans modersmål. Jag kanske övertolkar hans mening men det är inte helt orimligt. Man kan se i det skuggan av det tidigare nämnda fenomenet av homogeniseringen som äger rum nästan överallt i världen men i detta specifika fall i hindibältet. Bland orsakerna till denna situation kan man tänka sig att avsaknaden av bhojpuri som undervisningsspråk är en av de mest relevanta. LaDousa förklarar hur skolan avvisar användningen av bhojpuri och skriver att beträffande möjligheten av att använda bhojpuri i skolan har han alltid fått negativa svar (LaDousa, 2014: 48). Skälet är, enligt hans interlokutörer, att bhojpuri inte är ett lämpligt undervisningsspråk (Ibidem). Han möter samma situation som jag upplevde, dvs. att informanterna ständigt ställer i motsats bhojpuri som parivār kī bhāṣā (familjens språk), ghar kī bhāṣā (hemmets språk) eller gāṁv kī bhāṣā (byns språk), och hindi som deś kī bhāṣā (landets språk) och mātṛbhāṣā (Ibidem). Man kan lätt hålla med honom när han skriver att skolan formar idén om modersmålet och undervisningen fjärmar studenter från deras första-/hemmets språk (Ibidem: 49).
Under de semistrukturerade intervjuerna mötte jag olika svar. Av 24 rikshaförare som ursprungligen var från Varanasi tio sa att hindi är deras apnī bhāṣā (eget språk), andra tio sa att deras språk är banārasī bolī, tre att det är bägge och en svarade gāṁv kī bolī. Tyvärr kan jag inte vara säker om de som svarade banārasī bolī menade hindi eller bhojpuri eftersom betäckning bär den problematik som jag tidigare har förklarat och som exemplifieras i intervjun med Rajendar. Men även LaDousa rapporterar att han ofta har hört folk säga
37
”bhojpurī aur hindī donõ mātṛbhāṣā haiṁ” och även ”bhojpurī aur hindī ek hī hai” (Ibidem:
47). Om en sak kan man vara ganska säker på, att rikshaförare från Varanasi och närliggande byar samt från andra distrikt av Uttar Pradesh som tillhör bhojpuri området har bhojpuri och inte hindi som hemmets språk. Hindi tränger sig mer och mer i områden där andra språk talas (Masica, 1991: 9) främst genom skolan men på landsbygden är många outbildade och därför måste tala bhojpuri med sina barn. Min informant Rajendar själv, som under större delen av intervjun förespråkar användningen av kitābī bhāṣā (boksspråk) även som kommunikationsspråk i staden, erkänner i slutet att han talar något annat språk hemma:
R: Jyādātar log (…) jyādātar kitābī bhāṣā bolte, jaise ham abhī āpse bāt kar rahe haiṁ, yah kitāb kī bhāṣā hai likhne-paṛhne kī bhāṣā hai lekin jo parivārik bhāṣā hai to har jāt se alag alag jaise har das kadam, bīs kadam, paintīs kadam par jo bhāṣā cenj (change) ho rahā. to vah bhāṣā log apne parivār mẽ bolte haiṁ keval. lekin jab bāhar nikalte haiṁ vah bhāṣā nahīṁ bolte, vah bhāṣā nahīṁ bolte. unko lagtā ki... patā nahīṁ, kaisā log fīl (feel) karẽge islie vah bhāṣā nahīṁ bolte haiṁ, hamārī bhāṣā bolte haiṁ jaise ham abhī bol rahe haiṁ āpse, lekin merī ghar kī bhāṣā yah nahīṁ hai...
JAG: ācchā, yah nahīṁ hai?
R: mere ghar kī bhāṣā muslim bhāṣā ”kā khāī bo?” ”kā kar bo?” ”kahāṁ jāī bo?”
(…)
Den här muslim bhāṣā är det språket som talas av den muslimska arbetarklass som flera har nämnt för mig men som jag inte har undersökt på något sätt. De exempel som Rajendar ger,
”kā khaī bo?”, ”kā kar bo?”, ”kahāṁ jāī bo?” kan inte vara något annat än någon variant av bhojpuri. Kā, istället för kyā, är bhojpuri och även formerna khaī och jāī påminner mycket om formerna khāe, jāe av banārasī bhojpurī, och det samma gäller för bo som skulle kunna motsvara ba i andra varianter av bhojpuri.
Det är värt att påpeka att i den sydasiatiska kontexten är det normalt att alla språk som talas i en gemenskap inte används i alla situationer utan varje språk har sina mer eller mindre specifika användningsdomäner (Saxena, 2006: 6 citerarPandit, 1972).
Detta är en möjlig anledning till att bhojpuri ofta förknippas med lågutbildning och lägre samhälls- och arbetarklasser. Det framgår tydligt i intervjun med Vipin när jag frågade honom om bhojpuri talades mer när han var liten än idag.
