Barnets bästa och förälderns rätt till barnet

6.1 Barnets bästa och förälderns rätt till barnet

Intervjupersonerna berättar att det är svårt att veta vad barnets bästa faktiskt är och att det många gånger är lättare att se i efterhand hur det blev. En sak som de intervjuade socionomerna reflekterade kring var att beviljade insatser inte alltid resulterar i att bli det bästa för barnet utan att insatsen snarare blir bäst för föräldrarna. Intervjupersonerna pratar om att det finns många delar som ska säkerställa barnets bästa och nämner då särskilt barnperspektivet, barnkonventionen och lagar. De menar att det låter bra men ställer sig många gånger frågande till vad barnets bästa faktiskt är och om socialarbetare faktiskt utgår från barnets bästa.

Man ska ju jobba efter barnets bästa. Det heter ju barnets bästa i centrum men man tänker ju också att man ska sträva efter det här att barnet ska vara med

sina föräldrar så långt det är möjligt… Det finns de gånger man kanske stoppat in insatser som... ah det är svårt att säga så här i efterhand hur det blir men att det i vissa fall kanske hade varit bättre att pröva en ansökan om LVU. Det finns vissa ärenden där man kan tänka att hur blev det för det här barnet och nu vet man också hur det har gått för det här barnet och ja... det kanske hade vart annorlunda om vi hade gjort något annorlunda. Sen vet man ju inte heller vad barnen har för egna svårigheter med sig, det kanske hade blivit så för det här barnet även om vi hade flyttat på barnet, det vet man ju inte. (Intervjuperson 3)

Som citatet synliggör ska barnets bästa alltid vara i centrum men att det är tveksamt om det verkligen alltid är så i praktiken. I efterhand när socialarbetarna vet mer om det enskilda fallet kan de känna att ett annat beslut varit möjligt eller rent av mer lämpligt. En anledning till att insatsen inte alltid blir för barnets bästa, som nämndes i alla intervjuerna, är att socialarbetare även behöver beakta föräldrarnas rättigheter. De menar att det är lätt att förlora sig i föräldrarnas perspektiv, speciellt vid de tillfällen där barnet som är inblandad inte kan göra sin röst hörd. Det kan handla om ärenden där barnet inte har lärt sig att tala eller att barnet av andra anledningar inte kan uttrycka sig. Intervjupersonerna beskriver en svårighet när barnet inte kan göra sin röst hörd. De menar att det är av stor vikt att ha fokus på barnets bästa och att inte förlita sig på enbart föräldrarnas röst. I intervjuerna framkommer det att föräldraperspektivet sätts främst i många fall.

…faktiskt så tänker jag att det är mycket föräldraperspektiv, eller det är mycket att man tänker förälderns rätt till sina barn väldigt långt. Det är svårt att... det är en jättesvår avvägning det här med tillräckligt bra, ska man låta barnet vara kvar fast man tänker att barnet kan få det bättre men sen vet man också att familjehemsvården är inte så great alltid men... det är klart, det ställs man inför ganska ofta. (Intervjuperson 3)

Intervjupersonerna beskriver att det är viktigt att arbeta aktivt i fall där barnen inte kan göra sin egen röst hörd då föräldrarnas röst gärna tar över. Bland annat påtalas en avsaknad av tillräckligt med material, fakta och lagstiftning att stödja sig mot och att det krävs mer än en känsla för att socialarbetaren ska kunna ta och stå bakom ett beslut. Lipsky (1980) lyfter liknande svårighet när han beskriver det sociala arbetet som dels fyllt av regler och lagar men att det dels handlar om att arbeta och möta människor vid sidan av alla regler

och strukturer vilket ger socialarbetaren ett stort handlingsutrymme som ibland kan vara svårhanterat. Även Esping (1984) nämner att gräsrotsbyråkraternas arbete till viss del handlar om att de ska agera utifrån sitt sunda förnuft, att det är ett måste för att omvandla den stelbenta byråkratin till ett individuellt och genomförbart klientarbete.

Intervjupersonerna beskriver vidare att det är lätt att förlora sig i föräldrarnas perspektiv och att det finns en oro bland socialsekreterare när det ska tas olika beslut. De berättar att de finns en oro i huruvida tolkningen görs och om den görs på ett lämpligt sätt som blir för barnets bästa. En av intervjupersonerna ifrågasätter om de insatser som beviljas verkligen är för barnets bästa eller om det alldeles för ofta beviljas insatser som snarare är för föräldrarnas bästa.

Många gånger krävs det reflektion i arbetet med insatser, för vems skull beviljas insatsen? Ett tydligt exempel jag kan ge är gällande umgänge... då kan man ju ställa sig frågan...är det förälderns rätt till umgänge eller är det barnets rätt till umgänge? Jag menar.. för vems skull beviljas umgänget egentligen? (Intervjuperson 8).

