Barnens bilder av insatsen

Inledning

I detta kapitel redovisas barnens perspektiv och erfarenheter av insatsen, genom de 16 barn som totalt ingick i intervjustudien. Tre av barnen inter-vjuades endast vid det första tillfället men deras utsagor har också tagits med vid ett par tillfällen. Ambitionen har varit att låta samtliga barn komma till tals om sina erfarenheter av att ha en kontaktfamilj.

I ett kommande kapitel (kapitel 8) sker en mer omfattande presentation av barnen Svante, Torbjörn, Kerstin, Rune och Titti i de fem fallstudierna, men här görs inledningsvis en kort presentation av samtliga 16 barnen som ingick i intervjustudien. Därefter följer en presentation av några teman. Dessa har valts ut från intervjuerna där barnens beskrivningar får illustrera insatsens användning. Avslutningsvis sammanfattas några av resultaten av aktstudien som har koppling till barns perspektiv på insatsen respektive barns delaktighet.

Presentation av de intervjuade barnen

Karin

Karin (f. 1993) bodde ensam med sin mamma, född i ett utomeuropeiskt land. Pappan som hon hade en sporadisk kontakt med, hade missbruks-problem och föräldrarna hade svårt att komma överens om umgänget. Efter-som mamman arbetade oregelbundna tider och helger inom vården och hon inte kunde lita på att Karin kunde vara hos sin pappa dessa helger och då hon hade ett dåligt socialt nätverk, så ansökte hon om en kontaktfamilj som stöd och avlastning när Karin var sju år. Mamman föreslog själv en familj vars son var skolkamrat med dottern och som bodde nära i området. Vid intervjun med Karin, beskrev hon att hon ibland bodde hos sin skolkompis som var nära vän till henne. Hon visste inte att detta var något annat än en vänskaplig överenskommelse mellan familjerna och ansåg det fullständigt normalt att ibland få bo över hos en kompis när mamma arbetade. Intervjuerna med mamman och kontaktmamman visade att de å ena sidan var ganska nöjda med samarbetet, men att de å andra sidan hade olika uppfattningar om föräldraskap, gränssättning och värderingar om föräldraskapet. Eftersom mamman hade blivit alltmer missnöjd och det hade blivit konflikter mellan henne och kontaktmamman, hade flickan mer sporadiskt varit i sin kontakt-familj. Vid omprövning av insatsen ansågs att syftet var oklart och den av-slutades därför efter mindre än 2 år. Eftersom Karins insats avav-slutades efter kort tid och då hon inte visste om att hon varit i kontaktfamilj, blev hon inte intervjuad vid det senare tillfället (2005).

Karina

Karina (f.1992) fick en kontaktfamilj när hon var fem år. Skälen till detta var att mamman behövde avlastning för att orka med sin vardagssituation. Karinas bror Knut hade också en kontaktfamilj och bägge barnen bodde med sin mamma. Barnens pappa bodde i närheten men var manodepressiv och mådde periodvis mycket dåligt. Barnens relation till pappan präglades helt av vilken kondition har var i och hela familjen påverkades när fadern mådde dåligt. Även om föräldrarna hade delad vårdnad så orkade pappan inte ta den del av ansvaret för barnen som skulle behövas för att mamman skulle kunna hantera sin situation. Karina hade sin kontaktfamilj i drygt två år. Hon triv-des bra att vara med dem i början, men började så småningom att längta hem och ville hellre vara med mamman varför insatsen avslutades enligt hennes önskan. Vid intervjutillfället beskrev mamman att hon haft dåligt samvete för att lämna iväg flickan när hon inte ville, men flickan berättade om många goda upplevelser från sin tid i kontaktfamiljen som de tidigare inte hade talat om. Karina intervjuades endast vid det andra tillfället.

Karsten och Kerstin

Karsten (f.1986) och Kerstin (f.1992) växte upp hemma hos sin mamma. De hade olika fäder som de hade ingen, eller sporadisk kontakt med. De hade samma kontaktfamilj under hela sin uppväxttid. Skälet till detta var moderns alkoholmissbruk. Barnen hade en kortare period innan kontaktfamiljs-insatserna inleddes varit omhändertagna jml. LVU och dels varit i jourhem, dels varit med modern på ett HVB där hon vårdades för sitt missbruk. Barnen kunde åka akut till sin kontaktfamilj när situationen inte fungerade i hemmet eller när mamman återföll i missbruk.

