Institutionen för lingvistik och filologi Kandidatuppsats 15 hp, VT 2015 Armin Chiocchetti
Bhojpurī parivār kī bhāṣā, hindī mātṛbhāṣā:
En undersökning om uppfattningen och identifieringen av språket bhojpuri i Varanasi
Handledare:
Heinz Werner Wessler
2
Förord
Den här uppsatsen är produkten av en undersökning som jag har genomfört i Varanasi över en period av en och halv månad under våren 2015. Många är de personer som på ett eller annat sätt har bidragit till undersökningens framgång. Bland dessa vill jag tacka FD Miriya Malik Juntunen och professor Dipak Malik från Center for the Study of Indian Languages and Society (INLANSO) i Varanasi hos vilken jag var anknuten under undersökningsperioden samt min handledare professor Heinz Werner Wessler som har godkänt och stött mitt projekt från första början och under hela pågående arbetet. Ett särskilt tack går till alla mina informanter i Varanasi som välvilligt har velat svara på mina ”udda frågor” angående hindi och bhojpuri. Jag vill också nämna ett par texter som har varit avsevärt användbara. Den första är Dell’Aquila & Iannàccaros ”Survey Ladins: Usi linguistici nelle Valli Ladine”
(Språkbruk i de ladinska dalarna) som har hjälpt mig att förstå alla problem relaterade till kvalitativa undersökningar och som slutligen har fått mig att ändra min metodologi. Den andra är Glushkovas ”Banaras, the Concept of Tristhaḷī(–yātrā) and the Inflow of the Marathas: An alternative view” som tillsammans med en lång intervju med Dipak Malik har fått mig att ”öppna ögon” beträffande marathernas roll i Varanasi historiska bakgrund.
3
Innehåll
Förord 2 Innehåll 3
Noter om translittereringen 4
1. Inledning 5
2. Teori 7
2.1 Indiens språk-politiska kontext 7 2.2 Hindi, bhojpuri och banārasī bolī 8 2.3 Språk vs. dialekt 11
2.4 Modersmål 13 2.5 Tvåspråkighet och kodväxling 16
3. Material och metod, från kvantitativ till kvalitativ 17 3.1 Semi-strukturerade intervjuer 17
3.2 Enkäten 22
3.3 Den kvalitativa delen 25
4. Analys 27 4.1 Banārasī bolī: bhojpuri eller hindi? 27
4.2 Bhojpurī parivār kī bhāṣā, hindī matṛbhāṣā 35
5. Slutsats 42
Litteratur- och källförteckning 43
Bilaga 1: enkäten 45 Bilaga 2: intervjuerna 50
Bilaga 3: kāśī kā grund verbmorfologin och vanliga konstruktioner 74
4
Noter om translittereringen
I hindi translittereringen har följt McGregor förutom för de nasala vokaler e och o som jag har valt att återge på följande sätt: ẽ, õ.
- diakritiska tecken för hindi translittereringen:
ā, ī, ū för långa vokaler som står i kontrast till korta a, i, u.
ẽ, õ för nasala e, o.
āṁ, īṁ, ūṁ, aiṁ för nasala ā, ī, ū, ai.
ś för palatal sibilant.
ṛ för både retroflex r och vokalisk r.
ṭ, ṭh, ḍ, ḍh, ṣ, ṇ för retroflexa ljud.
- Jag har skrivit alla hindi ord som förekommer i texten med diakritiska tecken förutom följande: hindi, bhojpuri, avadhi, Varanasi, Benares/Banaras och Kashi.
- Jag har valt att ge löpande svensk översättning av hindi citationer bara när dessa var korta eller vid citationer som inte är inspelade. Alla inspelade intervjuer finns translittererade och översatta i bilaga 2.
- Jag har försökt att vara så noggrann som möjligt med translittereringen även när det gäller avvikelser från standard uttalet av hindi. Därför förekommer ofta ja ljudet istället för za och sa istället förṣa. Observera att alla varianter kan förekomma i samma mening vilket tyder på att informanterna använder dem i fri variation.
- Jag har translittererat engelska ord också och för att underlätta läsningen har jag ibland skrivit dem inom parentes med engelsk stavning.
- Alla bhojpuri ord och meningar som förekommer i intervjuerna är understrukna.
5
1 Inledning
I Indiens språkkontext är frågorna kring förhållandet mellan inofficiella och officiella språk alltid aktuella och inte minst är de aktuella för oss eftersom samma problematik inträffar över hela världen. Hur inofficiella och underordnade språk uppfattas och upplevs i relation till de officiella och överordnade språken och hur dessa interagerar med varandra i ett socialt sammanhang är därför en allmängiltig problemställning. Det är definitivt aktuellt för mig som är uppvuxen i en miljö där flera språk talas i olika varianter och jag har själv haft frågan om min språkliga identitet och har upplevt att sådana termer som språk och dialekt kan vara mycket luddigare än vad man tror.
När jag åkte till Varanasi för första gången för att lära mig hindi upptäckte jag att vid sidan av detta talades också ett annat språk. Detta språk är bhojpuri. Trots att bhojpuri är ett språk med över 30 miljoner talare, en egen litteraturhistoria och en väletablerad filmindustri saknar det officiell status. Frågorna angående hur folk upplever den här situationen växte i mig redan vid min första vistelse i Varanasi men bara under min andra resa fick jag chansen att titta närmare på det.
Innan jag började undersökningen trodde jag att situationen i Varanasi liknade den i våra byar i Dolomiterna, i de italienska Alperna, där ”la questione ladina” (frågan om ladinska1), där dess status som självständigt språk, språkattityderna och språkpolitiken hör till dagordningen.
Dessutom trodde jag mig hitta samma språkliga medvetenhet, där vem som helst kan skilja mellan olika språk och även mellan olika undervarianter utan, eller nästan utan, den minsta tvekan vilket vanligen är fallet hos oss. Min ”indiska erfarenhet” har lärt mig att det inte alls behöver vara så och min förståelse om det visade sig vara felaktig.
Mest slående för mig var att medan vissa individer tillhörande medelklassen medgav att de kunde bhojpuri och sa att den renaste bhojpuri talades bland folk från lägre arbetsklasser och byar runt omkring Varanasi, svarade de från lägre arbetsklasser och närliggande byar ofta att de inte kunde det och att de pratade bara hindi. När jag berättade för familjen jag bodde hos att jag höll på med en undersökning om bhojpuri sa de att jag skulle prata med deras städerskor som enligt dem pratade bra bhojpuri, ”Vah ācchī bhojpurī jantī hai”. Men när jag frågade en städerska ”āp ācchī bhojpurī jantī haiṁ na?” (du kan bra bhojpuri, eller hur?) fick jag svaret ”Nahīṁ, bhojpurī nahīṁ jantī haiṁ.” (Nej. Jag kan inte bhojpuri.”). Detta förvirrade mig eftersom alla i familjen där jag bodde hos hade flera gånger berättat att de
1 Ladinska är ett erkänt minoritetsspråk i Italien, nära relaterad med både furlanska (talat i Friuli) och den schweiziska rätoromanska.
