Barn och kunskapssyn

Vi själva har som vi tagit upp i denna studies inledning ingen egen erfarenhet från dagis som det hette tidigare och att vi innan vår utbildning delade många av de intervjuades syn på lärandet förr visar på att det måste finnas ett kulturellt samband mellan synen på lärande och ens egen barnsyn. Med det menar vi att vi anser att vi lär till stor del från våra föräldrar och den syn som de har, som förmodligen är formad i sin tur av sina föräldrar och så vidare. Något som vi så här i efterhand funderar lite extra på, och tycker är ganska märkligt, är det faktum att utbildningslängden skiljer sig så markant i våra informanters berättelser. De som utbildades tidigast i vår studie hade bara två års utbildning medan de som examinerats 2008 haft tre och ett halvt år långa studier. De som examinerats på 90-talet hade ”bara” två och ett halvt års studier. Frågan blir då, vad har vi lärt oss som inte de med kortare utbildning fått lära sig? Är det samma utbildning som bara var mer komprimerad förut? Märks det att pedagog ett, är en mindre bra pedagog än pedagog två som gått tre år i högskolan? De pedagoger som hade haft sex månaders förpraktik anser vi har fått den bästa starten på sin utbildning, det måste ha varit bra att så tidigt få en inblick i verksamheten och kanske framförallt skaffa sig insikter i om yrket passar för en själv.

6.2.2 Barn och kunskapssyn

29

Våra informanter säger i sina intervjuer att de hade det svårare att se barns lärande förr, de som fått utbildningen med Piaget och Erikson upplevde att de skulle servera lärandet till barnen. Detta är något som vi själva har minnen av från förr, vi gick ”lekis” och där satt man vid ett stort bord och lyssnade på fröken när man skulle lära sig exempelvis att skriva bokstäver, tillverka tomtar och så vidare.

Allt som man gjorde skulle alla barn göra, väva små mattor, måla med mera. Vi kan se och minnas och genom det känna igen oss i det som vår pedagog 77 säger. Hon menar att det var hon som bestämde vad, när och hur kunskapen skulle fyllas i det tomma kärl som barnet enligt ett behavioristiskt synsätt ansågs vara. Dysthe (2003) säger att idag anses lärandet vara

situerat. Lärande är beroende på sammanhanget, i vilken social och fysisk kontext som lärandet sker. Hur och i vilken situation en person lär är grundläggande.

Vi håller med Dysthe, lärde vi verkligen oss det som vår fröken ville, fick vår intervjuade pedagog ut det lärandet som hon ville? Vi kan anta att om man istället för att ”massproducera” samma kunskap vid samma tillfälle kunnat nå en högre kvalité på verksamheten om man istället utgått från barnen och i vilken kontext som de lär . Det är en av grunderna i en sociokulturell syn på lärande om man utgår från Dysthe (2003).

Vi frågade vidare gällande synen på barnens lärande utifrån den barnsyn som då rådde. Vi undrade om pedagoger någonsin hade en annan tanke än att ”jag bestämmer ” vad som ska läras. Hon sa att man inte tänkte på något annat än att jag sitter inne med kunskaper som jag ska lära ut, medans idag har vi suttit på universitetet och hört att barnet är kompetent och kunskapssökande och vi pedagoger ska finnas till hands med fantasier och eventuella hjälpmedel för barnen.

Däremot kan vi ångra att vi inte ställde frågan ifall att förskollärarna från förr såg på den stora kunskapen det gav vidare att den skapade många olika lärtillfällen som att när vi på ”lekis” satt med våra vävmaskiner att vi tränade finmotorik, att vi fick öva på turtagning, lära sig färger och former eller om det enbart rörde sig om att förskolläraren skulle fylla de tomma kärlen med hennes kunskap?

Vi anser att tankesättet kring barns lärande idag stämmer bra överens med Dysthe (2003). Hon menar att barnen både lär i samspel med andra men också att man lär sig av alla vardagliga situationer. Grunden för lärandet i ett samspel ligger i en kommunikationsprocess, därför är språket viktigt.

Detta som man även finner stöd för i Lpfö-98 har uppmärksammats mycket tydligare i dagens utbildning än förr. Våra pedagoger från 77 och 80 berättade att förskolan var mer hemlik förut. De var som ett ställföreträdande hem. Det som var det viktiga för barnen var omsorgen. Efter att ha analyserat resultatet får vi nya tankar kring barnets lärande och förskollärarens roll i dagens lärande med barnet. Vi anser att synen på lärandet från förr också måste få vägas in i dagens verksamhet för man anammar nog inte en helt ny era bara genom att lämna den gamla bakom sig. Försiktigt möter man den nya för att spara kvar godbitarna från förr.