Karsten fick kontaktfamilj när han var sex år och hade kvar samma familj i 12 år till dess insatsen avslutades när han fyllde 18 år. Kerstin, började vara hos samma kontaktfamilj som sin äldre bror redan när hon var 18 månader. Karsten gick tillsammans med sin lillasyster i barngrupp för barn till miss-brukare något som han tyckte var bra. Karsten var väldigt besviken över att hans pappa inte ville ha någon kontakt med honom, trots att han hade försökt att söka upp honom. Syskonen var under många år nöjda med att åka till sin kontaktfamilj och att de också kunde åka dit akut De sista åren försämrades dock kontakten och familjen tyckte att kontaktfamiljen började försumma syskonen alltmer. Vid det sista intervjutillfället hade Karstens insats avslutats i och med att han fyllde 18 år och systern ville inte längre åka dit.

Ragnar

Ragnar (f.1991) växte upp tillsammans med sin mamma och två äldre systrar. Ragnar hade under sin uppväxt en relativt sporadisk kontakt med sin pappa som hade missbruksproblem. Ragnar fick kontaktfamilj när han var sex år. Skälet till detta var att modern som var ensamstående förälder, hade

svårt att hantera pojken. Det visade sig att han hade ganska grav ADHD-problematik och behövde stöd i sin utveckling genom struktur och ordning, vilket han dels fick i skolan, där han gick i specialklass och på skoldaghem, dels genom kontaktfamiljen som också gav modern stöd i att sätta gränser och ge pojken regler. Kontaktfamiljen var bekanta till familjen via kvin-nornas arbetsplats och de hade inledningsvis en god kontakt. Vid den andra intervjun år 2005 berättade modern att kontaktfamiljen skulle flytta och upp-draget därmed avslutas. Hon beskrev att hon genom åren fått mycket hjälp av kontaktfamiljen och att pojken hade trivts bra med att åka dit trots att de var ganska stränga mot honom. Men hon tyckte det var bra att insatsen skulle upphöra eftersom hon dels tyckte att de ifrågasatte hennes föräldra-kompetens dels hade svårt med deras specifika kyrkliga tillhörighet vilket innebar stort engagemang och som de krävde att han skulle medverka i. Ruben

Ruben (f.1988) växte upp tillsammans med sin mamma. Han hade ingen kontakt med sin pappa, något som han beklagade och som han hade försökt att åtgärda. Mammans släkt bodde i ett annat nordiskt land och de hade ett glest nätverk. Mamman ansökte om kontaktfamilj för att hon behövde av-lastning i sin föräldraroll samt att hon ansåg att pojken skulle få tillgång till en annan familj med andra vuxna förebilder. Till en början trivdes pojken förhållandevis bra men sedan tyckte han att dessa vistelser konkurrerade med hans träning i bl.a. simning så han slutade att åka till kontaktfamiljen. Vid det andra intervjutillfället hade pojken flyttat med sin mamma till en annan stad, men modern var mån om att de skulle bli intervjuade en andra gång och få summera sina erfarenheter av insatsen. Pojken var dock förhållandevis likgiltig inför insatsen och mindes inte så mycket av sin tid i kontaktfamiljen.

Rudolf

Rudolf (f.1986) växte upp som den äldste av tre syskon med en ensam-stående mamma. Pojken blev mobbad och hade ett udda dansintresse varför han kände sig utanför i skolan. Mamman var sjuklig, tidvis suicidbenägen och orkade inte med att ha hand om sina barn. Han hade en dålig kontakt med sin pappa och träffade inte honom. Han fick en kontaktfamilj då han var 12 år och var inledningsvis nöjd med att åka dit. Men då kontaktmamman träffade en ny man som hade små barn som också skulle bo där, trivdes han inte lika bra. Han ville hellre ägna sig åt sin dans och slutade att åka dit långt innan insatsen formellt upphörde efter två år. Även mamman träffade en ny man och de flyttade hela familjen till en annan ort.

