1 och 2 §§.
D å de sakkunniga, såsom i a n n a t s a m m a n h a n g beröres, föreslå u p p h ä v a n d e av lagen den 5 j u n i 1909 angående emissionsbanker, h a r en j ä m k
-n i -n g m å s t v i d t a g a s i 1 och 2 §§.
I 1 § h a r d ä r j ä m t e införts en hänvisning till de gällande bestämmel-serna angående den av postverket bedrivna postgirorörelsen.
18, 20, 24, 25 och 40 §§.
I 18 § banklagen föreskrives såsom villkor för registrering a v bank-aktiebolag, bland annat, att viss del av grundfonden blivit behörigen in-betald och a t t för inbetalning av återstoden a v l ä m n a t s pant, som bank-inspektionen p r ö v a t fullgod. I anslutning härtill föreskrives i 20 §, a t t vid ansökan om registrering skall fogas, j ä m t e annat, bevis från bank-inspektionen, utvisande dels h u r u stor del a v grundfonden behörigen inbetalts, dels ock att för inbetalning a v återstoden a v l ä m n a t s förbin-delse med pant, som bankinspektionen prövat fullgod. Aktietecknares skyldighet a t t ställa pant, varom nu ä r nämnt, fastslås i 24 §, v a r j ä m t e 25 och 40 §§ innehålla vissa h ä r m e d s a m m a n h ä n g a n d e bestämmelser.
1924 å r s kommitté ansåg, att banklagens u p p f a t t n i n g a t t endast p a n t k u n d e godkännas såsom säkerhet för inbetalning av grundfonden vore onödigt sträng, samt a t t även a n n a n säkerhet, i främsta r u m m e t av bank ställd garanti, kunde erbjuda full trygghet. Något skäl a t t utesluta an-n a an-n säkerhet ä an-n p a an-n t torde så mycket mian-ndre föreligga, som baan-nkian-nspek- bankinspek-tionen i varje fall hade att pröva, om den ställda säkerheten kunde an-ses fullgod. K o m m i t t é n föreslog sådan ä n d r i n g av n ä m n d a p a r a g r a f e r , a t t j ä m v ä l a n n a n säkerhet än p a n t kunde godkännas.
De s a k k u n n i g a h a v a upptagit de av kommittén föreslagna ä n d r i n g a r -n a samt åberopa vad kommitté-n härom a-nfört. Därjämte h a v a de sak-k u n n i g a i 20 § 2 mom. 3 punsak-kten föreslagit en mindre ä n d r i n g , föranledd a v de sakkunnigas förslag i 58 § 1 mom., att bolagets firma skall teck-nas av minst två personer i förening.
44 §.
Denna p a r a g r a f innehåller de bestämmelser, som för n ä r v a r a n d e ä r o meddelade i 48 och 48 a §§.
4 5 - 4 8 $§.
Beträffande dessa paragrafer hänvisas till den allmänna motiveringen.
1934 år kommitté.
51 §.
E n l i g t den gällande banklagen må bank ej utfärda t r y c k t a eller gra-verade, till innehavaren eller till viss m a n eller order ställda förbindelser.
1924 å r s kommitté föreslog det tillägg, a t t bank ej heller finge ikläda sig a n s v a r i g h e t för dylika förbindelser. Kommittén åberopade såsom motiv för bestämmelsen, att det ibland inträffat, a t t en bank i k l ä t t sig a n s v a r för obligationer, som utfärdats av annan, samt a t t ett s å d a n t förfarande strede mot g r u n d e r n a för ifrågavarande paragraf, vartill komme, a t t bank därigenom ådroge sig förpliktelser av icke bankmässig natur, vilka kunde medföra fara för dess soliditet.
Bankföre-ningen. Bankföreningen ansåg, att det föreslagna förbudet i allmänhet vore be-fogat, men fall funnes då det kunde det v a r a lämpligt, a t t en bank ställ-de sin borgen till förfoganställ-de, nämligen vid överlåtelse av för obliga-tionslån häftande fastigheter eller relaxation av inteckningar i dylika fastigheter för möjliggörande av försäljning, i vilka fall banken borde k u n n a tillhandahålla sin g a r a n t i såsom e r s ä t t n i n g för den eller de från obligationslånehypoteket lösgjorda inteckningarna.
Även två handelskammare (handelskammaren i Göteborg och handels-k a m m a r e n för Örebro och Västmanlands län) hava framställt invändnin-g a r av samma innebörd som bankförenininvändnin-gen.
