Barnets strategier från att ha bevittnat våld

Brattberg (2008) förklarar att barnets personlighet och situation kommer påverka barnet i vilka strategier hen tillämpar i sociala situationer. Det finns en gemensam bild hos socialsekreterarna om att barn som bevittnat våld inte har någon specifik strategi, utan att det ser olika ut från barn till barn.

“...som jag nämnde så får ju barnen en hel del konsekvenser. Och eftersom att barnen går och bär på anledningen till dessa konsekvenser under en så lång tid så leder det ofta till att barn utvecklar olika strategier...” - Thomas

Men det finns några gemensamma exempel som framkommer under intervjuerna.

Olivia förklarar att hon upplever att det finns barn som själva använder våld, vilket också övriga socialsekreterare beskriver. Enligt den tidigare forskning som lyfts fram i ämnet är det vanligt förekommande att bevittnande av våld hos barn kan leda till att barn lär sig att våld kan vara ett effektivt sätt att skaffa sig kontroll på (Cater, 2004).

“Det finns ju barn som själva använder våld. Därför att dem på något sätt ser på det som en handling som okej, eftersom att de sett och upplevt det hemma.

Och dessa barn blir vanligtvis väldigt utåtagerande och tar ut ilska på skola eller förskola eller på kamrater.” - Olivia

Maria berättar att hon upplever att barn som bevittnat våld och som själva brukar våld ofta gör det för att de har fått en bekräftelse på att det är okej att använda våld hemifrån. Trots att barnen vet om att våld är fel, och att det diskuteras på förskolor, skolor och av andra vuxna så spelar det inte lika stor roll, då barn brukar göra som vuxna gör och inte som vuxna säger, berättar Maria. Pernilla och Kristin lyfter

liknande exempel där de berättar att barn som bevittnar våld tycker och tror att våld är okej och en naturlig del av en relation. Socialsekreterarnas förklaring att de upplever att barn som bevittnat våld tillämpar våld i sociala situationer kan därför ses i relation till en passiv coping-strategi. I relation till intervjupersonernas berättelser förstås det som att barnet med hjälp av strategin undviker sina egna problem eller förbiser det barnet lärt sig om att våld är fel (jmfr. Lazarus &

Folkman, 1984). Detta kan tas i uttryck genom att exempelvis använda våld mot andra barn eller att tycka det är okej att pappa slår mamma, för att mamma gjorde fel. Anledningen till att barnet agerar på detta vis förstås vara för att barnet vill minska sin egen stress inför våld och då i stället tar kontroll och makt över sociala situationer med hjälp av våld (jmfr. Lazarus & Folkman, 1984). Denna förklaring skulle dessutom kunna förankras i Caters (2004) studie om att barn förstår att våld kan vara ett effektivt sätt att skaffa sig kontroll på. När barnet då exempelvis använder våld mot andra barn tolkas det vara ett sätt att skaffa sig kontroll och makt på men också ett sätt att hantera sin stress. Detta kan förstås bli än mer

problematiskt om hen tar med sig detta in i vuxen ålder, om hen till exempel i framtiden hade börjat utsätta sin partner för våld för att skaffa sig kontroll och makt.

Att barnet tar med sig denna strategi in i vuxen ålder uppfattas vara en av

anledningarna till att det som socialsekreterare är viktigt att nå fram till barn som bevittnat våld.

I intervjuerna lyfter flera socialsekreterare att det är vanligt att barn bagatelliserar händelserna där de bevittnat våld.

“...att det mer blir att barnet bagatelliserar nästan att, nä men det var bara så att pappa tryckte till mamma mot väggen sen var det inte mer med det liksom. Det är väldigt vanligt att barnen använder sådana typer av skydd eller strategier.” - Pernilla

“...vissa barn förringar händelserna av våld på ett sätt som ofta kan upplevas som obegripligt. Man förstår inte hur barnet kan säga exempelvis “först slog pappa mamma rätt i magen och sedan sa han att hon var en jävla hora, så då jag och min bror och kollade på film i stället”. Det blir liksom overkligt, och man förstår ju då vilka strategier barnet utvecklat för att undvika våldet i så pass stor utsträckning.” - Thomas