6
pratade hindi med varandra men bhojpuri med henne eftersom hon kunde nästan bara det. Det samma förekom flera gånger även med andra personer som hade rykte att kunna bra bhojpuri men sedan nekade de för mig att de kunde det. Uppenbart var det var någon av dem som inte berättade sanningen, men vem och varför kunde jag inte förstå. Jag började gå på bhojpuri lektioner för att försöka lära mig lite av det språket och samtidigt som jag intervjuade rikshaförare på gatorna spetsade jag öronen när jag satt och drack te hos cayvālā. Även om mina kunskaper i bhojpuri alltid har förblivit begränsade var det inte alldeles för svårt att åtminstone känna igen bhojpuri bland folkets samtal. Jag upplevde att folk växlade mellan den ena och den andra eller till och med blandade de två språken utan förbehåll vilket stred med min ”antingen, … eller” politik. Hur som helst kunde jag se en glidning mellan śuddh hindī (ren hindi) till ren bhojpuri och allt det som kan finnas emellan. Städerskan pratade bhojpuri! Eller åtminstone en blandning mellan hindi och bhojpuri, och det samma gjorde alla andra städerskor och rikshaförare som jag pratade med, även om de nekade till det. De verkade helt enkelt vara omedvetna om det.
Den här uppsatsen handlar i grund och botten om hur bhojpuri uppfattas i Varanasi även i relation till hindi, och hur folk tar ställning, dvs. vilket språk de identifierar sig med. Mitt syfte är att beskriva och förklara den här situationen. För att göra det kommer jag att beröra två punkter och försöka svara på två frågor. För det första ska jag ta reda på hur bhojpuri, eller rättare sagt den variant av bhojpuri som talas i Varanasi kallat banārasī bolī, uppfattas av människorna. Tycker folk att banārasī bolī är ett språk eller en dialekt? I fall att de tycker att det är en dialekt, en dialekt av bhojpuri eller hindi? Andra punkten rör frågan om den språkliga identiteten och begreppet modersmål. Frågan jag vill få svar på är ”vilket språk identifierar man sig med i Varanasi? Det lokala idiomet? Hindi? Bhojpuri?” eller med andra ord ”vilket språk anger folk i Varanasi som sitt modersmål?”. För att få svar på dessa frågor kommer jag att behöva resonera kring de intervjuades språkliga beteende och bhojpuri status vilket innebär att begreppen tvåspråkighet och kodväxling, samt språkpolitik ofta kommer att beröras.
Jag ska först gå igenom de teoretiska begreppen som är relevanta för den typen av frågorna dvs. språk, dialekt, modersmål och till mindre del tvåspråkighet och kodväxling. Därefter ska jag presentera min metodologi och mitt material och till slut kommer undersökningens analys där jag redogör för mina resultat. Jag vill ändå börja med en kort sammanfattning av den språkpolitiska kontexten i Indien och en kort presentation om de språk som jag har undersökt i den här uppsatsen.
7
2 Teori
2.1 Indiens språkpolitiska kontext
Indiens språkkontext är mycket komplext och jag tycker inte att jag ska behöva beskriva den i sin helhet. Däremot kan man inte gå vidare utan att säga ett par ord om den språkpolitiska kontexten vilken ligger i grunden för den här undersökningen. Indien har en mångfald av språk, exakt hur många språk kan ingen känna till. Enligt språkcensus 1991 talas det i Indien 216 modersmål av vilka 114 räknas som språk (Annamalai, 2008: 225). Ethnologue räknar totalt 447 levande språk (Ethnologue, India: 2015 webbsida). Det är omöjligt att känna till det exakta antalet eftersom språkcensuset inte räknar de språk med mindre än 10000 talare (Annamalai, 2008: 225), samtidigt som vissa språk dör ut, upptäcks andra och vissa modersmål som förr betraktats som dialekter har senare blivit erkända språk. Det vi kan säga är att i Indien finns det väldigt många språk och detta har en viss betydelse för hur Indien har valt att utföra sin språkpolitik. Indien har två officiella språk, hindi och engelska; varav engelska är ”associerat” officiellt språk (Bhatia, 2008: 122). När konstitutionen blev aktuell erkände den i sin åttonde bilaga (the eight schedule) 14 språk, så kallade ”scheduled” eller
”national” språk som blev 15 år 1967, 18 år 1992 och 22 år 2003 (Facts-about-india, Schedules in Constitution: 2015 webbsida). Dessa språk är kopplade till vissa delstater eller regioner och i den bemärkelsen kan de kallas för regionala språk (Bhatia, 2008: 122).
Anledningarna till att dessa språk blivit officiella och inte andra beror på flera faktorer som t.ex. högt antal talare, litterär tradition, regional representation och politiskt samt ideologiskt tryck (Ibidem: 123-24). Samstämmigheten mellan delstater och de officiella språken var därför inte en tillfällighet utan resultatet av regeringens ansträngning att dra delstaternas gränser längs språkliga gränser (Ibidem: 122). Vart och ett av dessa språk är officiellt språk i minst en delstat och används som delstatens administrationsspråk. Det innebär att vid sidan av de 22 officiella språk lever ett väldigt stort antal inofficiella språk. Brass kallar den här situationen där man har hindi och engelska som officiella språk på nationell nivå och ett regionalt språk på delstatsnivå för ”double displacement” och sammanfattar den som:
the simultaneous existence of two alternative official languages for the country as a whole, while the vast majority of the people speak either only their regional language or some combination of a local ’mother tongue’ and the regional language (Brass, 2010: 188).
8
Hur detta går till i praktik varierar väldigt mycket och varje inofficiellt språk/modersmål utgör ett fall i sig. I den här uppsatsen kommer jag varken att försöka ge en allmän bild eller beskriva alla möjliga situationer; jag ska fokusera mig på ett enskilt fall, dvs. fallet om bhojpuri i relation till hindi i staden Varanasi. Faktumet att under åren har flera språk lagts till i den åttonde bilagan under åren betyder att det har funnits en viss flexibilitet från regeringen beträffande den här frågan och följaktligen finns det alltid ett hopp för ”nya” språk att bli officiellt erkända. Bhojpuri är inte ett officiellt erkänt språk idag men man kan inte utesluta att det kanske kommer att bli det en dag. Att maithili har erkänts är en mycket talande omständighet med tanke på att bhojpuri har många flera talare och en betydligt större yta (Verma, 2003: 516). Man ska inte glömma att den väletablerade filmindustrin ger bhojpuri något som saknas av andra bihari språk (Ibidem).
2.2 Hindi, bhojpuri och banārasī bolī
Utgångspunkten för den här undersökningen är att den ska handla om relationen mellan två språk, hindi och bhojpuri. Innan jag går vidare är det nödvändigt att förklara vad som menas med dessa termer och vilken problematik som finns omkring det.
