Respondenterna förklarar begreppet barn i behov av särskilt stöd ganska likartat, samtidigt som de också betonar att begreppet har ändrat karaktär under senare år. Förr handlade det till stor del om barn som blivit diagnostiserade med en funktionsnedsättning, men idag innebär begreppet mycket mer kring de sociala utmaningarna som många elever har med sig in i skolan av olika anledningar där måendet är ett tydligt exempel. Diagnoser är enbart en del av problematiken. Barn i behov av särskilt stöd i verksamheten är idag elever som har svårigheter på ett grundläggande plan och som behöver någon form av kontinuerlig stöttning.
”Elever som hela tiden slår i stresstaket, som inte har något filter och bara matar och matar.”
De intervjuade menar på att dessa elever är många och finns i alla verksamheter, det kan vara allt ifrån stora svårigheter till barn som bara behöver struktur. Det framkommer att det är viktigt att verksamheten anpassar efter elevernas personlighetsdrag så att de kan lyckas på sina egna villkor. Respondenterna betonar att vi alla ibland är i behov av någon form av särskilt stöd i vardagen och varför ska det vara reserverat för vissa.
”Viktigt att plocka bort orosmoment, skräddarsy dagen efter varje elevs behov och förutsättningar.” Verksamheten som vi valde att undersöka anser sig vara ganska bra på att fånga upp barn i behov av särskilt stöd. Personalen är överens om att skolan i de flesta fall jobbar proaktivt med att identifiera elevernas behov av stöd för att undvika att eleverna inte faller mellan stolarna. I intervjuerna framkommer det att elevernas mående ska vara i fokus. Det hälsosamma tänkandet kring elevernas vardag bidrar till en ökad lust och ett mer aktivt deltagande i inlärningen. En genomgående syn i intervjuerna är att arbetet kring det sociala är viktigt och ökar framgångsfaktorn.
”Arbetet med det sociala och måendet måste komma först, allt annat är sekundärt.”
Andra exempel på faktorer som är viktiga i arbetet med barn i behov av särskilt stöd är elevhälsosamtal, elevhälsomöten samt elevhälsogenomgångar med all undervisande personal.
34
Det proaktiva arbetet är centralt för att skolan tidigt ska fånga upp de elever som är i behov av särskilt stöd.
Det framkommer att det finns en samsyn kring att det kan göras ganska många anpassningar i klassrummet som dels leder till en ökad individanpassning. Det är centralt att läraren vågar vara ledare i klassrummet och att hen inte ger upp vid utmaningar som kan uppstå. Kompetensen blir avgörande i detta så att rätt person gör rätt saker tillsammans med eleverna och att det förenklar arbetet med att upptäcka barn i behov av särskilt stöd.
”Det är viktigt att det är jag som är utbildad för det, som hjälper de svaga eleverna. ”
Exempel här är kartläggningar, extra anpassningar, åtgärdsprogram och utredningar i övrigt men det som inte får glömmas bort är att de här anpassningarna ska utvärderas så att verksamheten lättare kan möta barnens behov. Avsaknaden av dessa uppföljningar och utvärderingar är något som alla respondenter är överens om skapar ett outnyttjade av rätt resurser. En av lärarna tar upp en farhåga att sätta in särskilt stöd för tidigt, tenderar att skapa elever som blir passiva mottagare, elever som förutsätter att få hjälp och lutar sig mer tillbaka och hävdar att de inte kan göra vissa saker för de inte har fått hjälp.
”Har vi inte alla träffat XX som lutar sig bekvämt tillbaka och svarar att han inte kan göra något alls för att han inte har fått den hjälpen han behöver?”
Tankarna kring de barn som inte har en diagnos går isär. Skolledarna vill framhäva att en diagnos är oväsentlig, vid första misstanke om svårigheter sätter skolan in resurser och stöttar upp eleven. Lärare och specialpedagoger delar skolledarnas syn om att en diagnos är oväsentlig men är av en annan åsikt då det gäller arbetet med extra anpassningar. De hävdar att detta arbete är beroende av lärarens personlighet och menar på att många lärare är duktiga på att anpassa och fånga upp medan andra kör sitt eget race. En del lärare kan då uttrycka följande
”Om du inte hänger med är det ditt problem”.
Här framkommer det också att personligheten hos läraren är viktig, för en lärare kan inte använda sig av verktyg som de ej själva behärskar. Oavsett behov av särskilt stöd eller inte så är det skolans ansvar och uppgift att se till så att varje elev får känna lycka och framgång efter sin bästa förmåga.