Pernilla, Thomas och Olivias berättelser visar på en gemensam uppfattning av att barn som förringar händelser där de bevittnat våld har levt med våldet under en längre period och har startat en normaliseringsprocess kring våldet. Enligt Arnell &

Ekbom (1999) kan barn förringa eller bagatellisera upplevelser av våldet för att skydda en förälder eller sig själv. Det går även att koppla till Lazarus och Folkmans (1984) teori om emotionellt inriktad coping-strategi, där den känslomässiga

belastningen kan reduceras genom exempelvis undvikande, förminska känslor eller att plocka ut det som är bra i det negativa (ibid). Utifrån socialsekreterarnas berättelser kan man se att barn beskriver våldet och förminskar sina känslor kring det. Anledningen till det kan utifrån Lazarus och Folkmans (1984) teori förstås som att barnen skyddar sig själva genom att intala sig att våldet inte är så allvarligt eller berättar om roliga saker som händer efteråt. Genom att barnet pratar oberört om våldshändelser eller flikar in med roliga händelser i samband med att våldet diskuteras kan det tolkas som att barnet använder en försvarsmekanism för att skydda sig själv. Barnet skjuter då ifrån sig våldet och skapar en distans till det, trots att det kan vara något som barnet dagligen upplever.

“...vissa barn förringar händelserna av våld på ett sätt som ofta kan upplevas som obegripligt. Man förstår inte hur barnet kan säga exempelvis “först slog pappa mamma rätt i magen och sedan sa han att hon var en jävla hora, så då jag och min bror och kollade på film i stället”. Det blir liksom overkligt, och man förstår ju då vilka strategier barnet utvecklat för att undvika våldet i så pass stor utsträckning.” - Thomas

Utifrån det socialsekreterarna berättat är de enade om att barn som har bevittnat våld kan göra tvärtemot det som de upplever hemma och vill i stället vara felfria i allt.

Det handlar enligt Elin dels om att många barn vill vara extra duktiga utåt för att ingen ska misstänka att något är fel hemma dels att barnen tror att om de gör allting felfritt kan minska risken för våld mellan föräldrarna. Kristin och Oliva ger liknande exempel. Elin lyfter att barn kan ordna så att bland annat hemmiljön blir

exemplarisk för att barnet tänker att det minskar risken för att det ska förekomma våld.

“...att undvika att reta upp föräldern eller att man ser till så att hemmiljön är så bra som möjligt. Exempelvis att barnen själva ser till så att det är diskat och städat för att det kan undvika bråk. Många barn vill vara extra duktiga utåt sett

för att ingen ska misstänka något. Jag har mött många barn som åsidosatt sina egna behov för att minska risken för våld hemma.“ - Elin

Socialsekreterarnas berättelser kring barn som bevittnat våld är också att barnen vill vara felfria och extra duktiga, vilket går att se i relation till en av de

probleminriktade strategierna (jmfr. Lazarus & Folkman, 1984). Det centrala för strategin är det finns en strävan om att lösa problem. Det kan exempelvis innebära att ändra tankesätt, lär sig nya saker eller utveckla och ändra ambitioner (Lazarus &

Folkman, 1984). Utifrån det som framkommit av socialsekreterarnas berättelser i intervjun tolkas det utifrån Lazarus & Folkmans (1984) teori som att barn som bevittnar våld kan använda sig av en probleminriktad strategi för att försöka dämpa riskerna för att våld kommer att ske.

De barn som känner sig utsatta för hot eller barn som känner att de ansvarar för föräldrakonflikter löper större risk att utveckla psykosocial problematik än barn som inte växer upp under sådana förhållanden (Skopp m.fl., 2005). Pernilla förklarar hur hon mött flera barn som tror att lösningen på våldet hemma är att de själva blir perfekta barn som inte gör något väsen av sig.

“Men också barn som blir perfekta som inte vill göra något väsen och tar på sig egen skuld, och tänker att om jag är perfekt och gör allt korrekt så finns det ingen anledning för mamma och pappa att bråka.” - Pernilla

Barnen tar ofta på sig en egen skuld för bråken och våldet som sker mellan

föräldrarna. Många barn tänker att om jag är perfekt och gör allt korrekt så finns det ingen anledning för mamma och pappa att bråka, förklarar Maria. Olivia synliggör hur en normalisering av en skev verklighet från föräldrarna och sig själv kan leda till att barn tar på sig skuld för bråken och försöker lösa det genom att bli extra duktiga.

