Det andra spåret beskriver tre frontfigurer som var för sig, men till viss del inspirerade av varandra, varit centrala för den utveckling av barnets rättighe-ter i Europa under 1900-talet som ledde fram till konventionen om barnets rättigheter. Den litteratur som använts för att belysa dessa personer är, förut-om Keys egna skrifter, Stafseng sförut-om läst Barnets århundrade och kförut-ommen- kommen-terat innehållet. Keys ursprungliga text presenteras i boken tillsammans med Stafsengs kommentarer. Referensen till denna litteratur är: Key/Stafseng, 1900/1996. Förutom Korczaks egna texter refereras till en antologi med Ma-thiasson (2004 a) som redaktör och till Hartman (2001). Som källa till Jebb har använts Fuller (1934). Det har inte framkommit att Jebb skrivit några
75
egna texter förutom Genèvedeklarationen från 1924 (se bilaga 1.1). Frontfi-gurerna är, som framgått: Ellen Key (1849-1926), läraren och tänkaren som genom sina skrifter (främst Barnets århundrade, 1900) och tal starkt påver-kade eftervärldens syn på barn, barndom och fostran (Key/Stafseng, 1900/1996), Eglantyne Jebb (1876-1928), läraren och initiativtagaren till Rädda Barnen som skrev fram Genèvedeklarationen om barnets rättigheter (Fuller, 1951) samt Janusz Korczak (1878-1942), läkaren och pedagogen som förverkligade sina idéer om barnets rättigheter på två barnhem i Wars-zawa (Mathiasson, 2004 b). Key och Jebb var starkt inspirerade av sina fäder som de följde i olika sociala sammanhang (Key/Stafseng, 1900/1996, Fuller, 1951) medan Korczak, enligt Mathiasson (2004 b), var inspirerad av sin mormor, som enligt honom själv, var den enda som trodde på honom. Ingen av de tre gifte sig eller skaffade egna barn. Valet av dessa personer är mitt eget och hänger samman med att jag länge fascinerats av deras hållningar i frågor som rör barnets rättigheter. Valet kan sammanfattas så här:
¾ Ett gemensamt drag var att se barnet som aktör med individuella rättighe-ter.
¾ De formulerade rättigheter för barnet som fått konsekvenser på den interna-tionella arenan och som därigenom påverkat eftervärldens syn på barn.
¾ De hävdade barnets rättigheter i förhållande till vuxna och samhället samt var föregångare som pedagoger med ett starkt socialt patos.
Veerman (1992) beskriver också dessa personer som pionjärer inom barnrät-tens område. Han motiverar tyvärr inte sina val men vid en tolkning av det han säger så framhåller han vissa aspekter för var och en. Veerman menar att Keys särskilda merit var att hävda barnets rätt att välja sina föräldrar innan familjeplanering ens var en rättighet för föräldrarna. Jebb satte, enligt Veerman, universaliteten högt och stred för att alla barn, oavsett ras, kön och nationalitet skulle ha samma rättigheter. Korczak, slutligen, beskrivs, av Veerman, som en person som arbetade för barnets hälsa och dess demokra-tiska rättigheter som ingen annan i historien tidigare gjort. Oavsett bevekel-segrund är det lätt att tolka deras arbete som starkt bidragande till att kon-ventionen om barnets rättigheter kom till. Nedan presenteras de tre eldsjälar-na och huvuddragen i deras synsätt.
Ellen Key
Barnets rätt att välja sina föräldrar
Ellen Key proklamerade 1900-talet till Barnets århundrade och det blev också titeln på hennes mest berömda verk (Key/Stafseng, 1900/1996). Key, som tidigt hade övergett kristendomen på grund av att hon tyckte att kyrkan var livsfientlig, engagerade sig i stället i samhällsdebatten där hon bland annat skrev om kvinnofrågor. Genom kvinnosaksdebatten kom hon i konflikt
76
med sina borgerliga väninnor när hon hävdade att deras frigörelseidé byggde på att andra kvinnor tjänade dem (a.a.). Stafseng skriver i sina kommentarer att Key befann sig i en tid då tradition och konvention var viktiga element i samhället men att hon trots detta kunde se möjligheten i den ”moderna indi-vidualitetens karaktär” (a.a. sid. 17) som hon menade skulle framträda ge-nom barn, unga och kvinnor. Individualiteten är också något som enligt Stafseng (a.a.) går igen i Barnets århundrade. Key, som ansåg att barnets rättigheter går via kvinnors rättigheter, skrev ett särskilt kapitel i ”Barnets århundrade” som hon kallade: ”Kvinnans rösträtt och barnens rätt” (Key, 1927). I kapitlet anför hon en rad argument för kvinnlig rösträtt och hävdar bland annat att eftersom samhället behöver kvinnorna så bör även de ha röst-rätt.
