Sammanfattning av resultat & analys

Syftet med studien har varit att undersöka hur spänningen mellan barns rätt till skydd och deras rätt till aktörskap yttrar sig och hanteras i förarbetena. Även att diskutera implikationerna utifrån teorier om medborgarskap har varit en stor del av analysen. För att presentera ett resultat valde vi att dela upp materialet i teman där vi diskuterar barns rätt att komma till tals, barns rätt till skydd samt ett tema där vi diskuterar spänningen dem emellan.

I vår analys framkom att barn genom stiftandet av barnfridsbrottet får en förhöjd rättslig status och tillgodoses därmed fler rättigheter som artikel 12 i barnkonventionen kräver. Barnet ses genom detta som en aktör och får en annan medborgarrättslig status. Med aktörskap följer dock skyldigheter såsom att krävas vittna mot en närstående. Detta menar vi kan riskera barnets rätt till skydd då det ej går i linje med vad barn ofta vill göra i dessa situationer och vad som kan anses säkert för barnet (Alderson 1999, s. 11; Moser Hällen & Sinisalo 2019, s.

166).

Vi har i analysen sett att barnets rätt till skydd utifrån att få en förhöjd rättslig status är begränsad på grund av användandet av olika begrepp. Att använda begreppet bevittna i stället för uppleva kan leda till att en del barn som lever i familjer där våld förekommer inte kommer att omfattas av lagen, då deras upplevelse inte inbegrips av begreppet bevittna. Att barn inte omfattas av lagen leder till att de inte heller tillgodoses det skydd som staten, enligt artikel 19 i barnkonventionen, är skyldiga att tillförsäkra dem. Beslutet att inte använda begreppet uppleva tas även om förarbetena och forskning är eniga om att upplevelsen av våld ger samma skadliga effekter för barn som bevittnandet gör (Överlien 2012, s. 171). Även gällande begreppet närstående visar vår analys att förarbetena genom att begränsa till den definition de gör, utesluter vissa grupper av barn.

För att sammanfattningsvis besvara studiens frågeställningar visar analysen på följande.

Förarbetena ämnar både öka barns rättsliga ställning och aktörskap samt tillgodose dem det skydd som barn behöver sett till de konsekvenser som bevittnande av våld medför. Det är här en spänning uppstår, mellan barnets rätt till skydd från samhället och barnets rätt till delaktighet. När samhället tillgodoser människor delaktighet skapas också skyldigheter enligt medborgarskapsteorier (Marshall 1950, ss. 28-29). Skyldigheter är ofrånkomligt och någonting som kommer att uppkomma även när det talas om barn. I materialet diskuteras inte denna spänning. Det framhålls att det är av vikt att se till barnets bästa men att det är försvarbart att gå vidare med lagen, även om det skulle göra att barn blir tvungna att genomgå en rättsprocess. Att inte diskutera spänningen vidare är enligt oss en svaghet som förarbetena har. Spänningen mellan barnkonventionens artikel 12 och 19 är inte någonting nytt (Lee 2017, ss. 687-688; Quennerstedt 2009, s. 166). Aspekten har diskuterats i tidigare forskning och borde därför vara av ytterst relevans även för förarbetena att diskutera och förhålla sig till för att de ska anses trovärdiga och genomtänkta.

7. Diskussion

I följande avsnitt diskuteras vår empiri i förhållande till teori, tidigare forskning, studiens syfte samt de presenterade frågeställningarna. I avsnittets slut följer även en kritisk reflektion av studien samt implikationer för det sociala arbetets praktiker, studiens kunskapsbidrag och förslag på vidare forskning.

Syftet med studien var att granska förarbetena till lagen om barnfridsbrott och genom förarbetena analysera den spänning som uppstår mellan barnkonventionens artikel 12 och 19.

Vi har identifierat tre teman som presenterades och analyserades i avsnittet 6. Resultat &

analys.

