I de sakkunnigas u p p d r a g i n g å r a t t ä g n a särskild u p p m ä r k s a m h e t åt bankernas likviditetsproblem, vilken fråga fått ökad aktualitet genom den n u v a r a n d e krisen.
Bestämmelserna i 49 och 165 §§ banklagen h a v a direkt avseende å om-fattningen av banks rörelse och dess likviditet. I förstnämnda hänseende stadgas en viss proportion mellan en banks egna fonder och främmande medel; de egna fonderna skola i förhållande till summan av inlåningen utgöra minst en femtedel för bank med egna fonder till belopp av fem miljoner kronor eller därunder och minst en åttondel för bank med större fonder än fem miljoner kronor. Beträffande likviditeten innehålla n ä m n d a paragrafer, a t t bank är skyldig att i tillgångar, som med lätthet k u n n a förvandlas i penningar, redovisa kassareserv till belopp, som tillsammans med inneliggande kassan motsvarar minst tjugofem procent av bankens a v i s t a förbindelser; p a n t s a t t tillgång får h ä r v i d ej tagas i beräkning, dock att, där tillgången utgör säkerhet för a v t a l a d kredit, som ej av banken tillfullo begagnats, den m å beräknas till det belopp, som banken enligt avtalet är berättigad a t t ytterligare utbekomma.
E n l i g t den danska banklagen skall banks eget kapital m o t s v a r a minst en tiondel av bankens samtliga skuld- och garantiförbindelser (garanti-förbindelserna få i och för sig ej överstiga sjuttiofem procent av bankens eget kapital). I fråga om likviditeten stadgas (11 §), a t t i bank, v a r s aktie-k a p i t a l ej överstiger fem miljoner aktie-kronor, aktie-kassabehållningen (vartill räaktie-k- räk-nas fullt s ä k r a och likvida nettotillgodohavanden hos in- och utländska banker samt tillgodohavanden p å postgirokonto) skall u t g ö r a minst en procent av bankens samtliga skuldförbindelser; överstiger bankens ak-tiekapital fem miljoner men ej tjugo miljoner kronor, respektive översti-ger tjugo miljoner kronor, skall proportionen mellan kassabehållningen och skuldförbindelserna u t g ö r a lägst två respektive tre procent. Men där-j ä m t e skall kassabehållningen där-jämte v ä r d e t a v säkra, lätt säldär-jbara och obelånade v ä r d e p a p p e r och kreditmedel u t g ö r a minst femton procent av de skuldförbindelser, som det åligger bank a t t infria vid anfordran eller efter k o r t a r e uppsägningstid än en månad. Slutligen ä r även stadgat, a t t sistnämnda likvida t i l l g å n g a r tillhopa skola u t g ö r a minst tio procent av bankens samtliga förbindelser.
Den norska banklagen föreskriver, a t t banks förbindelser ej få överstiga
tio gånger beloppet av bankens eget kapital (andra garantiförbindelser än a n s v a r i g h e t p å g r u n d a v rediskonterade v ä x l a r inräknas e j ; dessa få ej överstiga sjuttiofem procent av bankens eget k a p i t a l ; h ä r i f r å n k a n dock bankinspektionen meddela dispens). Vidare stadgas (20 §), a t t bank skall h a v a en kassareserv av likvida medel, som tillsammans med kassabehållningen a v reda p e n n i n g a r och innestående avista medel i Norges bank u t g ö r minst tjugo procent av bankens avista förbindelser och minst fem procent a v bankens samtliga förbindelser, h ä r i dock ej i n r ä k n a t garantiförbindelser. I lagen lämnas även bestämmelser om vilka tillgångar, som få r ä k n a s till kassareserven.
Uti det finska lagförslaget stadgas, a t t banks aktiekapital och reserv-fonder s a m m a n l a g t böra utgöra minst en tiondel av bankens förbindelser, därvid borgensförbindelserna beräknas till sitt halva belopp. Lagförsla-get innehåller v i d a r e bestämmelse om, a t t bank bör äga en kassareserv, som tillsammans med den egentliga kassabehållningen utgör minst tjugo procent av bankens avista förbindelser. I förslaget angivas vilka till-gångar, som k u n n a u t g ö r a kassareserv, och vilka skulder, som skola an-ses v a r a avista.