Bankinspektionen fann det föreslagna stadgandet önskvärt samt anförde gentemot bankföreningen, att det icke torde saknas möjligheter att på a n n a t lika lämpligt sätt som a t t bank iklädde sig a n s v a r i g h e t för utelö-pande obligationer vinna de av föreningen a n g i v n a önskemålen; det före-slagna stadgandet syntes t. ex. icke utesluta möjlighet för bank att an-s v a r a för obligationan-sutfärdarenan-s utfäan-stelan-se att inom vian-san-s tid eran-sätta vian-san-st obligationshypotek med annat.
De sakkunniga vilja på de av kommittén anförda skäl förorda den före-slagna bestämmelsen. De sakkunniga anse, a t t de av bankföreningen fram-ställda i n v ä n d n i n g a r n a ej böra föranleda n å g r a f ö r ä n d r i n g a r i bestäm-melsen; vill en obligationsutfärdaro lösgöra någon del a v obligations-hypoteket, bör han k u n n a sätta a n n a n säkerhet i stället och oj behöva an-lita borgen från banken såsom ersättning för den minskning, som skett genom ett lösgörande av viss del av säkerheten.
52 §.
1924 års kommitté har, för a t t förhindra utfärdandet av s. k. konstgjorda depositionsbevis, d. v. s. sådana på lång tid utställda depositionsbevis, som l ä m n a s såsom valuta för beviljat lån, föreslagit det tillägg till ifrå-g a v a r a n d e paraifrå-graf, a t t förfallotiden för mot bevis i bank i n s a t t a medel icke finge bestämmas a n n o r l u n d a ä n till viss tid, högst ett år, efter med-lens insättande eller till viss tid, högst ett år, efter uppsägning.
Kommittén anförde, a t t sådana transaktioner, som man genom den fö-reslagna bestämmelsen ville förhindra, kunde v a r a ägnade a t t ogynnsamt påverka penningvärdet. För bankerna, som vid lånens beviljande icke behövde utbetala något belopp, förelåge frestelse a t t icke u n d e r k a s t a kre-ditfrågan en tillräckligt n o g g r a n n prövning. Erfarenheten hade visat, att banker u t f ä r d a t dylika bevis i sådan omfattning, att dessa, då de för-föllo till betalning, kunde vålla svårigheter.
Kommittén framhöll, a t t den närmast till hands liggande å t g ä r d e n k u n d e synas v a r a a t t förbjuda utfärdandet av depositionsbevis i samband med beviljande av lån. E t t sådant förbud skulle emellertid lätt kunna kring-gås, och kommittén hade därför ansett, att det avsedda syftet l ä t t a r e kunde uppnås genom den föreslagna bestämmelsen. Denna hindrade dock ej bank att p å a n n a n r ä k n i n g än depositionsräkning mottaga penningar bundna för längre tid än i bestämmelsen angivits.
Bankföreningen medgav, att transaktioner med s. k. konstgjorda depo-sitionsbevis i allmänhet vore olämpliga, men de avsedda missbruken kunde ej motivera det föreslagna förbudet. Härigenom förhindrades b a n k e r n a att vid behov u t g i v a s. k. förlagsbevis, vilket förekommit i stor utsträck-ning de sista fem åren och v a r s lämplighet ej v a r i t ifrågasatt. Den vik-tigaste a n m ä r k n i n g e n vore dock, att det föreslagna förbudet stode i strid mot en av banklagstiftningens grundprinciper: att gynna den på l ä n g r e tid bundna inlåningen. E t t lagfästat förbud a t t mottaga depositioner på längre tid ä n ett år måste te sig skäligen obegripligt.
Bankinspektionen' bestyrkte behovet av å t g ä r d e r för a t t förhindra ut- Banhmspeb-givandet av konstgjorda depositionsbevis. Då bestämmelserna gällde in
satta, medel kunde de ej utgöra hinder för bankerna a t t utfärda s. k. för-lagsbevis. E j heller skulle genom bestämmelserna lagfästas förbud för bankerna a t t m o t t a g a penningar på längre tid. Bankerna kunde p å an-nan r ä k n i n g ä n depositionsräkning mot vanligt kvitto mottaga p e n n i n g a r bundna för l ä n g r e tid än i bestämmelserna avsåges, vidare kunde pennin-gar faktiskt innestå på depositionsräkning en längre tid även om överenskommelse ej träffats. Inspektionen ansåge dock, att om en b a n k a n -gående i n s ä t t n i n g å a n n a n räkning än depositionsräkning u t f ä r d a t hand-ling, som i och för sig kunde utgöra belåningsobjekt, t. ex. motbok, d y l i k
handling i nu förevarande hänseende skulle v a r a att anse såsom bevis i för-slagets mening.
