Barnens reflektioner kring låttextens innehåll

Vi ville undersöka hur barnen mottog låttextens budskap i form av fyra stycken låtar. Jederlund (2002) menar att barn uppfattar en låttext som ljud, det spelar ingen roll vad som sjungs då barnet hör innehållet som en prosodisk helfras. Ett exempel på detta kan vara när lyssnaren hör en isländsk (förutsatt att hon inte kan språket) visa första gången; lyssnaren har inte den blekaste aning om vad orden betyder, utan lär sig på gehör strofen som en helhet.

Vi ville också med hjälp av olika estetiska uttryckssätt förtydliga textens budskap multimodalt. Första låten spelades rakt av utan någon frasering eller betoning. I den andra låten kombinerade vi det auditiva, verbala och det kinestetiska för att undersöka om budskapet förstärktes.

För att få barngruppen att komma in i en avslappnad stämning var den första låten ”bä, bä, vita lamm”, som är en vanlig återkommande sång på förskolorna och som barnen kunde sedan

tidigare. I den efterföljande diskussionen samtalade vi med barngruppen om vad låten handlade om. Barngruppen svarade att låten handlar om bä, bä, vita lamm och det är lammet som sjunger.

Lammet ger stumpor till lillebror… han har jättemycket ull som han skall ge till mor och far och lillebror

Vidare utvecklade barnen låtinnehållet till att lammet delade ut paket till far, mor och lillebror, precis som på julafton. Detta styrker Piagets teori om att barnet omformar verkligheten utifrån dess egna önskningar. Då samtalet fortskred dök frågan upp vad en helgdagsrock är för något. Barngruppen diskuterade tillsammans fram att det är en rock man använder på helgen. Snarliknande diskussion uppkom även under frågan vad en söndagskjol är. Något av barnen sa att det är två ord: söndag och kjol. Vidare beslöt sig barngruppen att det är en kjol man använder på söndagar. Dock var det inte något av barnen som hade sett en söndagskjol, men kunde föreställa sig det. Detta stödjer Vygotskijs samband om att alla inslag av fantasi är uppbyggda av verkliga händelser från tidigare erfarenheter.

Till den andra låten, ”Pelle Plutt”, använde vi oss av rörelser samtidigt som vi sjöng låten. Efter låten diskuterade vi innehållet och vad sången handlade om. Märkligt nog fick vi till svar från båda barngrupperna att ”Pelle Plutt” tappade tån som han spikade fast med en hammare. Vidare utvecklade barnen svaret till att det inte gjorde ont eftersom att det var en plasthammare som Pelle använde. Då barnen skulle återberätta handlingen uppmärksammade vi att många av barnen rörde på sig och gjorde snarliknande rörelser som vi använde då vi introducerade låten för gruppen. Med hjälp av rörelser skapar barnen sig inre bilder för att föreställa sig sången, vilket stärker Sundins tankar. Intressant med låten ”Pelle Plutt” var att det på cd-skivan är ett inspelat ”vargtjut” i låten. Under sångstunden med gruppen var det ett barn som just i samma moment som på skivan, ylade då vi sjöng låten. Detta stödjer Bjørkvolds teori om att barnet provar att förvränga melodier och att leka med låtens innehåll.

Då vi introducerade den tredje låten ”Brumme Brunbjörn” för barngruppen, observerade vi efter avslutad sång att många inte kände igen melodin. För att förtydliga vårt budskap med låten (reaktioner av annorlunda text i en annan igenkännande melodi), ”lallade” vi sedan den för att barnen skulle få en uppfattning om vilken melodi det var, det lades alltså ingen tanke på texten. Genast kopplade barnen melodin, men innehållet var fortfarande oklart för dem. Detta kan

kopplas till det Jederlund menar är en prosodisk helfras. I diskussionen efter låten, undrade vi om det var något från låten som barnen kände igen sedan tidigare.

