Svante

Materialinsamling

Aktmaterialet omfattas av dokumentation från drygt 10 år med start 1997 då Svante blev aktuell för sin första egna insats hos socialtjänsten. Förutom aktdokumentationen omfattar materialet också de intervjuer som gjorts med pojken och de vuxna aktörerna. Intervjuerna med handläggare skedde vid tre tillfällen (år 2000, 2003 och 2006). När socialsekreteraren tillfrågades vid det första intervjutillfället om möjligheten att få göra intervjuer angående Svante så sade hon att Svantes mamma säkert ville ställa upp på en intervju eftersom hon var så engagerad i arbetet med barnen och mån om insatsen för Svante. Pojken och hans mamma intervjuades dels år 2000, dels år 2005. Vid det senare tillfället var både sonen och mamman, var och en, ensamma med mig vid intervjutillfället. Pappan medverkade inte vid något av tillfällena och har inte heller uttryckt något intresse av kontakt. Kontaktfamiljsmamman Susan har intervjuats per telefon vid två tillfällen (2000 och 2006).

Familj och uppväxt

Svante växte upp tillsammans med båda sina föräldrar och sina två yngre syskon. När Svante var sex år ansökte mamman om kontaktfamilj för bägge sönerna Svante och Stefan. De fick en gemensam kontaktfamilj som de turades om att vara i, men som relativt snabbt avslutades för Svantes del, medan brodern blev kvar. Påföljande år fick Svante en ny kontaktfamilj, Susan, Sture och deras söner Samuel och Sonny. Då Svante varit där något år separerade kontaktföräldrarna men Susan bestämde sig för att fortsätta sitt uppdrag med Svante. När Svante var 11 år, utreddes han på grund av sina skolproblem och det konstaterades att han hade svår dyslexi. Ett par år senare separerade föräldrarna, men de bodde ändå kvar i samma lägenhet.

Mamman träffade en ny partner som hon därefter periodvis bodde hos, med och utan barn. Vid samtal med socialtjänsten framkom det att mamman polisanmält pappan för misshandel, och att de bråkat mycket innan separa-tionen. Svante hade stora svårigheter i skolan och under hela årskurs 9 mådde han dåligt, hade stora konflikter främst med modern, blev ordinerad att medicinera tidvis för sin psykiska ohälsa och bodde under denna period ofta i kontaktfamiljen. I årskurs 1 i gymnasiet började Svante på en skola på annan ort på pendelavstånd. Han trivdes mycket bra och skolresultaten för-bättrades, och han fortsatte att ofta bo i kontaktfamiljen. Men efter nya skol-svårigheter slutade han skolan i slutet av det första året i gymnasiet. Då han mådde mycket dåligt, började han behandling med medicinering och individualterapi och vistades mycket i kontaktfamiljen. Påföljande år flyttade han hem till kontaktfamiljen och blev placerad där.

”Nuläge” – december 2007

Svante bor kvar i sitt familjehem och har nu börjat på en handledd arbets-träning, har viss kontakt med fadern men en sämre relation med modern. Beskrivning av insatsen

Svante hade inledningsvis en kortare insats tillsammans med sin bror i en kontaktfamilj. Därefter bytte han år 1998 till en kontaktfamilj som han där-efter haft en stadigvarande insats hos fram tills att han familjehems-placerades i denna familj år 2007. Skälet till att föräldrarna (modern) först ansökte om en kontaktfamilj för sonen var att hon ansåg att pojken fick för lite uppmärksamhet av föräldrarna som helt lade sin tid och sitt engagemang på den yngre brodern Stefan med ett gravt neuropsykiatriskt funktionshinder. I aktmaterialet framgår att man under de första fem åren av insatsen ansåg att en förlängning behövde ske för att ge pojken avlastning och tillgång till annan vuxenkontakt. Under år 2003, i samband med att föräldrarna separerade framkom en förändrad syn, det beskrevs att pojken hade egna bekymmer både i skolan och rent socialt och man var angelägen om att till-godose hans behov.

Förväntningar på insatsen

Aktstudiens material kan sammanfattas som att socialtjänstens syfte med insatsen var dels att Svante skulle få tillgång till vuxnas uppmärksamhet samt att få ha egna aktiviteter utan hänsyn till broderns behov, dels att ge en fysisk och mental avlastning för föräldrarna.