Hindi, här i strikt mening, Modern Standard Hindi, är tillsammans med engelska det officiella språket i Indien och officiellt språk i delstaterna Bihar, Chhattisgarh, Jharkhand, Haryana, Himachal Pradesh, Madhya Pradesh, Rajasthan, Uttarakhand, och Uttar Pradesh (Kachru, 2008: 81). Begreppet Modern Standard Hindi är som namnet själv låter ett modernt begrepp.
Detta språk bildades på en redan existerande språklig variant känt som khaṛī bolī från vilken både urdu och hindi har skapats och som var det talade språket i Delhi (Masica, 1991: 28).
Masica påpekar att khaṛī bolī inte bara var en språklig variant utan en dialektisk komposit där flera influenser sammansmältes (Masica, 1991: 28). Dessutom anser Masica att den här språkliga varianten ändå inte var den som talades i hela Delhi utan endast talades av vissa klasser och kretsar som kan associeras med Mogulhovet (Ibidem). Khaṛī bolī var ett av de många indoariska språk som talades, och fortfarande talas i norra Indien. Dagens Modern Standard Hindi är byggt på khaṛī bolī och dessa två termer används ofta som synonymer, den första på engelska och den andra på hindi. Jag kommer att använda båda termerna för samma sak, standard hindi.2
Standard hindi är som sagt officiellt språk i flera delstater i norra Indien. Det område där hindi är officiellt språk och används som administration-, tryck- och undervisningsspråk kallar man
2 Ordet khaṛī bolī betyder faktiskt “standard språket”, khaṛī från khaṛna, ”att stå” och boli, språk/dialekt, ” det stående språket”, ”det stabila språket”
9
för hindibältet (Masica, 1991: 9). I hindibältet ingår en mångfald av språk så kallade regionala språk av det hindibältet, även ömsesidigt obegripliga språk som oftast saknar officiell status och på grund av detta ofta är betraktade som dialekter av hindi (Ibidem). Hindi blir följaktligen i bredare betydelse en paraplyterm för de regionala språken av hindibältet.3 Hindibältet är själv en del av ett större område känt som det indoariska dialektkontinuum som sträcker sig över större delen av Sydasien från Assam till Afghanistan (Ibidem: 25) minus södra Indien, Himalaya-bergregionen och små isolerade ”fickor” där det finns språk från andra språkfamiljer. Ett geografiskt dialektkontinuum innebär ett område där språket förändras lite grann för varje by och stad man kommer till utan att bli direkt ömsesidigt obegripligt mellan två grannbyar eller grannstäder. Men skillnader ackumuleras vilket gör att språket från punkt A till B och C är praktiskt sagt identiskt men ganska olika till punkt L och ett helt annat språk när man kommer till punkt Z. Från L till Z är däremot skillnaderna begränsade som från A till L. Att sätta gränsen mellan ett språk och ett annat blir därför ett godtyckligt beslut (Chambers & Trudgill, 1998: 5,6). Öst om Delhi och khaṛī bolī på väg mot Varanasi identifierar lingvisterna minst tre till stora regionala språk, dessa är braj, avadhi och bhojpuri. Dessa är de tre stora språk i Uttar Pradesh. Som Masica påpekar är standard hindi idag ett modersmål även utanför Delhi, särskilt i stadsområden (Masica, 1991: 25). Detta beror bland annat på spridningen av standard hindi som undervisningsspråk och andra faktorer, som jag kommer att ta upp senare, som tillsammans driver mot språklig homogenitet. Det som händer är i princip, som Masica skriver, att standard hindi ”läggs ovanpå” hindibältets regionala språk (Ibidem: 9). Detta är en viktig punkt även i relationen mellan hindi och bhojpuri och jag ska återkomma till det i analysdelen.
Jag har delvis redogjort för vad termen hindi står för, nu ska jag förklara vad bhojpuri och banārasī bolī är. Grierson, i sitt berömda verk Linguistic Survey of India, betraktade bhojpuri, magahi och maithili som ett och samma språk som han kallade bihari och klassificerade i den östliga gruppen av de indoariska språken tillsammans med bengaliska, assamesiska, oriya m.fl. (Verma, 2003: 516). Det är rimligt att tänka sig att Griersons klassificering av bhojpuri åtminstone delvis kan ligga bakom faktum att bhojpuri inte är ett erkänt språk. Det samma gäller för magahi och maithili. Maithili har, som sagt, bara i senare tid blivit ett officiellt erkänt språk. Griersons klassificering har kritiserats först av Chatterji (1926) och Tilwari (1960) som ser på bhojpuri, magahi och maithili som tre skilda språk (Ibidem) och därefter av Cardona (1974), Jeffers (1976) och Dass (1976) (Ibidem). Dass (1976) förkastar hypotesen att
3 Ofta även talare av andra regionala språk identifierar sig själva med hindi. Mer om detta ska jag ta upp senare.
10
bihari skulle utgöra en subgrupp tillsammans med bengali och anser att bihari och s.k. Eastern Hindi tillsammans utgör en egen subgrupp skild både från hindi och från bengali (Ibidem). I den här undersökningen kommer jag inte att diskutera genealogiska samband mellan språk men jag utgår från att bhojpuri är ett eget språk även om det inte är officiellt erkänt. Verma skriver att ordet bhojpuri kommer från ett ställe kallat Bhojpur i Bihar som idag är ett distrikt nära sammanflödet av Ganges och Sone. Det tros att Ujjain Rajputerna etablerade här ett viktigt furstendöme här och döpte det efter Raja Bhoj från vilken de hävdade härstamma (Verma: 518). Bhojpuri-området täcker 73 tusen kvadratkilometer och sträcker sig från östliga UP till Bihar väst om Son och Gandaki floderna, och Nepal i Terai regionen (Ibidem: 518).
Enligt informanterna talas bhojpuri även i delar av Jharkhand. Dessutom talas bhojpuri även utanför Sydasiens som på Mauritius, Guyana, Trinidad och Surinam och kanske i Sydafrika och på Fiji (Ibidem: 516). Det är inte lätt att säga hur många talare bhojpuri har och det finns oenighet bland olika källor. Verma anger 25 miljoner (Ibidem: 518), 33 miljoner enligt Indiens språkcensus 2001 webbsida (Census of India, Census data online: 2010 webbsida) och enligt Ethnologue ska antalet talare i Indien ligga på 37,8 miljoner och 39,7 över hela världen (Ethnologue, Bhojpuri: 2015 webbsida). Även om vi tar 25 miljoner som det slutgiltiga svaret, skulle det betyda att bhojpuri ligger på tolfte plats för antal talare bland Indiens språk.