Eftersom Rudolfs insats avslutades efter kort tid och då han kort därefter avflyttade från orten, blev han inte intervjuad vid det senare tillfället (2005).

Rune

Rune, (f.1993), hade haft ett antal kontaktfamiljer innan detta projekt inleddes. Under den tid som studien pågick hade Rune samma kontaktfamilj hela tiden fram tills att han blev placerad där. Mammans skäl till att ansöka om kontaktfamilj var att hon behövde avlastning då hon var ensamstående med flera barn och hade svårt att orka med alla barnen. Vid flera olika till-fällen under åren inkom barnavårdsanmälningar på grund av misstanke om att mamman skulle ha slagit Rune. Dessa utredningar ledde inte till någon ytterligare insats än fortsatt kontaktfamilj. Runes flyttning till familjehemmet skedde stegvis. Under en lång period var han i sin kontaktfamilj varannan helg och under denna tid fick han också ibland åka dit akut, därefter varan-nan vecka. Redan invaran-nan 2006 var han vid flera tillfällen jourhemsplacerad hos sin kontaktfamilj, då mamman sagt sig inte orka med pojken. År 2006 blev han placerad i sin kontaktfamilj stadigvarande och därefter pågick en utredning som i december 2007 resulterade i ett omhändertagande jämlikt lagen om vård av unga (LVU) med en familjehemsplacering i kontakt-familjen.

Mammans relation till kontaktfamiljen hade genom åren varierat mellan att vara mycket god, till att fungera sämre periodvis. Pojken hade en ambi-valent inställning till sin kontaktfamilj. Han trivdes bra där, men ville helst vara hemma hos modern.

Sonny

Sonny (f.1990) växte upp med sin pappa och en syster som bodde där varan-nan vecka. Sonny hade ingen kontakt med sin mamma som hade svåra psykiska problem kombinerade med en missbruksproblematik. Sonny hade en svår ADHD-problematik som hans pappa hade svårigheter att hantera som ensamförälder, samt att han också själv hade psykiska problem. Sonny fick kontaktfamilj när han var fem år och som han hade under hela sin upp-växt och de stod för kontinuitet och struktur samt stöd till pappan i hans föräldraroll. Kontaktfamiljsmamman var lärare i den specialklass där Sonny fick börja och det innebar också ett stöd för honom. Vid det senare intervju-tillfället ansåg handläggaren att det var hög tid att avsluta insatsen, något som både sonen och hans far var mycket bekymrade och oroliga över efter-som de var mycket nöjda med detta stöd.

Svante

Svante, född år 1989, fick sin första kontaktfamiljsinsats då han var sex år gammal. Skälet till att föräldrarna (främst modern) ansökte om denna insats var att pojken behövde få tillgång till egen tid med andra vuxna, utan sysko-nen. Detta beroende på att hans yngre bror hade ett neuropsykiatriskt funktionshinder, vilket genom åren hade krävt mycket uppmärksamhet från föräldrarna. Den första insatsen, i samma familj som brodern, varade endast

under en kort period men därefter hade Svante kvar samma kontaktfamilj hela tiden, trots att kontaktföräldrarna separerat. Även Svantes föräldrar hade separerat men de bodde kvar i samma lägenhet omväxlande med att bo hos nya partners. Relationen mellan kontaktmamman och den biologiska mam-man var genom åren intensiv och mammam-man sökte stöd hos henne när hon hade haft svåra konflikter med sin son. Svante var mycket förtjust i sin kontaktfamilj och ville gärna vistas där. Under år 2007 fosterhemsplacerades Svante i sin kontaktfamilj, jml. SoL. Detta efter en inledande jourhems-placering som varade i sex månader.