Stafseng (Key/ Stafseng, 1900/1996) menar att Key såg barn- och ungdoms-tiden i ett maktperspektiv där den dåvarande lagstiftningen för barn och fa-milj motverkade barnets rätt att vara barn och som exempel på detta nämns barnarbete. Key (1927) bekymrade sig såväl om det ofödda barnet som det barn som föddes i en familj där föräldrarna inte älskade varandra och hon var av den uppfattningen att det var bättre för barnet om kvinnan skilde sig och fostrade barnet på egen hand än stannade i ett olyckligt äktenskap (a.a. sid. 28) något som måste ha varit ett för tiden mycket radikalt sätt att se på kvinnans roll som fostrare, hustru och medborgare. Enligt Stafseng (Key/Stafseng, 1900/1996) var Key kritisk till skolan och han menar att hon såg den som ”fördummande” (a.a. sid. 20). Det centrala menade Key var att
stärka barns subjektiva och rättsliga individualitet för att göra det möjligt för barnet att vinna ’kampen om kunskaperna’ (a.a. sid. 20).
Genom detta sätt att tänka förde Key in barnet i det samhälleliga perspekti-vet där individens självutveckling var ett viktigt element. Stafseng (a.a. sid. 19) för i detta sammanhang in begrepp som medborgarskap (citizenship) och sociala relationer. Veerman (1992) menar att Key, genom sitt sätt att resonera, initierade en ny pedagogisk rörelse som formulerade rättigheter som: ”rätten till bästa möjliga utveckling, rätten att fråga och rät-ten till respekt” (a.a. sid. 83) (Jfr. konventionens grundtanke och artikel 6 och 12). Key läste Rousseau och Locke och tog intryck av båda. I Lockes texter fick hon belägg för sina idéer om aga (Key/Stafseng, 1900/1996), däremot bekymrade hon sig över Rousseaus syn på kvinnan eftersom han ansåg att kvinnor borde få en annan fostran än män (a.a.). Key formulerade, precis som Jebb och Korczak, rättigheter för barn vilket hon kallade Barna-Balken (Key, 1910) och man får förmoda att hon menar även flickor när hon talar om alla barn:
77 1. Alla barns rätt till sunda, för sitt kall fostrade, föräldrar.
Alla barns rätt till skydd för såväl själ som kropp mot slag och slit, mot svält och smuts.
2. Alla barns rätt till en, under hela uppväxttiden fortgående, kroppslig och andlig utveckling genom full delaktighet i en allsidig hälso- och sjukvård, en examenfri natur- och kulturtillägnelse, en anlagsmäs-sig- ej ståndsmäsanlagsmäs-sig- yrkesutbildning.
3. Alla barns rätt till arvlöshet, med andra ord deras hänvisande till den lyckoskapande nödvändigheten att helt bruka sina fullt utvecklade krafter (Key, 1910).
Key bekymrade sig, som sagt, även för det ofödda barnet och redan i Barnets århundrade (Key, 1927) hävdade Key att det var barnets rättighet att välja sina föräldrar och att inte behöva födas in i en olycklig relation. Hon ansåg också att det var varje kvinnas skyldighet att sätta sig in i både grundläggan-de hälso- och sjukvård och psykologins allmänna principer för att grundläggan-det skulle gagna barnen (a.a.). Men det ofödda eller det lilla barnet har inte möjlighet att välja föräldrar, så vad menade Key? Enligt Veerman (1992) menade Key att en man och en kvinna som stod i beredskap att skapa en förening som kunde resultera i ett barn noggrant skulle fundera över om deras egna förut-sättningar var de optimala för barnet. Veerman konstaterade också att
in a time when family planning was not even considered to be a right of the parents, she already formulated this right as belonging to the child (Veerman, 1992, sid. 79).
