Barnen som deltagit i denna studie hade samtliga bevittnat att mamma utsatts för våld av sin manliga partner. Speciellt när det gällde mammor som deltagit i verksamheter inriktade på att arbeta med barn som bevittnat våld i familjen, men även i övrigt, hand- lade det om flera olika typer av våld, både psykiskt, fysiskt och sexuellt och ofta under lång tid. När mamma utsätts för våld kommer barnets behov av omsorg och tröst att åsi- dosättas av båda föräldrar, eftersom varken mamman, som själv är utsatt, eller den våldsförövande pappan har förmåga att i stunden se till barnets behov. Vi kunde också se att det hade stor betydelse för barnens hälsa om våldet upphörde.
Över 60 procent av barnen, hade själva utsatts för direkt våld av samme förövare som utsatt mamman för våld; för det mesta barnets egen pappa. Barnens rätt till skydd hade därmed kränkts på flera olika sätt; de hade utsatts för både psykiskt och fysiskt våld samt bristande omvårdnad. Fortfarande brister uppmärksamheten i samhället på bar- nens egen utsatthet för våld, trots en rad studier som visar på den stora överlappningen mellan förekomst av våld i den nära relationen mellan föräldrarna och misshandel av barnen (Annerbäck m.fl., 2010; Knickerbocker m.fl, 2007).
De flesta barnen i denna studie levde i familjer där föräldrarna hade gemensam vårdnad, och barnet hade regelbundet umgänge med pappan. Situationen innebar att föräldrarna, trots det våld som förekommit, hade fortsatt regelbunden kontakt med varandra. Det förekom även att barn, som enligt mamman hade utsatts för våld själva, hade umgänge med sin pappa. Trots det var riskbedömningar och barnens egen säkerhet dåligt upp- märksammade områden inom såväl socialtjänsten som barn- och ungdomspsykiatrin. För att säkra att barn får det skydd de har rätt till krävs att man noggrant kartlägger ris- ker för våld i barnets aktuella livssituation. Det gäller både att utforska barnets rädsla och de bakomliggande omständigheterna. Det gäller att utreda om förövaren har kon- takt med barnet och med mamman, och att bedöma risken för att han ska föröva ytterli- gare våld och kränkningar eller i vad mån han utövar hot och kontroll (SOSFS 2009:22). Detta understryks ytterligare av att över hälften av de aktuella papporna enligt mam- morna hade stora alkoholproblem, och många en utsatt social situation. Något vi kunde
64
uppmärksamma i denna studie var dock en påfallande frånvaro av riskbedömningar ur barnets perspektiv.
Det finns anledning att fundera över vilken risk barn löper att utsättas för eller bevittna hot eller våld i samband med den kontakt som är nödvändig för att föräldrarna ska få umgänget att fungera. Vi saknar idag kunskap om vilken betydelse det har för barns hälsa och utveckling att ha regelbundet umgänge med en pappa som har utsatt barnet och barnets mamma för våld. Innebär umgänget en belastning för barnets fortsatta ut- veckling eller är det en tillgång? Vi kan ana att när det gäller dessa frågor har man svårt att hantera konflikten mellan dessa barns behov av skydd och de behov av samhörighet och nära kontakt med båda föräldrarna som barn i allmänhet har. Det föreligger en risk när det gäller barn till föräldrar där pappa utsatt mamma för våld att personal inom BUP, socialtjänst, familjerätt etc. väljer att se till vad som är bäst för barn i allmänhet (att ha tillgång till och umgänge med båda sina föräldrar) snarare än vad som är bäst för det enskilda barnet i de fall där en förälder är våldsbenägen. Motsvarande konflikter kring vad som är ”barnets bästa” när pappa har brukat våld mot mamma finns på andra håll i västvärlden och tydliggörs i samband med vårdnads- och umgängesfrågor (Shea Hart, 2010). Det är angeläget att poängtera att vad som är bäst för barn ”i allmänhet” inte kan användas som utgångspunkt för vad som är bäst för ett enskilt barn; där måste man på ett helt annat sätt kartlägga den aktuella situationen för just det barnet.
En av utmaningarna i denna studie var att rekrytera barn och mammor i socialtjänsten och barn- och ungdomspsykiatrin som kunde utgöra en jämförelsegrupp till verksam- heterna som var särskilt utformade för barn vars mammor utsatts för våld. Genom infö- randet av en systematisk kartläggning (PVS) i barn- och ungdomspsykiatrin upptäcktes att mer än 20 % av de mammor som sökte hjälp för sina barn beskrev att de utsattes för våld av sin partner, eller hade varit utsatta för detta under de senaste tre åren. Det är en påfallande hög siffra, och förekomsten av våld mot mammorna var mycket vanligare än vad som var känt. Siffran stämmer dock med andra nyligen genomförda undersökningar inom BUP (Hedtjärn m.fl., 2009) Inom Socialtjänstens Individ- och familjeomsorg och familjerätten var andelen ännu mycket högre (över 60 %). Inom familjerätten lyckades man, genom väl genomfört utvecklingsarbete förändra sina rutiner så att man faktiskt tillfrågade merparten av klienterna, och det pågår där en fördjupad analys av basdatab- lad och övrig information som man har tillgång till på enheten med anledning av den höga andelen mammorna som uppgett att de varit utsatta för våld. Inom övrig social- tjänst är den höga siffran mer svårbedömd. Den kan ha att göra med selektion, dvs. att man ”gjorde det enkelt för sig” och bara tillfrågade mammor där man hade grundad misstanke om att det förekommit våld. Under alla omständigheter borde den höga siff- ran vara en signal om att socialtjänstens rutiner behöver förändras, och att man behöver skaffa sig en säkrare uppfattning om hur stort problemet med våld i familjen är bland sina klienter.
Internationella studier har visat att föräldrar inte spontant rapporterar förekomst av våld i den nära relationen, utan att det krävs direkta frågor i enskilda intervjuer för att man ska få kännedom om våldet. Lättast är det att beskriva våldet om man använder ett enkelt formulär, vilket vi gjort i denna studie (Feldhaus m.fl., 1997). Trots kunskapen om svårigheten att berätta om våld i den nära relationen i gemensamma samtal är arbets- sättet att träffa föräldrarna tillsammans en dominerande rutin, såväl inom socialtjänsten
65
som i barn- och ungdomspsykiatrin i Sverige. Det tillhör fortfarande ovanligheterna att man tillfrågar respektive förälder enskilt om utsatthet för våld.
Svårigheten att uppmärksamma våld i den nära relationen är djupt oroande, och utgör ett hinder för att den som utsätts för våld, oavsett om det en kvinna eller man, och deras barn ska få den hjälp de har behov av. Erfarenheterna i denna studie tyder på att det framförallt handlar om en etablerad sedvänja att alltid samtala med föräldrarna, eller hela familjen, tillsammans. Om man alltid träffar föräldrar tillsammans förhindrar man dock att frågor om våld i den nära relationen (i likhet med frågor om missbruk och psy- kisk sjukdom) kan ställas och besvaras öppet. Det bör vara praxis att man i samband med utredningar av barn i socialtjänsten och i barn- och ungdomspsykiatrin vid något tillfälle samtalar såväl med vardera förälder som med barnet enskilt, för att säkra att varje person ges möjlighet att beskriva förhållandena fritt. Det finns goda exempel på verksamheter som arbetar så att frågor om våld integreras i den inledande utredningen av varje ärende, till exempel Barn- och ungdomspsykiatriska mottagningen Gamlestaden i Göteborg (Hedtjärn m.fl., 2009).