“Många barn vill även ta hand om sin våldsutsatta förälder, oftast mamman då.

De kan även vara extra snälla mot andra barn och vuxna. Några barn vill gärna hjälpa till eller ge bort saker de får för att, som jag upplever det, tror barnen kan köpa sig kärlek eller tillit om man är duktig och snäll.” - Olivia

Det Olivia nämner att hon upplever gällande att barnen vill vara extra snälla är även något som Kristin och Pernilla uppmärksammar. Tidigare forskning inom ämnet har

visat på att barn till misshandlade mammor vanligen är extra omtänksamma, generösa och hjälpsamma (Almqvist & Broberg, 2004).

Socialsekreterarnas berättelser går att se i relation till Lazarus och Folkmans (1984) teori om den probleminriktade strategin, där barnet hittar lösningar i miljön där barnet befinner sig. Genom att barnen är extra omtänksamma kan det å ena sidan ses som att de tror att risken för att nytt våld uppstår är mindre om de är omtänksamma och snälla. Å andra sidan kan det vara ett resultat av att barn acklimatiserar sig till en situation där de behöver negligera sina egna behov till förmån för andras, genom att exempelvis ge saker till mamma för att trösta henne som utsatts för våld eller städa hemma för att pappa inte ska utöva våld mot mamma. I relation till

intervjupersonernas upplevelser kan det därmed tolkas som att barn som bevittnat våld kan använda sig av en probleminriktad strategi för att minska stressen kring våldet.

“Jag tror inte att man kan säga att barn som bevittnar våld får en specifik strategi. Strategierna påverkas och utvecklas av många olika faktorer i barns liv, exempelvis hur mycket våld som förekommer hemma och när det förekommer, barnets övriga skyddsfaktorer och hur snabbt våldet uppmärksammas men även barnets ålder och utveckling kan spela roll.” - Thomas

Kristin lyfter också hur barn hanterar bevittnandet av våld beror på våldets

omfattning. Thomas och Kristins förklaring återfinns även i tidigare forskning, där bland annat Pynoos m.fl (1995) åskådliggjort att ju mer omfattande och allvarligt våld barnet bevittnat ökar riskerna för att barnet ska få en negativ påverkan på sin psykiska hälsa och utveckling (ibid). Det tolkas därför som att det kan vara av vikt att som socialsekreterare kartlägga vad för typ av våld och i vilken omfattning barnet har bevittnat våld för att i sin tur kunna ge bästa möjliga stöd till barnet.

Lazarus och Folkman (1984) beskriver att coping är en strategi individer använder för att hantera stress och att det finns olika strategier som barn kan tillämpa, där ibland emotionellt inriktade och probleminriktade strategier. Sättet att hantera stressen på beskrivs även se olika ut från person till person (ibid). Kopplat till det som Kristin och Thomas berättar hanterar barn stress och tillämpar coping-strategier beroende på olika delar i barnets liv. Brattberg (2008) menar att barnets personlighet

och situation påverkar vilka strategier barnet kommer tillämpa. Våldets omfattning lyfts av både Kristin och Thomas som en stor påverkan av vilken strategi som tillämpas, men Thomas lyfter även att bland annat barnets skyddsnät och ålder spelar roll. Pernilla nämner att hon upplever att barn som befinner sig i förskoleklass och upp till mellanstadieåldern ofta lyfter fram det som är bra hos våldsutövaren, genom att exempelvis säga att pappa är starkast i världen. Det går därför att tolka utifrån Pernillas beskrivning att yngre barn ofta tillämpar en emotionellt inriktad-strategi. Det kan dels bero på att yngre barn dels saknar förmågan att se situationen i dess helhet och därmed lyfter fram delar som kan uppfattas som bra och häftiga av andra. Det kan också bero på att barnet förminskar känslorna kring våldet, för att barnet ska skydda sig själv från trauma, men också skydda sina föräldrar från att deras familjehemlighet ska uppdagas.