Tage

Tage (f.1987) bodde tillsammans med sin pappa och syster som var lätt förståndshandikappad. Mamman var svårt psykiskt sjuk och hade bostad på ett gruppboende. Tage hade ingen kontakt med henne. Tage fick tidigt kontaktfamilj för att fadern skulle få avlastning. Under lågstadietiden hade Tage en enskild kontakt med psykolog på BUP, då han bedömdes vara ned-stämd och hade svårigheter med skolarbetet. Senare tillkom att han hade besvärliga psykiska problem med trötthet och sömnproblem, humör-svängningar, aggressivitet och otrygghet. Därpå tillkom också missbruks-problem och då fadern inte längre orkade med att ta hand om sonen placera-des han först i jourhem och därefter i familjehem. Detta fungerade dock inte och efter en tid placerades han i socialt boende hos kontaktfamiljen. I journalanteckningarna framkom att Tage endast litade på sin kontaktpappa Terry. Med dennes stöd kunde han komma igång med olika former av rehabiliterande insatser.

Tage intervjuades endast år 2000. Vid det uppföljande intervjutillfället pågick utredning, pojken var på rymmen och det bedömdes inte möjligt att genomföra en intervju.

Teodor

Teodor (f. 1990), fick kontaktfamilj när han var sju. Mamman beviljades en kontaktfamiljsinsats för att pojken levde ensam med sin mamma. Mamman arbetade nattetid och tog med sig sonen vilket ledde till att de nästan alltid var tillsammans, ofta ensamma och ganska isolerade. Tina upplevde det som att hon inte riktigt orkade uppfylla alla hans behov och att det var väldigt konfliktfyllt mellan dem bägge och hon ville därför få stöd av andra vuxna som pojken skulle kunna referera till. Teodor och hans mamma beskrev sig vara väldigt nöjda med den hjälp de fick genom denna insats även om fram-för allt mamman var mycket kritisk till att hon tvingades ha kvar den kontaktfamilj som pojken inte trivdes hos, detta trots att hon själv hade rekryterat en egen alternativ kontaktfamilj, Teodors dagisfröken som hon och Teodor ansåg att det fungerade mycket bättre med. Kontakten mellan kontaktfamiljen och mamman hade hela tiden varit god. Socialtjänsten var också nöjd med insatsen men relaterade det goda resultatet helt till den

kontaktfamilj som Teodor och hans mamma har bortsett ifrån som någon som helst positiv funktion utan bara har relaterat till i negativa ordalag. Torbjörn

Torbjörn (f.1986) växte upp tillsammans med sin mamma och två syskon. Samtliga i familjen utom Torbjörn var synskadade och mamman ansökte om kontaktfamilj för att pojken skulle få komma i kontakt med en annan familj och göra aktiviteter i den ”seende världen”. Torbjörn hade först ett par familjer som han och mamman inte var nöjda med. Därefter tog pojken själv kontakt med en skolkamrats familj som han sedan hade som kontaktfamilj under tre år. Han trivdes bra i denna familj och berättade vid det andra intervjutillfället att han nu hade slutat med att ha en insats men att de fort-farande höll kontakt med varandra och kontaktfamiljen bjöd med honom på resor.

Titti

Titti, född år 1993, familjehemsplacerades tillsammans med sin äldre halv-bror när hon var 18 månader i sin nuvarande kontaktfamilj. Omhänder-tagandet skedde på grund av moderns drogmissbruk. Då familjehems-föräldrarna efter 4 år skulle skiljas ville de säga upp sitt uppdrag. Flickan placerades då hos sin pappa, och insatsen omvandlades till en kontakt-familjsinsats. Skälet för pappan att ansöka om en kontaktfamiljsinsats var dels att han behövde avlastning och stöd i sin föräldraroll, dels att han var angelägen om att flickan skulle få ha kvar kontakten med främst foster-modern och även de bägge döttrarna i familjen. Flickan hade fortfarande kvar samma kontaktfamilj och i samband med att flickans mamma omkom fick hon under en period vara jourhemsplacerad i sin kontaktfamilj. Kon-takten mellan pappan och kontaktfamiljen fungerade hela tiden väl, och flickan var väldigt förtjust i sin kontaktfamiljsmamma Tian och hennes bägge döttrar.