Analysen har tydligt visat på förarbetenas vilja att stärka barns rättigheter då förslaget är nära sammankopplat med barnkonventionens artikel 12 och 19. Lagen kommer bidra till ökade rättigheter för barn. Att få målsägandestatus bidrar till att barnet genom en särskild företrädare kan föra en rättsprocess, få höras och själv bidra till en förändring av sin situation. Däremot kan vi konstatera att förarbetena inte för någon diskussion om på vilket sätt den nya rollen kommer påverka barnet. Det faktum att barnet nu har den här rättigheten medför att skyddet försämras vilket vi kommer diskutera vidare.

Reynaert et al. (2012, s. 161) skriver i sin artikel om hur lagar skapar en juridifiering i samhället och att vi genom det tenderar att se på problem som endast lösningsbara genom en rättegång och att därigenom måla ut vilka individer som är rätt och vilka som är fel. Vidare skriver de om hur lagar som ska upprätthålla barns rättigheter, likt alla andra lagar som stiftas, kommer att följa och upprätthålla normer som finns i samhället. De menar att lagar och rättsregler kommer att reflekteras av hur den dominanta gruppen i samhället ser ut, vilket blir problematiskt då alla barn har olika förutsättningar och bakgrund (ibid.). Författarna (ibid.) tar upp att förutsättningarna kan vara sådana som ålder, kön och etnicitet. Vi vill här applicera det perspektivet på vårt material för att visa hur det kommer till uttryck i förarbetena. Genom analysen har vi sett att förarbetena till lagen om barnfridsbrott tenderar att utesluta vissa aspekter om barn och barndom som är rimligt att anta påverkar i stor utsträckning. Under avsnittet 6.3.2 Närstående presenterar vi att propositionen för ett resonemang om att barn inte kan antas förstå innebörden av människohandel och att brottet därav exkluderas från brottskatalogen. Här blir en tydlig skillnad då lagförslaget ursprungligen syftar till att skydda

samt stärka barnet, men i resonemanget framkommer inte hur barn påverkas av människohandel. Det talas inte heller om brott såsom hedersrelaterad brottslighet. Vi kan se att det som Reynaert et al. (2012, s. 161) tar upp i artikeln, att lagar riskerar att följa de normer och dominanta grupper som finns i samhället även sker inom förarbetena vi analyserat. Hedersrelaterad brottslighet och människohandel kan anses gå utanför den normativa våldskontexten som vi kan se att dessa förarbeten är utformade för, det vill säga våld mellan två partners. Att lagar följer de normer som finns är ofrånkomligt men det tyder också på vikten av att samhället inte endast fokuserar på lagstiftande då det inte är heltäckande lösning på problemen (ibid.).

En annan förutsättning som inte diskuteras i förarbetena är åldersaspekten. Barn är barn fram till 18 års ålder. Det är rimligt att anta att en ettåring och en 17-åring kan ha olika bred förståelse för om en förälder eller annan närstående utsätts för människohandel och då denna åtskillnad inte tydliggörs och separeras riskerar de äldre barnen att exkluderas. Avsaknaden av resonemang gällande ett barns ålder är något vi kan se saknas genomgående i förarbetena.

Målgruppen som berörs av det empiriska materialet består av ett brett spann av åldrar där barnen många gånger saknar en gemensam nämnare, bortsett från att alla bär etiketten barn.

Livet för en ettåring och en 17-åring skiljer sig i det mesta då de har olika mentala förmågor, fysiska storlekar och egenskaper (Halldén 2007, s. 18). Barn som kan komma att bli föremål för utredning om barnfridsbrott kan därför antas ha olika upplevelser vad gäller det våld de upplevt beroende på deras ålder vilket kan påverka hur processen kommer att utspela sig.