Tre handelskammare (i Göteborg, i Gävle samt Västernorrlands och J ä m t l a n d s läns handelskammare) ansågo bestämmelsen olämplig och stridande mot a l l m ä n t g o d t a g n a principer angående banks inlåning.
Kommers- Kommerskollegium fann den föreslagna bestämmelsen lätt a t t kringgå, koUegxum. v a rj ä m . t e det, enligt kollegiets åsikt, k n a p p a s t förefölle v ä l b e t ä n k t att för
b a n k e r n a f ö r s v å r a den långfristiga inlåningen.
De sakkun- De sakkunniga anse, a t t med h ä n s y n till de missbruk av depositions-mga. bevis, som v i d beviljande a v kredit förekommit, bestämmelser för förhind-r a n d e av dylika t förhind-r a n s a k t i o n e förhind-r äförhind-ro önskväförhind-rda. Emelleförhind-rtid skulle en be-stämmelse, v a r i g e n o m b a n k förbjöds a t t l ä m n a v a l u t a för lån genom ut-färdande av depositionsbevis, vara, såsom kommittén framhållit, mycket l ä t t a t t k r i n g g å .
Med den av k o m m i t t é n föreslagna formuleringen omöjliggöres ju visser-ligen ej a t t k r e d i t beviljas genom u t f ä r d a n d e av s å d a n a depositionsbevis, enligt vilka de i n s a t t a medlen ej äro b u n d n a för längre tid än ett år.
Emellertid l ä r e r det ej v a r a a t t befara, a t t en sådan kreditgivning erhål-ler någon större o m f a t t n i n g ; just den omständigheten, att bevisen skulle infrias först efter lång tid, h a r utgjort anledningen till a t t vissa banker i n l å t i t sig p å dessa transaktioner.
Mot de a v bankföreningen m. fl. gjorda i n v ä n d n i n g a r n a vilja de sak-k u n n i g a e r i n r a , a t t en versak-klig inlåning, bunden på längre tid ä n den å depositionsräkning i v a n l i g a fall b r u k l i g a eller fyra månader, ej före-kommit i v å r t land, med ett för en k o r t a r e tid gällande u n d a n t a g , då ban-k e r n a tillämpade en n å g o t högre r ä n t e s a t s för inlåning bunden på ett år.
Något behov v a r e sig för b a n k e r n a eller för dess kunder a t t tillämpa a n d r a normer beträffande inlåningstiden ä n de hittills gällande torde icke k u n n a påvisas.
Under h ä n v i s n i n g till det anförda vilja därför de sakkunniga förorda den av kommittén föreslagna bestämmelsen. Denna k a n n a t u r l i g t v i s icke, såsom bankinspektionen framhållit, i n n e b ä r a hinder för bank a t t u t f ä r d a s. k. förlagsbevis. Bestämmelsen h a r meddelats främst med h ä n s y n till insättning å depositionsräkning men gäller n a t u r l i g t v i s även i n s ä t t n i n g å a n n a n r ä k n i n g avseende viss tid, om vilken i n s ä t t n i n g u t f ä r d a s bevis.
Med bevis åsyftas i l a g e n handling, varigenom bank förpliktar sig a t t mot handlingens företeende återbetala det i n s a t t a beloppet. Hit höra sålunda ej vid i n s ä t t n i n g a r å k a p i t a l r ä k n i n g b r u k l i g a kvitton, vilka ej behöva uppvisas vid u t t a g n i n g a v medel å sådan r ä k n i n g . Men u t f ä r d a s an-gående i n s ä t t n i n g s. k. motbok, lärer denna v a r a a t t anse såsom sådant bevis som i lagen avses.
53 §.
Beträffande denna p a r a g r a f hänvisas till den a l l m ä n n a motiveringen.
54 och 55 §§.
Dessa p a r a g r a f e r överensstämma med n u v a r a n d e 57 och 58 §§.
56 och 57 §§.
Beträffande dessa p a r a g r a f e r hänvisas till den a l l m ä n n a motiveringen.