Torsten och Tyra

Torsten (f.1990) och Tyra (f.1992) var yngst i en syskonskara på fyra barn. Bägge föräldrarna hade ett gravt alkoholmissbruk och hade en kontinuerlig kontakt med socialtjänsten, för ekonomiskt bistånd, social bostad, miss-bruksinsatser och arbetsträning. Det förekom mycket våld och osämja i familjen, både mellan föräldrarna och från de äldre syskonen gentemot de två yngre. Då barnen var 12 respektive 10 år gamla dog deras pappa, av sjukdom som var alkoholrelaterad. Torsten och Tyra hade flera olika kontakt-familjsinsatser innan de år 2003 fick varsin kontaktfamilj som de hade i ett års tid innan de blev placerad i dessa familjer som familjehem. Dessa insatser pågick då studien avslutades, men det fanns planer på att placera Torsten på ett HVB-hem med speciell kompetens för hans konstaterade begåvningshandikapp och känslomässiga svårigheter.

Presentation av material från intervjuerna med barnen

Barnens bedömning av sin vistelse avgörs av förälderns situation

På frågan om varför barnet brukade åka till sin kontaktfamilj inledde i stort sett alla barn sitt svar med att beskriva att det var för förälderns skull som man åkte till sin kontaktfamilj.

Pappa behövde lite lugn och ro, jag tror inte att det var för min skull. (Tage 12 år, 2000)

De hade uppfattat det så som att föräldern behövde vila och vara ifred ”från stökiga barn”:

Mamma var ganska trött och hade mycket att göra… och vi var i vägen hon måste städa och så där och så…… Det är jobbigt för mamma att ha skrikiga barn kan man väl säga, så hon vill ta ledighet. (Kerstin 7 år 2000)

Denna bild av att vara ett skäl till att föräldern hade det svårt i sin vardag återkom hos några av barnen som tyckte att det var viktigt att mammans behov av avlastning och vila skulle bli tillgodosett genom att de åkte iväg till kontaktfamiljen.

Jo, för att mamma har det svårt och så... och med mina småbröder, litet tjafsigt och mamma var trött och så. Det är tjafs ibland mellan mej och Rolf och Roy gråter och då blir mamma trött…. Det är bra, så fort det är bra för mamma så tycker jag att det är okey. (Rune 12 år, 2005)

Några barn beskrev också direkt att mamman hade alkoholproblem och ett par att mamman var ledsen och deprimerad, och det var genomgående främst förälderns behov som skulle tillgodoses.

Ja, det är för att min mamma har alkoholproblem (Tyra 13 år, 2005).

De svarade också att det kunde bero på att de inte hade någon pappa (eller mamma) som kunde dela föräldraansvaret med boendeföräldern, som därför kanske i högre grad hade ensamansvar för barnen:

Jag tror att det var för att jag inte har nån mamma som jag träffar. Jag har inte så mycket att göra annars på helgerna. (Sonny, 15 år 2005)

Några barn pratade också om att det kunde handla om att de skulle få till-gång till andra förebilder av familjeliv.

Om man säger så här att det var en normalfamilj och vi är inte det här hemma, känslan om att vara i en familj med både mamma och pappa. (Torbjörn 19 år 2005)

En pojke berättade att intervjun hade fått honom att tänka på hur han har haft det som barn och varför han varit i kontaktfamilj.

Det fick mej att tänka på det, att jag inte har någon pappa… Jaaa, kanske. Det kan ha haft en del att göra med att jag fick se hur det är i en ”stamfamilj” ja eller en kärnfamilj med mamma, pappa och barn… (Ruben 17 år, 2005)

Flera av barnen beskrev att de inte riktigt visste varför, att de inte hade frågat utan bara åkt i väg, men att de kunde föreställa sig att det skulle vara för förälderns skull.

Ja. För att jag var stökig hemma kanske. har faktiskt ingen aning, men om jag frågar mamma så vet jag inte vad jag skulle få för svar eller kanske så skulle hon säga att hon skulle behöva få vara ledig. (Ragnar 14 år, 2005)

En pojke svarade att han aldrig hade förstått varför han skulle åka till sin kontaktfamilj men att han trodde att det dels var för att mamman behövde lite fritid eftersom de var ensamma och isolerade och dels för att kontakt-familjen skulle tjäna pengar genom att ha hand om honom: