Det är när hon ligger i sköljrummet, då är jag 20 år och hon ligger där, en kvinna, i sköljrummet. Jag ser sköljrummet framför mig, jag ser när hon ligger på en bår och vrider sig i smärtor och gallskriker. Ingen lyssnar på henne. Det är min första kontakt med abort. (Ur samtal med Hilda)
I det här kapitlet avser jag att presentera det studerade materialet. Jag har valt att med utgångspunkt i studiens syfte kategorisera resultatet utifrån teman som jag upplevde var återkommande begrepp i undersökningen: Lagstiftning i praktiken samt Erfarenheter av
yrkesrollen. Vidare har jag i varje kategori försökt vara tydlig i förhållande till nedslag i tiden.
Hildas berättelse får således ge röst åt tiden för lagändringen runt 1970-talet samt hur abortlagen kom att implementeras i vården över tid. De erfarenheter Vera, Camilla och Siri har delat med sig av utgår ifrån tiden för när de blev barnmorskor vid olika skeden under 1990-talet och framåt. Dessa interagerar dock mycket med varandra i de olika kategorierna då samtliga informanter på ett eller annat sätt berör såväl då som nu i sina berättelser.
32
6.1 Lagstiftning i praktiken
”Det är en jumbojet per dag”
När 1974 års abortlag trädde i kraft den första januari 1975 hade Hilda arbetat som
barnmorska i sex år. Hon berättar att hon jublade när det beslutades om en lagändring, mycket på grund av den attityd som rådde när det i stort sett var förbjudet att göra abort. Kvinnor som gjorde abort innan lagändringen fastän det skedde på lagens vägar betraktades som ”andra sortens människor”. Särskilt minns hon en kvinna som låg där i sköljrummet utan
smärtlindring och skrek utan att någon brydde sig. Det var den attityden gentemot kvinnor som ville göra abort i Sverige, menar hon. Men hon hade också vänner som åkte till Polen för att göra abort och tvingades leva med konsekvenserna av det:
Då minns jag, i Lund tror jag det var, 1968, hade en man gjort någon, som han uttryckte det, på smällen. Kvinnan åkte då till Polen och gjorde illegal abort med hemska smärtor och infektioner som följd, och hon har aldrig fått några barn. Och hans skuldkänslor fortfarande för detta; han har fått fem barn, tror jag, men hon fick aldrig några.
Hilda menar vidare att det fanns en ständig rädsla för att bli med barn, inte bara för att den illegala aborten innebar en sådan osäkerhet, utan för det hon menar förnedrande i att behöva uppsöka två av varandra oberoende läkare för att få ett intyg om medgivande om abort efter att dessa bedömt att en graviditet skulle innebära risk för kvinnans hälsa. ”Att tvingas spela upp ett register jag inte har, det vill säga vara lite ledsen och lite deprimerad, och jag får en indikation på psykisk svaghet”.
Hon menar att lagen bidrog till man skulle kunna föra statistik på hur många aborter som faktiskt gjordes samt antal förlossningar. ”Abort har alltid funnits och kommer alltid att finnas” säger hon, ”men med fri abort minskar risken radikalt för att kvinnor skadas.” I vissa länder där abort inte är lagligt görs det en illegal abort på varje fött barn ”och i vissa delar av Ryssland, där abort är lagligt men preventivmedel förbjudet, där gör man sju aborter på varje fött barn.” Att jämföra då med Sverige där det görs en abort på vart fjärde fött barn.
Det är en jumbojet per dag, det är fem hundra kvinnor varje dag som dör i sviterna av illegala aborter. Om det skulle störta ett jumbojetplan varje dag så skulle man gjort nåt åt det.
Hilda minns att det var en intensiv debatt som föregick lagändringen. Hon liknar det med hur det är idag när mer konservativa röster börjar tala om en alltför liberal lagstiftning: ”Då kan du ju tänka dig hur det var när denna skulle träda i kraft.” Desto viktigare menar hon att man
33
betonade vikten av det preventiva arbetet. I abortlagen formulerades det också att preventivmedelsrådgivning skulle vara gratis för kvinnor och preventivmedel kraftigt subventionerade. Det skulle ingå i barnmorskans uppgifter att upplysa och informera om preventivmedel. Hilda märkte tidigt hur mycket myter och okunskap det fanns om det och menar att det fortfarande gör det.