Av den lämnade redogörelsen framgår, a t t den svenska lagstiftningen föreskriver en procentuellt sett större kassareserv ä n den danska och nor-ska lagen samt det finnor-ska förslaget till n y banklag.
Beträffande den svenska banklagens bestämmelser angående inlånin-gens storlek i förhållande till banks eget kapital hava de s a k k u n n i g a ej funnit skäl a t t föreslå någon ä n d r i n g .
P å intet område a v det ekonomiska livet spelar likviditeten en sådan roll som inom bankväsendet; till bankverksamhetens n a t u r hör j u åtagan-det av förpliktelser, som skola fullgöras vid anfordran, u t a n att m a n vet n ä r eller i vilken omfattning de k u n n a komma a t t göras gällande emot banken. Förtroendet till b a n k e r n a vilar självfallet y t t e r s t på deras för-m å g a att återbetala de insatta för-medlen och att göra detta i r ä t t tid. De be-stämmelser, som i banklagstiftningen förekomma angående ett visst för-hållande mellan banks kassabehållning och lätt säljbara tillgångar, å ena sidan, och dess förbindelser, antingen samtliga sådana eller avista för-bindelserna, å a n d r a sidan, avse a t t säkerställa vissa m i n i m i k r a v på banks likviditet. De torde v a r a utformade på grundval av den erfaren-het, m a n vunnit beträffande likviditeten hos välskötta banker. Även med högt ställda likviditetskrav k a n emellertid full trygghet ej vinnas. Man måste nämligen alltid r ä k n a med, a t t sådana händelser, exempelvis k r i g och a n d r a liknande onormala förhållanden, k u n n a inträffa, då trots de strängaste likviditetsregler en banks betalningsberedskap vid en r u s n i n g från i n s ä t t a r n a k a n visa sig otillräcklig.
Med denna u t g å n g s p u n k t för bedömande av frågan angående omfatt-ningen av legala likviditetsregler lärer m a n k u n n a säga, a t t erfarenheten ej talar för någon skärpning av hithörande bestämmelser. Sitt största
reella v ä r d e h a v a dessa bestämmelser i fråga om de mindre bankerna, men även för de större bankföretagen h a v a de givetvis betydelse.
Banklagen s a k n a r föreskrift angående vilka tillgångar, som skola få medräknas i kassareserven. I det u r s p r u n g l i g a förslaget till 1911 å r s banklag upptogos vissa bestämmelser om beskaffenheten av de tillgångar, som skulle få godtagas som kassareserv, men på g r u n d av a n m ä r k n i n g från lagrådet uteslötos dessa bestämmelser ur regeringens slutliga för-slag. Bankinspektionen godtager, enligt vad de sakkunniga inhämtat, så-som kassareserv följande t i l l g å n g a r : invisningar och växlar, betalbara vid anfordran, utländska bankers sedlar, avista fordringar hos in-hemska banker samt hos utländska banker och bankirer, fordringar på en dags uppsägning hos inhemska banker, i den m å n de överskjuta iorefint liga skulder av e n a h a n d a beskaffenhet, fordringar hos utländska ban-ker och bankirer, förfallande inom trettio dagar, samt, slutligen, hos riks-banken belånbara obligationer, till belopp motsvarande riksriks-bankens belå-ningskurs.
Då det i lagen uppställda likviditetskravet, såsom ovan a n m ä r k t s , ä r ett minimikrav, synes det v a r a r i k t i g t att, såsom bankinspektionen gjort, uppställa s t r ä n g a villkor i likviditetshänseende på kassareservtill gån-g a r n a . F r å n bankhåll h a r understundom gån-gjorts gån-gällande, a t t de av in-spektionen uppställda villkoren vore för s t r ä n g a . Man h a r exempelvis föreslagit, att den del av den inhemska växelportföljen, som kunde re-diskonteras i riksbanken, skulle få i n r ä k n a s i kassareserven. Bankinspek-tionen h a r motsatt sig detta under åberopande, bland annat, a t t moti-ven till dessa lagbestämmelser gåve vid handen, att fordringar hos all-mänheten ej borde få betraktas såsom kassareservtillgång. Mot n ä m n d a förslag lärer för övrigt k u n n a göras den rent p r a k t i s k a invändningen, a t t det ej torde k u n n a åstadkommas g a r a n t i e r för, a t t en av b a n k e r n a själva verkställd uppdelning av växelportföljen i växlar, som k u n n a
rediskon-teras, och sådana, som ej k u n n a rediskonrediskon-teras, bleve godkänd av riksbken. De sakkunniga anse sig ej heller i övrigt hava anledning till an-m ä r k n i n g an-mot 'bankinspektionens s t å n d p u n k t t a g a n d e i fråga oan-m vilka tillgångar, som k u n n a godtagas som legal kassareserv.