35
Delanalys barn i behov av särskilt stöd
Resultatet visar att det i skolan finns många barn i behov av särskilt stöd, det finns inget barn som är likt det andra. Detta är något som både Göransson, Nilholm och Karlsson (2011) samt Erlandsson (2015) diskuterar i sina respektive artiklar. Barn är individer och därmed olika, men det som är viktigt är att dessa skillnader ska ses som en tillgång istället för en belastning. Oavsett om en elev är i behov av särskilt stöd eller inte, berikas skolan av alla individer och Goldberg (2009) betonar att det inte är hos den egna individen som avvikelsen sker utan det sker i samspel med omgivningen och därför är det viktigt att se skillnaderna som en tillgång. Det är avgörande att få alla elever att inse det positiva med att alla barn är olika och har olika behov och förutsättningar. Vissa barn måste ha rätt stöttning tidigt för att inte bli för passiva i sitt lärande. Forskning tyder på att det finns ett tydligt samband mellan elevers hälsa och mående samt lärande, vilket ligger i linje med Öhmans (2015) och våra respondenters reflektioner. Det är väsentligt att skapa goda lärmiljöer, för alla barn oavsett förutsättningar och behov, som bygger på tilltro till alla elevers förmåga, goda relationer och höga förväntningar (Andersson, Assarson, Ohlsson & Östlund, 2015). Bronfenbrenners mesosystem blir i detta sammanhang centralt eftersom omgivningen runt eleven i skolan är avgörande för att skapa goda lärmiljöerna. Föräldrarnas roll är här tydligt påvisad för elevens mående och sociala kontakter i skolan.
Resultatet indikerar att pedagogen är en viktig person i elevernas vardag, pedagogens syn på eleven och dess eventuella behov av stöd är betydelsefull för elevens välbefinnande. Andersson, Assarson, Ohlsson och Östlund (2015) samt Nielsen (2011) betonar vikten av hur pedagoger bemöter och hanterar elevers olikheter. Det är grundläggande för en pedagog att se hela eleven och hjälpa eleven att se sina möjligheter och att inte nedslås av sina begränsningar. Vidare menar Nielsen (2011) att man som pedagog ska tillhandahålla passande verktyg som är anpassade efter elevens behov och förutsättningar samt tid och utrymme. Detta stämmer till viss del överens med studiens resultat som pekar på att även om många pedagoger är duktiga på att anpassa så är det väldigt många som fortfarande arbetar efter ett annat synsätt och anser att det är upp till eleven att anpassa sig.
Vem har rätt till särskilt stöd? Det framgår klart i skollagen (SFS 2010:800) att alla elever, oavsett behov eller förutsättningar, har rätt till stöd och extra anpassningar för att man ska klara sin utbildning efter sina förmågor. Detta går till viss del emot tidigare forskning som hävdar att en diagnos är en förutsättning för att ha rätt till visst särskilt stöd (Göransson, Nilholm & Karlsson, 2011). I vår studie framkommer det att undersökt verksamhet handlar och agerar efter skollagen, det vill säga att alla elever oavsett diagnos eller inte får vid misstanke om behov av
36
särskilt stöd det insatt. Oberoende av diagnos, beslutet att sätta in särskilt stöd och hur den här extra anpassningen ges är avgörande för hur eleven upplever sina svårigheter (Skidmore 2004). Organisationsnivån i systemteorin blir med andra ord väsentlig här i from av skolledning, resursfördelning med mera.
Det kan inte vara rimligt att låta eleven bli föremål för en experts bedömningar för att få ta del av särskilt stöd. Det borde vara av intresse att istället se till att det är barnets lärmiljö som utgör grunden för gemensam reflektion (IFOUS sammanfattning, 2015). Särskilt fokus måste ges till uppföljningar av det särskilda stödet för att inte riskera permanenta lösningar. Det finns en farhåga i studien att det blir permanenta lösningar och detta framkommer även i Essungastudien (Persson & Persson, 2016). Uppföljningarna på grupp och individ nivå av lärare och specialpedagoger blir därför central för att styrka och anpassa vidare vid behov.
Tillsammans har skolan och pedagogerna ett ansvar att ombesörja elevernas välbefinnande och mående, samt att säkerställa att alla elever känner en meningsfullhet och delaktighet i undervisningen och skolan. Det är alla elevers rättighet att lyckas i skolan utifrån sina egna premisser, ”Student success – the schools responsibility” (Persson, 2013, s. 1213).