Masica skiljer fem dialekter av bhojpuri: nord-bhojpuri mellan UP och Bihar, syd-bhojpuri (eller standard bhojpuri)4 i väst-Bihar, väst-bhojpuri i östra UP, nagpuria i Jharkhand (?) och tharu bhojpuri i Terai regionen. Den västra dialekten inkluderar några större städer av öst Uttar Pradesh som Mirzapur, Varanasi, Azamgarh, Ghazipur och Ghorakhpur. Som tidigare sagts tar den här undersökningen hänsyn till den varianten som talas i staden Varanasi även känt under namnen Benares/Banaras och Kashi. Denna variant kallas med olika namn, banārasī bhojpurī, banārasī bolī eller kāśī kā5. Jag kommer att använda alla tre termer men jag vill förtydliga att dessa bär på olika konnotationer. Kāśī kā är en beteckning som används mest bland intellektuella och möjligen universitetsstudenter men knappast bland samhällets lägre klasser och outbildade människor. Banārasī bhojpurī är enligt mig den mest exakta eftersom det specificerar att det är det bhojpuri som talas i Banaras men är problematisk eftersom många i Varanasi anger hindi som sitt språk och nekar till att det handlar om bhojpuri. Detta kommer jag att förtydliga i analysdelen. Banārasī bolī är därför den mest användbara termen när man refererar till den bhojpuri-variant som talas i Varanasi. Även
4 Möjligen eftersom den här dialekten är den mest framträdande och används mest i bhojpuri filmindustrin och litteratur enligt mina informanter.
5 Vanligen uttalat kāsī kā.
11
detta kan tyvärr misstolkas eftersom den betyder Varanasis språk/dialekt6 och många, som jag har upptäckt, hävdar att hindi är Varanasis språk. Men samtidigt används banārasī bolī som beteckning för det lokala idiomet.
2.3 Språk vs. dialekt
Jag vill börja med att säga att gränsen mellan språk och dialekt ibland kan vara mycket luddigt och att det finns olika åsikter angående hur man ska definiera dessa termer. Båda termerna har använts på olika sätt och trots att många har försökt fastställa en definition råder det fortfarande oenighet mellan lingvisterna. Ett sätt att skilja mellan språk och dialekt anges och förkastas i Chambers & Trudgill (1998: 3,4). Man kan tänka på ett språk som en samling av ömsesidigt begripliga dialekter. Detta är dock en problematisk definition eftersom det innebär koncepten ”ömsesidig begriplighet” som i sig är ett relativt begrepp. Ömsesidig begriplighet kan variera, till att börja med, i grader; man kan förstå mer eller mindre av ett språk. Dessutom är begripligheten ofta inte likadan i båda riktningarna, den beror i stor del på hur mycket man har exponerats för ett språk och vilken attityd man har till det. Masica (1991:
24) påpekar att ömsesidig begriplighet är en särskilt knepig term beträffande Sydasien där människorna ofta är, åtminstone till en viss grad, bekanta med andra språk.
I Masica (1991: 23) finner vi två alternativ som ofta har tillämpats till den indoariska kontexten, båda högt kontroversiella. Ofta har man velat definiera en dialekt som en undervariant av en större enhet, ett språk. Men i detta fall hur ska man bestämma om en viss språklig variant är en undervariant av ett språk eller ett språk i sig? Även om man utgår från rena lingvistiska kriterier kan man fortfarande vara oense, som t.ex. i den nämnda diskussionen om bhojpuri. Det andra sättet man ofta har använt för att skilja mellan språk och dialekt bygger på språkets skrivna tradition. En dialekt saknar skriven tradition medan ett språk har en skriven standard och en litterär tradition. Den här definitionen påminner mer om distinktionen mellan ”utvecklade” och ”underutvecklade” språk (Ibidem).
I den här uppsatsen följer jag ingen av dessa definitioner och vill inte heller försöka att ge en definition men åtminstone jag betraktar bhojpuri som ett språk, i enlighet med Verma (2003) och Masica (1991).
Chambers & Trudgill (1998: 9) tar upp två begrepp till som ska komma till nytta senare när jag ska prata om banārasī bhojpurī, dessa är ”autonomy” och ”heteronomy”. Ett språk har
6 Bolī används av lekman också för språk och inte endast för dialekt. Egentligen brukar de flesta lågutbildade personer inte skilja alls mellan språk och dialekt och därför blir bhāṣā (språk)och bolī (dialekt) praktiskt taget synonymer.
12
autonomi när talaren identifierar sig med det. Tvärtom är dialekter heteronoma, eller beroende av ett språk. Man kan t.ex. säga att italienska dialekter är heteronoma med avseende på italienska eftersom talaren identifierar sig med det italienska språket. Observera att denna indelning är politiskt och kulturellt betingad snarare än språkligt betingad och kan förändras.
Varianter som under en tid har klassats som dialekter kan bli autonoma och tvärtom etablerade språk kan förlora sin autonomi (Ibidem). Detta är fallet, enligt Masica (1991: 23) av braj och avadhi. Annamalai (2008: 232) pratar om ”dialektalisering” för att beskriva den situationen när regeringen medvetet försöker inkorporera ett språk i ett annat som dess dialekt för att förminska heterogenitet. Detta påminner om vad jag redan har nämnt, dvs. att hindi
”läggs ovanpå” andra språk som en del av en medveten politisk agenda för att främja homogeniteten. Det är inte överraskande att Annamalai tar upp just fallet om bhojpuri och maithili. Fallet om maithili är mycket intressant eftersom före 2003 var det inte erkänt som ett skilt språk från hindi men var erkänt som ett språk för det nationella litterära priset (Ibidem).
En sista sak som kan vara värt att tillägga är att ibland kan det helt och hållet vara meningslöst att prata om olika dialekter av ett språk. Jag vill exemplifiera detta genom att ta upp min egen erfarenhet. När ladinska blev erkänd som ett minoritetsspråk kvarstod problemet att ladinska skiljer sig i princip i varje by. I min dal finns det sju kommuner och tre varianter av ladinska.
Skillnader går även att hitta mellan varje kommun och ibland även mellan kommunernas underordnade byar. Detsamma gäller för de andra fyra dalarna där ladinska talas. I den här kontexten kan man verkligen inte prata om olika dialekter av ladinska, eftersom det inte finns någon variant som på något sätt är överordnad de andra. Man kan inte säga att en viss variant är en dialekt av en annan. Man har utvecklat en, eller egentligen flera, standardvarianter men deras funktion är mycket begränsad och har aldrig slagit rot i befolkningen. Det finns inte heller någon variant som är ”viktigare” eller ”mer populär” än de andra vilket kanske beror på att italienska eller tyska är de officiella språken i de ladinska dalarna. Det finns dock undantag. Det finns tidskrifter, TV program, radioprogram och även vissa officiella dokument på ladinska, och i dessa fall kan flera varianter användas, oftast kan alla av dem användas.
Språkbyte från en variant till en annan förekommer inte i vanliga fall, alla är mycket stolta över sin egen variant och ser ofta ner, ibland även med förakt, på de andra. Av alla dessa skäl pratar man om olika varianter av ladinska, och inte om olika dialekter. Detta kan på något sätt relateras till bhojpuri eftersom även där saknas det en standardvariant (Singh, 2015) i och med att bhojpuri inte är officiellt språk. Det finns många olika regionala varianter av bhojpuri. En av mina informanter uttryckte det på detta sätt: ”har das kadam, bīs kadam, paintīs kadam
13
par bhāṣā change ho rahā” (varje tio, tjugo eller trettiofem kadam7 förändras språket). Det här är en allmänt känd sanning inte bara i det bhojpuri-området utan i hela det indoariska dialekt kontinuum.