Det förhållande, att av bank diskonterade v ä x l a r ej få i n r ä k n a s i den i banklagen föreskrivna kassareserven, utesluter givetvis ej, att banks portfölj av inhemska v ä x l a r under normala förhållanden utgör ett av-bankens viktigaste hjälpmedel för anskaffande av kassaförstärkning. De svenska b a n k e r n a h a v a sedan början av 1890-talet a n v ä n t sig av denna upplåningsform, vilken tidvis haft en mycket betydande omfattning. Föl-jande översikt l ä m n a r efter m å n a d s s t a t i s t i k e n uppgifter om b a n k e r n a s i egen portfölj befintliga inhemska växlar, i riksbanken rediskonterade v ä x l a r samt skillnaden mellan b a n k e r n a s högsta och lägsta samman-lagda rediskontering. Uppgifterna avse åren 1911 och 1916 s a m t v a r t och ett av åren 1921—1931.
Å r
Av översikten framgår, a t t rediskonteringen är i hög grad fluktuerande.
En n ä r m a r e g r a n s k n i n g a v rediskonteringen under de olika åren bestyr-ker detta förhållande. Det visar sig därvid, a t t rediskonteringen n ä s t a n undantagslöst n å r sitt m a x i m u m i december, under det a t t bottenpunkten infaller mera oregelbundet. Vid månads- och kvartalsskiften, då mark-nadens behov av rörelsemedel stegras, stiger i regel rediskonteringen; det-samma gäller exempelvis tiden för skatteuppbörd, vilken föranleder stora u t t a g från bankerna. F l u k t u a t i o n e r n a bero även på i vilken utsträck-ning bankerna k u n n a förskaffa sig medel från a n n a t håll. Om exempel-vis utländska i n s ä t t n i n g a r k u n n a erhållas till lägre pris ä n riksbankens rediskonteringskredit, k a n detta medföra en betydande nedgång i fråga om i a n s p r å k t a g a n d e t av riksbanken.
Det nu anförda belyser växelportföljens betydelse för b a n k e r n a såsom medel för anskaffande av kassaförstärkning. Med hänsyn härtill synes ur likviditetssynpunkt böra uppställas såsom ett önskemål, att b a n k e r n a såsom regel, med u n d a n t a g för den tid av året, under vilken behov av säsongkrediter föreligger, under n o r m a l a förhållanden ej böra stå i skuld till riksbanken på g r u n d av rediskonterade växlar. E n bank bör med a n d r a ord ej g r u n d a en bestående u t v i d g n i n g av sin u t l å n i n g på kredit hos riksbanken. Därigenom minskar banken nämligen sina möjligheter a t t i erforderlig omfattning falla tillbaka på riksbanken under sådana tider, då bankens ställning blir a n s t r ä n g d antingen på g r u n d av tillfälliga k r a v från allmänhetens sida eller i anledning av en mera l å n g v a r i g konjunk-turmässig ökning av efterfrågan på kredit.
I fråga om banks likviditet i m e r a vidsträckt bemärkelse h a r m a n a t t
taga hänsyn till beskaffenheten av en banks kreditgivning och medelpla-ceringar överhuvudtaget, och kravet på en god likviditet måste utvidgas att avse ej blott omfattningen av den totala utlåningen utan jämväl dess bundenhet. 1924 års kommitté har framhållit, att under efterkrigsåren många stora industrikrediter övergått till anläggningskrediter från att ursprungligen hava varit avsedda som driftskrediter. De utlånade medlen hava bundits och bankerna i realiteten i många fall blivit företagare i stället för kreditgivare. Utvecklingen under de senaste åren i berörda hänseende belyses i viss mån av de tabeller över vissa stora företags
fi-nansiering, som finnas införda å sid. 41 och 42 i detta betänkande. Att olika förhållanden, som delvis varit bankerna övermäktiga, föranlett denna ut-veckling, har redan framhållits av 1924 års kommitté. Den har emeller-tid ogynnsamt påverkat bankernas ställning under nu rådande kris. Här må endast ytterligare understrykas, att det givetvis ej bör falla inom ra-men för affärsbankernas uppgift att tillhandahålla fasta krediter för an-läggningsändamål, vilka böra anskaffas på annat sätt, i enlighet med de principer, som 1924 års kommitté utvecklat i sitt betänkande å sid. 69 f f.
De sakkunniga vilja till sist framhålla, att flertalet av de bestämmelser.
som i de sakkunnigas förslag upptagits angående bankernas rörelse, in-direkt åsyfta att stärka bankernas likviditet. Hit höra sålunda bestäm-melserna angående inskränkningar i banks verksamhet, angående skyl-digheten för bank att realisera till skyddande av fordran inköpt eller så-som betalning för fordran-övertagen egendom samt angående kreditgiv-ningen. Genom dessa bestämmelser har sålunda frågan om banks likvi-ditet i vidsträckt bemärkelse blivit föremål för strängare legal reglering än tidigare.
S ä r s k i l d a y t t r a n d e n :
av herr Lagercrantz:
Då de s a k k u n n i g a nu i huvudsak ansluta sig till 1924 å r s bankkommittés förslag om avskaffande, med vissa u n d a n t a g , av bankernas aktieförvärvs-rätt, synes det mig till en början böra erinras om att denna r ä t t s inrym-mande i banklagen påkallades i en riksdagsskrivelse av 1907, a t t bestäm-melserna i ämnet utformades av bankinspektionen, vars förslag i det vä-sentliga upptogs a v 1907 års bankkommitté, samt att förslaget ligger till grund för h i t h ö r a n d e stadganden i 1911 års banklag, vilka, med å r 1921 vid-tagna i n s k r ä n k a n d e ä n d r i n g a r , fortfarande äro gällande. Ä n n u 1917 års bankkommitté avvisade tanken på aktieförvärvsrättens avskaffande och bankinspektionen anslöt sig å r 1919 till samma uppfattning. 1924 års kom-mittés år 1927 avgivna förslag föranledde så gott som enhälligt avstyr-kande u t l å t a n d e n från näringslivets organ. A regeringshåll h a r under de g å n g n a fem å r e n anledning ej ansetts v a r a för handen till att förelägga riksdagen förslag i ämnet.
Till stöd för sin s t å n d p u n k t h a v a 1932 å r s sakkunniga enligt min me-ning lika litet som 1924 å r s kommitté a n d r a g i t mera p å t a g l i g a och vägande skäl av direkt erfarenhetsmässig a r t . De sakkunniga medgiva också, a t t frågan för n ä r v a r a n d e ä r av väsentligt större principiell ä n praktisk be-tydelse. V a d de i detta avseende anföra är huvudsakligen, a t t b a n k e r n a genom a k t i e f ö r v ä r v s r ä t t e n löpa fara a t t bliva företagare och ej endast kreditgivare, varigenom de lagbestämda gränserna för bankverksam-heten skulle förlora i betydelse, s a m t att ett aktieinnehav kunde föran-leda till en k r e d i t g i v n i n g innebärande en vida större förlustrisk än den, som ä r förknippad med själva aktieinnehavet.
H ä r t i l l m å erinras, att det under n u r å d a n d e kris i ä n m i n d r e grad ä n under 1921—1922 års torde h a v a v a r i t de fritt förvärvade aktierna, som gjort b a n k e r n a till företagare och å s a m k a t dem verkligt allvarliga för-luster. Den avgörande faktorn i ena som a n d r a avseendet h a r v a r i t kre-ditgivningen. A t t en bank genom aktieförvärvsrätten lockats till före-tagareskap eller a t t förlustbringande kreditgivning u p p k o m m i t såsom följd av b a n k s aktieinnehav, torde nog tillhöra undantagsfallen; det omvända förhållandet, a t t bank såsom följd av sin k r e d i t g i v n i n g nöd-gats med förlust övertaga aktier såsom likvid för fordran, ä r
säker-ligen i vida högre g r a d att anse som det typiska fallet. De s a k k u n n i g a h a v a i varje fall icke ådagalagt, a t t den kris, vilken föranlett det g i v n a uppdraget, skänkt erfarenheter, som erbjuda vägande skäl för den a v dem i n t a g n a ståndpunkten. Därest aktieförvärvsrätten, i trots av bristande bevisning om med densamma förbundna allvarliga olägen-heter, nu borttoges, vore detta enligt min mening betänkligt j ä m v ä l av den grund, att det viktiga k r a v e t på stadga och konsekvens i lagstift-ningen därigenom skulle eftersättas.