Utöver åldersaspekten kan barn även ha olika inställning och vilja till att medverka i en utredning. Det är något som kan komma att bli ett problem i praktiken och som vi anser att förarbetena missat att ta hänsyn till. När barnet tvingas in i en rättsprocess tillkommer att barnet måste höras och vittna mot en närstående som många gånger är en förälder. Ett förhör gällande barnfridsbrott innebär att barnet förväntas berätta om en upplevd våldsepisod och sedan många gånger tvingas åka hem till samma förälder efteråt. Barn är ofta lojala gentemot sina föräldrar och kan också vara rädda för att själva utsättas för våld eller annan bestraffning (Alderson 1999, s. 11; Moser Hällen & Sinisalo 2019, s. 166). Därav kan man anta att många barn inte kommer att vilja delge information som kan utsätta dem själva för en risk. I arbete på socialtjänsten har en av oss författare mött ett sådant exempel. Barnet som levde i en familj där det förekom våld, ville inte berätta om den händelse som hen bevittnat och satt därför tyst i förhöret. Barnet hade vetskapen om att hen skulle åka hem till föräldrarna efteråt och var

rädd för vad som skulle kunna hända om hen hade berättat om sina erfarenheter. Det här exemplet tydliggör hur spänningen mellan skyddet och aktörskapet kan ta sig uttryck samt de konsekvenser lagen kan medföra. Att barn kan vara rädda för att berätta på grund av de konsekvenser som kan uppkomma är något som lämnas utanför i förarbetena. En diskussion kring hur ett arbete för att kunna bemöta och hjälpa dessa barn anser vi saknas och är någonting som skulle kunna vara avgörande för att ta vara på barnets perspektiv.

Just avsaknaden av konsekvenser är en röd tråd genom empirin. Under vår analysdel valde vi att visa på den skillnad valet av begrepp kan göra för ett barn när det kommer till barnfridsbrott. I fråga om begreppen uppleva eller bevittna kan vi se att det faktiskt förs ett resonemang gällande att begreppet uppleva vore att föredra. Däremot går man ändå emot detta och väljer ett smalare begrepp, bevittna. Trots det förs inga vidare resonemang om hur åtstramningen kommer att påverka praktiken, utan det hänvisas till legalitetsprincipen. Vad resultatet visat är att de resonemang som förs i förarbetena har en inverkan på hur lagen kommer att tillämpas och det kan vi inte minst se i det exempel som framförs i studiens inledning. I exemplet leder inte åtalet till en fällande dom då barnet inte ansågs ha bevittnat våldet, utan endast upplevt det. I rättens förklaring till avgörandet hänvisas till propositionens definiering av vad som ingår i begreppet bevittna och rätten menar därför att gärningspersonen inte kan dömas för barnfridsbrott av just den här anledningen.

Avsmalningen av tillämpningsområdet medför att barnet förblir en passiv betraktare och inte ett barn som påverkas av våldet mitt i dess centrum, även om barnet sett eller hört den faktiska gärningen eller ej (Överlien & Hydén 2007, s. 22). Barns konsekvenser av våld är lika påtagliga, oavsett om det handlar om en upplevelse eller bevittnande (Överlien 2012, s.

171). Att ändra begreppet från vad förarbetena anser vara det föredragna begreppet samt vad forskningen framhåller som det lämpligaste medför inte bara att barnen får ett minskat skydd, det medför även att barns aktörskap minskar.

Lagen om barnfridsbrott har nu funnits i nästan ett halvår och har fått stor medial uppmärksamhet. Bland annat rapporterade SVT i december 2021 (Knyphausen) att fler än 3000 anmälningar om barnfridsbrott inkommit och att 195 av dem har lett till åtal. Av de 195 åtalen har 60 lett till domslut (ibid.). Vad som är intressant är att ingen av de fällande domarna endast gäller barnfridsbrott. I förarbetena tydliggörs att detta brott är beroende av att grundbrottet ska vara styrkt men att det inte torde krävas att grundbrottet prövas i rättegång, då det skulle leda till att barnet återigen blir beroende av dess närståendes vilja eller ovilja att

anmäla. Trots det ser vi nu att ingen endast dömts för barnfridsbrott vilket tyder på att lagen i viss mån följer de spår som förarbetena försökte hindra den från. Det blir en intressant sak att se i framtiden ifall lagen någonsin kommer att användas självständigt. Om inte kan inte lagen anses verka för barnets självständighet till fullo då barnet ändå blir beroende av de vuxnas vilja och bestämmande. Det som Lister (2008, s. 26) nämner som den främsta anledningen till att medborgarskapet inte inkluderat barn skulle alltså återigen kunna bli applicerbart. Barn behöver den vuxnes medverkan för att kunna tillvarata sin rätt.

