Här följer så analysen av mitt resultat. Syftet med den här studien var att med utgångspunkt i 1974 års abortlag undersöka barnmorskors upplevelser av lagens implementering och praktik i vården över tid. Till min hjälp hade jag berättelsen från Hilda som arbetade som barnmorska både före och efter lagstiftningen trädde i kraft, samt ett samtal med Siri, Vera och Camilla som alla blev barnmorskor i början av 1990-talet och alla arbetar med antingen abortvård eller förebyggande, alltså antikonception. Jag utgick ifrån tre frågeställningar som jag hoppades skulle bidra till att tydliggöra under processen. Jag ville ha reda på hur informanterna
upplever att abortlagstiftningen påverkat vårdverksamheten, vilken uppfattning informanterna har av sin yrkesroll i förhållande till lagstiftningen samt vad informanterna anser ha varit eller är komplicerat med sin yrkesroll.
I arbetet med resultatet tyckte jag mig skönja tre återkommande teman som jag anser väl inbegriper det jag tror mig komma fram till i förhållande till litteraturen samt min teoretiska ansats som rör människobehandlande organisationer och vilken inverkan dessa organisationers strävan efter att upprätthålla samhälleliga etiska och normativa ramar i den egna organisationen, påverkar personalens förhållningssätt. I min teoretiska ansats har jag funnit två centrala begrepp: Moralisk praktik samt Det emotionella arbetet. De tre teman som jag tycker mig ha funnit när jag tagit mig an resultatet och som jag anser sammanfattar den här studien väl är Strukturer, Människovärde samt Barnmorskan och framtiden.
38
7.1 Strukturer
Samtliga barnmorskors berättelser när en passion och kärlek till det arbete de utför och de människor de möter i det. De framstår som representanter för en yrkesgrupp som i sin roll, i sitt utövande, bidrar med så mycket mer av sig själva än tid och kraft. De har alla tankar och visioner om vad de önskar var annorlunda. Jag upplever att de i sina berättelser ibland har svårt att skilja på den egna erfarenheten och någon slags kollektiv uppfattning av
barnmorskeyrkes premisser. De talar ofta i ”vi” som om en barnmorskas åsikt var
representativ för alla, men när de talar får jag också uppfattningen att så är fallet. Alla fyra barnmorskor har på ett eller annat sätt erfarenhet av abortvården; de har alla sina unika upplevelser och minnen. Men dessa minnen, de som redogjorts för mig åtminstone, har mycket gemensamt. En sådan gemensam referens är att de alla har starka minnen knutna till upplevelser som på ett eller annat sätt varit konsekvensen, inte bara av deras yrkesroll, utan av den struktur de arbetar inom. De berättar alla att det arbetssätt vilket de tvingas underkasta sig, har inneburit att de ställts inför rätt svåra emotionella prövningar som om de vore
självklarheter. Siri tvingades i sin roll som narkossköterska växla mellan att assistera kvinnor som skulle göra sena aborter, och de som väldigt gärna ville ha barn men förmodligen inte kunde få några på ”naturlig” väg. Detta var också något som förekom i utredningen Bilder
och röster; minns vårdpersonalen som uttryckte att ”i andra rummet ligger kanske en kvinna
som mist sitt barn eller aldrig kan bli mor.” Likaså berättade Camilla att hon när hon började arbeta på 90-talet kunde känna sig maktlös när hon i sitt arbete tog sig an olika patientgrupper och hur dessa, som en konsekvens av de strukturella förutsättningarna, tvingades spelas ut mot varandra i brist på resurser. Så var, enligt Camilla, även fallet idag. Abortpatienterna underprioriteras till förmån för bland annat blivande mödrar, men när jag frågar om det är brist på resurser, svarar hon att det också har att göra med ett ointresse. Ett ointresse för patientgruppen och konsekvenserna av det tvingas barnmorskan ta som en pjäs i ett spel där konsekvenserna blir premisserna blir verkligheten.