Egendomligt måste även synas, om v å r t lands bankväsende icke l ä n g r e skulle befinnas kompetent att h a n d h a v a ens en så begränsad aktieförvärvs-r ä t t som den i våaktieförvärvs-r banklag stadgade, medan en sådan aktieförvärvs-r ä t t vaaktieförvärvs-rit sedan g a m m a l t h ä v d v u n n e n i ekonomiskt m e r a utvecklade länder samt ä n n u be-s t å r i be-samtliga övriga nordibe-ska länder. Enligt vad för de be-s a k k u n n i g a upp-lysts, h a v a tillsynsmyndigheterna i dessa länder för ett fätal å r sedan samtliga förordat bibehållande av aktieförvärvsrätten för dessa länders banker om ock med vissa begränsningar.
L i k a med de sakkunnigas majoritet anser jag det n u v a r a n d e sättet för b e r ä k n i n g av aktieförvärvsrätten mindre tillfredsställande. Därest denna r ä t t finnes böra bibehållas, synes en rationellare g r u n d v a r a att, i likhet med vad som är fallet i det finska lagförslaget, ställa densamma i visst procentuellt förhållande till banks grund- och reservfonder allena. Den skulle därigenom i varje fall bliva i mindre g r a d påverkad av en inträf fande fondminskning än enligt den nu gällande ordningen.
I överensstämmelse med min h ä r angivna s t å n d p u n k t till frågan om b a n k e r n a s a k t i e f ö r v ä r v s r ä t t h a r j a g ej heller k u n n a t ansluta mig till ma-joritetens mening i avseende å bankernas r ä t t a t t förvärva förlagsbevis.
Detta slag av fordringsbevis, med r ä t t efter gäldenärs övriga fordrings-ä g a r e , h a r kommit till vidstrfordrings-äckt a n v fordrings-ä n d n i n g i de anglosachiska lfordrings-än- län-derna men h a r som bekant först tämligen nyligen v u n n i t insteg i v å r t land. Den omständigheten att förlagsbeviset under sitt engelska n a m n . debenture, av kända skäl h a r r å k a t i vanrykte, torde ej behöva innebära a t t det ej h a r utsikt att framdeles h ä r komma till a n v ä n d n i n g såväl i som u t a n samband med rekonstruktioner. De s a k k u n n i g a göra gällan-de, a t t förlagsbevisen näppeligen skulle h a v a någon större uppgift att fylla vid rekonstruktion av industri- och handelsföretag, d ä r v i d m a n av-såge a t t omedelbart söka placering av förlagsbevisen hos allmänheten.
S å d a n t l ä r e r heller ej veterligen h a v a från något håll p å s t å t t s . Men väl ä r det t ä n k b a r t att ett r e k o n s t r u e r a t sådant företag senare med återvun-nen livskraft förvärvar sådant förtroende, a t t dess förlagsbevis bliva g å n g b a r a p å kapitalmarknaden. A t t bankerna skulle förbjudas t a g a be-fattning med dylika fordringsbevis under annan förutsättning än a t t de m o t t a g i t s såsom betalning för fordran, synes mig icke riktigt. Till en p å t a g l i g inkonsekvens göra sig de sakkunniga, enligt m i n mening, skyl-diga i fråga om dessa förlagsbevis, vilka j u dock principiellt äro b ä t t r e
ställda ä n aktier, d å de, u t a n angivande av skäl, förklara sig anse un-dantag från det a l l m ä n n a förbudet mot förvärv a v dylika förskrivnin-gar böra göras endast i fråga om av bankbolag utfärdade sådana förskriv-ningar, under förutsättning a t t Konungen meddelar tillstånd till förvär-vet. Bank skulle alltså icke ens med Konungens tillstånd k u n n a för-v ä r för-v a förlagsbeför-vis i u t l ä n d s k t bankföretag eller i sför-venskt aktiebolag, vars ä n d a m å l k a n anses gagneligt för bankväsendet eller det allmänna.