”Det är ju där grunden ligger. Att varje barn som föds ska vara välkommet.”
Okunskap och kanske också ignorans kring preventivmedel diskuterar även Vera, Camilla och Siri som menar att man i Sverige har misslyckats i just det preventiva arbetet. Idag tvingas kvinnor som vill göra abort och de som vill ha råd om preventivmedel, konkurrera med de blivande mödrarna om tid och resurser och då är den sistnämnda gruppen alltid prioriterad. Camilla minns hur det var när hon började arbeta som barnmorska i början av 1990-talet; hur hon lotsades mellan olika patientgrupper och hur just de kvinnor som kommit in för att göra sena aborter, var underprioriterade till förmån för andra: ”Det var en maktlöshet som var obehaglig att känna.” säger hon. De sena aborter hon arbetade med kunde vara så pass långt gångna som upp mot vecka tjugo, ”då är det miniförlossningar man jobbar med.”, säger hon. Siri berättar hur det var hennes första år i arbetslivet då hon i egenskap av narkossköterska hade till uppgift att söva kvinnorna i sal 5 som skulle göra kirurgisk abort. Bredvid, i sal 4 låg de som skulle göra provrörsbefruktning61 där man först sövde kvinnorna för att sedan ta deras ägg. ”Då hade man dom som gjorde abort… och så hade man dom som gjorde allt för att bli gravida. Och dom körde man parallellt hela dan.” Hon berättar att hon var ung då och minns det som ett ”rätt strängt” sätt att arbeta på.
Vera arbetar vid tiden för studien som abortansvarig barnmorska och är väl förtrogen med lagstiftningen; hon arbetar kontinuerligt för att den ska fungera så bra som möjligt i praktiken. Hon tycker att den som lag betraktat är så bra som den kan vara.
Ska man se det historiskt så tror jag inte att det nån gång under de här fyrtiofem åren har varit så omdebatterat, både tidsgränser och rätten att få existera, som det är just nu.
Även Hilda anser att lagstiftningen när den kom var så bra den kunde bli och att utvecklade abortmetoder nu förenklat processen för oönskat gravida kvinnor för att de ska slippa vänta så länge på att få avbryta sin graviditet. ”Det har ju hänt mycket sen 75” säger hon. Hon tycker
34
också att det är bra att det för kvinnan finns möjlighet att prata med en kurator om hon efter tolv veckors graviditet fortfarande inte är säker på vad hon vill. Hon menar att hon inte kan förstå hur en ung kvinna kan vara mot abortlagstiftningen och vad den innebär med tillgång till rådgivning och preventivmedel; möjligheten att själv få bestämma över sin kropp. Vera återkommer flera gånger till det samhällsklimat som hon tycker råder idag och menar att ”det är inte så oskyldigt som man kanske kan tro.” och syftar främst till den debatt som förs om inskränkning av aborträtten som kristdemokrater och sverigedemokrater förespråkar, men dessutom de diskussioner om samvetsfrihet som hon menar kommer igen i stort sett dagligen på arbetsplatsen: ”Det finns ju en del kollegor som har uttryckt att de blev barnmorskor för att hjälpa barn till världen och inte tvärtom.” Hon säger vidare att det på så vis blir än viktigare att alla arbetar för att abortlagen ska få bestå. Camilla håller med och menar att ett ständigt pågående samtal i det dagliga arbetet gör att man får en fördjupad förståelse för de patienter som främst är fokus för debatt kring abort.
