Särskilda rättsmedel – domvilla & resning

Det är viktigt att den vinnande parten i ett mål kan utgå från att domen är orubblig efter att den vunnit laga kraft. Detta både ur ett förutsägbarhetsperspektiv för den enskilda parten, men också ur en samhällssynpunkt eftersom det är viktigt att lagt kort från domstolen ligger.169 Hur väl skulle det exempelvis fungera om alla företag som någonsin varit inblandade i en rättsprocess skulle behöva göra avsättningar för eventuella skadestånd långt efter att saken var avgjord? Troligtvis skulle det vara till skada för den allmänna omsättningen eftersom det skulle binda kapital. Emellertid finns det situationer då det ändå kan vara motiverat att i efterhand ändra en lagakraftvunnen dom. Sådana situationer inkluderar avgöranden som framstår som materiellt uppenbart oriktiga eller där dessa avgöranden

48

tillkommit efter att centrala processuella rättssäkerhetsgarantier åsidosatts.170 För dessa situationer finns det tre olika så kallade särskilda rättsmedel för att undanröja felaktiga avgöranden; återställande av försutten tid, ansökan om resning och klagan över domvilla.171

Den som får bifall till sin ansökan om återställande av försutten tid får en ny tidsfrist inom vilken denne kan nyttja ordinära rättsmedel.172 För bifall krävs att parten missat att iaktta en frist, haft laga förfall för detta och lämnat en skriftlig ansökan om återställande av försutten tid (58 kap 11–12 §§ rättegångsbalken). Eftersom detta rättsmedel inte är av intresse för denna uppsats lämnar jag närmare analys om vad som utgör laga förfall därhän.

7.2.1 Resning

Resningsinstitutet ger en möjlighet att få till en ny prövning av ett avgörande som blivit materiellt fel. Resning kan i tvistemål beviljas på fyra grunder, nämligen 1. brottsligt förfarande av domare eller tjänsteman, 2. falsk bevisning, 3. ny omständighet eller nytt bevis och 4. uppenbart lagstridig rättstillämpning (58 kap 1 § rättegångsbalken).

I förhållande till NJA 2017 s 1105 torde det vara tredje och fjärde punkten som är relevanta att diskutera. Resningsbestämmelsen i tredje punkten handlar om nya omständigheter eller bevis. Ett krav är ett de nya omständigheterna eller bevisen också faktiskt medför en nyhet. På frågan huruvida ett sakkunnigutlåtande kan uppfylla detta rekvisit har HD uttalat att ”bestämmelsen öppnar icke vägen för en ny bedömning, som innefattar allenast en omprövning av den tidigare förebragta bevisningen. Enbart en sammanställning och bearbetning av det bevismaterial som förelegat i rättegången eller en fortsatt utveckling av synpunkter som framförts i målet är i princip icke att anse som ett förebringande av nya omständigheter eller bevis. Detta utesluter icke möjligheten, att en systematiskt genomförd sammanställning och sakkunnig granskning av det tidigare åberopade bevismaterialet under särskilda förhållanden - såsom att den skett i belysning av nya vetenskapliga rön - kan bli att hänföra till sådana omständigheter eller bevis som avses i lagrummet.”173 Det bör här också påpekas att oriktig bevisvärdering inte i sig utgör någon resningsgrund enligt tredje punkten, men att felaktig rättstillämpning kan göra det.174 Det går då att fråga sig om ett senare tillkommit avgörande från EU-domstolen skulle kunna innebära att det fanns grund för resning. Denna fråga är inte helt klar, men en parallell kan

170 A st.

171 A st.

172 A a s 172.

173 NJA 1975 C 125.

49

dras till NJA 2013 s 503 där HD uttalade att det tidigare svenska systemet med både skattetillägg och brottsföljd stred mot förbudet mot dubbelbestraffning i Europeiska konventionen om mänskliga rättigheter.175 Det skulle eventuellt gå att tänka sig att resning beviljades om EU-domstolen tydligt uttalade sig om vad som utgör en avancerad elektronisk underskrift.

För att resning enlig punkt 3 ska kunna åberopas krävs det också att parten av någon anledning inte tidigare kunnat åberopa omständigheten eller beviset, eller att denne haft giltig ursäkt att inte göra så (58 kap 1 § 2 st rättegångsbalken). Detta ursäktsrekvisit är särskilt strängt i dispositiva tvistemål. Att EU-domstolen uttalat sig i en rättsfråga efter att en dom vunnit laga kraft torde i och för sig verkligen vara ett exempel på något som parten inte har kunnat åberopa tidigare.