Ej heller skulle bank k u n n a i samma u t s t r ä c k n i n g som gäller beträffan-de a k t i e r unbeträffan-der beträffan-de i 45 § 3 mom. a n g i v n a förhållanbeträffan-dena förvärva för-lagsbevis. Anledning synes mig icke föreligga till att sålunda rent a v placera förlagsbevisen i en lägre klass än aktier.
E n l i g t de s a k k u n n i g a s förslag skulle bank v a r a förhindrad att u t a n Konungens tillstånd förvärva eget förlagsbevis, med a n d r a ord a t t ge-nom uppköp a m o r t e r a sin förlagsskuld, och med den föreslagna avfatt-ningen av 46 § skulle bank överhuvudtaget icke k u n n a såsom p a n t mot-t a g a egemot-t förlagsbevis. Även dessa resmot-trikmot-tioner synas mig sakna fog.
Med avseende å övergångsbestämmelserna synes mig förslaget att alla med stöd av äldre lag förvärvade aktier skola v a r a a v y t t r a d e inom ett fåtal å r icke v a r a r i k t i g t . Av de skäl bankföreningen anfört torde ban-k e r n a böra l ä m n a s i besittning av innehavda aban-ktier till dess lämpliga tillfällen erbjuda sig a t t a v y t t r a dem.
De s a k k u n n i g a hava, i likhet med 1924 å r s bankkommitté, ej k u n n a t finna a n n a t botemedel mot det stundom förekomna missbruket med s. k.
konstgjorda depositionsbevis än ett i lagen infört förbud mot a t t i fråga om medel i n s a t t a mot u t f ä r d a t bevis bestämma förfallotiden a n n o r l u n d a än till viss dag, högst ett år, efter medlens insättande eller viss tid, högst ett år, efter u p p s ä g n i n g .
I likhet med bankföreningen finner j a g det oriktigt a t t genom ett så-d a n t förbuså-d h i n så-d r a en p å längre tiså-d bunså-den inlåning. Visserligen ä r en dylik inlåning ej för n ä r v a r a n d e bruklig i v å r t land, men förhållandena k u n n a ä n d r a s ; i u t l a n d e t ä r p å sina håll den l å n g a inlåningen av stor betydelse. Det synes mig a t t man, innan m a n skrider till en så r a d i k a l å t g ä r d som den föreslagna, borde göra ett försök a t t n å det åsyftade målet genom a t t direkt förbjuda utfärdandet av långfristiga insättnings-bevis i samband med beviljande av lån, E t t dylikt stadgande kunde in-gå såsom ett moment i 52 § och givas ungefär följande lydelse:
52 §.
V a r d a p e n n i n g a r hos bolaget.
U t f ä r d a r b a n k i samband med beviljande av lån bevis därom, a t t be-lopp, helt eller delvis motsvarande lånebeloppet, blivit å r ä k n i n g i ban-ken insatt, m å förfallotiden för det enligt beviset i n s a t t a beloppet icke bestämmas a n n o r l u n d a än till viss dag, högst ett år, efter bevisets
utfar-dande eller viss tid, högst ett år, efter uppsägning. Förfallotiden skall angivas i beviset.
E n motboken.
H a r bolaget.
Straffbestämmelse för överträdelse borde införas i lagen.
E n l i g t min mening torde m a n k u n n a förvänta, a t t b a n k e r n a a l l m ä n t komme a t t respektera ett så formulerat u t t r y c k l i g t förbud, varigenom ifrågavarande förfarande, som hittills icke gjorts till föremål för lag-stiftning, skulle legalt k a r a k t e r i s e r a s såsom otillåtet och straffbart.