Hilda uttrycker att hon inte kan förstå hur kvinnor idag kan vara emot abort. I det syftar hon på kristdemokraternas nyvalde partiledare. Det framstår således nästan som en ödets ironi när det visar sig att landstinget i Stockholm (anförda av Alliansen och i synnerhet
kristdemokratiska företrädare) beslutat att det behöver göras nedskärningar och att dessa primärt ska göras i abortvården. Således kommer väntetiderna för abortsökande kvinnor att öka när lika många tvingas söka sig till färre kliniker för att få hjälp.62
39
Som barnmorska arbetar man nära sina känslor och jag kan inte föreställa mig att man skulle välja ett sådant yrke om man inte ville eller trodde sig vara kapabel att göra det. Det
emotionella arbetet innebär ju att man förväntas kunna göra det. Det ställs höga krav från samhället på de människobehandlande organisationsformerna, som i sin tur ställer höga krav på de som arbetar inom dessa. Frågan är om strukturen som sådan förutsätter att dess personal alltid ska kunna arbeta under de förutbestämda premisserna, utan att någon förändring
behöver ske för att underlätta just det emotionella arbetet. Det ständiga dilemmat med att arbeta med människor för människor är ju att man förväntas göra det till mer än ett arbete. Det förväntas vara en plikt eller ett kall. Annars föreställer jag mig (eller åtminstone önskar) att samhällsstrukturen i en helt annan utsträckning skulle bejaka det arbete som faktiskt utförs i arbetet med människor – sjuksköterska och barnmorska skulle vara välbetalda högstatusyrken och dess företrädare skulle inte behöva kräva sin rätt. Dock är det ju just den informella bilden av vissa emotionellt betingade arbetsformer som kall, som sätter villkoren för dem. Minns barnmorskan som under skiftet mot 1900 fortfarande tvingades argumentera för värdet i det arbete de utförde, att de faktiskt var värda den lön de gjorde anspråk på och de premisser de önskade kring sin yrkesroll. Vad har egentligen blivit annorlunda? Strukturen kvarstår beträffande det emotionella arbetet. Det är inte utan att man måste fråga sig om det har att göra med att barnmorska fortfarande är ett yrke som till stor del förknippas med kvinnor. Att det gjorde det när barnmorskan slogs för erkännande och respekt, är tydligt. Man försökte distansera sig från uppfattningen att kvinnan förväntades vilja syssla med sådant som hade att göra med barnsbörd och barnavård och att man därför lika gärna kunde göra det gratis; att det skulle vara något slags särintresse avskilt från en önskan om att få arbeta och inneha en yrkesroll. Än idag är ju en övervägande del av alla barnmorskor kvinnor men att man gärna vill anlägga det där genusbaserade särintresset som en anledning även hundratjugo år senare, det kan åtminstone jag ha svårt att acceptera.
7.2 Människovärde
I hundra år (betydligt längre än så men då avtar den dramatiska effekten) fördes i Sverige en kamp för att kvinnan skulle ha mandat på beslut som rör hennes kropp, i över fyrtio år har barnmorskan bidragit till att praktisera den rätten i sin yrkesvardag. Närheten till känslorna, till de emotionella aspekterna av arbetet, innebär som jag har varit inne på, allt som oftast komplikationer för alla som arbetar med och för människor. Det framstår dock som än mer
40
påtagligt i de berättelser jag har fått ta del av. Att professionens företrädare således hamnar i konflikt med samhälleliga värderingar och normer ter sig som självklart. Att yrkesrollen är föremål för etisk debatt även 2015 det vittnar om inte annat det faktum att man fortfarande vill diskutera samvetsfrihet och en barnmorskas ”rätt” att välja. Hilda berättar om den kyla och ignorans hon upplevde att en del av hennes kollegor gav uttryck för i mötet med abortsökande kvinnor. Det var före lagändringen, sedan blev det mestadels bättre. Det är tydligt att något i samhällsklimatet, i synen på abort, förändrades med lagstiftningen. Den förändringen vill mina informanter värna om. Arbetet i människobehandlande organisationer kan vara komplicerat för den enskilde om det finns en hävdat kollektiv moralisk föreställning som denne inte håller med om och inte kan acceptera ska appliceras på det egna arbetet. Det kan uppstå en konflikt, en spänning i spänningsfältet mellan staten (samhället, det kollektivt konstruerade fenomenet, den representativa demokratiska strukturen) och individen. Moralens praktik blir således komplex för att en befattning i en HSO utgörs av en människa som
plötsligt måste åsidosätta sina personliga preferenser, i synnerhet när det emotionella arbetet annars ter sig så intimt och nära förbundet med yrkesrollen; men individen är samtidigt också bara en mekanism, en beståndsdel, representant för ett högre värde. Befattningen, yrkesrollen är alltså komplex för att den är självklar samtidigt som den är sårbar. Och ibland kan
strukturen, det beslutsfattande organet, te sig så abstrakt. Som inget annat än en överhängande dimma av självutnämnd auktoritet som man i egenskap av dess representant i samhället, upplever sig ha rätt att i högsta grad få ifrågasätta och kritisera.