Det är ju där grunden ligger. Att varje barn som föds ska vara välkommet. Vi föder ju inte barn till världen för att vi ska kunna lämna över dem till socialtjänsten för att vi inte vill ha dem. (Vera)
Alla informanterna är överens om att någon som väljer att utbilda sig till barnmorska måste kunna arbeta med kvinnohälsa i alla aspekter. ”Vi jobbar med graviditeten i alla dess ändar”, säger Hilda, och menar att en barnmorska vars värderingar är i polemik med den lagstiftning som råder, inte kommer kunna hålla det för sig själv och därför inte bör arbeta med det. Att arbeta som barnmorska innebär att arbeta med hela kvinnan, menar hon. Vera, Siri och Camilla berättar att det inte finns någon särskild inriktning att välja i utbildningen till barnmorska. Man tar del av all kunskap utbildningen inbegriper för att sedan också kunna arbeta med allt som rör barnmorskans yrkesområde.
Det är ingen mänsklig rättighet att bli barnmorska, däremot är det en mänsklig rättighet att kvinnan ska ha rätt att få hjälp vid en oönskad graviditet och få hjälp att bevara sin reproduktiva hälsa. (Vera)
6.2 Erfarenheter av yrkesrollen
”Blir ni gravida är det lika bra att ni slutar när det syns.”
Mycket av informanternas reflektioner kring den egna yrkesrollen skulle kunna passa in i kapitlet som mer konkret rör lagstiftningens praktik. I lagen står det ju, som omnämnts redan, att kvinnan har rätt till gratis rådgivning kring abort och preventivmedel. Det är barnmorskans
35
uppgift att upplysa och informera om olika preventivmedel, och som jag redan berört upplevde Hilda när hon började arbeta som barnmorska att det fanns mycket myter och okunskap kring olika preventivmedel, och att det fortfarande gör det. Detta är något som de tre barnmorskorna som inledde sin yrkesverksamma tid under 1990-talet, håller med om och de menar att med större fokus och resurser på det preventiva arbetet skulle man kunna förebygga tillkomsten av oönskade graviditeter. Problemet är att abort än idag är tabu och att det därför inte pratas om problemen kring det i den utsträckning det borde. ”Det är så förenat med olika tankar… skuld och skam. Att man inte har skött sig ordentligt, att man inte har skyddat sig, att man tog en risk” säger Vera.
Hilda berättar att hon när hon växte upp ofta reflekterade över vad just hon skulle göra om hon blev gravid och menar att trots att hon hade ett bra hem och bra föräldrar så fanns fortfarande den där känslan av att man skulle bli så utsatt. Hon berättar om när hon läste sjuksköterskeutbildningen under slutet av 1960-talet och hur samhällsklimatet, uppfattningar kring abort och oönskade graviditeter, genomträngde mentaliteten även i utbildningen. Hon minns att rektorn på skolan sa: ”Blir ni gravida är det lika bra ni slutar när det syns.” Hilda menar att det var så det var och att hon just därför var så glad när lagen ändrades eftersom den allmänna attityden till oönskade graviditeter och framför allt abort, ändrades. Enligt Vera är dock abort fortfarande stigmatiserat. ”Man kan säkert säga att jag har svårt att bli gravid, eller jag har fått göra mina provrörsbefruktningar men det sitter väldigt långt inne för att nån ska kläcka ur sig att man gjort en abort.”
Alla informanter berättar att de ofta fått erfara upprepade oönskade graviditeter som föranlett abort. Bara i Skåne, menar Vera, återkommer fyrtio procent av de som gjort en abort, inom en femårsperiod för att göra en till. De önskar att det hade funnits särskilda
mottagningar som bara fokuserade på att informera om sex och samlevnad, som arbetade abortförebyggande och kunde ta emot de som vill ha råd om preventivmedel. De hade velat i fråga om oönskade graviditeter ”ta kvinnan från början till slut” utan att läkare blandades in. Att man som oönskat gravid ska slippa vänta i flera veckor på att få hjälp. Som det är nu blir det som jag redan varit inne på, att olika patientgrupper tvingas konkurrera med varandra. Jag frågar om det är en fråga om resurser, Camilla svarar att det nog delvis är resurser ”men sen bara ett ointresse för den här patientgruppen.”
