Baselkonventionen antogs 1989 under UNEP, FN:s miljöprogram. Sverige ratificerade konventionen augusti 1991 och den trädde i kraft i maj 1992. Konventionen har tillträtts av 152 parter inklusive EU och dess medlemsstater. Konventionen är inte tillämplig på radioaktivt avfall, men kan genom de intentioner kring avfallshantering och gränsöverskridande transporter som slås fast, vara av intresse att redogöra för i detta sammanhang.
Det grundläggande syftet med Baselkonventionen är att skydda människors hälsa och miljön mot skada som farligt avfall och annat avfall som gränsöverskridande transporter av detsamma innebär. Detta gäller särskilt gentemot utvecklingsländer. För att åstadkomma detta ska parter till konventio- nen bland annat se till att de har en miljöriktig hantering av farligt avfall eller annat avfall och att pro- duktionen av avfall minimeras. Det avfall som trots allt produceras ska tas omhand så nära sin källa som möjligt. Gränsöverskridande transporter av avfall ska endast tillåtas om den exporterande staten saknar teknisk kapacitet och nödvändiga anläggningar, förmåga eller lämpliga platser för ett miljö- mässigt omhändertagande av avfallet eller om avfallet ifråga behövs som råmaterial för materialåter- vinnings- eller andra återvinningsindustrier i den importerande staten.
Enligt konventionen måste parterna tillförsäkra att farligt avfall som transporteras över nationsgränser hanteras och tas omhand på ett från miljö- och hälsosynpunkt sunt sätt. De grundläggande principerna i konventionen är att gränsöverskridande transporter av farligt avfall ska minskas till ett minimum och kunna tas om hand på ett miljömässigt sunt sätt; farligt avfall ska kunna hanteras och tas omhand så nära källan (där det producerades) som möjligt; samt att produktionen av farligt avfall ska minskas och minimeras vid källan.
Syftet med konventionen är att man, för att förverkliga dessa principer, ska sträva efter att kontrollera gränsöverskridande transporter av farligt avfall, övervaka och förhindra illegal avfallshandel, ge bi- stånd till miljömässigt sund hantering av farligt avfall, främja samarbete mellan parterna samt utarbeta tekniska riktlinjer för hanteringen av farligt avfall.
I ett fåtal fall förbjuds export av avfall helt och hållet, nämligen till Antarktis, till länder som inte är anslutna till konventionen eller liknande reglering, med möjlighet till undantag, samt till länder som har motsatt sig all import av sådant avfall. Konventionen erkänner således i likhet med avfallskonven- tionen varje suverän stats rätt att motsätta sig import av avfall.
1995 gjordes en ändring i konventionen (Ban Amendment), som innebar att parterna med omedelbar verkan förbjöd export av farligt avfall för bortskaffande från OECD-länder och medlemsstater inom EU till länder som inte är medlemmar av OECD eller EU. Från och med 1997 är sådan avfallsexport förbjuden även om syftet är återvinning eller upparbetning. I princip betyder detta att export av farligt avfall blir förbjudet från samtliga västländer till samtliga utvecklingsländer och en rad länder i forna Östeuropa.
Baselprotokollet, som undertecknades 1999, handlar om ansvar och skadeståndsskyldighet vid skada som uppkommer vid en olycka med gränsöverskridande transport och omhändertagande av farligt avfall.
Varken Ban Amendment eller Baselprotokollet har ännu trätt i kraft. Sverige ratificerade konventio- nen 1991, godkände Ban Amendment 1995 samt undertecknade Baselprotokollet 2000. Ban Amend- ment träder i kraft när tre fjärdedelar av de 62 parter som skrev under ändringen har ratificerat. Basel- protokollet träder i kraft efter att 20 parter har ratificerat/anslutit sig.
9.2.1 BASELKONVENTIONENS TILLÄMPLIGHET PÅ IKA
Enligt sin ordalydelse är Baselkonventionen inte tillämplig på radioaktivt avfall och har därmed ingen direkt inverkan på denna typ av avfall (Artikel 1). Under förhandlingarna vid framtagandet av konventionen drev Sverige linjen att Baselkonventionen inte skulle omfatta radioaktivt avfall. Skälet till detta angavs vara att omhändertagande och gränsöverskridande transporter av radioaktivt avfall innehåller moment som dels rör kontroll av icke-spridning av kärnvapen, dels rör skydd mot joniserande strålning. I dessa avseenden finns redan FN:s internationella atomenergiorgan IAEA. Det skulle enligt Sveriges mening inte stärka det internationella arbetet när det gäller frågor som rör radioaktivt material om dessa splittrades upp på flera olika FN-organ. Mot den bakgrunden och på svenskt initiativ beslutade de nordiska miljöministrarna vid ett möte den 28 februari 1991 inom ramen för Nordiska ministerrådet att med utgångspunkt i IAEA:s säkerhetsarbete verka för en global konvention om hantering av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall (avfallskonventionen).
När det gäller det materiella innehållet i de båda konventionerna uppvisar dessa både likheter och skillnader. En gemensam princip som uttrycks i bägge konventionerna är att sträva efter att minimera uppkomsten av avfall. Baselkonventionens krav att avfall ska tas omhand så nära källan (där det pro- ducerades) som möjligt återfinns dock inte i avfallskonventionen, dock tillerkänner bägge konventio- nerna medlemsstaterna rätt att förbjuda import av avfall.
När det gäller behandlingen av IKA saknas dock på juridiska grunder skäl att i detalj utvärdera Basel- konventionen eftersom den inte är tillämpbar på radioaktivt avfall.
10 Hantering av IKA – internationell
jämförelse
I detta kapitel görs en jämförelse mellan olika länders omhändertagande av IKA. Syftet har varit att hitta idéer till framtida lösningar för hanteringen av det IKA som produceras i Sverige. De länder som ingår i studien är: Belgien, Danmark, Finland, Frankrike, Norge, Schweiz, Slovenien, Spanien, Stor- britannien, Tyskland, Ungern och Österrike.
Informationen baseras huvudsakligen på ländernas rapporter för redovisning till avfallskonventionen (se kapitel 9). De områden som granskats är följande:
• hur avfallet samlas in och lagras
• hur avfallet slutförvaras
• om länderna skiljer mellan IKA och kärnavfall
• om NORM behandlas som annat radioaktivt avfall
• om militärt avfall behandlas på samma sätt som civilt avfall. I bilaga 2 finns en utförligare sammanställning av ländernas rapporter.