61 föreslagna bestämmelserna icke behövde hysas. De föreslagna liksom

de g ä l l a n d e bestämmelserna torde ej avse aktier i sådana bolag, vilka h a n d h a d e ledningen av en homogen industri eller affärsverksamhet, som av o r g a n i s a t o r i s k a skäl uppdelats på ett a n t a l dotterbolag.

V i d k o m m a n d e kreditgivningen åt bankdirektörer m. fl. anförde bank-inspektionen, a t t förslaget om att samma fordringar, som gällde angåen-de k r e d i t åt bankdirektörer m. fl., även skulle gälla i fråga om bolag och föreningar, v a r i sådana funktionärer ägde ett väsentligt ekonomiskt in-tresse, torde v a r a alltför strängt. Sådana bolag och föreningar borde kun-na e r h å l l a kredit även genom diskontering av v ä x l a r grundade å verk-liga handelsaffärer. Även en banks revisorer samt bolag eller förening, vari revisor ägde väsentligt ekonomiskt intresse, borde medgivas kredit genom diskontering av dylika växlar.

Sveriges Industriförbund ansåg, att mot den föreslagna bestämmelsen Sveriges om skälig m a r g i n a l vid aktiebelåning i princip givetvis ingen e r i n r a n

kunde göras, och denna regel vore i själva verket endast u t t r y c k för en i bankrörelsen allmänt tillämpad praxis. Det kunde emellertid befaras, a t t den föreslagna begränsningen av bankernas r ä t t a t t belåna aktier, m e d a n liknande begränsning icke ifrågasattes beträffande r ä t t e n a t t be-l å n a a n d r a förmögenhetsobjekt, i sin m å n skube-lbe-le y t t e r be-l i g a r e minska abe-lbe-l- all-m ä n h e t e n s benägenhet att genoall-m aktieförvärv direkt l å t a sina besparing-a r k o m m besparing-a industrien tillgodo. F besparing-a l l kunde också förekommbesparing-a, då en s t r i k t tillämpning av regeln skulle sätta en bank i det läge, a t t den i stället för a t t t a g a p a n t i aktier nödgades övertaga den a v a k t i e r n a representerade egendomen. Av dessa skäl ansåge sig förbundet ej k u n n a t i l l s t y r k a stad-gandet.

I fråga om förbudet mot belåning av aktier i vissa bolag framförde förbundet i huvudsak samma synpunkter som bankföreningen.

N å g r a av handelskamrarna (Östergötlands och Södermanlands s a m t Skånes handelskammare och handelskammaren i Göteborg) gjorde gäl-lande liknande principiella betänkligheter mot de föreslagna bestämmel-serna i första och a n d r a momenten i 46 och 162 §§ samt i 47 och 163 §§ som bankföreningen; den sistnämnda handelskammaren sade sig anse, a t t dessa bestämmelser kunde medföra, a t t bankinspektionen gjorde sig till en överstyrelse för bankerna.

De flesta h a n d e l s k a m r a r n a uttalade sin tillfredsställelse med den före-slagna bestämmelsen angående medgivande av blancokredit för visst fall men framförde, i fråga om förbud mot belåning av vissa slag av aktier, s a m m a s y n p u n k t e r som bankföreningen och industriförbundet.

Samtliga handelskammare ansågo de föreslagna bestämmelserna an-gående kreditgivning å t bankdirektörer m. fl. alltför s t r ä n g a .

T r e handelskammare (Stockholms, Östergötlands och Södermanlands,

Västergötlands och N o r r a H a l l a n d s handelskammare) ansågo, a t t åt bo-lag eller förening, vari bankdirektör m. fl. vore styrelseledamot, borde kredit k u n n a meddelas på samma villkor som förslaget upptoge i fråga om kredit å t styrelseledamöter i banken.

F y r a handelskammare (Skånes, Örebro och V ä s t m a n l a n d s läns, Gävles s a m t Västernorrlands och J ä m t l a n d s läns handelskammare) ansågo, a t t för samtliga i den föreslagna 48 och 164 §§ omförmälda k r e d i t t a g a r e borde gälla samma regel som de som föreslagits för styrelseledamöter i bank.

