Personalens betydelse

6.2.3 Personalens betydelse

Vi håller med våra informanter när de berättar att det som förskollärare är viktigt att reflektera inom arbetslaget, vilken kunskaps-, etik och barnsyn som råder. Johansson (2005) säger så här när det gäller pedagogernas kunskaps- och lärandesyn:

”Undersökningen ger vid handen att enskilda pedagoger har stor betydelse för den kunskaps- och lärandesyn som arbetslaget gör till sin. Enskilda vuxna tar och ges, av olika anledningar stort inflytande över verksamheten. Ofta möter vi en pedagog som är tongivande i gruppen. Det visar sig i samspelet med oss forskare, i arbetet med barn och samspelet med föräldrarna. Pedagogen är ofta språkrör för de vuxna, aktiv med barnen och i arbetslaget och dessutom tydlig i sina uttryck och

33

uppfattningar. Det kan också visa sig att då denna pedagog inte är närvarande, förändras förhållningssättet hos de andra vuxna.” (Johansson, 2005 s.134)

Med detta i åtanke så förstår man hur viktigt det är med ett samspelt arbetslag. Vidare så anser vi att det är viktigt att vi vuxna finns tillgängliga för barnen men att vi utmanar dem när det behövs och låter dem själva hitta lärandet i olika situationer när de har möjligheter att klara det själva. Visst kan det vara svårt att se förbi sina egna invanda mönster, men vi anser att pedagogen måste våga utmana sig själv i sin yrkesroll och inte riskera att fastna i ett föråldrat sätt att se på barns lärande. Vi lever i en föränderlig värld, det innebär att vi måste förstå att vi inte alltid sitter på den rätta och allsmäktiga lösningen om hur barn lär och utvecklas, vi måste i vår roll också utvecklas och förstå att saker förändras.

Alla av de intervjuade pedagogerna anser sig stödja den sociokulturella synen på lärandet, de uppger att de genom sina kollegor och genom kompetenshöjande utbildning fått ta del av detta sätt att se på barns lärande och utveckling. Vi tycker att det är ett bevis på arbetslagets betydelse för verksamheten, och för att verksamheten med barnen ska bli så bra som möjligt utifrån givna förutsättningar. I förlängningen så kan detta också innebära problem för en ny pedagog som kommer in i ett arbetslag där det kanske inte råder en gemensam syn på barnet som kompetent eller som skapande av sin egen kunskap.

Några av våra informanter berättar om sådana motsättningar i arbetslag som gjort så att personalen inte trivts på sitt arbete, vi anser att detta i förlängningen drabbar verksamheten mot barnen. Vi kan bara utifrån vad vi hört förstå att det inte blir en optimal situation för barnen om inte arbetslaget är uppdaterat och väl fungerande tillsammans. I dessa arbetslag där det inte fungerat så har man ju då dessutom frångått det som den nyligt reviderade läroplanen säger hur vi pedagoger ska arbeta i verksamheten.

”Alla som arbetar i förskolan skall följa de normer och värden som anges i förskolans läroplan och bidra till att förskolans uppdrag genomförs.” (Lpfö-98, s.8)

Vi föreställer oss att om man är oenig konstant i arbetslaget så måste det ta enormt mycket energi och kraft som egentligen ska användas till arbetsdagen med barnen. Johansson (2005) beskriver att vuxnas kommunikation har hög prioritet i förskolan till exempel säger hon:

”Vuxna är ibland fokuserade på egna samtal eller att utföra andra göromål. Kommunikationen med barnen är då kortvarig och sker främst på barnens initiativ.” (Johansson 2003, s.211)

Vi tycker att ett professionellt förhållningssätt i verksamheten måste värderas högre än eventuella motsättningar i arbetslaget för att kunna fungera som förebilder för barnen. Läroplanen säger:

”Vuxnas förhållningssätt påverkar barns förståelse och respekt för de rättigheter och skyldigheter som gäller i ett demokratiskt samhälle och därför är vuxna viktiga som förebilder.”(Lpfö-98, s.3)

Vi tror att om pedagogerna inte är väl fungerande med varandra och inte heller klarar av att uppfylla en pedagogs plikter under en dag så hämmas barnens chanser till lärande och utveckling och riskerar att bli som Johansson (2003) menar, att dagen bara blir en pressad

34

situation som ska ”flyta på” och för att på bästa möjliga sätt få dagen att gå så kan det bli barnens lärande som får stå åt sidan.

I Åberg, Taguchi (2007) så beskriver författarna svårigheter med att arbeta sig fram till en mer demokratisk pedagogik, de berättar att de har letat efter det ”rätta” ”sättet” att arbeta efter i förskolan, men de beskriver att det aldrig blev på samma sätt som i de böcker som lästes. Detta fenomen är något som en av oss författare till denna studie upplevt på ett par VFU-ställen.