I intervjuerna framkommer det att föräldraskap är något som kan vara både bra och dåligt men att det är svårt att dra en exakt gräns för vad som är vad. Intervjupersonerna nämner att de arbetar med tanken om en tillräckligt bra förälder. De menar att många föräldrar är tillräckligt bra föräldrar men menar också att vissa saker utgör ett hinder för ett tillräckligt bra föräldraskap. Ett hinder som nämns i en av intervjuerna är när föräldern har egna svårigheter vilket kan bli ett hinder för att kunna nå ett tillräckligt bra föräldraskap. Lipsky (1980) menar att den enskilde gräsrotsbyråkraten har ett stort och tungt ansvar på sina axlar vid de tillfällen när lagar ger utrymme för individuella tolkningar. Intervjupersonernas uttalanden exemplifierar detta när de beskriver att det sociala arbete med barn och föräldrar till stor del handlar om vilka individuella tolkningar som görs. De nämner bland annat att föräldraskapet i många fall kan vara en gråzon där det inte finns några tydliga gränser och att allt handlar om individuella bedömningar. De berättar att några lagar och riktlinjer tydligt beskriver hinder för ett tillräckligt bra föräldraskap men att det blir en utmaning när det kommer till hinder som inte beskrivs lika tydligt och där socialarbetaren själv behöver göra en tolkning.

Det finns bra och dåligt föräldraskap men det är däremot svårt att dra en given gräns för vad som är vad.. Eh.. Vissa bra egenskaper hos föräldern kan

väga upp för mindre bra egenskaper och det kan göra det svårt att säga om föräldern är tillräckligt bra eller inte. Det är ju svårare att dra en gräns för dåligt föräldraskap inom vissa områden... om vi till exempel utgår från barnets behov i centrum och den del som beskriver barnets behov av känslomässig tillgänglighet, det kan ju vara svårare att avgöra än den del som beskriver barnets säkerhet.. Alltså det kan vara lättare att avgöra och se om föräldern klarar av att tillgodose barnets säkerhet än att se om föräldern är känslomässigt tillgänglig för barnet. (Intervjuperson 1)

I citatet framkommer det att gränsdragning mellan vad som är tillräckligt eller otillräckligt föräldraskap kan vara svårt att avgöra. Det synliggörs att det inte finns någon självklar och tydlig gräns för när föräldraskapet är bra alternativt dåligt då vissa egenskaper kan väga upp för andra bristande egenskaper. Citatet synliggör också att det kan vara särskilt svårt att göra gränsdragningar inom specifika områden. Det framkommer att det är lättare att dra gränser för vad som är bra och dåligt föräldraskap inom de områden som är mer konkreta, exempelvis säkerhet, än vad det är inom de mer abstrakta områdena, så som känslomässig tillgänglighet.

Ett återkommande dilemma som intervjupersonerna berättar om är möten med familjer som väljer att skaffa fler barn trots att de redan har barn som är placerade i familjehem på grund av föräldrarnas svårigheter och bristande förmågor. Föräldrarnas svårigheter har blivit ett hinder för att kunna uppnå ett tillräckligt bra föräldraskap. Av intervjumaterialet framgår det också att det i dagens sociala arbete inte är tillåtet att öppna en utredning på ett ofött barn men att det i många fall hade varit önskvärt då det faktiskt är det som är att arbeta förebyggande. De beskriver vikten av att i dessa fall försöka resonera och diskutera med familjerna varför det blir så här och hjälpa dem att få rätt stöd för att de inte ska hamna i samma situation en gång till.

(…) men det är ju det här att man inte får kränka dom mänskliga rättigheterna och man får liksom inte.. Eh.. man har ju rätt till sin egen kropp och det är inte någon som kan gå in och säga att just du har inte rätt att skaffa barn, det är ju känsligt.

(Intervjuperson 8)

Citatet synliggör att det är ett känsligt ämne att diskutera och prata om de svårigheter som också innefattar mänskliga rättigheter. Det framkommer att det är ett känsligt ämne att diskutera rätten till att skaffa barn då varje individ har rätt till sin egen kropp och att ingen

kan eller får bestämma över någon annans kropp. I intervjuerna blir det dock påtagligt att de intervjuade socionomerna också ser en problematik i att föräldrar vars barn redan är placerade är återkommande hos socialtjänsten då de blir gravida på nytt. Citatet tydliggör att socialarbetare kan uppmärksamma och ställas inför svårigheter och dilemman som de sedan inte kan göra något åt på grund av exempelvis de mänskliga rättigheterna.