Mammornas beskrivning av barnen (3 – 13-åringar)
Psykisk ohälsa
Barn som hade haft kontakt med verksamheter som hade insatser direkt riktade till barn (Vå-Grupp, Vå-Ind & BUP), fick en minskad problembelastning från förmätning till ettårsuppföljning, men effekten var liten och även vid ettårsuppföljningen låg mammor- nas skattningar av barnens psykiska ohälsa klart högre jämfört med barn ’i allmänhet’. Graden av barnets funktionsinskränkning förändrades i positiv riktning, framför allt för barnen som haft kontakt med BUP. Barn som hade haft kontakt med verksamheter som inte hade ett direkt stöd riktat till barnen själva (SBo/IFO & FamR), hade samma genom- snittliga höga grad av problembelastning vid ettårsuppföljningen som vid förmätningen och förändrades i negativ riktning vad gäller graden av funktionsinskränkning (hur mycket symtomen påverkade barnens vardagsliv). Mammornas globala skattning av hur barnets psykiska ohälsa förändrats pekade i samma riktning; de som hade haft kontakt med verksamheter som hade insatser direkt riktade till barn, och i synnerhet mam- morna vars barn haft kontakt med BUP, upplevde den största förbättringen.
När hänsyn togs till skillnader i bakgrundsvariabler, förmätningsvärden och bortfall fanns en tendens till att verksamheterna med stöd direkt till barnen hade bättre effekt än övriga verksamheter. Analysen visade också att barn vars mammor har varit utsatta för fysiskt våld under det senaste halvåret, tenderade att ha en sämre utveckling av sin psykiska hälsa. Vidare tenderade yngre barns psykiska hälsa att utvecklas bättre jämfört med äldre barns och antalet besök som barn och mammor haft i verksamheten hade
57
betydelse (fler besök gav bättre resultat). Generellt gällde också att barn som hade en hög grad av psykisk ohälsa vid förmätningen förbättrades i större grad än barn som inte hade lika stora bekymmer.
Psykisk hälsa och välbefinnande
Barn som hade haft kontakt med verksamheter som hade insatser direkt riktade till dem (Vå-Grupp, Vå-Ind & BUP), förbättrade tydligt sin förmåga att reglera känslor av ilska, ledsnad och rädsla och deras känslomässiga reaktivitet minskade från förmätning till ettårsuppföljning. Någon motsvarande förändring sågs inte hos barn som haft kontakt med övriga verksamheter (SBo/IFO & FamR).
När hänsyn togs till skillnader i bakgrundsvariabler och förmätningsvärden fanns fort- satt statistiskt signifikanta skillnader som visade att barn som haft kontakt med verk- samheter som hade insatser direkt riktade till dem (Vå-Grupp, Vå-Ind & BUP), förbättra- des i sin förmåga till känslomässig reaktivitet och reglering jämfört med barn i övriga verksamheter (SBo/IFO & FamR). Generellt gällde också att barn som hade sämre reak- tivitet och regleringsförmåga vid förmätningen förbättrades i större grad än barn som inte hade lika stora bekymmer.
Mammornas skattningar av barnens prosociala förmåga (att bry sig om andras känslor, dela med sig av saker, vara hjälpsam) utvecklades marginellt positivt för samtliga grup- per från förmätning till ettårsuppföljning, och generellt gällde även här att barn som hade lägre prosocial förmåga vid förmätningen förbättrades i större grad än övriga. Barnens självskattningar (9-13-åringar)
Barnens symtom på posttraumatisk stress och deras generella ångestsymtom minskade betydligt, men många barn fortsatte att ha höga symtomnivåer även vid ettårsuppfölj- ningen. I övrigt kunde inga statistiska förändringar påvisas rörande barnens självskatt- ningar.
Mammornas och barnens uppfattning om de insatser de fått
Mammorna vars barn haft kontakt med verksamheter som erbjöd insatser direkt riktade till barnen var betydligt mer nöjda än övriga mammor, och mest nöjda var de mammor som haft kontakt med verksamheter inriktade på arbete i grupp med barn och mammor. Barnen i åldern 9 till 13 år, varav de allra flesta var från verksamheter inriktade på ar- bete i grupp med barn som bevittnat våld, var själva generellt nöjda eller mycket nöjda med den kontakt de haft med verksamheten.
58
4 Diskussion
Barn som bevittnar våld mot mamma utgör en riskgrupp som behöver uppmärksammas och som ofta har behov av samhällets insatser. Det visar denna utvärdering, i likhet med tidigare internationella och svenska studier (Kitzmann m.fl., 2003; Davies & Cummings, 2006; Almqvist & Broberg, 2004). Barnen som bevittnat våld mot mamma hade i betyd- ligt högre utsträckning än barn i allmänhet olika symtom på psykisk ohälsa, och en stor andel av dem hade behov av stöd och behandling. Utvärderingen visar också att barnen hade nytta av att få delta i olika insatser, både i verksamheter som särskilt fokuserar på barn som bevittnar våld mot mamma, och inom barn- och ungdomspsykiatrin. Trots att barnen som fick insatser generellt sett utvecklades positivt, hade många kvar stora svå- righeter vid uppföljningen ett år senare, vilket visar att fortsatt arbete behövs för att utveckla adekvata insatser för denna målgrupp.
Barnens mammor hade i de flesta fall utsatts för någon form av våld året innan de kom till verksamheten som utvärderades. Under studiens gång minskade glädjande nog anta- let mammor som utsattes för såväl psykiskt som fysiskt våld, men vid ettårsuppföljning- en var många mammor fortfarande utsatta för psykiskt, och en mindre andel också för fysiskt, våld. Barnen till dessa mammor förbättrades inte i samma utsträckning som de barn vars mammor inte längre utsattes för våld. Det är viktigt att stoppa våldet, och att hjälpa mammor att skydda sig och sina barn från våld. Om inte våldet förhindras är det svårt att tillgodogöra sig behandlingsinsatser, och barnen befinner sig i en situation där deras hälsa äventyras.