”Metoderna jag prövade verkade inte stämma överens med min egen vardag. Kanske var det just mina egna försök att passa in mig själv och barnen i metoder som blev orsaken till att jag tappade stora delar av min hörstyrka. Jag glömde bort att lyssna och att utgå från de barn som stod mitt framför mig. Jag ville något, men jag kunde inte formulera mina tankar i ord. Vad hade jag då för syn på barn och på kunskap?” (Åberg, Taguchi, 2007 s.10)

Kanske är detta inte helt ovanligt, författarna berättar om att verksamheten blivit slentrian och att allt på förskolan var ett repeterat beteendemönster. Samma höstlöv skulle limmas, samma julpyssel skulle tillverkas det skulle arbetas på samma sätt år efter år. Att Åberg, Taguchi (2007) beskriver detta är intressant just för att några av våra intervjuade pedagoger hade upplevt samma sak i verksamheten, allt gjordes av gammal vana, det var inte förrän de fick gå en kompetenshöjande utbildning som de började ifrågasätta deras gamla metoder att arbeta med barngruppens alla olika individer.

Numera så upplever hon att arbetet med barnen plötsligt fått ett syfte, och att det just är det som blivit en stor del av deras vardag. Vad är syftet med det vi gör? Vi anser att det speglar läroplanen på et bra sätt, det ska finnas en tanke med det vi gör, inte bara att det ska hända för sakens skull utan vi tycker att arbetet måste få vara väl förankrat i syfte, sen är det inte hela världen om man misslyckas nu och då. För jag kan alltid lära av saker oavsett om det jag företog mig lyckades eller inte. Vidare så är det också som Tullgren (2004) nämner, en faktor att ta med i beräkningen att en planerad verksamhet i förskolan kan vara sådan att även om resultatet inte blivit som pedagogerna tänkt sig så är det fullt möjligt att det ändå är ett lyckad och relevant resultat mot läroplanen. Något som våra informanter också är medvetna om men som en del av dem uppger att de inte alltid varit.

Utifrån vår studie så har vi märkt att pedagoger som istället för att jobba på egen hand och som är samspelta och där någon gått en kompetenshöjande kurs så kan övrig personal få mycket matnyttigt från den personen. Så var det exempelvis på ett av ställena där vi utförde intervjuer, en av pedagogerna där hade läst Reggio Emilia och ”utbildat” de andra i arbetslaget. Något som ansågs som mycket positivt av de andra pedagogerna. De tyckte att deras arbete i barngruppen gynnats på ett mycket positivt sätt. Vi anser att det är en av frukterna från att vara ett homogent arbetslag med samma barnsyn och förhållningssätt. Det är även riktlinjerna vi har att följa i vårt uppdrag som förskollärare att:

”Förskolan ska främja lärande, vilket förutsätter en aktiv diskussion i arbetslaget som innebörden i begreppen kunskap och lärande.” (Lpfö-98 reviderad 2010 s. 6)

35

Att förklara det sociokulturella lärandet är inte helt lätt, något som vi uppmärksammade i våra intervjuer, där vi ibland fick förtydliga vad vi menade med ett sociokulturellt perspektiv. Vi tog hjälp av Strandberg (2006) som beskriver Vygotskijs tankar för dem som vill förstå och praktisera dem.

”Psykologiska processer – tänkande, talande, läsande, problemlösande, lärande, emotioner och vilja – är inte sprungna ur en inre mental idévärld, utan må förstås som aktiviteter. Det är i människors faktiska och praktiska liv som psykologiska processer har sin grund. Det är således vad barn och ungdomar gör när de är i förskolor och skolor som är avgörande för deras utveckling – inte vad de ”har i huvudet”. (Strandberg, 2006 s.11)

Om man gör en snabb analys av det som Strandberg (2006) skriver i citatet ovan så får man en bra förståelse för vad som är viktigt för pedagoger att arbeta med, det är avgörande för barnen i verksamheten vad vi pedagoger ”serverar” dem.

Samtliga pedagoger i förskolan säger att genom att stimulera lärande genom kommunikation och samspel så får man en förståelse för hur de vardagliga situationerna kan användas till utveckling och lärande, vi tycker att detta är något som stämmer överens med vår egen syn på barns lärande. Åberg, Taguchi (2007) säger att det är hur vi vuxna väljer att se på barnet som är avgörande för hur vi förhåller oss till dem. Våra informanters berättelser visar på hur man förr i verksamheten och med den barnsyn som rådde så behövde en pedagog hela tiden vara närvarande för barnen och tillhandahålla lösningar på de problem som de stötte på. Idag så är det viktiga att pedagogen är närvarande för barnen av andra anledningar, som stöd och som guider för barnens gemensamma lärande i samspelet och kommunikationen mellan individerna.