2.4 Modersmål
Modersmål är ett mångtydigt begrepp och det har definierats på flera olika sätt. Ofta tänker man på modersmålet som det första språk man har lärt sig och det man kan bäst till skillnad från de som man inte kan lika flytande och som man har börjat lära sig senare i skolan. Denna definition passar bra i en enspråkig kontext där man är uppvuxen i en miljö där alla talar samma språk och man kommer i kontakt med andra språk i skolan som undervisningsämne.
Men i en mångspråkig kontext blir frågan mycket mer komplex. Även i sådana situationer där det finns ett språk men flera dialekter kan det fortfarande finnas oklarheter. Kan t.ex. en dialekt vara ens modersmål? Enligt Förenta Nationernas definition bör det vara möjligt eftersom denna beskriver modersmålet som ”[the] language usually spoken in the individual’s home in his early childhood, although not necessarily used by him at present” (Romaine, 1995: 19). Om någon är uppvuxen med en dialekt borde enligt definitionen det vara hans eller hennes modersmål. Det är inte nödvändigt att det första språk som man har lärt sig som barn också ska vara det man använder när man är vuxen och det behöver inte heller vara det språk man kan bäst. Det är inte alls konstigt att växa upp i en miljö där ett visst språk talas och senare byta ut det med något annat språk och glömma eller i alla fall försämra sitt första språk. Detta händer framförallt när det första språket är ett minoritetsspråk som har låg status och dåliga jobbmöjligheter. I den här bemärkelsen har termen modersmål en klar anknytning till ”modern” och den familjära miljön. Romaine påpekar att i vissa fall skulle termen
”fadersmål” vara mer korrekt i och med att i vissa samhällen där modern och fadern talar olika språk är det faktiskt faderns språk som tas upp av barnet som sitt eget (Ibidem: 20).
Följaktligen skulle man kunna tycka att definitionen för modersmål ska baseras på språkfärdigheten snarare än på familjära och kronologiska grunder. Man kan ange det språk man kan bäst som sitt modermål. (Ibidem). Även den här definitionen är tyvärr inte helt problemfri. I en mångspråkig miljö där man använder två eller flera språk i sin vardag är det normalt att inte kunna alla språk lika bra och det är inte alltid klart vilket man talar bäst (Ibidem). Man kan ”tro” sig bäst kunna det man har haft under sin utbildning, men man kan också tycka att det är lättare att uttrycka sina känslor på det språk man talar i familjen och i så
7 Det hindi ordet kadam betyder steg, här vill informanten betona att språk blir olika på mycket kort distans.
14
fall är det språk som man kan bäst. I andra fall kan det hända att en individ känner sig lika flytande på två språk och samtidigt lika anknuten känslomässigt till dem och anger båda som sina modersmål. Jag vill tillägga att ett ytterligare sätt att definiera modersmålet kan vara att se på modersmålet som det språket någon, av ett eller ett annat skäl, själv väljer att identifiera sig med. Valet att identifiera sig med ett språk och inte ett annat kan drivas av olika faktorer.
Känslorna spelar som sagt en stor roll men det finns också externa faktorer som t.ex. landets språkpolitik som når barn via undervisningen, TV program, m.m. Romaine skriver att i vissa fall kan själva identifieringen vara extern där andra känner igen dig i ett visst språk (Ibidem).
Språket är också en identitetsmarkör som visar vår grupptillhörighet (Bijovet, 2013: 129) vilket också kan spela en roll för vilket språk man vill identifiera sig med.
Vilken definition som är bäst kan jag inte avgöra. Jag själv upplever en situation där jag inte kan bestämma mig med hundraprocentig säkerhet om vilket mitt modersmål är. Jag är uppvuxen i en liten by i norra Italien där det talade målet är en italiensk dialekt som dock inte ska förväxlas med det s.k. regional italienska, utan det är ett skilt mål i sig men i relativt hög grad ömsesidig begriplig med italienska. Detta är min moders modersmål som jag pratar med byns befolkning och med folk från andra byar söder om vår. Med min far och dem från samma by eller andra byar norr om den talar jag ladinska. Till dessa två mål ska italienska tilläggas, det språket jag har utbildat mig på (fram till gymnasiet åtminstone) och som jag använder när jag talar med ”italienare”.8 I själva verket använder jag italienska ibland även inom ”våra gränser” med vissa personer. Vilket mål jag väljer att prata beror i stor del på vem jag har framför mig. Vanligen talar man alltid samma språk med en viss person och det skulle kännas märkligt att ändra på det. T.ex. skulle jag knappt börja tala italienska med någon jag alltid har pratat ladinska med, eller ännu mer osannolikt vore det att börja prata på ladinska med någon jag alltid pratat på min mors dialekt med eller tvärtom. Vissa skiften har dock förekommit (men alltid från italienska till ladinska eller dialekt!) och nuförtiden försöker jag hålla mig till antingen ladinska eller min moders dialekt för vilka jag känner mig närmare, och lämnar italienska åt sidan i och med att jag inte har samma känslor för det.
Jag vill nu återkomma till modersmålets dilemma. Jag skulle kunna säga att ladinska är mitt modersmål eftersom det är det språket jag först har börjat prata, enligt mina föräldrar, och som har dominerat i mitt hem under hela min uppväxt. Samtidigt har min moders dialekt också varit en viktig del av min uppväxt eftersom jag nästan alltid har bott i min moders by.
Italienska är å andra sidan landets officiella språk och det språk som jag har undervisats på
8 Vi brukar kalla för ”italienare” alla de som kommer utifrån våra dalar även om vi också är italienare, vare sig vi vill eller inte.
15
under många år, har läst flest böcker och sett flest filmer på och skulle också kunna vara en kandidat om jag inte var alldeles för stolt över mina rötter för att tycka det. Vilket språk jag kan bäst är också diskutabelt, det går knappt att göra en jämförelse mellan mina kunskaper i italienska, ladinska och min moders dialekt. Jag kan alla tre på ”modersmål nivå” men inget av dem talar jag helt felfritt eller kan alla ord. Säkerligen går det inte heller att säga att jag kan mindre ladinska därför att jag talar min moders dialekt också, eller att min italienska är dålig på grund av min ladinska9. Mitt första språk är utan tvekan ladinska, följt av min moders dialekt och bara senare italienska som jag började tala ungefär vid tre års ålder när jag började gå på förskolan. Mitt hemspråk är både ladinska och dialekt men inte italienska, utanför hemmet använder jag alla tre, italienska minst av alla. Men i skolan och på TV har italienska första platsen. Vilket är mitt modersmål då? Om jag ”får” välja då väljer jag både ladinska, min faders språk, och min moders dialekt; men så behöver det inte vara och någon annan i samma situation skulle kanske ändå välja italienska (och det finns exempel på det). Det språk man anger som sitt modersmål bygger på personliga skäl som påverkas av egna känslor så som den miljön man befinner sig i, vilken ställning andra i samma ålder tar, vilken status språket har i samhället, etc. Därför har jag frågat mig under min undersökning ”varför gav han eller hon det svaret?” och ”vilken funktion uppfyller det språket i hans/hennes liv?” Detta är delvis syftet med den här undersökningen. Jag ska inte nöja mig med att skriva upp det språket mina informanter kommer att säga vara sitt modersmål, jag ska också utforska de bakomliggande skäl som får en att ange ett visst språk och inte ett annat. Hur som helst kommer jag att acceptera deras svar angående modersmålet på grund av att dessa är, som sagts, personliga identifieringar och ingen har rätt att invända mot det. Det man får göra är att ta reda på andra språk som möjligen också skulle kunna vara den intervjuades modersmål, jag pratar nu om hemmets språk, moderns språk, faderns språk, eller utbildningsspråk, m.m. och spekulera över varför han/hon inte väljer att identifiera sig med något annat.