Resningsbestämmelsen i fjärde punkten tar sikte på en uppenbart lagstridig rättstillämpning, inte oriktig bevisvärdering.176 En tänkbar anledning till regelns utformning skulle kunna vara att bevisvärderingsfrågor oftare lämnar utrymme för delade meningar och att risken då skulle öka för ett stort antal grundlösa resningsansökningar.177 Det har dock framförts att ”resning på grund av uppenbart lagstridig rättstillämpning kan beviljas vid bristande korrespondens mellan en otvetydig lagbestämmelse och ett oomtvistligen upplyst faktiskt förhållande, oavsett om det må vara lagbestämmelsen eller det faktiska förhållandet som förbisetts vid avgörandet.”178 Emellertid går det att fråga sig om det i 2017 års fall var så uppenbart i och med nödvändigheten att förstå de tekniska bitarna och att sakkunnigbevisning troligtvis hade varit önskvärt.

7.2.2 Klagan om domvilla

Klagan om domvilla ger en möjlighet att undanröja ett avgörande 1. där målet har tagits upp trots att det har förelegat ett rättegångshinder, 2. där domen givits mot någon, som inte har varit rätteligen stämd eller någon som inte har varit part i målet, men lider förfång, 3. där domen är så oklar eller ofullständig att det inte framgår av den, hur rätten har dömt i saken eller 4. där det i rättegången förekommit något annat grovt rättegångsfel som kan antas ha inverkat på målets utgång (59 kap 1 § rättegångsbalken).

I NJA 2017 s 1105 tycks Högsta domstolen ha missförstått rekvisiten för en avancerad elektronisk underskrift. Detta är allvarligt, särskilt som det skapat ett dåligt prejudikat där en

175 A a s 201 f.

176 Welamson & Munck s 209.

177 A a s 209 f.

50

presumtionsregel riskerar att tillämpas på felaktiga grunder. Tillkomsten av en avancerad elektronisk underskrift var visserligen tillräcklig för att presumera att svaranden ingått en bindande låneförpliktelse, vilket var huvudfrågan i målet. Däremot var det inte en nödvändig förutsättning för detta förhållande. Huruvida Högsta domstolen uppnått en materiellt riktig utgång i huvudfrågan är inte föremålet för denna uppsats.

Det går därför att fundera på om en klagan om domvilla hade varit befogad. Bestämmelserna i 59 kap 1 § 1–2 pp kan knappast vara aktuella i detta fall. Avseende punkt 3, ifråga om domen skulle vara oklar eller ofullständig, torde detta normalt endast avse själva domslutet och inte bristande motivering i domskälen.179 Frågan är då om Högsta domstolens förbiseende av ett av rekvisiten i art 26 eIDAS-förordningen är ett grovt rättegångsfel som kan antas haft inverkan på målets utgång. Något som normalt anses uppfylla dessa rekvisit är om domstolen missat att ta ställning till samtliga yrkanden. Käranden i NJA 2017 s 1105 framhöll visserligen att det inte var en avancerad elektronisk underskrift som använts. Att HD förbisåg ett av rekvisiten för en avancerad elektronisk underskrift betyder dock inte att Högsta domstolen inte tog ställning till alla yrkanden. Det verkar inte heller finnas någon annan anledning att se att en klagan om domvilla hade vunnit bifall.

7.2.3 Betydelsen för NJA 2017 s 1105

Både vad avser ansökan om resning och klaga om domvilla finns vissa tidsfrister att förhålla sig till (58 kap 4 § och 59 kap 2 § rättegångsbalken). Dessa är emellertid utan intresse för denna framställning, eftersom det inte är det specifika utfallet för parterna i målet som är här är av intresse, utan endast vilka konsekvenser avgörandet fått för rättstillämpningen i stort. Det jag har försökt visa i denna del är den bortre gränsen för domstolarnas möjlighet till fri bevisvärdering. Och som ovan visat finns det alltså möjligheter att undanröja en dom som har blivit fel, med det krävs mycket för att så ska ske. Oaktat om särskilda rättsmedel hade varit svarande tillgängliga i NJA 2017 s 1105 eller ej var det inte lämpligt av HD att förbise det fjärde rekvisitet i art 26 eIDAS-förordningen. Särskilt som eIDAS-förordningen utgör en EU-förordning, där ledning om dess tillämpning bör sökas hos EU-domstolen.