4.1 NJA 1999 s 575
Efter att en bank förletts att utföra en betalning åt en kund från ett konto som det saknades täckning på krävde banken att betalningen skulle gå åter. Högsta domstolen nekande bankens krav med motiveringen att det var bankens ansvar att upprätthålla säkra rutiner. HD:s inställning tyder på att banker, som generellt är resursstarka, har ett betydande ansvar för att utforma säkra system och att bankerna får stå förlusten när de brustit i detta ansvar.
4.2 NJA 1999 s 793
Bakgrunden till målet var företaget Sun gjort en förskottsbetalning till samarbetspartnern IAF. Det visade sig dock att en del av dessa pengar skulle återbetalas. Båda företagen var kunder hos Sparbanken, men träffades på Nordbankens kontor där Sun vid tillfället valde att öppna ett konto. Nordbanken gjorde därefter en överföring till Suns konto motsvarande den summa som IAF skulle återbetala och debiterade IAF:s konto i Sparbanken. Samma eftermiddag valde dock Sparbanken att säga upp IAF:s kredit, vilket betydde att överföringen saknade täckning. Frågan var vem som skulle stå risken för detta.
Högsta domstolen fastslog att krediteringen av Suns konto hos Nordbanken visserligen ägde rum under förutsättningen att Sparbanken skulle acceptera överföringen av ett motsvarande tillgodohavande från IAF:s konto i Sparbanken. HD menade också att det stod klart att Sun insett denna förutsättning. Emellertid menade HD att en utgångspunkt måste vara att det är bankens sak att hos den korresponderande banken kontrollera att de godtagit överföringen. När en bank underlåtit att i erforderlig utsträckning utföra en sådan kontroll måste det föreligga starka skäl för att risken ändå ska falla på bankens motpart. HD hänvisade
31
också till NJA 1999 s 575 och konstaterade att precis som där hade Nordbanken i detta fall ägnat sig åt yrkesmässig betalningsförmedling och även i detta fall gjort sig skyldig till en viss oaktsamhet.
4.3 NJA 2010 s 467
Genom ett orderskuldebrev ingicks en låneförpliktelse på 1980-talet. Lånet återbetalades år 1990 utan att skuldebrevet återlämnades. Därefter överläts skuldebrevet i flera led till dess att en ny borgenär krävde betalning år 2007. Fråga var om gäldenären var återbetalningsskyldig. Högsta domstolen skriver i sina domskäl att den praktiska hanteringen av skuldebrev har förändrats sedan skuldebrevslagens tillkomst. HD skriver också att eftersom bankerna har utformat det idag rådande tillvägagångssättet för hantering av skuldebrev bör det läggas ett betungande ansvar på banken att inför en överlåtelse av ett skuldebrev undersöka huruvida gäldenären har några invändningar gentemot fordran.108
Eftersom banken inte hade vidtagit någon sådan undersökning bedömdes banken vara i ond tro och fick således inte rätt till någon betalning. HD lade stor vikt vid det faktum att banksektorn i sitt praktiska handhavande utvecklat ett eget förhållningssätt som gör vissa avsteg från hur skuldebrevslagen är utformad. Från HD:s avgörande går det möjligtvis att dra vissa mer generella slutsatser om att bankerna har ett förhållandevis omfattande ansvar för de system som de själva är med och utformar.
4.4 NJA 2017 s 769
NJA 2017 s 679 berörde frågan om en elektroniskt undertecknad handling utgjorde ett löpande skuldebrev och om verkställighet i sådana fall skulle nekas när ett original inte kunde ges in. Bakgrunden till målet var att en gäldenär upptog en kredit hos en bank och att det i samband med detta upprättades en handling benämnd som ”Låneansökan/Skuldebrev”. Handlingen undertecknades elektroniskt. När banken ville verkställa ett betalnings-föreläggande med anledning av krediten nekade Kronofogden detta eftersom skuldebrevet inte ingetts i original. Enligt 11 § 1 st skuldebrevslagen är ett löpande skuldebrev ”ställt till innehavaren eller till viss man eller order.”
Högsta domstolen frågade sig om 11 § 1 st skuldebrevslagen innebär att det måste finnas möjlighet till besittning av en unik skuldebrevshandling, vilket kan vara svårt då ett elektroniskt dokument kan finnas i ett oändligt antal utan att för den delen vara ett
32
faksimil.109 Därefter fastlår HD att skuldebrevslagen i och för sig bör kunna tillämpas teknikneutralt och att ett löpande skuldebrev därför inte måste ha pappersform, men att en förutsättning för detta är att ett elektroniskt skuldebrev tillåter att en motsvarande möjlighet ges till rådighet och kontroll över skuldebrevet. En gäldenär måste på informationsteknisk väg kunna sättas i samma säkra position som när en anteckning sker på ett fysiskt skuldebrev eller när handlingen återges. HD uttrycker också att kravet på att gäldenären garanteras denna typ av skyddsmekanismer ligger väl i linje med NJA 2010 s 467.
Högsta domstolen nöjde sig sedan med att godta borgenärens uppgifter om att det istället rörde sig om ett enkelt skuldebrev. På grund av detta prövade HD dessvärre aldrig de uppställda skyddsmekanismerna konkret i avgörandet.
4.5 Hur påverkar denna praxis bevisbördans placering?
Ovan nämnda avgöranden tyder på att Högsta domstolen uppställer ett särskilt krav på att banker uppträder med en hög nivå av professionalism och att de har utformat säkra rutiner.110 Ingvarsson menar dock att NJA 2017 s 769 antyder att HD velat backa något från de kategoriska uttalanden som gjordes i NJA 2010 s 467. Det kan också vara värt att påpeka att hovrätten i NJA 2017 s 769 anförde att det inte lämpade sig att domstolen gjorde en sådan rättspolitisk avvägning mellan omsättningsintresset och de risker som är förenade med långivning. Detta kan tyda på att åtminstone hovrätten ansåg sin uppgift vara i första hand konfliktlösande.
I vilket fall tycks det oaktat NJA 2017 s 769 finnas skäl att låta banker stå risken för osäkra rutiner och lösningar. Frågan kan ställas på vilket sätt detta ansvar ska få påverka bevisbördans placering vid användning av elektroniska underskrifter. Det kan argumenteras för att det finns skäl att i fråga om huruvida ett låneavtal har ingåtts placera bevisbördan för detta på bankerna, oaktat att en avancerad elektronisk underskrift har använts. Som tidigare har nämnts finns det dock andra skäl som talar för att en och samma part inte bör gynnas dubbelt, både i fråga om den civilrättsliga regeln och den processuella.
För att kunna ta ställning till dessa frågor behövs det dock en djupare förståelse kring vad en elektronisk underskrift är och hur denna fungerar. Därför hoppas jag härnedan i avsnitt 5 kunna ge en allmänt hållen förklaring till hur elektroniska underskrifter fungerar och hur de
109 Observera att HD aldrig använder ordet faksimil, men att jag anser det mer beskrivande eftersom det kan vara svårt att skilja på en kopia och ett original i datatekniska sammanhang.
33
regleras. I avsnitt 6.3 ges en förklaring till den specifika lösning som käranden använde i NJA 2017 s 1105.