Vidare så anser vi att erfarenheter kring barnets lärande under många decennier måste få ha betydelse när man diskuterar och reflekterar i arbetslaget, det är viktigt att kunna se att olikheterna i arbetslaget kan gynna barnets utveckling.

30

”Omsorg om och hänsyn till andra människor, liksom rättvisa och jämställdhet samt egna och andras rättigheter skall lyftas fram och synliggöras i verksamheten. Barn tillgodogör sig etiska värden och normer främst genom konkreta upplevelser. Vuxnas förhållningssätt påverkar barns förståelse och respekt för de rättigheter och skyldigheter som gäller i ett demokratiskt samhälle och därför är vuxna viktiga som förebilder.” (Lpfö-98 s. 3)

Barn gör som vi gör inte som vi säger var det någon klok person som sa en gång, och vi ställer oss i kön och håller med om det.

Våra informanter anser att lärandet idag ses på ett helt annat sätt än förr och genom att det är så stora teoretiska skillnader i synen på lärandet så kan vi lätt förstå att det kan förekomma motsättningar i arbetslaget. Just samspelet i arbetslaget poängterades av våra informanter vid flertalet gånger, därför är det lätt för oss att dra en slutsats om att det faktiskt är viktigt för barns lärande, att arbetslaget är en väl fungerande enhet.

Lekens betydelsefulla roll för barnens lärande

I våra intervjuer så framkom det att pedagogerna liksom många pedagoger förstår att barn lär genom lek, barn utvecklas i samspel med andra barn. Tullgren (2004) beskriver dagens pedagogiska metoder att förskolläraren ska tillhandahålla och gynna leken för barnen för då ger vi barnen ett tillfälle att utforska och förstå världen. Och att pedagogen ska skaffa sig kunskaper kring barnens lärande genom att vara med och observera och skaffa sig kunskaper om det enskilda barnets lärprocess.

Den 2010 reviderade läroplanen Lpfö-98 (2010) lägger också stor vikt på leken för att utveckla och lära exempelvis genom att förskolläraren i arbetslaget ska:

”samarbeta för att erbjuda en god miljö för utveckling, lek och lärande.” (lpfö-98, s.10)

Pramling och Carlsson (2008) säger angående lärande genom leken, när barn leker så producerar de innehållet genom att prata om hur och vad de ska leka och på vilket sätt, detta är ett metakognitivt lärande. De beskriver att genom metakognitionen så skapar man meningsfull och kommunikativ utveckling. Tullgren (2004) säger om metakognition att i leken så dramatiserar barnen sina upplevelser och ger dem liv och tolkningar. Tänkandet är en skapande fantasiprocess som utvecklas i och med leken, de verkliga situationerna får en ny betydelse. Leken är i och med det en viktig källa till utveckling och lärande.

Detta är intressant eftersom flera av våra intervjuade pedagoger nämner leken som mycket betydelsefull när det gäller barns lärande mellan varandra. Dysthe (2003) ger pedagogerna stöd för detta när hon säger att lärande är medierat, detta innebär att kunskap på ett eller annat sätt förmedlas. Antingen från person till personeller med hjälp av något slags verktyg (artefakt), detta kan till exempel vara en bok.

I intervjuerna så framkommer det att de pedagoger som fått sin utbildning tidigare inte fått lära sig att leken är viktig för lärandet utan för att bearbeta saker de redan kan. Detta anser vi är ett typiskt exempel på hur Piaget såg på lekens betydelse. Pramling och Carlsson (2008) säger att:

”From a Piagetian perspective we think of play as children´s work with the experiences they have got, but Sawyer (1997) argues for perceiving children´s

31

play as improvisations where there is no manuscript, but the script is created on the spot in the interplay between children.”(Pramling, Carlsson, 2008, s.627)

Pramling och Carlsson (2008) hänvisar till det faktum att läroplanen för förskolan prioriterar leken för att gynna barnens lärande genom nedanstående citat:

”Förskolan ska lägga grunden för ett livslångt lärande. Verksamheten skall vara rolig, trygg och lärorik för alla barn som deltar. Förskolan skall erbjuda barnen en god pedagogisk verksamhet, där omsorg, fostran och lärande bildar en helhet /…/ Barnens nyfikenhet, företagsamhet och intressen skall uppmuntras och deras vilja och lust att lära skall stimuleras.” (Lpfö-98 s.4-5)

Dessa pedagoger i vår studie som sett på leken utifrån Piagets syn har idag en annan syn på leken.

”Man ser idag att barnen lär sig av varandra i leken.” (Pedagog 77 i vår studie)

Dysthe (2003) talar om att ett lärande är distribuerat, alla människor kan inte vara experter på allt, men i en grupp kan de olika individerna vara bra på olika saker och genom att kombinera den samlade kunskapen kan man få en helhetsförståelse, eller skapa ny kunskap. Våra informanter betonar som nämnts tidigare i denna studie att i leken så tränar barnen upp sina färdigheter, det kan vi koppla till John Deweys sociokulturella syn på lärandet, ”learning by doing”.