Där är ett lamm med. Det är mamma lamm, barnlamm, lillebror lamm. Jag tror det också var storebror lamm. Och de har också en pappa lamm

Den fjärde och sista låten vi sjöng var vår låten, ”Herr Plätt”. Det första mottagaren hör i låten är ett intro (som återkommer i låten) som går i dur, vilket är glatt och uppiggande. Därefter sjungs första versen som är:

Ett skelett, lett, lett, har inte det lätt, lätt, lätt. Han är inte mätt, mätt, mätt. Han heter herr Plätt

Utifrån denna strof kan mottagarna redan här få en bild av hur herr Plätt ser ut, med hjälp av den reproduktiva handlingen som enligt Vygotskij (1930/1995), är ett tidigare handlingsmönster. Mottagarna kanske visualiserar ett skelett som inte är mätt. Vidare fortsätter sången med strofen:

Han har ett ben, ben, ben. Inte tjockare än en gren, gren, gren. Det är synd om honom må ni tro, han har ingenstans att bo

Efter denna strof förstärks budskapet i den förra strofen. Nu är det väldigt synd om herr Plätt. Efterföljande strof lyder:

Han går på promenad, på gatorna i hans stad. Säger Hej till en vän, sen går han hem. Han har ett hus, hus, hus. Där det är en massa bus, bus, bus. Men det är synd om honom må ni tro, han har ingenstans att bo.

Denna strof är för låten unik och motsägelsefull mot de andra verserna. Herr Plätt har ett hus där han bor i och där det är en massa bus i. Samtidigt slutar versen med att herr Plätt inte har någonstans att bo. De sista orden i refrängen som förmedlar att ”han har ingenstans att bo” upplevs av mottagarna som en upprepning då strofen repeteras flera gånger om i låten.

Enligt Thornberg (2006) kan denna strof återges exakt som originalet och är en ren kopiering. Då vi uppmärksammade barnen på att herr Plätt hade ett hus att bo i, verkade det som att barngruppen inte hade registrerat detta. Både Hammershøj (1995) och Jederlund (2002)

menar just detta att barn inte registrerar texten i en låt, utan låten som en helhet. Den avslutande versen lyder:

Han äter mat, mat, mat. Som han får på silverfat, fat, fat. Solen skiner varje dag, han är alltid go’ och glad. Ett skelett, lett, lett. Han har det ganska lätt, lätt, lätt. Men det är synd om honom må ni tro, han har ingenstans att bo.

Här sänder texten ut de dubbla budskap vi tidigare skrivit om. Helt plötsligt har herr Plätt det väldigt bra, det verkar inte finnas något hinder mellan honom och världens möjligheter. Men återigen pekar den upprepande refrängen på att han inte har någonstans att bo. Barnens svar på frågan om det var synd om herr Plätt blev:

Ja, han hade ingenstans att bo, det var därför han var ledsen. Han hade ett hus, fast där var det bara en massa bus i. Han busade alltid i sitt hus. Det var synd om honom, men sen trollade han fram ett hus. Med en trollstav.

Barnens reaktion och reflektion efter att de fått höra ”Herr Plätt” var väldigt fängslande. Då gruppen aldrig tidigare hört låten var det många nya intryck de fick mottaga: rytm, val av instrument, förändring av tempo och text. Under samtalet om innehållet framgick det att flertalet barn tyckte synd om herr Plätt. ”Buset i huset” upplevdes negativt, detta på grund av att några av barnen sa att de blev tillsagda av sina föräldrar att inte busa i sina egna hus. Då vi skrev låten, hade vi inte någon personlig anknytning till ”buset i huset”. Mottagarna får själv välja hur de tolkar det. Ett av barnen svarade att det inte busade hemma, för att föräldrarna sa att det inte fick göra det. Detta menar Thornberg (2006) är barns prosociala och icke- prosociala beteende, vad barn väljer att göra och avstå från beroende på hur människor i deras omgivning handlar.