58 §.
Beträffande 1 mom. i denna p a r a g r a f hänvisas till den a l l m ä n n a mo-tiveringen. I p a r a g r a f e n s a n d r a och tredje moment h a v a intagits före-skrifterna i 56 § och 59 § 1 mom. i gällande lag. Bestämmelsen i nu gäl-lande 60 § h a r med h ä n s y n till 1 mom. i förevarande p a r a g r a f uteslutits ur lagförslaget.
59 §.
Denna p a r a g r a f m o t s v a r a r 61 § i gällande lag och med h ä n s y n till be-stämmelsen i 58 § 1 mom. h a r gjorts en m i n d r e ä n d r i n g i paragrafen.
60 §.
P a r a g r a f e n m o t s v a r a r 55 § och den i 59 § sista momentet gjorda hän-visningen till 55 § enligt lagens nu gällande lydelse. Då det emellertid kan t ä n k a s , a t t styrelseledamöter och personer u t a n f ö r styrelsen, vilka erhållit u p p d r a g a t t avgöra på styrelsen a n k o m m a n d e ärenden, icke tillika äro b e r ä t t i g a d e a t t teckna bolagets firma, h a v a dylika personer, i likhet med vad som skett i 1924 års kommittés förslag, i nu föreva-rande hänseende jämställts med firmatecknare.
61 §.
F ö r e v a r a n d e p a r a g r a f h a r i nu gällande lag sin motsvarighet i 54 § och den i 59 § sista momentet i n t a g n a hänvisningen till 54 §. De tidi-gare bestämmelserna h a v a u n d e r g å t t en m i n d r e ä n d r i n g med h ä n s y n till bestämmelsen i 58 § 1 mom.
64 i
Första punkten i 1 mom. h a r u n d e r g å t t en m i n d r e ä n d r i n g med hän-syn till bestämmelsen i 58 § 1 mom.
I a n d r a p u n k t e n i 64 § 1 mom. stadgas, a t t r ä t t a t t i förening med an-n a an-n mean-n allean-nast såsom k o an-n t r a s i g an-n a an-n t teckan-na bolagets firma icke ian-nan-ne- inne-b ä r inne-befogenhet a t t för inne-bolaget mottaga s t ä m n i n g eller a n n a t meddelande.
Då det föreslagna stadgandet i 58 § 1 mom. nödvändiggör en ä n d r i n g även a v denna punkt, h a v a de s a k k u n n i g a ansett sig b ö r a u p p t a g a före-varande bestämmelse till n ä r m a r e granskning. B e r ö r d a i n s k r ä n k n i n g i viss firmatecknares befogenhet a t t företräda banken l ä r e r för den, som skall delgiva banken stämning eller a n n a t meddelande, k u n n a giva
an-7 — 3 2 2 8 2 6 .
ledning till misstag, n ä r det gäller att avgöra, vem som är behörig atc för banken mottaga sådan delgivning. Även om olägenheter skulle k u n n a uppstå för banken därigenom, a t t s. k. k o n t r a s i g n a n t i nu före-v a r a n d e aföre-vseende likställes med a n n a n firmatecknare, lärer det dock v a r a riktigare, att banken, som själv utser k o n t r a s i g n a n t , får b ä r a dessa olägenheter, än att den, som vill instämma banken eller eljest l å t a verk-ställa delgivning med densamma, på grund a v delgivning med en kontra-s i g n a n t hokontra-s banken utkontra-sattekontra-s för en rättkontra-sförlukontra-st. De kontra-s a k k u n n i g a h a v a därför ansett, att berörda bestämmelse bör k u n n a u t g å u r lagen.
68 och 69 §§.
Beti-äffande dessa p a r a g r a f e r hänvisas till den allmänna motiveringen.
74 §.
I denna p a r a g r a f h a r föreslagits en m i n d r e j ä m k n i n g , s a m m a n h ä n -gande med den i 24 § vidtagna ändringen, v a r i g e n o m med p a n t j ä m s t ä l l t s a n n a n säkerhet.
92 §.
Uti denna p a r a g r a f stadgas, att därest så stor del a v bankbolags grund-fond g å t t förlorad, a t t bolaget ä r skyldigt a t t t r ä d a i likvidation, aktie-ä g a r n a k u n n a möjliggöra rörelsens fortsaktie-ättande genom a t t teckna vad som erfordras för a t t återställa grundfonden till dess behöriga belopp.