Ointresse för kvinnor som är oönskat gravida och abort som stigmatiserat ämne återkommer hos samtliga barnmorskor. Det är det som leder till okunskap, menar de. Hilda, som har erfarenheter och minnen av sitt yrke från tiden före abortlagstiftningen, tror att samhällsutvecklingen influerat den mentalitet som råder bland vårdpersonal, men att det
36
fortfarande finns många fördomar och ”mycket tyckande” bland kollegor. Det var dock annorlunda när hon var färdig med sin utbildning och tjugo år gammal gav sig ut för att arbeta. Jag frågar henne om hon minns sitt första möte med abort:
Det är när hon ligger i sköljrummet, då är jag 20 år och hon ligger där, en kvinna, i sköljrummet. Jag ser sköljrummet framför mig, jag ser när hon ligger på en bår och vrider sig i smärtor och gallskriker. Ingen lyssnar på henne. Det är min första kontakt med abort.
Vad tänkte du då?
Jag kan komma ihåg att jag kände mig maktlös… det är första gången jag ser i verkligheten en levande kvinna ligga i plågor och den
nonchalans som fanns runt omkring henne mot vad det fanns bland andra patienter. Jag kunde känna igen det. Och jag kunde känna igen det här snacket om att ja, hon skrek väl inte när det blev till och… Förstår du? Det fanns liksom ingen värme. Och jag tror att väldigt många kvinnor har behövt gå igenom sånt. Det har man ju förstått.
”… vem är då välkommen dit om man inte vill bli gravid?”
Hilda upplever att något som är och alltid har varit komplicerat med yrkesrollen är att vara helt objektiv, särskilt när hon i arbetet på en infektionsklinik träffat på hemlösa, påtända kvinnor som inte förstått att de är gravida. Då vill man gärna tala om för dem vad de ska göra, menar hon. Men hon menar också att är det något hon har lärt sig i det här yrket så är det att man aldrig kan veta på förhand vilka människor som blir bra föräldrar ”för det kan lika gärna vara den hemlösa, påtända, utsatta kvinnan som blir en alldeles fantastisk mamma.”
Även Vera, Siri och Camilla diskuterar det komplexa i yrkesrollen, särskilt när man så tydligt ser att det preventiva arbetet inte ger resultat: ”Men det är ju svårt för vi ska inte lägga oss i skälet till varför man gör abort.” Från sin yrkesprofession ser de vad som inte fungerar och vad som hade kunnat vara bättre om det bara togs på större allvar från makthavares sida. Den allmänna attityden till abort, stigmatiseringen, kvinnans skuld och skam över att bli oönskat gravid hade kanske förändrats då. Med fler mottagningar för sexuell hälsa och preventivmedel där ute hade dessa kvinnor sluppit konkurrera med de gravida på
mödravårdsmottagningarna, säger Camilla. ”Eller barnmorskemottagningar ska vi ju helst prata om nu för när vi pratar om mödravårdsmottagningar vem är då välkommen dit om man inte vill bli gravid?”
Vera vill se en nationell satsning på det förebyggande arbetet. Hon menar att tabu och stigmatisering kring frågor som abort, sex och samlevnad gjort att användandet av
37
preventivmedel minskat, vilket i sin tur medfört att spridningen av könssjukdomar ökat. Hon menar att det är ett hälsoproblem som det inte talas om. Sena aborter, upprepade aborter förekommer men alla barnmorskorna belyser bristerna i det preventiva arbetet, ingen talar om det som många abortmotståndare menar är ett problem med en liberal abortlagstiftning: att kvinnan skulle använda abort som ett preventivmedel:
Under mina fyrtiofem år har jag aldrig sett en kvinna som använder abort som preventivmedel. Det är absolut inte det som driver kvinnor. Vem vill må illa, vara trött, gå till doktorn, ta tablett i slidan, svälja tabletter, sövas, och sen i flera veckor blöda. Och dessutom, själen. Vem vill göra det gång efter gång? Nej, den kvinnan finns inte. (Hilda)