2.5 Tvåspråkighet och kodväxling
I och med att den här undersökningen handlar om en situation där flera språk och språkliga varianter samexisterar kan det vara lämpligt att säga ett par ord om tvåspråkigheten och kodväxling. Jag vill stryka att tvåspråkighet och kodväxling inte står i fokus för den här
9 Även enspråkiga personer kan göra fel när de pratar sitt språk och kan inte alla ord som finns. Det finns inget konstigt med det.
16
uppsatsen men ska komma till hjälp när jag ska försöka ge en förklaring till mina intervjuades uppfattning av bhojpuri och deras identifiering med modersmålet.
Tvåspråkigheten och kodväxling innebär förstås användningen av två eller flera språk i ett samhälle. Återigen finner vi olika definitioner som kan stå i skarp kontrast mot varandra. Å ena sidan har vi Bloomfield (1933) som definierar tvåspråkigheten som ”native-like control of two languages” (citerad av Romaine, 1995: 11). Å andra sidan har man Haugen (1953) som hävdar att tvåspråkigheten börjar när man kan producera fullständiga meningar på ett andra språk (Ibidem). Mackey (1968) tar en mildare ställning och skriver att tvåspråkigheten är ett relativt begrepp eftersom det inte går att säga exakt när en talare av ett andra språk blir tvåspråkig (Ibidem: 12). Romaine observerar att antaganden om tvåspråkigheten ofta har påverkats av vissa termer som ”en idealisk tvåspråkig”, ”fullständig tvåspråkighet” eller
”balanserad tvåspråkighet” som tyder på att det finns andra typer av tvåspråkiga personer och tvåspråkighet som är ”icke-idealiska”, ”ofullständiga” eller ”obalanserade” (Ibidem: 6). Bland sådana mycket kontroversiella antagande finns det Weinrichs (1968) som säger att:
The ideal bilingual switches from one language to another according to appropriate changes in the speech situation (interlocutor, topics, etc.), but not in an unchanged speech situation (Ibidem: 5).
På liknande sätt har vissa forskare förnekat existensen av ”blandade språk” som Biggs (1972) gör och påstår att vem som helst som talar språk A vet alltid att han pratar språket A och inte ett annat språk B. Dessutom, enligt Biggs, kan en tvåspråkig alltid skilja mellan de språk han eller hon kan. En tvåspråkig kan använda ord eller även hela satser från olika språk i ett och samma tal men ändå går det alltid att veta och berätta för vilket språk det är man använder vid en viss tidpunkt (Ibidem: 3). Dessa mycket diskutabla synsätt beror, enligt Romaine, på att i byggandet av lingvistiska teorier har man alltid haft enspråkigheten som utgångspunkt och följaktligen har tvåspråkigheten alltid betraktas som problematisk. Dessutom, fortsätter hon, måste man tänka på att dessa teorier har formats i miljöer (Europa-USA) där enspråkigheten i relation till begreppet ”en stat – ett språk” alltid har haft en speciell betydelse (Ibidem).
Hur som helst, i den här uppsatsen följer jag inga av dessa definitioner men håller med Mackey. Det är ändå självklart att i en mångspråkig miljö kan talaren ha olika grader av kompetens.
17
3 Material och metod, från kvantitativ till kvalitativ
Materialet för den här uppsatsen består av intervjuerna som jag har gjort i Varanasi under våren 2015. Jag har gjort två typer av intervjuer och kommer att beskriva dem i två skilda underrubriker. Först gjorde jag 50 semi-strukturerade intervjuer med rikshaförare där jag läste frågorna för dem och kryssade in det svaret jag fick. Därefter gjorde jag sju kvalitativa intervjuer med olika personer som spelades in.
3.1 Semi-strukturerade intervjuer
När jag började fundera över hur min undersökning i Varanasi skulle gå till hade jag för avsikt att göra en kvantitativ undersökning om rikshaförares användning av bhojpuri i sitt yrkesliv. Jag ville göra det därför att jag naivt trodde att rikshaförare var ”experter” på hindi och bhojpuri eftersom de kontinuerligt har språklig interaktion med alla möjliga personer och därför behöver anpassa sitt språkbruk till sina kunder. Jag trodde att de hade full kontroll på bägge språken och att de skickligt kunde växla mellan hindi och bhojpuri beroende på vad som är mer passande i en viss situation eller med en viss kund. Jag trodde med andra ord att de föll under Bloomfields och Weinrichs definitioner av ideala tvåspråkiga (citerade av Romaine, 1995: 11). Det visade sig senare att detta inte nödvändigtvis var fallet. Jag ska nu redovisa för hur intervjuerna gick till och för vilken problematik som uppstod. Men först vill jag säga att nästan alla rikshaförare som jag närmade mig gick med på att låta sig intervjuas.
Jag hade inte svårt att hitta arbetsvilliga rikshaförare. För det mesta var de roade av intervjun även om de tyckte att frågorna jag ställde var en aning konstiga och ovanliga men ändå tyckte de om att uttrycka sina åsikter och se att någon var intresserad av dessa.
Jag skrev en enkät på hindi där det ingick ett trettiotal frågor angående användningen av bhojpuri och hindi i olika situationer samt språkfärdigheten i dessa två språk och åsikter angående deras status. Jag uteslöt möjligheten att dela ut enkäterna och låta rikshaförare själva fylla i svaren. Jag ville inte kräva för mycket besvär från deras sida och i det fallet skulle kanske inte alla ha velat samarbeta. Dessutom måste man räkna med att rikshaförare har en låg nivå av utbildning som kan sträcka sig (enligt mina intervjuer) från noll läskunnighet till tolfte klass. Många är därför inte läskunniga. Min tanke var att jag skulle läsa frågorna och själv kryssa i svaret. På det sättet trodde jag mig kunna utföra en kvantitativ
18
undersökning men, snart dök andra komplikationer upp som gjorde att jag helt uteslöt den kvantitativa metoden. Jag började med en pilotstudie för att testa enkätens frågor och redan då insåg jag att det inte var så lätt som jag trodde. I pilotstudien gjorde jag tio intervjuer och därefter ändrade jag eller tog t.o.m. bort vissa frågor som jag tyckte var onödiga eller överflödiga. Jag har gjort små förändringar under hela undersökningen. Att kryssa i svaret själv på enkäten och ändra på enkäten strider mot den kvantitativa metoden som kräver en mer systematisk metodologi (Lagerholm, 2010: 30). Totalt har jag gjort 50 semi-strukturerade intervjuer, exklusive pilotstudien, som kan sägas vara en mellanväg i förhållande till hur kvantitativa och kvalitativa intervjuer ska gå till. Enkätens struktur har aldrig förändrats, den har alltid följt den av en kvantitativ undersökning med slutna frågor där den intervjuade får välja mellan flera alternativ. Däremot liknade mina samtal med dem mer kvalitativa än kvantitativa intervjuer. I början försökte jag hålla mig till den kvantitativa metoden så gott jag kunde dvs, läsa frågan – kryssa i svaret, men att driva intervjun på det sättet var helt enkelt omöjligt och i slutet blev det nästan alltid långa diskussioner, ibland mycket livliga och argumenterade, snarare än enkätsifyllningar.