Samtliga handelskammare ansågo, att revisorer borde i fråga om kre-dit likställas med banks styrelseledamöter.

Kommers. Kommerskollegium fann förslaget om tillåtelse av blancokredit i viss kollegium, omfattning u t g ö r a en nyttig och välbehövlig l ä t t n a d å ett hittills ofta

be-s v ä r a n d e och onödigt band p å rörelbe-sen. Beträffande bebe-stämmelbe-serna i 46 och 162 §§ a n d r a momentet samt 47 och 163 §§ ansåg kollegium, a t t då dessa bestämmelser måste anses giva u t t r y c k åt sunda principer inom bankväsendet, de i varje fall icke kunde v a r a ägnade a t t skada b a n k e r n a eller näringslivet. Den positiva n y t t a n av dessa bestämmelser vore tydli-gen a t t utgöra ett stöd för bankinspektionen. Detta syntes dock v a r a m i n d r e av nöden, om det av kommittén föreslagna tillägget till 235 § för-verkligades, varigenom ett- lagfästande komme a t t ske av den redan i in-struktionen för bankinspektionen medgivna r ä t t e n för denna myndighet a t t meddela e r i n r i n g a r i fråga om bankbolags verksamhet, oaktat avvi-kelse från lag eller bolagsordning icke ägt r u m . De u t t a l a d e f a r h å g o r n a för m a k t m i s s b r u k från inspektionens sida p å g r u n d av dessa bestämmel-ser förefölle knappast berättigade. Kollegium fann s å l u n d a dessa bestäm-melser i och för sig oskadliga och möjligen ägnade a t t skänka ökat, må-h ä n d a understundom bemå-hövligt eftertryck å t tillsynsmyndigmå-hetens fö-reskrifter. Däremot kunde de icke anses v a r a av den betydelse, a t t de skulle motivera en l a g ä n d r i n g , därest en revision av i f r å g a v a r a n d e p a r a -grafer i banklagen icke ansåges av a n d r a skäl påkallad, ö n s k l i g t vore, a t t stadgandet att kreditbeloppet vid aktiebelåning såvitt möjligt icke vid någon t i d p u n k t under kreditens fortbestånd överstege aktiernas m a r k n a d s v ä r d e gåves en sådan ä n d r a d formulering, som tilläte en viss elasticitet i tillämpningen vid k r i s a r t a d e tillfällen. Beaktande borde där-j ä m t e skänkas å t s å d a n a fall, då där-j ä m t e a k t i e r förekomme även a n n a n sä-k e r h e t som fyllnadshypotesä-k.

Beträffande stadgandet om förbud mot viss aktiebelåning påpekade kollegium, a t t ordalagen i stadgandet anslöte sig till u t t r y c k e n i bankla-gens n u v a r a n d e 48 resp. 164 §, r ö r a n d e vilken veterligen ingen oklarhet försports. Skulle ovisshet råda, syntes det angeläget, a t t en lämplig om-formulering skedde.

Beträffande de föreslagna bestämmelserna om kreditgivning å t banks direktörer m. fl. förordade kommerskollegium att såväl revisorer som

bolag eller föreningar, vari en banks befattningshavare eller revisorer ägde ett väsentligt ekonomiskt intresse, uti ifrågavarande hänseende jäm-ställdes med styrelsemedlemmar.

Riksbanksfullmäktige förklarade sig vilja ansluta sig till den princip, som tagit sig uttryck i den föreslagna bestämmelsen om förbud mot belå-ning av vissa aktier. Då emellertid åt stadgandets tillämpbelå-ning syntes kun-na komma att givas en vidare omfattning än kommittén enligt motive-ringen avsett, så borde en sådan omformulering göras, att den befarade misstolkningen såvitt möjligt förebyggdes.

De sakkunniga anse, i likhet med 1924 års kommitté, att bankernas kre-ditgivning bör bliva föremål för reglerande bestämmelser i banklagen.

Emellertid gäller det, såsom kommittén framhållit, att lagstiftning på detta område bör ske med stor varsamhet och legala inskränkningar in-föras allenast då dessa kunna anses utgöra vad som nödvändigt bör iakt-tagas med hänsyn till bankens säkerhet.

Uti 46 och 162 §§ första momentet har kommittén uppställt grundsatsen om säkerhets ställande såsom allmän förutsättning för kredit. Bankför-eningen har motsatt sig införandet av en sådan föreskrift i banklagen. De sakkunniga vilja emellertid förorda, att denna bestämmelse, som redan finnes i bankernas bolagsordningar, intages i banklagen. Prövning av vil-ket slags säkerhet, som i de särskilda fallen bör fordras, är lagd i banksty-relsens hand. Skulle bankledningen saknat objektiva skäl för sin uppskatt-ning av säkerhetens värde, kan, såsom 1924 års kommitté framhållit, en verklig prövning av detsamma ej anses hava ägt rum, och

bankinspek-tionen är då berättigad att ingripa jämlikt 235 § l:a och 2:dra mom.;

kan åter verklig prövning från bankledningens sida anses hava ägt rum, men bankinspektionen hyser den uppfattningen, att säkerheten måste anses vara otillfredsställande, kan detta giva inspektionen anledning att

hos bankledningen göra sådan erinran, som omförmäles i 235 § 3:dje mom.

Bankföreningen har — under förmälan, att bestämmelserna i nu åsyftade del av 46 och 162 §§ liksom ock bestämmelserna i andra momentet i nämn-da paragraf (ang. aktiebelåningen) och i 47 och 163 §§ hade karaktären av anvisningar angående lämpligaste sättet att sköta bankverksamhet — an-märkt, att genom införande i lagen av dylika bestämmelser, vilkas efter-levnad ålåge bankinspektionen att övervaka, omdömesfrågor förvandlades till lagfrågor och omdömesfel till lagbrott.

De sakkunniga kunna ej finna denna anmärkning riktig. På de om-råden av bankverksamhet, vara de nu ifrågavarande bestämmelserna skola tillämpas, är det, såsom de sakkunniga förut framhållit, nödvändigt att ej skapa alltför strikta regler, vilkas tillämpning i många fall kunna med-föra men för verksamheten. Men av denna anledning synes lagstif-taren ej böra helt avstå från att meddela föreskrifter. De

föreslag- Riksbanks-fullmäktige.

na bestämmelserna hava, som av kommittén och även i vissa yttranden framhållits, sin stora betydelse såsom ett stöd för bankinspektionen, när denna anser sig behöva inskrida mot en bank i anledning av dess kredit-givning. Beträffande bestämmelserna i 46 och 162 §§ l:a mom. hava de sakkunniga nyss omnämnt, vilka åtgärder från inspektionens sida, som med stöd av dessa bestämmelser kunna av bankinspektionen vidtagas ifråga om banks kreditgivning. Man kan emellertid, såsom framgår av vad de sakkunniga förut anfört, göra en uppdelning mellan, å ena sidan, vad som är att anse såsom en överträdelse av ifrågavarande bestämmelse, och, å andra sidan, vad som är att hänföra till en omdömesfråga angående säker-hetens beskaffenhet. Det lärer icke vara berättigat att anse, att bank-inspektionen genom dessa bestämmelser bleve någon slags överstyrelse för bankerna; bankerna själva skola ju pröva frågan om säkerhetens be-skaffenhet och bära själva ansvaret för sin prövning.

Från regeln om säkerhets ställande såsom förutsättning för kredit hava de sakkunniga upptagit samma undantag som 1924 års kommitté gjort,

dock har, i anledning av bankföreningens anmärkning, med stat, kom-mun eller annan jämförlig samfällighet likställts kassa eller inrättning med av Konungen fastställt reglemente. Hit höra exempelvis Sveriges all-männa hypoteksbank och konungariket Sveriges stadshypotekskassa. Där-emot finna de sakkunniga det icke påkallat, att låta undantagsbestämmel-sen också gälla för sparbanker.

Beträffande 2:dra mom. i 46 och 162 §§ eller föreskrifterna angående aktiebelåning, hava bankföreningen och industriförbundet ansett att genom dessa bestämmelser aktier skulle få sig påtryckta en hallstämpel såsom särskilt farliga belåningsobjekt. De sakkunniga vilja framhålla, att ak-tiebelåning med fullt fog bör ur säkerhetssynpunkt anses innebära sär-skilda riskmoment, och att stadganden om särsär-skilda försiktighetsmått be-träffande sådan belåning äro fullt på sin plats.

1924 års kommitté påpekade, att genom aktiebelåning bankerna under depressionen efter världskriget tillfogats betydande förluster. Även under den nu rådande depressionen har aktiebelåningen visat sig mycket förlust-bringande för bankerna.

Aktiebelåningen har i Sverige en betydande omfattning. Under vart och ett av åren 1926—1931 utgjorde medeltalet av utestående lån samt be-viljade krediter mot pant av aktier resp. 1082, 1028, 1039, 1081, 1173 och 1247 i milj. kr., motsvarande i procent av bankernas fonder resp. 133-3G, 126*59, 127^-oi, 131-02, 140-78 och 150-98. Belåningskurserna hava varit olika i olika bankinrättningar, men i regel torde vid lånens första beviljande en skälig marginal hava funnits.

Uti de ingivna yttrandena har vitsordats, att den princip, åt vilken stadgandena om skälig marginal vid aktiebelåning giva uttryck, är rik-tig och överensstämmande med en sund bankpolitik. Emellertid har det påpekats, att ett upprätthållande av denna regel kan i depressionstider

ej blott vålla ekonomiska svårigheter för den enskilde utan ock medföra v e r k n i n g a r äv större räckvidd. Om nämligen på g r u n d a v denna bestäm-melse omsättning a v ett lån måste vägras, samt banken därefter för a t t er-h å l l a likvid realiserar de för lånet pantsatta aktierna, k a n i kristider en s å d a n försäljning av en större post aktier åstadkomma ytterligare k u r s -fall. Dét bör emellertid erinras, a t t en dylik realisation i m å n g a fall torde undvikas r e d a n därigenom, att låntagaren ställer y t t e r l i g a r e säkerhet för s i t t lån. V i d a r e h a r en bank möjlighet att, i stället för att realisera pant^

s a t t a aktier, tillsvidare övertaga desamma såsom betalning för fordringen eller a t t under någon kortare tid låta det förfallna lånet förbliva oreglerat, så framt l å n t a g a r e n gör sannolikt, a t t han inom denna tid k a n verk-ställa inbetalning av vad som motsvarar skälig m a r g i n a l mellan belå-n i belå-n g s s u m m a belå-n och aktierbelå-nas markbelå-nadsvärde. I abelå-nledbelå-nibelå-ng av de fram-ställda a n m ä r k n i n g a r n a mot den föreslagna bestämmelsen angående m a r g i n a l e n under kreditens fortbestånd, vilja de s a k k u n n i g a påpeka, att

bestämmelsens avfattning torde motsvara det krav p å elasticitet, som kom-merskollegium uppställt. De sakkunniga anse sålunda, a t t varken hänsyn till l å n t a g a r e n eller förhållanden av allmän ekonomisk a r t böra h i n d r a a n t a g a n d e t av de a v kommittén föreslagna bestämmelserna. I detta s a m m a n h a n g vilja de sakkunniga framhålla, att de svenska b a n k e r n a i stor u t s t r ä c k n i n g bevilja omsättning av meddelad kredit samt att, delvis p å grund härav, aktielånen, vilka i Sverige tidvis haft en mycket spekula-tiv inriktning, ofta blivit mycket långvariga. Det synes de s a k k u n n i g a sannolikt, a t t de föreslagna bestämmelserna komma a t t verka d ä r h ä n , att belåningskurserna bliva lägre och kreditgivning mot aktier av m e r a kort-fristig k a r a k t ä r än n u är fallet. E n utveckling i sådan r i k t n i n g anse de sakkunniga v a r a till betydande gagn för bankverksamheten.

Beträffande de föreslagna bestämmelserna om förbud mot belåning av vissa aktier, bland a n n a t aktier i förvaltningsbolag, h a r bankföreningen ansett, att särskilt i fråga om sistnämnda slag av aktier ett godkännande av förbudet i den omfattning 1924 års kommitté givit detsamma icke borde ifrågakomma, då d ä r a v skulle drabbas aktier i flera stora industriella företag, framförallt s å d a n a av internationell läggning, vilka funnit nöd-vändigt a t t operera med dotterbolag i stor omfattning och vilkas verk-samhet, s å d a n densamma återspeglades i balansräkningarna, mer och mer tenderade till a t t huvudsakligen bestå i att förvalta aktier. Även flera handelskammare h a v a framställt anmärkning av samma innebörd.

Såsom 1924 års kommitté framhållit, avse de föreslagna bestämmelserna a t t förhindra belåning av aktier i emissionsbolag och därmed likartade förvaltningsbolag, enär förbindelser med dylika bolag visat sig v a r a och enligt sakens n a t u r också måste v a r a särskilt riskfyllda. Om nödvändig¹ heten av ett förbud mot belåning av dylika aktier lärer val ej heller tve-kan böra r å d a .

I nu gällande banklags 48 och 164 §§ stadgas förbud mot förvärv av

5 — 322826.

aktier i bolag, v a r s verksamhet huvudsakligen består i a t t förvalta eller driva handel med aktier, dock k a n Konungen, då fråga är om i handeln allmänt förekommande aktie, meddela tillstånd till aktiens förvärvande..

Denna bestämmelse infördes i banklagen genom lagen den 22 j u n i 1921 i enlighet med av sakkunniga inom finansdepartementet den 8 j a n u a r i 1916 avgivet förslag angående vissa ä n d r i n g a r i banklagen. Dessa s a k k u n n i g a anförde angående förslaget, a t t h ä n s y n n a t u r l i g t v i s vore att t a g a endast till vad som kunde anses v a r a ett s å d a n t bolags h u v u d s a k l i g a v e r k s a m h e t . De av bankföreningen m. fl. a n g i v n a bolagen l ä r a ej böra hänföras till sådana bolag, vilkas huvudsakliga verksamhet består i a t t förvalta a k t i e r . De nyssnämnda sakkunniga, som u t a r b e t a t bestämmelsen angående förbud mot förvärv av aktier uti nu i f r å g a v a r a n d e förvaltningsbolag, h a v a vis-serligen i sina motiv anfört, a t t till de bolag, förbudet skulle omfatta, borde hänföras Trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund. Emellertid torde detta bolag icke tillhöra det slags företag, som åsyftades med nyss-nämnda förbudsbestämmelse och som åsyftas med den nu i f r å g a v a r a n d e bestämmelsen. Under den tid i f r å g a v a r a n d e bestämmelse i 48 och 164 §§

banklagen v a r i t gällande, h a v a ej a k t i e r n a i Grängesbergsbolaget a n s e t t s inbegripna under förbudet. Detta bolags h u v u d s a k l i g a verksamhet, som visserligen av organisatoriska skäl är uppdelad på ett flertal dotterbolag, måste anses avse trafikverksamhet och malmförsäljning. Likaså l ä r a a n d r a av bankföreningen åsyftade bolags huvudsakliga verksamhet få anses v a r a att arbeta för eller understödja den rörelse, som bedrives av de olika dot-terbolag, vilkas aktier bolaget i n n e h a r ; moderbolaget och dotterbolagen k u n n a sägas tillsammans utöva en homogen verksamhet, vilken av orga-nisatoriska skäl uppdelats mellan moderbolaget såsom den ledande för verksamheten i dess helhet och de olika dotterbolagen, vilka i realiteten endast äro organ för moderbolaget. Såsom y t t e r l i g a r e exempel p å dylika företag, vilkas aktier, enligt de sakkunnigas åsikt, icke drabbas av ifrå-gavarande förbud, må nämnas Svenska tändsticksaktiebolaget och aktie-bolaget Svenska kullagerfabriken. Då de s a k k u n n i g a sålunda anse d e n föreslagna bestämmelsen motsvara vad som med densamma åsyftats, h a v a de sakkunniga ansett sig böra förorda densamma oförändrad.

1924 års kommitté föreslog, a t t det skulle v a r a bank obetaget, a t t såsom pant mottaga aktie i emissions- och förvaltningsbolag tillika med a n n a n säkerhet, som i och för sig prövats betryggande.

Då emellertid syftemålet med ifrågavarande förbud ä r a t t b a n k e r n a överhuvudtaget ej skola godtaga dylika aktier såsom säkerhet för lån, och då den av kommittén föreslagna bestämmelsen vid sin tillämpning m å -hända skulle k u n n a medföra, a t t prövningen av den a n d r a säkerhetens beskaffenhet bleve mindre s t r ä n g , om n ä m n d a aktier tillika skulle u t -göra säkerhet, h a v a de sakkunniga funnit bestämmelsen mindre l ä m p l i g och därför i sitt förslag uteslutit densamma.

I det föregående h a r uttalats, a t t sådana för den a l l m ä n n a rörelsen a v

-sedda förskrivningar, som medförde betalningsrätt först efter u t f ä r d a r e n s ö v r i g a skulder, i flera hänseenden vore l i k a r t a d e med aktier, varför dessa f ö r s k r i v n i n g a r i fråga om r ä t t för bank a t t förvärva eller driva handel med desamma i de sakkunnigas förslag likställts med aktier. J ä m v ä l i kredithänseende torde dessa förskrivningar böra behandlas på s a m m a sätt som aktier, och de sakkunniga hava därför uti 46 § och 162 § infört ett s t a d g a n d e i detta syfte.

Slutligen h a v a de sakkunniga funnit, a t t de bestämmelser, som föresla-gits beträffande kreditgivning, även böra ä g a tillämpning i fråga om ga-rantiförpliktelser, som bank av olika anledningar ikläder sig. Någon an-ledning a t t behandla dessa förpliktelser, vilka i flera fall k u n n a avse stora belopp och innebära ett betydande riskmoment, p å a n n a t sätt ä n den van-liga k r e d i t g i v n i n g e n lärer ej finnas; de föreslagna bestämmelserna angå-ende blancokredit äro naturligtvis tillämpliga j ä m v ä l å garantiförplik-telserna, och det ä r sålunda en bank obetaget a t t med i a k t t a g a n d e av sist-n ä m sist-n d a bestämmelser u t a sist-n a t t säkerhet är ställd ikläda sig sedvasist-nliga ga-rantiförpliktelser i fråga om leveransavtal m. m.

Beträffande frågan om begränsning a v kreditgivningen på en h a n d anse de s a k k u n n i g a en sådan begränsning v a r a av den vikt, a t t bestämmelser härom böra meddelas i banklagen.

1924 års kommitté har till belysning av omfattningen av dylika engage-mang åberopat en av bankinspektionen verkställd utredning (tabellen å sid. 116 i betänkandet) angående antalet i förhållande till vederbörande bankbolags egna fonder större engagemang i de svenska bankbolagen.

Denna utredning hänför sig till förhållandena den 1 februari 1922. Bank-inspektionen h a r nu för de sakkunnigas r ä k n i n g verkställt en motsva-rande utredning, avseende förhållandena den 31 december 1931. Besul-tatet av utredningen har, i likhet med vad som skedde förra gången, sam-manfattats i en tabell, angivande hela antalet engagemang som uppgå till eller överstiga 10 % a v fonderna, h u r m å n g a av dessa engagemang, som uppgå till eller överstiga 15 % av fonderna, h u r m å n g a av sistnämn-da antal, som u p p g å till eller överstiga 20 % av fonderna, o. s. v. I ko-lumnerna I h a v a u p p t a g i t s industri-, handels- och rederiengagemang och

i kolumnerna I I aktieengagemang och dylikt. Krediter till kommuner och främmande banker h a v a icke i n r ä k n a t s i de uti tabellen angivna antal.

Tabellen för år 1931 utvisar följande:

B a n k b o l a g

Antal engagemang utgörande i förhållande till vederbörande kreditgivande bankbolags egna fonder:

Såsom jämförelse m å här intagas den av kommittén åberopade tabellen avseende förhållandena år 1922:

Antal engagemang utgörande i förhållande till vederbörande kreditgivande bankbolags egna fonder:

Det bör framhållas, att antalet banker å r 1922 utgjorde 38 men år 1931 endast 30. Mellan n ä m n d a år h a r summan av bankbolagens s a m m a n l a g d a fonder minskats med 15-i milj. kr., nämligen från 848-a till 833-2 milj. kr.

Å r 1931 representera b a n k e r n a s å l u n d a genomsnittligt sett större fondbe-lopp ä n å r 1922. H ä r a v följer, a t t de i tabellerna meddelade uppgifterna ej äro helt jämförbara. A n m ä r k n i n g s v ä r t är, att trots den relativa fond-ökningen å r 1931 49 aktie- och liknande engagemang mot endast 44 år 1922 överstego tio procent av vederbörande bankbolags egna fonder.

De s a k k u n n i g a vilja u n d e r s t r y k a de vådor för en sund bankverksam-het, som vanligen följa stor kreditgivning på en hand. Skandinaviska kreditaktiebolagets svårigheter under våren innevarande år förorsakades

av mycket stor kreditgivning på en hand, nämligen åt Kreuger-koncernen.

Även i a n d r a fall h a r u n d e r den n ä r m a s t gångna tiden dylik kreditgiv-n i kreditgiv-n g visat sig v a r a farlig.

Vid övervägande av vilka regler, som i detta hänseende böra uppställas i lagen, h a v a de sakkunniga funnit, a t t ett angivande av viss procentsats såsom m a x i m u m för kredit på en hand, i likhet med vad fallet är i de

n o r d a m e r i k a n s k a , de danska och de norska b a n k l a g a r n a , icke är lämpligt, och de s a k k u n n i g a få till stöd för denna sin åsikt åberopa vad 1924 å r s k o m m i t t é h ä r u t i n n a n anfört. De sakkunniga vilja i d e t t a s a m m a n h a n g o m n ä m n a , a t t i det förut omförmälda finska förslaget till banklag angå-ende k r e d i t g i v n i n g ej upptagits a n n a n bestämmelse, ä n att bank vore plik-tig a t t tillse, a t t en kunds förbindelser till banken, såvitt för dem icke l ä m n a t s fullgod säkerhet, stode i skäligt förhållande till bankens egna medel och omfattningen av dess rörelse.

Mot r i k t i g h e t e n av den princip angående k r e d i t g i v n i n g p å en hand, å t vilken de föreslagna bestämmelserna i 47 och 163 §§ giva uttryck; h a r

icke gjorts någon erinran. Däremot hava mot bestämmelserna framförts s a m m a principiella a n m ä r k n i n g a r , som gjorts i fråga om första momen-tet i 46 och 162 §§ och vilka de sakkunniga vid behandlingen a v denna p a r a g r a f berört och bemött.

V a d slutligen angår de i 48 och 164 §§ föreslagna bestämmelserna om kredit åt bankdirektörer m. fl. funktionärer, vilja de s a k k u n n i g a påpeka, a t t den finska regeringens förslag till ny banklag innehåller bestämmelse därom, a t t kredit ej m å av bank i någon form beviljas medlem av dess direktion eller bolag, v a r i denne ä r betydande aktionär.

N å g r a av h a n d e l s k a m r a r n a h a v a gjort gällande, a t t fordringarna p å den säkerhet, som skulle ställas för kredit åt direktör eller tjänsteman hos bank, åt vilken uppdragits a t t ensam eller i förening med a n n a n a v g ö r a p å styrelsen ankommande ärenden, vore alltför s t r ä n g a . De s a k k u n n i g a k u n n a ej dela denna åsikt, u t a n anse, i likhet med 1924 å r s kommitté, med h ä n s y n därtill, a t t bankledningen bör kunna ä g n a förekommande

N å g r a av h a n d e l s k a m r a r n a h a v a gjort gällande, a t t fordringarna p å den säkerhet, som skulle ställas för kredit åt direktör eller tjänsteman hos bank, åt vilken uppdragits a t t ensam eller i förening med a n n a n a v g ö r a p å styrelsen ankommande ärenden, vore alltför s t r ä n g a . De s a k k u n n i g a k u n n a ej dela denna åsikt, u t a n anse, i likhet med 1924 å r s kommitté, med h ä n s y n därtill, a t t bankledningen bör kunna ä g n a förekommande