Då de sakkunniga å sid. 63 u p p t a g a och göra till sin den a v 1924 å r s kommitté anförda motiveringen med avseende å f ö r u t s ä t t n i n g a r n a för tillämpningen av 235 §, kan j a g ej dela deras u p p f a t t n i n g ; bankförenin-gens på denna p u n k t gjorda e r i n r a n synes mig ä g a fog.
av herr von Krusenstjerna:
Den senaste tidens erfarenheter peka även enligt m i n mening p å ett s t a r k t behov av en m e r a effektiv revision av ekonomiska företag än som för n ä r v a r a n d e vanligen p l ä g a r v a r a för handen. Detta behov gör sig emellertid, enligt m i t t förmenande, gällande i vida högre g r a d beträf-fande a n d r a företag än i fråga om bankbolag. De svårigheter, som i å r f r a m t r ä t t för en del banker, hade en p å a n n a t sätt ordnad revision icke i allmänhet k u n n a t förekomma. Men däremot skulle stora förluster och a n d r a olägenheter otvivelaktigt h a v a k u n n a t besparats dessa banker, om revisionen v a r i t på ett m e r a s a k k u n n i g t och rationellt sätt ordnad i bolag, vilka stått i skuldförhållande till b a n k e r n a eller v a r s aktier och förbindelser b a n k e r n a belånat.
Detta bör föranleda, a t t revisorsfrågan i hela dess vidd göres till före-mål för sakkunnig och ingående utredning, och anledning torde finnas antaga, att så kommer a t t ske inom en n ä r a framtid. A t t saken skulle för bankernas del v a r a så brådskande, a t t icke lämpligen resultatet av sagda utredning k a n a v v a k t a s även för deras del, k a n j a g icke medgiva.
De sakkunnigas majoritet h a v a anfört, a t t de under 69 och 185 §§ före-slagna bestämmelserna icke göra a n s p r å k p å att v a r a u t t ö m m a n d e . En-ligt mitt förmenande äro de det icke heller, enär de t a g a sikte endast på vissa grenar av revisorsverksamheten men l ä m n a a n d r a lika viktiga åsido. J a g tänker därvid bland a n n a t på den hittills såsom den p r i m ä r a ansedda skyldigheten, a t t revisorerna skola kontrollera, a t t t i l l g å n g a r n a verkligen finnas. Det m å k u n n a b e t r a k t a s såsom självklart, a t t en re-visor icke må eftersätta en dylik skyldighet, även om den ej finnes före-skriven i lagen, men det torde i allt fall k u n n a befaras, a t t h a n mera
angeläget ä g n a r sig åt de uppgifter, som där angivas än åt de kanske mera viktiga, som lagen förbigår.
P å grund av vad sålunda anförts anser j a g att någon ä n d r i n g i ovan-n ä m ovan-n d a p a r a g r a f e r ej bör göras ovan-nu; och aovan-nser j a g äveovan-n, a t t med äovan-nd- änd-ringen i 68 respektive 184 § i vad de avse revisors kvalifikationer, bör anstå i a v v a k t a n på förberörda utredning rörande revisors skyldigheter.
Däremot biträder j a g p å de av de sakkunniga anförda skälen förslaget, att bankinspektionen obligatoriskt skall utse en revisor för varje bank-bolag samt för denne utfärda instruktion.
SBid.
Skrivelse till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Finansdepartementet .. 3
L a g t e x t :
Förslag till Lag om ändring i vissa delar av lagen den 22 juni 1911 (nr 74)
om bankrörelse 7 Förslag till Lag om upphävande av lagen den 5 juni 1009 (nr 64) angående
emissionsbanker 9 34
M o t i v ;
Inledning I 1)7
Allmän motivering 444 Bankernas rätt alt förvärva aktier m. m -144
Bankernas kreditgivning •" 55
Banks verkställande organ ' 7 0
Banks revision 778 Tillsynen över bankerna >v 84
Speciell motivering ! 93
Samarbete mellan riksbanken och tillsynsmyndigheten 1Q03
Bankernas likviditet 1G00 Särskilda vitranden U l l
S t a t e n s o f f e n t l i g a u t r e d n i n g a r 1932
S y s t e m a t i s k f ö r t e c k n i n g
(Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarna» nummer i den kronologiska förteckningen.)
Allmän lagstiftning. Rättsskipning. Fångvård.
Belänkande rörande erkännande och verkställighet av utländsk civildom. (21
Lagberedningens förslag till revision av ärvdabalken.
4. Förslag till lag om boutredning och arvskifte m.m.
[16] tillhörande den civila statsförvaltningen, m. in [19|
1930 års pensionssakkunniga. Betänkande med förslag till reglemente ang. tjänstepension för arbetare i
1930 års pensionssakkunniga. Betänkande med förslag till reglemente ang. tjänstepension för arbetare i