Barns rätt till skydd

Analysen visar att det finns en diskurs i både utredningen och propositionen om att barn som bevittnar våld är en skyddsvärd grupp och det problemet måste tas på allvar. Därför är det nu kriminaliserat att utsätta barn för att bevittna våld. I nedanstående utdrag kan vi se exempel på hur det uttrycks i utredningen och propositionen.

Barn inte är att betrakta som vittnen i dessa handlingar utan de ska ses som offer för beteendet med tanke på vilka skador det kan ge upphov till hos dem (Utredningen, s. 177, författarnas fetstil).

Barn som bevittnar våld eller andra brottsliga handlingar mellan närstående får, utifrån slutsatserna om skadeeffekterna, anses vara en utsatt och skyddsvärd grupp (Utredningen, s. 184, författarnas fetstil).

Syftet med införandet av barnfridsbrottet är dessutom att förstärka det straffrättsliga skyddet för barn som bevittnar brott och att tillgodose intresset av att barns utsatthet ska kunna uppmärksammas (Propositionen, s. 32, författarnas fetstil).

Vi ser att barn är en skyddsvärd grupp och behöver mer förutsättningar för att få sina rättigheter tillgodosedda. Att de är en utsatt grupp kan kopplas till de stora konsekvenser som barnet kan få. Forskning visar att bevittnande av VNR är en farlig upplevelse för ett barn (McAlister Groves 2010, s. 183). Konsekvenserna av att bevittna våld är av sådan karaktär att det kan komma prägla hela barnets liv. Det kan skada barnets uppfattning om vad trygghet är och även minska tilliten till barnets närstående (Överlien & Hydén 2007, s. 22; McAlister Groves 2010, s. 206). Barn som bevittnar våld kan även få mer långvariga och allvarliga konsekvenser, såsom PTSS och minskad tillgång till ett socialt skyddsnät (Haj-Yahia et al.

2019, s. 134). Det handlar alltså om både fysiska, psykiska och sociala besvär som finns kvar hos barnet länge.

Enligt artikel 19 i barnkonventionen ska alla barn skyddas från alla former av våld, vilket inkluderar att leva med våld i hemmet. Förarbetena för en diskussion om de konsekvenser som upplevelsen och bevittnandet av våld kan ha för ett barn och pekar som tidigare nämnt på att de barnen är en grupp som behöver ett utökat skydd från samhället, vilket vi kan se inte tillgodoses för alla grupper av barn. Propositionen väljer att inte ta med barn som exploateras för människohandel som ett brott lagen om barnfridsbrott ska omfatta. De menar att barn inte kan antas ha förståelse för vad människohandel är. Men i det fall människohandeln genomförs av en närstående till barnet mot en annan närstående kommer brottet omfattas av någon annan uppräkning i brottskatalogen. De barn som däremot endast bevittnar exempelvis sin mamma bli utsatt för människohandel kommer inte att inkluderas av lagen.

Ytterligare en aspekt som kan utesluta barn från att omfattas av lagen är användandet av olika begrepp. Forskning visar på att begrepp kan skapa stora konsekvenser för de barn som borde tillgodoses skydd (Överlien & Hydén 2007, ss. 22-23). Det här visades även i exemplet som lyftes inledningsvis där ett domslut nämndes för att konkretisera ordens innebörd för att visa på hur barnet i exemplet inte tillgodoseddes skydd på grund av att rekvisiten för att ansetts bevittna våldet inte uppfylldes. För att undersöka hur förarbetena kommer säkerställa rätten till skydd är det därför relevant att analysera beslutandet kring vilka begrepp som ska användas i lagen, vilket vi gör genom begreppen bevittna och uppleva samt begreppet närstående i förhållande till förarbetena.

6.3.1 Att bevittna eller uppleva

I utredningen beskrivs begreppet uppleva som att vara direkt berörd av ett skeende, på ett gärna anmärkningsvärt sätt. Begreppet bevittna beskrivs i stället som att se eller höra något.

Båda begreppen har stor betydelse för utformningen av lagen om barnfridsbrott och diskuteras i utredningen såväl som i propositionen.

Utredningen framför att det skulle vara önskvärt att täcka in barns alla upplevelser av våld i straffbestämmelsen, men att denna benämning inte går i linje med legalitetsprincipen.