Andra insatser

Inledningsvis hade Svante enbart en kontaktfamiljsinsats. Brodern hade om-fattande insatser men Svante behövde endast få avlastning och lite vila från sin familj. Sedan han utretts och befunnits ha grav dyslexi fick han också

vissa stödinsatser i skolan. Under de sista åren i grundskolan förvärrades pojkens situation och han hade även psykologkontakt. När han började i gymnasiet verkade situationen inledningsvis att ha förbättras till det bättre eftersom han kände sig motiverad och hade bra kompiskontakter. Men han gav upp sina gymnasiestudier (kort efter vår intervju) och började att må väsentligt mycket sämre. Han fick då individualterapi, viss medicinering och familjehemsplacerades hos sin kontaktfamilj. I nuläget har han påbörjat en yrkesrelaterad arbetsträning.

Barnets bild

Redan vid de första årens uppföljningar av Svantes vistelse i kontaktfamilj framkom det i utredningarna att Svantes trivdes mycket väl i sin kontakt-familj och gärna ville vara där längre. Vid det första intervjutillfället år 2000 beskrev han att det var en bra familj som han gärna ville vara hos.

De betyder… Det känns som att de är min riktiga familj när jag kommer dit. Och sen så känns det bra att få vara minst någon gång och att få uppmärk-samhet och så. (Svante, år 2000)

Han beskrev också att han tyckte att kontakten fungerade bra och han litade på dem som vuxna.

Jag tycker att dom är snälla, dom säger åt mig om jag gör något fel och så vågar dom säga vad dom tycker, det är bra. (Svante, år 2000)

Vid den uppföljande intervjun år 2005 beskrev Svante att han hellre ville vara i sin kontaktfamilj, att han trivdes bättre där och tyckte att det fungerade dåligt hemma.

Ja, jag umgås väl mer med dom där borta än vad jag gör här. Här är det väl mer att alla gör sitt. Jag hjälper nog mer till där borta än vad jag gör där, jag ORKAR BARA INTE när jag är här. … Där sitter vi alla runt köksbordet och pratar och skrattar och berättar vad som har hänt och om nyheter och så... Här hemma försöker man att komma ifrån bordet så snabbt som möjligt. (Svante, år 2005)

Han berättade också att han inte pratade så mycket med någon om sina problem som han hade med skolan och med familjen, utom möjligtvis med flickvännen. Den vuxne som han kände mest förtroende för var kontakt-mamman Susan, även om det mest var hon som tog initiativet till att prata med honom. I hemmet var det mest bråk och konflikter som inte blev lösta.

Bråk? Ja, här hemma är det väl mycket det att jag inte diskar, inte städar… ja att jag inte är om några sysslor över huvud taget, att jag bara brukar sitta på mitt rum, det är väl den största konflikten. Ja, mamma börjar skrika och så börjar pappa skrika, men det är mest mamma som börjar, och ja… sen skriker jag tillbaks och så blir vi sura på varandra och jag låser in mig på mitt rum typ… Det blir väl inte riktigt löst. (Svante, år 2005)

Svante kände att han fick ta mycket ansvar för sina syskon och att föräldrarna mest var på olika håll.

De övriga aktörernas bilder

Handläggarna

Under den tid som Svante hade varit aktuell inom socialtjänsten hade han haft minst fyra olika handläggare. Vid de tre intervjutillfällena blev därför olika handläggare intervjuade. Vid det första intervjutillfället beskrev hand-läggaren att Svante behövde en kontaktfamilj för att få vara liten och slippa ta så mycket ansvar för sina syskon samt delvis också för att modern, som hela tiden tagit det primära ansvaret för de tre barnen, skulle kunna få en viss avlastning.

Det var ju för att dom behövde avlastning och för att pojken behövde någon-stans där han kunde leka ifred och… Vi beviljade insatsen som en före-byggande åtgärd för att om den här pojken inte kunde få lite andrum så skulle han börja reagera på andra vis… Det var ett ganska tydligt barnperspektiv för detta. (Handläggare, år 2000)

Vid det andra intervjutillfället lyftes även Svantes egna sociala problem fram som skäl för att kontinuerligt förlänga kontaktfamiljsinsatsen. Svantes svårigheter i skolan hade ökat och situationen i hemmet komplicerats på grund av föräldrarnas separation. Samtidigt beskrev hon att det var rätt insats som det inte rådde några tveksamheter kring:

Ja, det här är ju sånt där enkelt ärende som man skulle önska att alla skulle vara. Där alla är nöjda. Men framför allt så tänker jag just på såna här pojkar att, som Svante, som har problem, är mobbad, inga kompisar, det är jättelätt att söka sig till fel kompisar. Så för honom är det verkligen en förebyggande insats på alla sätt. För att det kanske hindrar att han söker sig till …ja gör dumheter. (Handläggare, år 2003)