Slutligen vill vi återkoppla till det som lyftes i problemformuleringen gällande att barn som bevittnar våld inte är ett enskilt problem. Det är ett problem som springer ur den stora samhällsproblematik som VNR och i synnerhet våld mot kvinnor är. Broberg et al. (2011, s.

13) synliggör detta genom nedanstående utdrag och visar på vad som krävs för att barn ska sluta utsättas för att bevittna våld.

Barn har rätt till skydd från våld. Om inte våldet mot mamma upphör kan inte barnen tillgodogöra sig andra insatser och deras hälsa äventyras. Åtgärder som bidrar till att våldet upphör behöver prioriteras (Broberg et al. 2011, s. 13).

Förarbetena som studerats i studien nämner kopplingen mellan VNR och bevittnande av våld på många olika ställen men det förs inget djupare resonemang. Barnfridsbrottet jämförs i utredningen och propositionen med lagen om barnaga och vilken solskenshistoria lagstiftningen var utifrån aspekten att barnaga nu anses vara förargligt hos majoriteten av samhället. Vi ifrågasätter detta samt avsaknaden av jämförelse med andra fridsbrott då de kan anses vara mer lika barnfridsbrottet i både målgrupp och problematik. Barn som bevittnar våld är inte samma målgrupp som de som blev utsatta för barnaga. Barn som bevittnar våld utsätts för det på grund av att någon misshandlar sin partner, före detta partner eller annan närstående. I förarbetena står det att barnfridsbrottet ska verka normerande med en förhoppning om att de som utsätter människor för VNR ska sluta utöva våld. Detta ser vi som en stor sak att hoppas på, utifrån den utvärdering Brottsförebyggande rådet (2019) gjort gällande grov kvinnofridskränkning.

Brottsförebyggande rådet fick 2019 i uppdrag att genomföra en utvärdering av lagen om grov kvinnofridskränkning. Vad de kommer fram till är att lagen inte har gjort någon större skillnad

på antalet som utsätts för brott av en närstående (2019, s. 144). Även om den lagen hade som mål att verka förebyggande visar utvärderingen av lagen att så inte är fallet (ibid.). Man skulle kunna förstå det utfallet med hjälp av att se VRN i en större kontext. Forskning på området visar att det våld som kännetecknar VRN ofta är utstuderat, systematiskt och planerat. Enligt gärningspersoner som blivit intervjuade handlar våldet om att ta tillbaka makten och få kontroll över situationen och personen (Moser Hällen & Sinisalo 2018, ss. 306-307). Att koppla detta till Brottsförebyggande rådets utvärdering kan ge oss förståelse för att det här problemet inte kan likställas med andra brottsliga handlingar. Det är ett problem som behöver angripas genom andra metoder än de som vanligtvis används för att minska en brottsfrekvens.

Genom att lyfta detta belyses att VNR och barn som upplever våld inte kommer att försvinna om inte alla samhällsinsatser tas in. Barnfridsbrottets syfte är att verka avskräckande och normerande för samhället i stort, vilket vi ställer oss frågande till om den kommer att kunna.

Vi gör det då på grund av den forskning som presenterats ovan. Likt det som Broberg et al.

(2011, s. 13) skriver kan inte barn skyddas från att bevittna våldet om inte våldet i första hand upphör. Lagen är en viktig gärning och kommer förhoppningsvis ha en stor inverkan i att skydda barn. Däremot behöver en vidare diskussion föras gällande kompletterande samhällsinsatser och hur de på bästa sätt kan samverka för att vidare skydda och hjälpa de berörda barnen.