Legalitetsprincipen innebär att det i lagen tydligt ska framgå vilka brottsliga gärningar som föranleder straff (Nationalencyklopedin u.å). Utredningen menar således att det blir svårt i en rättsprocess utifrån bevisfrågan att översätta barnets upplevelser till det konkreta handlandet som kan leda till straff. På grund av detta anser utredningen att begreppet bevittna bör användas i straffbestämmelsen.

Även i propositionen förs resonemang gällande de två begreppen och tillstyrker utredningens tanke om att begreppet uppleva vore att föredra men håller med om argumentet gällande legalitetsprincipen och beslutar därav att använda ordet bevittna. Något som förefaller intressant är att båda förarbetena uppger att begreppet uppleva vore att föredra, vilket innebär att begreppet på ett mer omfattande sätt skulle kunna gynna barnet, ändå tas beslutet att använda bevittna utan någon djupare konsekvensanalys.

Att bevittna våldet betyder att barnet ska ha sett eller hört den aktuella våldshändelsen, alltså omfattas inte de barn som använder strategier för att undvika våldet. Tidigare forskning har visat att många barn har strategier för att undvika händelsen, de kan gömma sig, ta på sig hörlurar, eller lämna bostaden när de anar att våldet är nära (Socialstyrelsen 2018, s. 52-53).

Även föräldrar har liknande strategier för att undvika att barnet bevittnar våldet (Överlien &

Hydén 2007, s. 23). I Litrowniks et al. (2003, s. 70) studie framkommer dock att barn upplever betydligt mer våld än vad deras mammor vet om. Det kan då handla om barn som inte är närvarande i rummet. De har inte sett förloppet men de påverkas ändå av våldet och upplever således konsekvenserna av det. Detta blir vid användningen av begreppet bevittna osynliggjort då det endast omfattar de barn som sett eller hört den exakta händelsen och inte de konsekvenser eller situationer som uppstår efteråt.

Det framgår i förarbetena att det kommer krävas att det i varje enskilt fall behöver utredas om barnet kan antas ha bevittnat brottet. I avsnittet 4.1 Medborgarskap lyftes att rättigheter medför skyldigheter. Skyldigheterna handlar om att tillgången till rättigheter också utkräver ett visst ansvar, om man som medlem i ett samhälle vill få rättigheter tillgodosedda måste man också uppfylla de krav som finns (Marshall 1950, ss. 28-29). Om barnet har samma tillgång till de civila rättigheterna i form av att de får samma rättsliga ställning som vuxna krävs att de också har samma krav på sig under en utredning och rättegång för att kunna fullgöra rättsprocessen. Det är tydligt att lagen är utformad för att öka barnens rättigheter men det talas inte i förarbetena om de skyldigheter som uppkommer, exempelvis hur bevisningen om vad eller hur ett barn har bevittnat gärningen ska tas om hand och hur barnet ska utkrävas ansvar.

Det kan antas bli en snårig bevisfråga gällande om barnet sett eller hört gärningen eller om barnet sovit, gömt sig eller varit upptagen med annat. Det här kan tolkas utifrån utdraget nedan.

[...] gärningspersoner som agerar medvetna om en påtaglig risk för att barn ska bevittna gärningen, men det inte avhåller dem från att handla, kan dömas. Så skulle t.ex. bli fallet om en person utsätter en närstående för våld eller annat brott och är medveten om att ett barn sover i bostaden. Om barnet vaknar och hör vad som pågår, skulle kunna dömas för brott (Utredningen, s. 200).

I utdraget beskriver utredningen att en gärningsperson kan kunna dömas om det finns en påtaglig risk för att barnet kan komma att bevittna handlingen. Dock framgår det fortfarande att det kommer bli en bevisfråga vad barnet bevittnat och ifall barnet har vaknat innan, under eller efter våldet utspelat sig. Ett tydligt exempel på när svårigheten gällande vad som anses vara tillräckligt för att ingå i begreppet bevittna framgår i det domexempel som lyfts i avsnitt 1. Inledning. Barnet i domen vaknade av att mamman skrek och hörde att mamman var rädd men på grund av att barnet inte direkt förstått eller hört att det var just ett knivhugg som utövats ansåg rätten att mannen inte kunde dömas för barnfridsbrott. Att barnet ska kunna ha förstått och reflekterat över vilken typ av brottslig handling som föranledde skriken och sedan kunna bevisa detta i en domstol visar på de krav som ställs på en minderårig målsägande.