Dylik teckning skall verkställas senast å den bolagsstämma, vid vil-ken styrelsen l ä m n a r meddelande om den lidna förlusten, och inbetal-n i inbetal-n g av teckinbetal-nat tillskott skall v a r a verkställd iinbetal-nom tre m å inbetal-n a d e r fråinbetal-n s t ä m m a n .
1924 å r s kommitté ansåg dessa bestämmelser icke erbjuda sådan t r y g g -het, att rörelsens fortsättande alltid borde medgivas. Såsom villkor för undgående av tvångslikvidation borde uppställas, a t t tecknat belopp ge-nast inbetalades eller a t t för detsamma skulle ställas p a n t eller a n n a n säkerhet, som bankinspektionen prövade fullgod. Därigenom bringades paragrafens föreskrifter i n ä r m a r e överensstämmelse med stadgandet i 18 §.
E n l i g t 2 mom. ä g a de aktieägare, vilka verkställt tillskott, v a r o m nu ä r fråga, a t t av bolagets blivande behållna vinstmedel erhålla åter vad a v dem blivit tillskjutet jämte ränta, i n n a n utdelning å a k t i e r n a må äga r u m . Däremot finnes ingen bestämmelse angående företrädesrätten mellan aktieägare, som vid olika tillfällen gjort dylika tillskott. Då en föreskrift i detta hänseende syntes v a r a erforderlig, föreslog kommittén ett tillägg till paragrafen, enligt vilket aktieägare, som verkställt se-n a r e tillskott, skulle ä g a företrädesrätt framför aktieägare, som förut verkställt tillskott.
De sakkunniga h a v a upptagit de av kommittén föreslagna ä n d r i n g a r -n a i de-n-na paragraf.
96 §.
Därest, o a k t a t s å d a n t förhållaude i n t r ä t t , a t t bankaktiebolag är plik-tigt a t t t r ä d a i likvidation, ej inom viss tid blivit anmält, a t t så skett, skall e n l i g t denna p a r a g r a f rätten, efter bolagets hörande, förklara, a t t likvidation skall verkställas. Såsom förutsättning för r ä t t e n s förord-nande k r ä v e s emellertid, a t t ansökan därom gjorts av aktieägare eller styrelseledamot. Däremot ä r bankinspektionen icke behörig a t t hos r ä t -ten göra framställning om dylikt förordnande.
Då a k t i e ä g a r e och styrelseledamöter k u n n a t ä n k a s v a r a obenägna a t t göra s å d a n ansökan till rätten, e h u r u h ä n s y n till det allmännas in-tresse k r ä v e r , a t t likvidation kommer till stånd, h a v a de sakkunniga, i likhet med 1924 å r s kommitté, föreslagit, att framställning, varom n u ä r fråga, m å k u n n a göras j ä m v ä l av bankinspektionen.
129, 131, 139, 140, 156, 157, 160—164, 167, 168, 169—177, 180, 184, 185, 190, 209, 213 §§.
Beträffande 161—164, 169, 172, 173, 174, 184 och 185 §§ hänvisas till den a l l m ä n n a motiveringen och i fråga om övriga p a r a g r a f e r till vad de s a k k u n n i g a anfört i motiveringen till motsvarande p a r a g r a f e r angå-ende bankaktiebolag.
230, 231, 235 och 238 §§.
Angående dessa p a r a g r a f e r hänvisas till vad som anförts i den allmän-na motiveringen.
232 och 233 §§.
Dessa p a r a g r a f e r m o t s v a r a 231 och 232 §§ i gällande banklag. Den n u gällande 233 §, som behandlade den lokala tillsynen, h a r u t g å t t .
234 §.
De i denua p a r a g r a f v i d t a g n a ä n d r i n g a r n a föranledas a v ä n d r i n g e n i 230 § s a m t av u p p h ä v a n d e t av den gällande banklagens 233 §.
241, 243 och 244 §§.
De i dessa p a r a g r a f e r v i d t a g n a ä n d r i n g a r n a föranledas av den i 58 och 174 §§ 1 mom. u p p t a g n a bestämmelsen därom, att bankbolags firma skall tecknas av minst två personer i förening.
251 §.
De s a k k u n n i g a hava, i likhet med 1924 års kommitté, med h ä n s y n till den betydelse, som av bankbolag lämnade uppgifter h a v a för den stat-liga tillsynsmyndigheten, funnit det erforderligt, att straff stadgas för den, som mot bättre vetande l ä m n a r oriktig eller ofullständig uppgift.