Jag började med att ställa frågorna så som de stod i enkäten och om jag fick ett svar som jag tyckte var osannolikt kunde jag motsäga dem och berätta vad jag trodde mig ha förstått om ämnet. Ibland erkände de att de hade sagt fel och ändrade sitt svar, andra gånger gjorde de inte och behöll sin inställning. Mitt mål med det var absolut inte att övertyga dem om vad jag hade läst i böckerna utan, jag gjorde det därför att jag ville få ut av dem deras riktiga åsikter och inte snabba, slumpmässiga svar. Detta kanske är den starkaste punkten emot den kvantitativa metoden som avråder forskaren från att på något sätt påverka informantens svar. Men samtidigt kan den kvantitativa metoden inte försvara sig mot faktum att informanterna faktiskt kan säga något de egentligen inte anser om de är förvirrade och inte förstår frågan, vilket jag har märkt flera gånger under mina intervjuer. Därför anser jag att man får ut mycket mer av semi-strukturerade intervjuer, åtminstone med den här typen av informanter.
Ibland kunde de bli uttråkade av mina frågor eller till och med lite irriterade som om jag hade frågat något dumt eller upprepat samma fråga när jag egentligen försökte testa en tidigare fråga med en annan liknande. Ibland kunde någon replikera ”Yah kyõ pūch rahe haiṁ?”
(Varför frågar du det?) eller ”Yahī hai!” (Det är ju det [jag har just sagt]!). I många fall frågade de mig i början eller i slutet på intervjun vad jag skulle ha den till och jag svarade att jag ville lära mig mer om Varanasi och om bhojpuri och att jag höll på att skriva ett skolarbete om det och då blev de nöjda. I ett par fall begärde de att jag skulle skriva upp deras namn vilket inte alls behövdes men gladde mig att höra de säga: ”Merā nām likhie. Likhie ki
19
maiṁne yah kahā.” (Skriv mitt namn. Skriv att jag sa det där.) I Indien uppfattas det inte som någonting konstig eller opassande att närma sig någon man inte känner och börja ett samtal.
Det är en del av den indiska kulturen att vara öppen och ha det lätt för att prata med främlingar. Detta gjorde att jag aldrig mötte svårigheter att närma mig rikshaförare och börja ett samtal med dem. Det räckte att ropa ”Kā ho bhayā!” (hej storebror!) eller ”Kyā maiṁ āpse kuch savāl pūch saktā hūṁ?” (får jag ställa några frågor?) och för det mesta fick jag positiva svar som ”hāṁ sir, bilkul pūch sakte haiṁ” (absolut, kan du göra det). Detta var en bra hjälp för mig men det finns en annan sida av myntet också. Ett av de mest återkommande problem var att när jag började intervjua en rikshaförare kom det snart andra personer, både rikshaförare och vanligt folk, nyfikna på vad som pågick och försökte lägga till sina åsikter eller, de som kände sig mer säkra på svaren, tog över intervjun. Ibland kunde de diskutera med varandra en stund innan de gav ett svar. Mycket ofta var jag tvungen att omformulera frågorna när mina intervjuade antingen inte förstod eller missuppfattade mig. Det som jag upplevde som svårast för dem var att välja bland flera alternativ. Det typiska fallet var när jag frågade om de mest tittade på bollywood eller bhojpuri filmer:
JAG: ” āp zyādā bollywood yā bhojpurī film dekhte haiṁ?”
(Tittar du mest på hindi eller bhojpuri filmer?) RIKSH. : ”jī hāṁ, jī hāṁ”
(ja, ja och skakade huvudet som man gör i Indien när man menar ja).
JAG: ”To kaunse zyādā dekhte hain, bollywood yā bhojpurī?”
RIKSH. : ”jī hāṁ, jī hāṁ”
JAG: ”To zyādā hindī? ...”
(Så mest hindi?)
RIKSH. : ”jī hāṁ, jī hāṁ”
JAG: ”Yā bhojpurī? ...”
(Eller bhojpuri?)
RIKSH. : ”jī hāṁ, jī hāṁ”
JAG: ”to donõ?”
(Alltså båda?)
RIKSH. : ”hāṁ donõ”
(Ja, båda.)
I sådana fall är det omöjligt att få veta det verkliga beteende hos den intervjuade.
20
Mycket ofta svarade de med exempel istället för att välja ett alternativ. Detta hände framförallt när jag frågade vilket språk de använde i en viss situation eller med en viss person.
Det kunde gå till ungefär på detta sätt:
JAG: ”Dillī ke logõ se āp kaunsī bolī mẽ bāt karte haiṁ? Hindī yā banārasī bolī?”
(Vilket språk pratar du med folk från Delhi? Hindi eller banarasi boli?) RIKSH. : ”Maiṁ unse – kahā jate ho? – kahtā huṁ.”
(Till dem säger jag ”vart går du” [på hindi]) JAG: ”Aur biharī logõ se?”
(Och till folk från Bihar?)
RIKSH. : ”Unse to maiṁ – kahā jāt hauva? – kahtā huṁ.”
(Till dem säger jag ”vart går du” [på banārasī bolī])
Detta behöver inte vara helt negativt eftersom med ett exempel är du säker på vilket språk han menar och man undviker hamna i terminologins mångtydighet, vilket annars ofta händer.
Frågan om hur folk benämner språk, i synnerhet hur folk i Varanasi kallar banārasī bhojpurī och vad de kan mena med ”banārasī bolī” eller även med ”hindi” står i fokus i den här undersökningen och jag vill inte avslöja mer nu utan ska återkomma till det i analysdelen.