Andra frågor som lyftes av Key (1927) var bostadsbristen, att barn lämnades åt sitt öde när modern arbetade, vård av barn utanför familjen, barnarbete, aga samt rätten till en god utbildning. Detta var frågor som senare kom att diskuteras av bland andra makarna Myrdal och även regleras genom lagstift-ning. Mot den här bakgrunden är det inte konstigt att tolka Key som en mycket radikal socialpedagog (Jfr. även konventionens artiklar 18.3, 20.3, 32, 19 och 28). Enligt Stafseng (Key/Stafseng, 1900/1996) hade Key stor tilltro till att barn och unga kunde socialisera sig själva. När pedagogiken eller övermakten inte stod i vägen såg hon socialiseringen som ”barnens och ungdomens ’eget projekt’ ” (a.a. sid. 21). Ett exempel på hur barn kan fostra sig själva utan att vuxna kränker dem beskriver Key (1927) när hon berättar om en så kallad Ungdomsrepublik, där kriminellt belastade ungdomar arbe-tade på en lantegendom under ledning av en amerikan, W. George. Arbetet i republiken skedde enligt självstyrelseprincipen och ungdomarna ordnade sitt eget liv efter det verkliga samhället och deras lagar stiftades av kongressen, ett forum valt av övriga medlemmar i republiken och som även bestämde straffen i de fall lagarna överträddes. Key ansåg detta system överlägset de
78
svenska uppfostringsanstalterna som fick barnen att känna sig mindre värda (Key, 1927) (Jfr. Korczaks barnrepubliker nedan).
Eglantyne Jebb Barn i alla länder
Eglantyne Jebb hade ett stort socialt engagemang redan innan hon började sin korta karriär som lärare och det är snarare för detta som eftervärlden minns henne än för hennes lärargärning (Rädda Barnen, 1994). Jebb arbeta-de arbeta-dels för att barn inte skulle svälta och frysa ihjäl, arbeta-dels genom att skapa opinion för frågor som rörde barns utsatta situation (a.a.). Genom engage-manget i organisationen ”Fight the Famine” (som hon själv tillsammans med systern tagit initiativ till) reste Jebb och hennes syster, Dorothy Buxton, världen runt och talade om att även fienden hade rätt till humanitär hjälp (Fuller, 1951). Detta väckte förstås ilska hos många och risken att bli arreste-rad var överhängande (Rädda Barnen, 1994). Jebb arrestearreste-rades också en gång för att hon visat ”oanständiga foton” (a.a. sid. 4), bilder på österrikiska barn som var svältande och döende. Eglantyne Jebb var initiativtagare även när ”Save the Children” bildades i England, 1919 (Rädda Barnen, a.a.). Med tio pund som grundplåt startade hon, tillsammans med sin syster, en organi-sation som bara några år efter första världskriget hade samlat in 70 miljoner pund till barn i nöd (Rädda Barnen, a.a.). Det fanns bara ett perspektiv, en sida för Jebb, nämligen barnens och det var hennes övertygelse att barnen skulle räddas oavsett vilket land de kom från eller vilken tro de hade. Hon hade en idé om mänsklighetens enande och Fuller (1951) menade att det var just denna övertygelse som inspirerade henne att skriva det som senare skul-le bli Genèvedeklarationen (se nedan).
Hennes tankar formades ursprungligen som ett ”Children´s Charter for Great Britain” (Fuller, 1951, sid. 71). Efter hand kom allt fler länder att ta fram förslag till egna Charter men eftersom Jebbs vision var att förena, drog hon slutsatsen att det vore mer verksamt med ett gemensamt dokument. Fuller (1951) beskriver hur Jebb drog sig tillbaka för att fundera över hur hon skul-le hantera situationen med alla Charter och resultatet bskul-lev Genèvedeklaratio-nen som först publicerades 1923 och då bildade förord till de olika ländernas Charter. Bartley (1998) skriver i sin avhandling att, förutom Jebb, var den svenske generalkonsuln i Genève, Carl Johan de Geer, med och skrev utkas-tet till deklarationen. Även Korczak (se nedan) ska ha varit vägledande (Ek, 1994). När NF hade sitt femte sammanträde den 26 september 1924 i Genève, beslutade den femte kommissionen som handhade frågor om barns välfärd att anta förordet som en egen deklaration. Initiativet kom från Chiles delegat. Nationernas Förbunds deklaration från 1924 kom alltså att kallas Genèvedeklarationen (se bilaga 1.1). Fuller (1951) menar att antagandet av deklarationen är Jebbs största triumf.