Det vi kan se i analysen är att genom användningen av begreppet bevittna i stället för uppleva kommer tillämpningsområdet för lagen att minska. Något som också är anmärkningsvärt är att

den bedömning som görs i förarbetena går tvärtemot det som forskningen pekar på. Forskning visar samstämmigt att barn påverkas av våldet även om de inte bevittnar våldshändelsen (Överlien & Hydén 2007, ss. 22-23). De upplever att det finns en våldsam stämning och de kan se konsekvenserna av våldet (ibid., s. 23). Begreppet uppleva hade både tillgodosett fler barn de rättigheter de har rätt till enligt artikel 19 i barnkonventionen och det hade gjort att förarbetena till lagen gått i samma linje som forskningen på området.

Genom att använda begreppet bevittna skapas även en tanke om att barnet inte längre är en del av det som händer utan mer av en betraktare (Överlien & Hydén 2007, s. 23). Barn som inte ses som delaktiga i de skeenden som rör dem själva blir fråntagna ställningen som aktörer i deras egna liv (Kay & Tisdall 2016, ss. 362-363; Quennerstedt 2009, s. 163). Att inte bli tilldelad en ställning som aktör går i motsats med vad propositionen lyfter som ett av syftena med lagen. Att i stället använda begreppet uppleva hade tillsatt barnet en roll som en aktör och därav gett barnet viss autonomi (ibid.), vilket skapar en delaktighet och tillgång till samhället som medborgarskap och rättigheter kräver.

6.3.2 Närstående

För att en person ska kunna dömas för barnfridsbrott ställs krav på att barnet ska vara närstående till både gärningspersonen och offret för grundbrottet. Det här är någonting som förarbetena varit oeniga om. Utredningen föreslog att barnet skulle vara närstående till gärningspersonen och offret för grundbrottet samt att de skulle vara närstående till varandra. I propositionen har kravet på att offer och gärningsperson för grundbrottet ska vara närstående tagits bort. De hänvisar till att barnet kan bevittna våld mellan exempelvis en bonusförälder på ena sidan och ens förälder på andra och att de själva inte har en relation till varandra men barnet har det till båda. Som tidigare nämnt handlar barnperspektivet om att tolka hur barnets upplevelse ser ut och därav göra det rätta för att stötta barnet (Halldén 2003, s. 12). Man kan här se att genom att ta bort ovanstående krav har lagstiftarna handlat för att skapa ett större skydd för barn i form av att fler barn kommer kunna omfattas av lagen. Något som inte kan anses handla i enlighet med det är faktumet att kravet gällande att barnet ska vara närstående till båda de personer som är inblandade i grundbrottet fortfarande finns kvar. I förarbetena motiveras kravet genom att det ej kan anses rimligt att det nu ska bli olagligt för barn att bevittna brott i allmänhet bara för att det begås mot en närstående, det torde krävas att det finns en relation till barnet hos båda de som är inblandade i grundbrottet.

Att barnet måste vara närstående till båda inblandade begränsar omfattningen för de barn som bara är närstående till den som är direkt utsatt för våld. Dessa fall kan exempelvis utgöras av hedersrelaterad brottslighet, där det ofta är många gärningspersoner (Polisen 2021). Alla de inblandade kommer nödvändigtvis inte innefattas i begreppet närstående till barnet eller den utsatte. Ett annat exempel är barn som har en förälder som är utsatt för människohandel. Barn som ingår i den gruppen kommer också exkluderas då barnet ofta inte är närstående till den som utsätter offret. Gällande den här frågan lyfter propositionen ECPAT Sveriges (organisationen för motverkan av sexuell exploatering för barn) remissvar och presenterar deras kritik gällande människohandelns exkludering genom definitionen av närstående, men diskuterar inte den problematiken vidare.

Barnfridsbrottet är ett brott som ska verka förebyggande och normverkande och som ska öka barnets rättigheter när de utsätts för att bevittna våld. Det vi kan se genom analysen av begreppet närstående är att det rådde delade meningar mellan de olika förarbetena.

Propositionen utgår från att definitionen att barnet är närstående till båda inblandade i grundbrottet utan att dessa behöver vara närstående till varandra kommer att öka tillämpningsmöjligheterna. Det vi kan se genom vår analys är att så kan vara fallet men att det också stänger ute andra barn som exkluderas från skydd av lagstiftningen. Det kan inte anses att förarbetena fullt ut handlat i enlighet med artikel 19 i barnkonventionen då det inte förts en diskussion om konsekvenser för de barn som eventuellt kommer exkluderas av lagen.