38
JAG: kyā āpke khayāl se ājkal āpke bacpan ke tulne mẽ banāras mẽ bhojpurī kam bolī jātī hai ki nahīṁ?
V: hāṁ, aniścit taur par kam bolī jātī hai, pahle jaisā banāras choṭā thā aur ... jo log banāras mẽ āte bhī the to... nazdīk ke gāṁvõ se āte the aur us samay se yahāṁ pe bhojpurī kā pracalan zyādā thā... phir jaise aise... aur jagahõ se log āne lage śahar baṛā hotā gayā, aur...
samāj mẽ jisko bhautikvād paṛā, cizẽ māl kalcar (mall culture) hai, aur cīzẽ āī to log bhojpurī bāt karne mẽ thoṛī śarm-sī mahsūs karte haiṁ (…) log jo hindī mẽ bāt kārte haiṁ, hindī ke sāth sāth angrezī bāt kārte haiṁ, kośiś kārte haiṁ tāki ham zyādā paṛhe likhe... mānsikta badal gayā hai, bhojpurī mẽ bāt karnā... matlab... ham kam pāṛhe likhe haiṁ, (…)
Jag vill upprepa att Varanasi lockar många lågutbildade arbetssökande från närliggande byar och distrikt, samt andra delstater främst Bihar, och att dessa ofta har bhojpuri som första språk och hemmets språk. De som inte har haft någon utbildning eller bara har gått få år i skolan talar troligtvis bhojpuri eller en blandning mellan bhojpuri och hindi. Men det är inte sant tvärtom. Att prata bhojpuri betyder inte direkt att man är lågutbildad. Man kan mycket väl ha vuxit upp med bhojpuri som första- och hemmets språk och samtidigt ha gått i skolan och på universitet där man har lärt sig standard hindi vilket är fallet av många av dagens medelklass människor i Varanasi (t.ex. Vipin, Binit).
Det är ändå värt att notera att sambandet mellan bhojpuri och lägre arbetsklasser har historiska skäl bakom sig. I Varanasi verkar det som att den bhojpuritalande befolkningen aldrig har varit den ledande gruppen. Stadens rikedom och anmärkningsvärda byggnader (tempel, ghater, etc.) verkar ha helt andra källor. Glushkova har undersökt marathernas inflytande på Varanasi och hur de har bidragit till dess blomstrande. Hon betonar vikten av Varanasi som vallfärdsort och skriver att Varanasi har under många år varit den viktigaste delen av en kedja av pilgrimsorter kallad för tristhaḷī– yātrā, av vilken Prayag (Allahabad) och Gaya utgör de andra två heliga platserna (Glushkova, 2014: 113). Jag skulle inte kunna förklara det på ett tydligare sätt än Glushkovas egna ord:
I found Banaras to have been an area of contestation among Maharastrian princes, generals, bankers and noble widows for the gains of their own and not only, as most history shows, between Hindus and Muslims, or northerners (Hindu or Muslim) and southeners (Marathas), or any of these and the British (Ibidem).
39
C.A. Baylay skriver att marathernas inflytande i Varanasi har börjat så tidigt som 1680 när dessa blev de största givare för staden i form av pengar och byggandet av tempel, och att vid mitten av 1800-talet var majoriteten av templen byggda av maratherna under de senaste 150 år (Ibidem: 116).
[B]etween 1760 and 1830 the Mahrattas pouerd wealth into Benares, Allahabad and Hardwar, constructing large numbers of religious buildings and feeding a whole new generation of priests in these centers (Glushkova, 2014: 125 citerar Baylay, 1973).
Glushkova säger att minst en fjärdedel av ghaterna i Varanasi inklusive de mest anmärkningsvärda och viktiga beträffande dess rituella funktion byggdes eller reparerades av enskilda peshwa och prinser, från Maharashtra (Ibidem: 119). Hon skriver att även änkor från Maharashtra, till skillnad från de från Bengal som åkte till Varanasi för att dö, engagerade sig med stor entusiasm i stadens politik (Ibidem: 121). Även från intervjun med Dipak Malik förefaller det att medan maratherna mest har bidragit till Varanasis blomstrande, har den bhojpuritalande befolkningen mer eller mindre alltid varit den fattiga arbetarklassen (Dipak:
2015, muntligt).
Det är rimligt att tänka sig att detta åtminstone delvis förklarar varför bhojpuri inte har utvecklats till ett stort litterärt språk som maithili. Dessutom kan man få en aning om varför folk inte vill identifiera sig med bhojpuri i Varanasi. Men bilden är lite mer komplex än så.