Vid det tredje intervjutillfället beskrev socialsekreteraren sin oro för Svante och för hela familjen. Det framkom att fadern hade vissa missbruksproblem samt att han också, innan separationen hade misshandlat mamman vilket ledde till att han blev polisanmäld. Situationen hade förbättras och stäm-ningen i familjen blivit lugnare efter separationen, men hon beskrev ändå en oro för barnen eftersom bägge föräldrarna bedömdes som omogna. Svantes mamma tog fortfarande ett huvudansvar för barnen liksom för deras pappa men uppfattades ha svårigheter i att bekräfta och stötta barnen, framför allt Svante. Omhändertagande hade övervägts men inte genomförts, särskilt som pojken själv inte ville lämna småsyskonen. Skälet för att ge Svante en kontaktfamilj beskrev hon så här:

Alltså… jag vet inte exakt vad som ursprungligen var skälet men om jag säger, det här är en familj, föräldrarna är ju väldigt… omogna va på många sätt och har svårigheter att klara sina barn och det är väl egentligen

ursprungsskälen kan jag tänka till att det skulle bli som något stöd för pojken men också för föräldrarna att dom skulle få lite hjälp utifrån va... så. Sen vet jag att han hade väldiga skolproblem och det var ju inte alls bra som han sa, att dom inte alls förstod hans problem och det tyckte ju mamman också. Dom förstod liksom inte att han hade dyslexi och att det blev fel och att det blev snett så och sen var det ju väldigt oroligt hemma då samtidigt, så han har haft tur kan man säga att hon (Susan) har engagerat sig så mycket i honom. (Handläggare, år 2006)

Handläggaren beskrev att det var omfattande problem i familjen, en rörig familjesituation med förekomst av både visst missbruk och våld.

Dom är väldigt omogna personligheter bägge två och pappan har problem med sitt humör och att… att han tidvis dricker för mycket, jag skulle inte kalla det missbruk men det är väl på gränsen, jag har väl svårt att säga exakt hur mycket det är men det är för mycket och så blir det bråk och så, ja det är inte bra, det är multiproblem helt enkelt. … och dom här bråken som det har varit dom emellan, så var det ju när jag började, när pappan har gett sig på henne handgripligen… Ja, det har ju varit misshandel. (Handläggare, år 2006)

Mamman - Siri

Mamman var den som tog initiativ till att ansöka om en kontaktfamilj för Svante och vid det första intervjutillfället beskrev hon att hon var mån om att pojken skulle få ha både egen tid och andra vuxna att prata med i sin kontaktfamilj:

Jag hoppas att han slipper tänka på oss och ta semester från oss och sin lille-bror, och att få vara minst då, det är viktigt för mig. Ja, och att dom hittar på roliga saker, men även det här normala då som händer i hemmet… Att han kan prata med dem där borta också, dom vet ju hur vi har det och han har svårt att prata med oss för han vill inte belasta oss mera och då har han dem och kan ventilera sig där då. (Mamma 2000)

Det viktigaste var inte för hennes del att få något stöd i sin föräldraroll eller avlastning utan att detta var helt för pojkens skull. Vid den uppföljande intervjun år 2005 beskrev mamman att kontaktfamiljsmamman Susan också fungerade som ett stöd som henne i föräldrarollen. Hon och sonen hade haft svåra konflikter, särskilt under det sista året i grundskolan och då hade hon kunnat ringa henne:

Och så försöker hon också att hjälpa till med det därmed regler, vad man har för regler hemma, vi kör likadant. Av någon underlig anledning så lyssnar han mer på… ja det är väl inte så underligt, så lyssnar han mer på henne än han lyssnar på mig. Vi har samma regler. Och när vi kommer i konflikt här hemma så säger man att Susan skulle inte heller acceptera det, ska jag ringa, ja gör det och så ringer jag och så säger hon nej. Hon är lite stöd också här hemma för det var väldigt jobbigt hela förra året. Jag tycker inte att man kan sova bort hela dagarna, det funkar inte han orkar inte i skolan och så då, och att han ska göra med läxor han orkar inte det. Han halkade efter jättetidigt jag tror att det var sju-åtta prov som han skulle göra på två veckor. Och så har

han grav dyslexi. Så då åkte han dit en helg och så hjälpte hon honom och han fick det gjort så han fick sina betyg så. (Mamma 2005)

Mamman beskrev att hon trodde att pojken skulle fortsätta att åka dit även sedan insatsen avslutats, att han var en naturlig del av deras familj och att hon var mycket nöjd med detta.

Kontaktmamman - Susan

Kontaktfamiljsmamman intervjuades vid två tillfällen och den första gången, år 2000 talade hon mest om att pojken skulle få komma till dem och dela deras familjeliv och ha lite roligt.