Detta visar att teorin och praktiken i detta fall går hand i hand. Något som vi innan denna studie bara hade fått veta teoretiskt, och det är kul att kunna konstatera att det även fungerar praktiskt i verksamheten. Samtidigt så är vi medvetna om att det kan finnas avvikelser från detta eftersom vi inte gjort en kvantitativ studie utan fokuserat på enbart dessa sex pedagogers utsagor om deras förändrade förhållningssätt.

”Förhållningssättet bygger på en stor respekt för barnen som personer som deltar i sin egen kunskapsprocess. De strategier för lärande som de vuxna uttrycker varierar, men ger på olika sätt makt åt den lärande.” (Johansson, 2005 s.93)

Är det speciella svårigheter eller bara barnsynens begränsningar som avgör hur vi ser på i vilken utsträckning som barnen deltar i sitt eget lärande?

De svårigheter som vi i denna studie kunnat uppmärksamma är att vi med våra intervjuer som grund faktiskt kan se att pedagogerna har ett enormt inflytande på verksamheten, barnen får i många fall inte vara med när det planeras för verksamheten. Hur medbestämmande kan då barnen vara? Detta resonemang är även något som vi får stöd av genom Emilson (2007) där i hennes studie så pratar hon om barns inflytande i sitt eget lärande och möjligheten till metakognition. Hon har med hjälp av flertalet olika studier kommit fram till att det finns svårigheter med ett förhållningssätt där barn får vara medbestämmande eftersom de hela tiden ändå är pedagogen som bestämmer vilka val som finns och det är pedagogen som till sist har det avgörande valet.

Våra informanter säger också detta i intervjuerna, att de har vissa svårigheter på grund av sin barnsyn att låta barnen få bestämma själva. Det finns 20 olika viljor i en barngrupp och det kunde vara svårt att tillgodose alla barns behov och viljor. Pedagogerna anser att de är

32

tvungna att begränsa antalet val av aktiviteter för att kunna få en fungerande vardag som ändå går att knyta till läroplanen för förskolan.

Emilson (2007) säger att till sist är det pedagogen som bestämmer vad som kommuniceras och hur kommunikationen ska ske i förskolan. Vi tolkar det som att hon beskriver de svårigheter som finns i ett demokratiskt sätt att arbeta i förskolan. Emilson (2007) säger vidare att barnen kan få det sista ordet, men då är det ändå pedagogernas val av aktiviteter som utgör begränsningen.

I vår undersökning så framkom ett bra exempel på detta, det var ett tema som pedagogerna i grunden ville ha som ett naturvetenskapligt lärande för barnen i verksamheten. De valde detta eftersom den nya reviderade läroplanen ställer högre mål på just naturvetenskap. Redan där ser vi att pedagogerna styr verksamheten mot ett givet mål, helt utan barnens medverkan. Man valde vidare att temat mer specifikt skulle handla om träd. Det ser vi som att pedagogerna även där styr i temat. Vi anser att om det skulle ha varit barnen som valde att man ville arbeta med just träd så skulle det varit mer av barnens egen vilja som legat som grund. Samtidigt är det är svårt för oss att veta om det är pedagogernas barn och kunskapssyn eller om det är för att man har 20 olika viljor i gruppen som man valt att göra på detta sätt. Men i vilket fall så anser vi att det hade varit ett mer demokratiskt tillvägagångssätt att låta barnen få vara delaktiga i valet av objekt att forska kring, de hade kanske lika väl velat arbeta med maskar eller liknande.

”Det är lätt att prata om vilken barnsyn vi vill ha, men hur syns den i vardagen och vilken bild av barnet är det vi vill synliggöra? Barn är kompetenta säger vi, men hur ger vi barnen möjlighet att synliggöra sina förmågor att vara kompetenta i förskolan och skolan? Det är i mitt sätt att möta barnen varje dag, i vardagens alla små händelser, som min barnsyn blir synlig. Det är ju som bekant, inte det jag säger utan hur jag gör, som är själva verkligheten.”( Åberg, Taguchi 2007, s. 59)

Det har framkommit i vår studie att arbete med att synliggöra det kompetenta barnet och att låta barnen vara medskapande av sitt eget lärande kan vara svårt. Det begränsningar som finns kan vara relaterat till både barn och kunskapssyn men även till organisationsmässiga bekymmer, exempelvis att man bara är tre pedagoger och hela 20 barn. Pedagogerna ger intryck av att förstå betydelsen av ett föränderligt förhållningssätt, det är något som vi också fått veta genom vår utbildning under flera tillfällen.