Barnen som deltagit i verksamheter där de fick stöd eller behandling riktat till dem ut- vecklades i positiv riktning, med sänkta nivåer av symtom på psykisk ohälsa, och för- bättrad förmåga att hantera känslor som ilska, sorg etc. (känslomässig reglerings- förmåga). De barn i åldern 9 till 13 år som själva skattade sina symtom beskrev minskad ångest och minskade posttraumatiska symtom. Såväl barn som fick behandling i barn- och ungdomspsykiatrin som barn som deltog i verksamheter inriktade på barn som be- vittnat våld mot sin mamma förbättrades i dessa avseenden, även om effekterna var små.
Det fanns inga signifikanta skillnader i hur barnen mådde när de började kontakten med de olika verksamheterna och förändringarna i barnens psykiska hälsa skiljde sig inte mellan barn- och ungdomspsykiatrin och verksamheter som var inriktade på att arbeta med barn som bevittnat våld mot mamma. Med tanke på att de senare verksamheterna (med undantag för BUP Grinden, f.d. BUP Bågen) är stödjande snarare än behandlande till sin karaktär (med målsättningar som till exempel ”att barn ska lära sig att sätta ord på känslor, få veta att det finns andra barn som varit med om samma saker, stärka bar- nens självkänsla, avlasta barnen och befria dem från skuldkänslor”) menar vi att de av mammorna beskrivna förändringarna hos barnen kan bedömas vara tillfredställande. Denna studie stödjer alltså att verksamheter som är särskilt inriktade på barn som be- vittnat våld mot mamma bidrar med värdefullt stöd till barnen som utsatts, och kan ut- göra ett viktigt komplement till socialtjänstens sedvanliga insatser.
59
Både individuella insatser och grupprogram gav således positiva effekter på hälsan hos barnen som bevittnat våld mot mamma. Internationella studier som utvärderat effekter av insatser för barn som bevittnat våld mot mamma har på motsvarande sätt visat att såväl individuella (McDonald m.fl., 2006; Liebermann m.fl., 2006) som gruppbaserade insatser (Graham-Bermann m.fl., 2007) kan ge goda effekter på barnens psykiska hälsa. Detta är viktigt eftersom det inte alltid är möjligt att erbjuda gruppinsatser. Det kan till exempel vara svårt på mindre orter att arbeta med grupper därför att för få barn i en viss åldersgrupp är intresserade av att delta. Då kan individuella insatser vara ett gott alternativ.
Mammorna var genomgående mer nöjda med den insats de och deras barn hade fått i de verksamheter som var särskilt inriktade på att arbeta med barn som bevittnat våld mot mamma. I synnerhet gällde detta de barn och mammor som haft kontakt med verksam- heter som arbetade med barnen i grupp. En möjlig förklaring kan vara att dessa verk- samheter motsvarade mammornas och barnens förväntningar genom att tydligt foku- sera på deras utsatthet, och att gruppformatet gav dem möjlighet dela känslor av skam och ensamhet med andra i samma situation. Resultaten från internationella studier visar att parallella eller gemensamma insatser för mamma och barn ger bättre effekt än om enbart barnen får insatser (Graham-Bermann m.fl., 2007). Parallella insatser för mam- mor och barn fanns också i flera av de gruppbaserade program som utvärderades i denna studie.
Även barnen som fått insatser inom barn- och ungdomspsykiatrin hade enligt mammor- na utvecklats positivt. Deras symtom på psykisk ohälsa hade reducerats och de hade också fått lite bättre känslomässig regleringsförmåga. Mammorna var nöjda med insat- sen för barnen, även om de inte var lika nöjda som de mammor som deltagit tillsammans med sina barn i verksamheter särskilt inriktade på våldsutsatta mammor och barn. Det är dock bekymmersamt att barnen generellt sett inte hade förbättrats mer än vad de har gjort av kontakten med barn- och ungdomspsykiatrin. Effekterna vad gäller minskade symtom på psykisk ohälsa var generellt sett små, vilket tyvärr också gäller för flera av de metoder som presenterats i internationella studier (Liebermann m.fl., 2006; Graham- Bermann m.fl., 2007). Med tanke på barnens behov av vård, och att barn- och ungdoms- psykiatrin är den verksamhet som bör kunna erbjuda den mest avancerade behandling- en för barn med allvarlig psykisk ohälsa, är detta otillfredsställande. Fortsatt utveckling för att förbättra effekterna av behandlingsinsatser som används för barn som bevittnat våld mot mamma och utvecklat en allvarlig egen problematik är därför angelägen. Barnen vars mammor hade haft kontakt med socialtjänstens individ- och familjeomsorg eller varit i ett skyddat boende och de barn vars föräldrar haft kontakt med familjerätten utvecklades överlag inte positivt under tiden som studien följde dem. Barnens symtom och svårigheter som beskrevs när man fick kontakt med verksamheten kvarstod i stor utsträckning vid uppföljningen ett år senare. Detta belyser vikten av insatser för barn som bevittnat våld, och ofta också själva utsatts för direkt våld, och för deras mammor. Familjerätten har inte uppdraget att erbjuda stödinsatser till barn vars föräldrar tvistar om umgänge och vårdnad, utan de deltog i studien som en jämförelseverksamhet. Det är därför inte förvånande att barnens psykiska hälsa snarare försämrades än förbättrades, under en period när deras föräldrar tvistade om vårdnad och umgänge. Samtidigt är det viktigt att lyfta fram dessa barns utsatta situation och behovet av stöd till dem. Familjer-
60
ätten är den myndighet som ser störst andel förskolebarn vars mamma utsätts för våld i sin nära relation. De övriga verksamheterna möter oftare barn i skolåldern. Vill man nå förskolebarn som upplevt våld mellan föräldrarna, för att tidigt sätta in stödjande åtgär- der, kan därför familjerätten vara en arena. Den familjerättsenhet som deltog i denna studie kom på ett förtjänstfullt sätt att integrera barnens behov i sitt fortsatta arbete, men familjerättens ansvar, att uppmärksamma barn som upplevt våld mellan föräldrar- na behöver betonas.