Mina informanter är rörande överens om att någon som vill bli barnmorska men på grund av olika skäl inte vill befatta sig med abortvård, får söka sig till ett annat yrke. De talar utifrån sin profession men också i ett vidare perspektiv: om en kvinnas integritet och rättigheter som människa. Lagen ger henne suveränitet och hon ska inte behöva bli ifrågasatt oavsett vilket beslut hon fattar. I debatten blir abort en fråga om en människas rätt att själv få bestämma över sin kropp, eller en fråga om liv och död, helt beroende på vem man frågar. Att det handlar om människovärde framstår som tydligt i samtalet med barnmorskorna. Det som skiljer åsikter åt är vems människovärde som bör framhållas, vems rättigheter som är centrala. För dem är det självklart att de representerar kvinnans rätt. När de talar om det förebyggande arbetet, om hopplösheten och det sting av misslyckande de kan känna vid fall med upprepade aborter, så är det hela tiden utifrån den obestridliga rättigheten.
41
7.3 Barnmorskan och framtiden
Vår yrkesroll som barnmorskor är vi stolta över. Vi har varit stolta i trehundra år i Sverige så hoppas vi det fortsätter i trehundra år till. (Vera)
Något som slår mig när jag läser igenom samtalen med barnmorskorna är att de, oavsett hur länge de arbetat inom sitt yrke, har så många förslag på vad som kunde vara bättre i den struktur som omgärdar deras yrkesroll. Alla fyra återkommer dock till vikten av att arbeta preventivt. Hilda menar att det var belysandet av det som fick konservativa röster att tystna i debatten som föregick abortlagen. Dessa ”moralens företrädare” var rädda för att det skulle bli en enorm ökning av abortingrepp och att allt skulle hamna bortom myndigheternas kontroll. Det visade sig inte bli så. Det som dock inte har lyckats är det preventiva arbetet.
Barnmorskorna från 1990-talet understryker det flera gånger om. De efterlyser mer resurser för att upplysa och informera människor om sex och preventivmedel. Det som de förstår och som ”moralens företrädare” av idag inte vill kännas vid är det som Hilda uttrycker: ”Abort har alltid funnits och kommer alltid att finnas.”, med andra ord: människor kommer alltid att ligga med varandra. Avhållsamhet är alltså varken eftersträvansvärt i teorin eller hållbart i
praktiken; en inskränkning av abortlagstiftningen skulle bara innebära att människor utvecklade metoder för att göra abort utanför lagens ramar, med allt vad det innebär med bristande hygien och osäkra och riskfyllda tillvägagångssätt. Med risk för att jag ”jinxar”63
vågar jag dock påstå att det känns högst osannolikt att abortlagen i Sverige inskränks. Dock är det oroväckande att så lite har förändrats på fyrtio år; att samma argument förs fram kring samvetsfrihet och abortvården; att samma okunskap och myter råder kring preventivmedel. Vera, Siri och Camilla vill ha särskilda mottagningar som bara fokuserar på det förebyggande arbetet, informera och upplysa om preventivmedel, bistå medborgarna men i synnerhet kvinnan i frågor kring hennes kropp och hälsa. Få människor att våga prata. Lägga
uppmärksamheten där den borde vara. Förändra strukturen så att olika utsatta grupper inte ska behöva ställas mot varandra. Det känns högst relevant men dessvärre avlägset i ett samhälle där just den premissen ändå är en rätt vanligt förekommande politisk strategi. Men den bidrar, liksom avhållsamheten och tystnaden, till stigmatisering, till att människor känner skuld och skam för något de inte ska behöva känna skuld och skam för.
63 Att jinxa: uttryck med den allmänt accepterade betydelsen ”att utmana ödet genom att ge uttryck för det
42