7+ — 822826.
E n omständighet, som även t a l a r härför, ä r den, a t t enligt de sakkun-nigas förslag a l l m ä n n a ombud, v i l k a enligt nu gällande bestämmelser h a v a till uppgift, bland annat, a t t minst en gång under varje k v a r t a l undersöka, om banks m å n a d s r a p p o r t överensstämmer med r ä k e n s k a p e r n a och ä r uppställd i behörig ordning, icke vidare skulle förordnas hos bank-bolag.
E n bestämmelse i nu angivet hänseende, vilken äger sin motsvarig-het i gällande sparbankslag, h a r i förslaget inskjutits såsom 6) i 251 §.
Bestämmelsen h a r föranlett en o m n u m r e r i n g i paragrafens efterföljande delar.
252 §.
Ä n d r i n g a r n a i denna p a r a g r a f h a v a föranletts av att n u v a r a n d e be-stämmelserna i 61 och 177 §§ samt i 69 och 185 §§ 3 mom. överflyttats till 59 och 175 §§ samt till 6 mom. i 69 och 185 §§.
254 §•
F ö r e v a r a n d e p a r a g r a f stadgar i 7 punkten, att om baukbolag övertagit a n n a t bankbolags rörelse och bland sistnämnda bolags t i l l g å n g a r finnes egendom, v a r m e d bankbolag ej må d r i v a handel för egen r ä k n i n g , så får denna egendom, även om sådant fall ej ä r för handen, som omförmäles i 46, 48, 162 och 164 §§ (motsvarande i förslaget 45 § 2, 3 och 4 mom. och 161 § 2, 3 och 4 mom.) förvärvas a v det övertagande bolaget. Den sålunda förvärvade egendomen skall så s n a r t lämpligen kan ske åter a v y t t r a s , i den m å n den ej, j ä m l i k t vad i n y s s n ä m n d a l a g r u m stadgas, m å av bo-laget behållas.
De sakkunniga h a v a förut framhållit, att egendom, som bank med stöd av undantagsbestämmelserna i 45 och 161 §§ 3 och 4 mom. förvärvat.
bör snabbt realiseras, samt i detta syfte föreslagit en ä n d r a d formulering av bestämmelserna angående realisation av sistberörda egendom. E n l i g t de sakkunnigas åsikt bör, om vid bankfusion övertages sådan egendom, var-med bank ej må d r i v a handel, beträffande denna egendoms a v y t t r i n g gälla s a m m a bestämmelser som de i förslagets 45 och 161 §§ 5 mom. an-givna. I f r å g a v a r a n d e egendom bör sålunda av den övertagande banken a v y t t r a s senast då detta k a n ske u t a n förlust för banken.
260 §.
Ändringen i sista momentet h a r endast föranletts d ä r a v a t t stadgandena i n u v a r a n d e 54, 55, 170 och 171 §§ överflyttats till respektive 61, 60, 177 och 176 §§.
övergångsbestämmelser.
De s a k k u n n i g a s författningsförslag är avsett a t t t r ä d a i tillämpning med 1934 å r s ingång.
F ö r tiden n ä r m a s t efter lagens ikraftträdande erfordras vissa särskilda bestämmelser, föranledda av de sakkunnigas förslag om den allmänna a k t i e f ö r v ä r v s r ä t t e n s upphörande, om förbud mot belåning av vissa slag av aktier, om högsta antalet ledamöter i bankbolags styrelse, om sär-skilt tillstånd för vissa befattningshavare hos bankbolag i fråga om upp-d r a g såsom leupp-damot av a n n a t bankbolags styrelse, om kompetensvillkor för a v a k t i e ä g a r n a eller l o t t ä g a r n a utsedda revisorer s a m t om realisa-tion a v enligt 254 § 7 punkten förvärvad egendom. De av de sakkun-niga föreslagna övergångsbestämmelserna med hänsyn till aktieför-v ä r aktieför-v s r ä t t e n s upphörande, förbud mot belåning aaktieför-v aktieför-vissa slag aaktieför-v aktier samt om tillstånd för vissa befattningshavare hos bankbolag i fråga om u p p d r a g såsom ledamot av a n n a t bolags styrelse överensstämma med 1924 års kommittés förslag i dessa delar.