Det förefaller att vissa individer från lägre klasser försöker dölja sin ”bhojpuri bakgrund” och anstränger sig att tala standard hindi för att kompensera sin låga status i samhället (se intervju med Rajendar). Att byta sitt förstaspråk till ett annat som möjliggör ”uppåt mobilitet” i samhället är ett mycket vanligt beteende världen runt (Saxena, 2006: 2 citerar Dorian, 1981).
Tvärtom vill de från medelklassen, som inte har något skäl för att vara bekymrade över sin status, gärna göra en sak av bhojpuri och visa att de kan båda språk och vid behov använda det ena eller det andra. Även personer från medelklass som är uppvuxna med bhojpuri hemma anger ändå hindi som modersmål och i bästa fall betraktar bhojpuri som sitt familjens- eller hemmets språk. Det verkar som att få eller ingen i Varanasi ”vill” ha bhojpuri som modersmål även om så många har det som förstaspråk, både bland lägre- och högreklasser. Föräldrar från medelklassen pratar, till skillnad från lägre klasser, standard hindi med sina barn och dessa växer upp med mycket lite kunskap i detta språk även om de kan höra det i staden och från städerskorna som jobbar i deras hem. De från medelklassen som har talat bhojpuri hemma när de var små men har gått i skolan och utbildat sig, väljer att tala hindi med sina barn för att de
40
ska få det lättare när de ska bli stora och ska söka jobb. Ingen från medelklassen som jag har träffat och diskuterat saken med pratar bhojpuri med sina barn, även om de själva hade bhojpuri som hemmets språk när de var barn. Både Binit och Vipin ger ungefär samma svar vid frågan ”vilket språk talar du med dina barn?”:
Binit: hindī mẽ bāt karte haiṁ. (…) kyõki ham log parivār mẽ hindī bolte haiṁ to bhojpurī vah nahīṁ samajh patā hai (…)
Vipin: bāccõ se bhī hindī mẽ bāt hotī hai… kyõki unko bhojpurī bahut acchī nahīṁ ātī, baccõ ko.
Det är intressant att notera att Vipin säger att han inte pratar bhojpuri med sina barn därför att de inte kan det. Jag har inte velat replikera i intervjun att de förmodligen inte kan så bra bhojpuri därför att han aldrig har pratat det med dem när de varit små. Under ett samtal med Binit som jag tyvärr inte spelade in sa han att han inte behöver prata bhojpuri med sina barn eftersom de ändå kommer att lära sig det i och med att bhojpuri finns i ”deras blod” och därför föredrar han att lära sina barn hindi och engelska. Den här är en sorglig attityd som jag känner igen i mina trakter också. Ibland tar folk för givet att deras barn kommer att lära sig föräldrarnas språk oavsett om man anstränger sig för att föra vidare det eller inte. För den sista generation som fortfarande behärskar sitt språk fullt ut verkar det otänkbart att deras barn inte kommer att göra detsamma, men givetvis fungerar det inte så.
Men samtidigt kan folk tillhörande medelklassen välja att tala bhojpuri med de personer som inte behärskar standard hindi. Än så länge finns det fortfarande många som inte har gått i skolan och kan varken läsa eller skriva. Dessa personer har inte lärt sig standard hindi och därför kan de inte uttrycka sig på det språket. När medelklassen interagerar med lägre utbildade människor som t.ex. rikshaförare, städerskor, grönsaksförsäljare osv. brukar de göra det på bhojpuri. Detta berättades för mig av både Vipin och Binit:
Vipin: kabhī kabhār aisā hotā hai ki koī grāmīṇ kṣetr, kā koī vyakti ātā hai jisko hindī ṭhīk se nahīṁ bol patā [sic] yā hindī utnī baṛhiyā nahīṁ samajh patā to usko bhojpurī mẽ samajhātā hūṁ.
41
Vipin: Banāras mẽ to samāntaḥ hindī mẽ bāt hotī hai, logõ se, lekin jaise… ghar kī kām karnevālī dāī huī yā kabhī rikshevāle se, yā āṭovāle se, sabjīvāle se, in logõ se jarūrat paṛhne par hind… eh bhojpurī mẽ bāt hotī hai.
Binit: jo log… bahut paṛhe-likhe nahīṁ haiṁ, kyõki kabhī kabhī vah hindī nahīṁ samajh sakte haiṁ, bhojpurī samajhte haiṁ to vaise logõ se bhojpurī mẽ bāt karte haiṁ aur jo paṛhe-likhe haiṁ unke sāth hindī mẽ bāt karte haiṁ.
En annan situation där bhojpuri föredras är, som Binit berättar, med nära vänner.
B: jo lokal dost hai to kloj [close] dost hai, unke sāth bhojpurī mẽ bāt kartā hūṁ aur jo dost…
nayā dost hai, disṭans hai, unke sāth maiṁ hindī mẽ bāt kartā hūṁ.