Man kan ändå inte vara säker på att de alltid använder det språket de har gett exempel på. De skulle mycket väl kunna växla mellan hindi och bhojpuri eller blanda de två språken, vilket ofta förekommer har jag märkt. Generellt anser jag att Dell’Aquila & Iannàcaro har rätt när de skriver att en av de mest betydande teoretiska och metodologiska svårigheterna beror på att forskarna inte kan ha full kontroll på svarens riktighet och inte heller kan informanterna objektivt beskriva sitt språkliga beteende (Dell’Aquila & Iannàcaro, 2006: 18). Den hårda verkligheten är att det överhuvudtaget inte går att fånga ens riktiga språkliga beteende med metoder som skiljer sig från gömda iakttagelser (Ibidem). Det svaret man får från en informant behöver inte stämma med verkligheten, men det säger ändå vad han eller hon tror sig göra vilket också kan vara intressant. Det samma gäller för frågan om modersmålet. Det språk en informant kallar för modersmål kan mycket väl reflektera lojalitet eller patriotism snarare än verkligt språkbruk och språkfärdighet (Saxena 2006: 7 citerar Southworth 1978).
Detta innebär att även om en informant anger hindi som sitt modersmål kan han eller hon ändå ha bhojpuri som förstaspråk/hemspråk. Som jag ska redovisa i analysdelen, har jag skäl att tro att detta förekom flera gånger.
21
Det var ytterst svårt att få dem svara med ett eller få ord. Nästan alla rikshaförare visade stor benägenhet att ge långa förklaringar och det var inte alltid lätt att förstå dem dels på grund av att min hindi är fortfarande begränsad och dels på grund av att deras hindi ofta var mycket ruralt. Jag har gått på privata bhojpuri lektioner under hela min vistelse i Varanasi och några hade jag fått av dåvarande gästprofessor Siddhart Singh från Varanasi innan att jag åkte dit.
Även om jag aldrig har blivit flytande i bhojpuri har jag ändå fått tillräckligt mycket kunskap för att känna igen det och möjligtvis förstå det. Detta har hjälpt mig mycket i synnerhet i den senare delen av intervjuerna där vissa informanter blandar bhojpuri och hindi och det är upp till mig att avgöra vad som är hindi och vad som är bhojpuri.
Ibland upplevde jag att det svar de gav inte var sant eller inte kunde vara det de menade t.ex.
när vissa intervjuade som jag visste kunde bhojpuri nekade till att de kunde det (om detta ska jag berätta mer senare). I sådana fall var jag tvungen att välja metodologin. Om jag valde den kvantitativa metoden skulle jag kryssa i vad de sa även om jag var säker på att de inte menade det. Om jag valde den kvalitativa metoden kunde jag svara tillbaka och omformulera mig eller få honom att tänka noga på det. Båda metoderna sviker i det att, som jag redan har skrivit, man inte får veta hur de intervjuade beter sig i verkligheten. Men båda metoderna ger ändå någonting, den första vad de tror att de gör och den andra vad som är mer sannolikt att de gör.
Hur som helst har jag valt att arbeta enligt den senare metodologin därför att vid den tiden var det redan uppenbart för mig att undersökningen skulle bli kvalitativ.
Att driva sådana semi-strukturerade intervjuer gav inte bara osäkra resultat utan det var väldigt utmattande och i slutet tråkigt för mig. Det var varje gång en kamp att få dem förstå min poäng och få ett svar som skulle passa intervjuns struktur. I början siktade jag på att samla in 400 hundra kvantitativa enkät-intervjuer men när jag väl hade förstått att det var poänglöst att fortsätta på det sättet ändrade jag mina planer och nöjde mig med 50 semi- strukturerade intervjuer. Jag bestämde mig att inte göra flera sådana och elaborera en annan typ av intervju som skulle vara endast kvalitativ. Den första delen av undersökningen har ändå haft sin vikt. För det första har den gett mig en första inblick på det hela och det har lärt mig svårigheterna och begränsningarna av den kvantitativa metoden som ändå används väldigt mycket, till exempel vid språkcensus och liknande undersökningar. Nu har jag goda skäl att se skeptiskt på kvantitativa undersökningar. För det andra har jag ändå kommit på mycket relevanta saker som ensamt inte kan användas men i samband med de kvalitativa får sin mening. Det finns mycket som jag i början bara fick en känsla av, men först när jag gjorde den semi-strukturerade delen bekräftades det och fick en mer konkret form. Jag vill se på de semi-strukturerade intervjuerna som en uppvärmning inför den verkliga undersökningen.
22
Jag vill tillägga att, av rimliga skäl, kan man tro att det finns vissa informanter som är
”säkrare” än andra. Enligt min erfarenhet i Indien visade sig lågutbildade individer ha mindre koll på sitt språkbeteende än högutbildade individer. Många bland de som hade rykte att kunna mycket bra bhojpuri t.ex. städerskan som arbetade hos den familj jag bodde eller kocken på det institutet jag studerade och var anknuten till, helt nekade att kunna bhojpuri.
Jag vill inte avslöja mer om detta här utan återkommer till det i analysdelen.
Jag har ändå haft stor nytta av den här första delen av undersökningen därför att det har fått mig att förstå suddigheten bakom begrepp som språk, modersmål eller t.o.m. bakom språkbetäckningar som hindi, bhojpuri och banārasī bolī. Nu kan jag verkligen förstå vad Chamber & Trudgill menar när de skriver att ”språk” knappt är ett lingvistiskt begrepp överhuvudtaget (Chamber & Trudgill, 1998: 4) och att tvärtom, ”språk” är en tämligen oteknisk term (Ibidem: 5). Det första antagandet förklaras av faktum att skälen som får oss att betrakta en viss språklig variant som ett språk är ofta inte bara lingvistiska utan, i stor del politiska, geografiska, historiska, sociologiska och kulturella (Ibidem: 4). Därför föredrar Chamber & Trudgill att använda termen ”variety”, ”varietet” eller variant som en neutral beteckning för språk, mål, dialekt, underdialekt, etc. (Ibidem: 5).
3.2 Enkäten
Poängen med en enkät är att snabbt få in så mycket information som möjligt. Enkäten ska därför innehålla ett rimligt antal välgenomtänkta frågor som enkelt går att besvara inom en inte alltför lång tid (Lagerholm, 2010: 40). I mitt fall var tidsfaktorn extra viktig med tanke på att jag intervjuade folk mitt under deras arbetsdag. Frågorna i enkäten jag använde mig av är nästan alla slutna med valbara svarsalternativ där man kan välja bland fyra grader av kunnighet i givna språk vilka är: inte alls, mycket lite, ganska bra, mycket bra eller bland de olika språken nämligen hindi, banārasī bolī eller någonting annat i fritt val. Jag måste säga att det var mycket upp till mig själv att avgöra graden av kunnighet eftersom de intervjuade ofta hade svårt för att förstå och följa enkätens struktur. Vid ett tillfälle när jag frågade en rikshaförare hur mycket engelska han kunde fick jag som svar ”thoṛā bahut” (ganska mycket) men det visade sig sedan att hans ”ganska mycket” var egentligen mycket lite. Vissa, som i exemplet ovan, överskattade sin språkfärdighet, andra underskattade sina kunskaper och andra som städerskan och kocken jag nämnde tidigare nekade helt till att kunna ett språk de mycket väl kunde. Generellt kan man inte förvänta sig att de intervjuade ska bedöma på samma sätt som du gör avseende graden av språkfärdighet. Återigen beror det på vilken metod man