Svante kommer till oss och ingår i vårt vanliga familjeliv. Vi har intressen och grejar och så får han vara med och vi är alltid tillsammans i dessa aktiviteter. Självklart att han ska ingå som familjemedlem när han är där. (Kontaktmamma, år 2000)

Hon ansåg att kontakten med Svantes familj fungerade bra, att de kunde talas vid när problem uppstod och att hon beundrade Svantes mamma Siri som tog hand om hela familjen med de tre barnens olika behov. Hon uppfattade fadern som ganska omogen.

Vid det uppföljande intervjutillfället hade situationen för Svante förändrats och Susan var mycket bekymrad för pojken:

Det är en kille som snart blir 17 år som är väldigt osäker… som har väldigt dåligt självförtroende och… inte blir bättre av att hans föräldrar strular som dom gör. Han har hoppat av skolan och det är jättemycket prat om det. Ja, det är lite synd, det hela. (Kontaktmamma, år 2006)

Hon ansåg att det skulle vara bra om han kunde bo hos dem på heltid efter-som han redan varit där så länge och efterefter-som han har verkat att fara så illa i hemmet. När hon hade tagit upp det med pojken hade han sagt att han helst skulle vilja bo i kontaktfamiljen, men att han kände ett stort ansvar för sina småsyskon som han inte heller tyckte hade det bra hemma.

Hon beskrev sin oro och frustration över att hon inte ansåg att det skedde någon förändring trots att hon såg att pojken for illa:

Som kontaktfamilj har man inte någon rätt känns det som jag som pratar med honom hela tiden och vet hur han mår, då säger som att jag borde få tag på någon som kunde anmäla det. Ja men räcker det inte att jag talar om det? Liksom vadå. Jag har fyllt i en enkät om hur själva uppdraget kontaktfamiljen fungerar, och då talade jag om det om vad jag tycker och tänker och att det inte finns någon uppföljning och att då så nu finns det i skrift men det har inte hänt något, det skulle kunna uppfattas som en anmälan men det fungerar inte. (Kontaktmamma, år 2006)

Den relation som hon tidigare ansåg hade fungerat väl med Svantes familj tyckte hon hade försämrats:

Ja, vår kontakt är lite upp och ner, vi har inte så mycket kontakt för det är så svårt att prata, det spelar ingen roll vad man säger och så känns det som att man har ingen rätt att säga något heller. (Kontaktmamma, år 2006)

Relationer mellan den biologiska familjen och kontaktfamiljen

Som tidigare framgått i texten, var relationen mellan den biologiska familjen och kontaktfamiljen till en början mycket god. Både Svantes mamma Siri och Susan beskrev att de höll en tät kontakt med varandra och talades vid om Svantes behov och vardag. Svantes pappa hade inte någon särskild kontakt med kontaktfamiljen. Siri fortsatte att vara lika positiv och beskrev att hon kunde ringa när hon hade konflikter med sin son och att Susan då kunde vara ett bra stöd i hennes föräldraroll. Men kontaktmamman upplevde att rela-tionen försämrades över tid, i takt med att Svante började må alltmer dåligt. Hon kände sig mer och mer maktlös, både i relation till socialtjänsten och till Svantes familj som hon inte ansåg kunde ge pojken stöd och uppbackning i den utsträckning som han behövde.

Avslutande kommentar – turbulens, kontinuitet och komplexitet

Svante växte upp med bägge sina föräldrar och föreföll inledningsvis att ha en stabil situation. Det som beskrevs som bekymmersamt var att familjens villkor förändrades av att han fick en lillebror med svåra neuropsykiatriska symptom. Då det därefter kom ytterligare ett syskon, fanns det inte så mycket utrymme för Svantes behov. Men över tid framkom i aktmaterialet att familjen hade en sammansatt social problematik och i intervjuer med socialsekreterarna beskrevs föräldrarna som omogna och med svårigheter att hantera sitt föräldraskap. Dessutom var konflikterna så svåra mellan föräldrarna att mamman vid något tillfälle polisanmälde fadern för att han uppträtt våldsamt mot henne. Föräldrarna separerade, men fortsatte att ha en gemensam bostad för barnen. Enligt kontaktmamman var det Svante som förväntades vara den som höll ihop hemmet, medan föräldrarna kom och gick. Svante som hade en egen problematik med svår dyslexi och svårigheter med kamraterna i skolan, mådde med tiden alltmer dåligt i sin situation och valde att successivt flytta hem till sin kontaktfamilj. Kontaktfamiljen blev en kontinuitet i tillvaron och sedan kontaktföräldrarna hade separerat blev det framför allt Susan och sönerna som han träffade. Svante beskrev själv redan när han var 11 år att han trivdes bra i sin kontaktfamilj, för att han tyckte det var skönt att vara yngst och få uppmärksamhet. Fem år senare uttryckte han att man kunde prata och umgås på ett annat sätt i kontaktfamiljen än i föräldrahemmet.