1924 års kommitté anförde, a t t v a d kommittén åberopat såsom skäl för borttagande av själva r ä t t e n till aktieförvärv gällde även banks innehav-av aktier vid tiden för lagens ikraftträdande, i den m å n detta omfattade
aktier, som banken j ä m l i k t 45 eller 161 § i förslaget icke finge förvärva.
K o m m i t t é n hade därför såsom övergångsbestämmelse föreslagit ett stad-gande, som avsåge att a v g r ä n s a tiden för innehav av tidigare förvar vade dylika aktier. För a t t bereda b a n k e r n a r å d r u m a t t anpassa sig efter de n y a bestämmelserna föreslog kommittén, att bank under en tid av högst fyra år efter lagens i k r a f t t r ä d a n d e skulle äga r ä t t att innehava s å d a n aktie, även om densamma k u n n a t försäljas u t a n förlust eller kan-ske med vinst. F ö r tiden därefter innebure den av kommittén föreslagna övergångsbestämmelsen, att bank endast finge behålla sådan före lagens i k r a f t t r ä d a n d e förvärvad aktie av n ä m n d a slag, vilken icke förut utan förlust k u n n a t a v y t t r a s , men a t t försäljning av dylik aktie dock skulle ske, så s n a r t detta kunde äga r u m u t a n förlust.
Bankföreningen ansåg, a t t kommitténs förslag, att alla med stöd av äldre lag förvärvade aktier skulle v a r a a v y t t r a d e inom en angiven tid av ett fåtal år, icke kunde vara riktigt. Med r i k t i g a lagstiftningsprin-ciper mera överensstämmande vore förvisso, a t t b a n k e r n a lämnades i be-sittning av sina innehavda aktier till dess lämpliga tillfällen erbjöde sig a t t a v y t t r a dem.
De sakkunniga vilja gentemot bankföreningen påpeka, a t t förslaget ej innebär någon ovillkorlig skyldighet a t t inom viss tid a v y t t r a sådan aktie, v a r o m nu ä r fråga, enär bank uttryckligen b e r ä t t i g a s a t t behålla dylik aktie, som inom fyraårsperioden ej u t a n förlust k u n n a t a v y t t r a s , tills så k a n ske. De sakkunniga anse, a t t denna bestämmelse måste
an-ses tillfredsställa de befogade anspråk p å skydd mot rättsförlust, som i förevarande avseende k u n n a uppställas.
E n övergångstid av fyra år h a r också föreslagits för avveckling av belåning, som före lagens i k r a f t t r ä d a n d e ä g t rum, mot aktie i bolag, vars verksamhet huvudsakligen består i a t t förvalta eller d r i v a handel med aktier eller som idkar emissionsrörelse samt, beträffande av bank före den 1 j a n u a r i 1934 med stöd av 254 § 7 p u n k t e n förvärvad egendom, för den n y a bestämmelsen angående realisation av dylik egendom.
Vidare h a r i fråga om styrelseledamot eller revisor, som utsetts före lagens ikraftträdande, föreslagits, a t t dessa skola intill tiden för första ordinarie bolagsstämma år 1934 fortfarande få i n n e h a v a sitt u p p d r a g , även om antalet styrelseledamöter överstiger det i lagen medgivna högsta a n t a l eller utsedd revisor icke uppfyller de fordringar, som uppställas för valbarhet till revisor.
E t t omedelbart tillämpande av de i 57 och 173 §§ föreslagna bestäm-melserna, a t t direktörer och vissa tjänstemän hos bankbolag skola för utövande av u p p d r a g såsom ledamot av styrelsen i a n n a t bolag h a v a er-hållit särskilt medgivande därtill av bankbolagets styrelse, skulle för det fall, a t t bankstyrelsen skulle v ä g r a l ä m n a dylikt medgivande, k u n n a med-föra olägenheter för det bolag, inom vilket befattningshavaren vid lagens i k r a f t t r ä d a n d e innehar u p p d r a g såsom styrelseledamot. De s a k k u n n i g a h a v a därför föreslagit den övergångsbestämmelsen, a t t u p p d r a g såsom styrelseledamot i a n n a t bolag må innehavas intill den efter lagens ikraft-t r ä d a n d e n ä r m a s ikraft-t infallande ordinarie bolagssikraft-tämman i n ä m n d a bolag, u t a n a t t därför kräves sådant tillstånd, som i berörda p a r a g r a f e r före-skrives.