79
Janusz Korczak Barnets rätt till respekt
Janusz Korczaks riktiga namn var Henryk Goldszmit (Mathiasson, 2004 b) och, precis som Veerman (1992) framhåller, är det många som minns honom just därför att han ägnade hela sitt liv åt barnen. Korczak såg, som Jebb, barnens utsatthet efter första världskriget och det var de övergivna och för-äldralösa barnen han ville ge en framtid genom sin läkargärning och sin hu-manistiska pedagogik som innebar att sätta människan/barnet i fokus och ge det egna rättigheter (Hartman, 2004 a; Mathiasson, 2004 b). Utgångspunkten för Korczak (1929/1988) var, att eftersom barn var människor så har de lika stort värde som vuxna. Korczak var starkt förankrad i det vardagliga arbetet tillsammans med barnen och hans pedagogik präglades av stor ödmjukhet inför barnen. Han utvecklade ett system med sociala kontrakt mellan barn och vuxna (Fischbein, 2004) där principen var att alla hade samma rättighe-ter och skyldigherättighe-ter och förutsattes samarbeta. En av de viktigaste pedago-giska metoderna i Korczaks barnrepubliker var den så kallade ”Kamratdom-stolen” (Mathiasson, 2004 b, sid. 18) där barnen tvingades fundera över eg-nas och andras rättigheter och skyldigheter. Syftet var att lära barnen att lösa konflikter utan att ta till knytnävarna. Korczak själv menade, enligt Fischbein (2004), att domstolen var ett sätt, även för de svagare barnen, att hävda sina rättigheter. Fischbein (a.a.) beskriver också att barnen hade olika grader av medborgarskap och att de efter en provperiod kunde ansöka om fullt medborgarskap. Enligt Wroblewski (2004) såg Korczak själv kamrat-domstolen som början till en allmän deklaration för barnets rättigheter.
Veerman (1992) påminner om att Korczak inte var den ende pedagogen som experimenterade med olika socialpedagogiska metoder och han nämner bland andra samma exempel, W George, som Ellen Key beskriver i Barnets århundrade (1927) (se ovan). Det fanns även exempel på närmare håll, Medem Sanatorium nära Warszawa, men mellan dessa institutioner fanns ingen kontakt. Som ett komplement till Genèvedeklarationen (Hartman, 2001) efterlyste Korczak tidigt en Magna Charta Liberatis i tre punkter med grundläggande rättigheter:
1 Barnets rätt till sin död.
2 Barnets rätt till den dag som idag är.
3 Barnets rätt att vara den han eller hon är. (Mathiasson, 2001 b, sid. 19) Med dessa punkter tydliggjorde Korczak sina synpunkter på förhållningssätt som vuxna ofta har till barn. Han menade att vuxna ofta överbeskyddar barn genom att till exempel överdriva barnens hygien (Hartman, 2001). Dessutom ansåg Korczak att vuxna ofta stressar barn istället för att låta dem prestera efter sina individuella förutsättningar. Hartman (2004 b) menar att Korczaks arbete för barnets rättigheter hade sin utgångspunkt i demokrati och det går
80
att dra paralleller till konventionens grundläggande tanke om att barnets åsikter ska respekteras. Korczak (1929/1988) hävdade även barnets rätt till respekt för sig själv som individ, dess okunnighet, misslyckanden och strävanden efter kunskap. Genom att fråga sig hur barnet skulle klara av morgondagen om det inte fick lära sig att ta ansvar den dag som i dag är, pekade Korczak (a.a.) på barnets rätt att leva i nuet och inte bara sträva efter det som ska komma i morgon. Det är omvittnat att Korczak tog intryck av Ellen Keys idéer (Hartman och Hartman, 1988; Mathiasson, 2004 b) men de träffades aldrig och enligt Hartman skrev Korczak en kommentar till Genèvedeklarationen om att
barnens främsta och oantastliga rättighet är rätten att uttrycka sina tankar, att aktivt delta i bedömningar och domslut som gäller dem själva. När vi mognar till att känna respekt och förtroende för barnen, när de fått förtroende för oss vuxna och själva framför vad de tycker om sina egna rättigheter – då kommer antalet problem att minska och misstagen bli färre (Hartman, 2004 b, sid. 138).