Lågutbildade vuxna människor talar än så länge någonting som kan sträcka sig från ren bhojpuri till en blandning av de två språken. Deras barn lär sig samma språk hemma men standard hindi i skolan och identifierar det senare som deras modersmål. Vanligen även de som inte alls har gått i skolan identifierar sig med hindi vilket är tecken på att detta språk redan har trängt sig väldigt mycket i Varanasi och att som jag redan har skrivit många varianter av bhojpuri som talas i UP är därför heteronoma med avseende på hindi. Detta förklarar varför många lågutbildade människor kallar sitt modersmål hindi. De gör det därför att de tror att de pratar hindi även om i själva verket de kanske talar bhojpuri eller en blandning av båda. Som jag redan har skrivit i teoridelen får hindi i sådana fall en extremt vid betydelse och blir en paraplyterm som täcker andra språk också. Detta bekräftas av faktum att även bland de som skiljer mellan två språk (t.ex. Rajendar) säger att det i vilket fall som helst inte handlar om bhojpuri utan ett blandat språk mer liknande hindi. Jag vill inte gå in i orsakerna till det men det är klart att allt handlar om främjandet av hindi som nationell språk på bekostnad av andra regionala språk. Skolan, tidningar, tv och den s.k. ”mall culture”
gynnar hindi som kommunikationsspråk och mer eller mindre alla identifierar sig med det i Varanasi.
42
5 Slutsats
Man kan sammanfatta det hela med att säga att uppfattningen om dikotomin hindi/bhojpuri eller hindi/banārasī bolī i Varanasi varierar mycket beroende på utbildnings- och läskunnighetsnivå samt klasstillhörighet. Min undersökning visar att medan utbildade personer skiljer mellan två olika språk hindi och bhojpuri och håller med att det lokala idiomet kallat banārasī bolī eller kāśī kā är bhojpuri, skiljer outbildade personer ofta inte på två olika språk utan de ser bara ett språk. De kallar det hindi eller banārasī bolī och hävdar att det rör sig om samma sak. Det förefaller att när en utbildad person säger hindi, menar han eller hon det i strikt mening standard hindi medan outbildade personer använder det ordet som en paraplyterm för alla möjliga former av hindi och UP-bhojpuri samt blandspråk som uppstår mellan dessa två. Lågutbildade personer som har bhojpuri som första språk och hemmets språk säger att de pratar hindi och att de överhuvudtaget inte kan bhojpuri. Banārasī bolī är heteronom med avseende på bhojpuri om man frågar utbildade personer från medelklassen men heteronom med avseende på hindi enligt outbildade personer. Det finns flera anledningar till denna situation. Dels beror det på att Varanasi ligger på övergångsområdet mellan hindi och bhojpuri där dessa blandas och skillnaderna blir luddigare, dels på grund av avsaknaden av bhojpuri som undervisningsspråk och dels på historiska och sociala omständigheter som har hindrat bhojpuri att utvecklas.
Angående identifieringen av modersmålet finns det stor enighet om att hindi är modersmålet.
Utbildningsnivå och samhällsklass tillhörighet har här också en viss betydelse. Utbildade personer från medelklassen som Vipin och Binit anger hindi som sitt modersmål och beskriver bhojpuri som familjens och hemmets språk. Utbildade personer från lägre samhällsklasser som Rajendar anger hindi som sitt modersmål därför att de ser i det ett medel för att dölja sin bakgrund och ett hopp för ”uppåt mobilitet”. Lågutbildade personer som Narad och Gulabi anger hindi som sitt språk eftersom de helt enkelt inte har andra ord för det de pratar och inte kan skilja melan två olika språk. Idén om hindi som modersmål och nationell symbol formas i första hand av skolan och bekräftas senare i livet när att prata standard hindi innebär att man är en del av det moderna samhället och att man är utbildad vilket hjälper att få bättre jobbmöjligheter.
Bhojpuri i Varanasi är mycket påverkad av hindi och den bhojpuri-identiteten är mycket försvagat men bhojpuri har ändå sin plats och det är inte sagt att den inte kan fortsätta att behålla sin ställning som kommunikationsspråk med lågutbildade personer från landsbygden och andra delar av bhojpuri-området.
43 Litteratur- och källförtäckning
Annamalai, E. (2008). Context of multilingualism, i Kachru, Braj B., Kachru, Yamuna &
Sridhar, S. N. (red.), Language in South Asia. Cambridge: Cambridge University Press.
Bhatia, Tej K. (2008). Major regional languages, i Kachru, Braj B., Kachru, Yamuna &
Sridhar, S. N. (red.), Language in South Asia. Cambridge: Cambridge University Press.
Sridhar, S. N. (red.), Language in South Asia. Cambridge: Cambridge University Press.