7.1 Kritisk reflektion

Då studien ämnar vara inom fältet för socialt arbete har studien ett socialarbetarperspektiv, vilket kan ses som motsägelsefullt då vi studerar rättsliga dokument. Exempel på en situation där det blivit tydligt är där legalitetsprincipen nämns i förhållande till begreppen bevittna eller uppleva. Utifrån ett rättsligt perspektiv kan det förstås varför förarbetena fattar det beslut som de faktiskt gör, då alternativet hade varit att gå emot en av våra grundlagar. Men utifrån ett socialarbetarperspektiv har frågan belysts i förhållande till vad det valet får för konsekvenser för de barn som vår praktik arbetar med. Det blir här därför en tydlig distinktion på hur praktikerna skiljer sig och hur vi valt att diskutera dessa frågor. Vi är medvetna om att denna del kan anses minska vår trovärdighet i studien då det går emot det som Larsson (2005, s. 27) benämner som diskurskriteriet. Vår studie kan inte klara sig mot alla alternativa argument men utifrån det perspektiv vi valt att lyfta kan en större förståelse och en beskrivning skapas av hur lagen utformats.

Vi är medvetna om att barnfridsbrottet inte av förarbetena anses vara en helhetslösning på problemet gällande barn som bevittnar brott, utan endast en avgränsad åtgärd. Däremot så ställer vi oss frågande till avsaknaden av en diskussion gällande andra kompletterande insatser. Lagen har fått ett stort medialt intresse och diskuteras ute i praktikerna, därav tror vi att förarbetena har en inverkan på hur människor som arbetar med barn som bevittnar våld kommer att diskutera den här typen av problematik.

Lagen om barnfridsbrott trädde i kraft 1 juli 2021 vilket innebär att lagen var väldigt ny när det här arbetet startade. Utifrån det valdes att inte inkludera domar i vårt analysmaterial. Det fanns ett antal domar men de var relativt få och de som kommit tillhörde endast tingsrätten.

Av just den här anledningen valdes att studera lagens förarbeten för att bidra med en förståelse av lagens uppbyggnad och resonemangen som föranledde lagtexten.

I det planerade stadiet av vår studie diskuterades användandet av en diskursanalys som analysmetod i stället för en innehållsanalys. Diskursanalys hade varit en bra metod för att se till de ordval som gjorts i förarbetena samt innebörden ordvalen får för användandet och tillämpningen av lagen. Metoden lämpar sig även väldigt väl i studerandet av hur sociala problem konstrueras (Ekholm & Vesterberg 2020, s. 157). Beslutet att ändra valet till en innehållsanalys togs dock då metoden mer går i samma riktning som studiens syfte, vi ämnar se till innehållet av förarbetena samt tolka dessa med valda teorier.

Användandet av teorier i kvalitativa studier är mycket viktig. De präglar hur analysen av materialet ser ut och det är genom teorier en tolkning skapas (Svensson 2015, s. 210). Genom att välja ett teoretiskt perspektiv får man ett visst sätt att analysera och se på det material som ämnas studera. I teorier finns det också begrepp som ger en möjlighet att fördjupa sin förståelse av en viss aspekt. Olika teorier väcker olika frågor som ytterligare fördjupar bilden av det som studeras (ibid.). I studien har ett genomgående teoretiskt perspektiv varit medborgarskap och rättigheter. Genom att använda dessa teorier har vi kunnat analysera materialet gentemot frågor och perspektiv som kommer ur teorierna. Hade en annan teoretisk utgångspunkt använts hade eventuellt andra resultat synliggjorts. Som nämnt i metodavsnittet användes en abduktiv utgångspunkt vilket innebär att vi genom arbetet pendlat mellan teori och empiri. Dock är det viktigt att påpeka att i formuleringen av våra frågeställningar var det redan bestämt att teorier kring medborgarskap skulle användas. Det har under studiens gång

kompletterats med ytterligare teorier och perspektiv. Vi är medvetna om att de teorier studien har präglar resultatet och att ett annat val av teori hade gjort att vårt resultat sett väldigt annorlunda ut.