Belysning av Studsviks roll och begränsningar

Som redan nämnts har staten inte längre något ägande i Studsvik. Inriktningen vid Studsvik vilar såle- des helt på kommersiella grunder sedan några år tillbaka. Denna omständighet sammantaget med att Studsvik AB idag är den enda organisation i Sverige som har kompetens och kapacitet att hantera radioaktivt avfall från icke kärnteknisk verksamhet, har skapat en situation där ett icke-statligt företag har monopolställning för dessa tjänster.

Monopolställning utan åtagande

Utifrån principiella utgångspunkter diskuteras i det följande vilka konsekvenser Studsviks monopol- ställning kan medföra. En viktig omständighet i detta sammanhang är de tvingande regler om avfalls- ansvar som framgår av strålskyddslagen [SFS 1988:220]. Den som bedriver eller har bedrivit verk- samhet med strålning ska svara för att det i verksamheten uppkomna radioaktiva avfallet hanteras och, när det behövs, slutförvaras på ett från strålskyddssynpunkt tillfredsställande sätt. Om det är påkallat från strålskyddssynpunkt får SSI föreskriva hur det radioaktiva avfallet ska hanteras eller slutförvaras (13 §).

Således gäller för avfallsproducenter av radioaktivt avfall – det vill säga sådant avfall som inte faller under de undantagsgränser som framgår av 2 § strålskyddsförordningen [SFS 1988:293] eller på annat sätt undantas från strålskyddslagens tillämpningsområde – att dessa är skyldiga att hantera och slut- förvara avfallet. För SSI är det en tillsynsuppgift att se till att det sker i enlighet med lagstiftningens krav.

Vad betyder det då att både SSI och avfallsproducenter av radioaktivt avfall är hänvisade till i prakti- ken ett bolag, som också drivs med vinstintresse? Det skulle kunna hävdas att strålskyddslagens av- fallsansvarsregler och SSI:s tillsynsuppdrag gynnar det vinstdrivande företaget Studsvik. Mot detta kan invändas att det råder fri etableringsrätt. Det kan dock konstateras – utan att närmare försöka ana- lysera orsakerna – att marknadskrafterna inte lett till att det råder konkurrens inom detta område. Bortsett från att en monopolställning leder till frånvaro av priskonkurrens, bör också frågan ställas om monopolföretaget (Studsvik) erbjuder alla de tjänster som behövs för att producenterna av radioaktivt avfall ska kunna efterleva strålskyddslagens och SSI:s krav på omhändertagande? Om frågan besvaras med ja, är endast frånvaron av konkurrens negativt ur ett konsumentperspektiv. Om frågan däremot besvaras med nej, det vill säga monopolföretaget motsvarar inte de behov som finns, är situationen i dubbel mening otillfredsställande och orsakerna till detta bör analyseras. Det bör också framhållas att Studsvik inte är skyldigt att omhänderta annat radioaktivt avfall än det som företaget självt producerar (se nedan).

Följande exempel illustrerar en situation där Studsvik kan sägas inte motsvara de behov som finns för omhändertagande av radioaktivt avfall. Rökdetektorer (innehållande strålkälla) som används som brandvarnare, framför allt inom industrin, måste när de kasseras tas om hand och slutförvaras. Kasse- rade rökdetektorer har tidigare, mot ersättning, kunnat lämnas in till Studsvik för omhändertagande. Sedan några år tar dock inte Studsvik emot dessa. Orsaken anges av företaget bland annat vara svå- righeter att beräkna kostnaderna för det slutliga omhändertagandet i ett framtida slutförvar för långli- vat avfall (SFL). Detta förvar byggs primärt i syfte att slutförvara det högaktiva och långlivade avfal- let från kärnteknisk verksamhet. De slutliga byggkostnaderna för detta förvar kan endast uppskattas, vilket gör det svårt för Studsvik att fastställa en avgift för att omhänderta rökdetektorer. Osäkerheter i vad den slutliga kostnaden kommer att bli för Studsviks utrymme i SFL har alltså lett till att man tills vidare avstår från att ta emot rökdetektorer.

En annan aspekt som påverkar Studsviks villighet att ta emot radioaktivt avfall har av företaget självt framhållits vara osäkerheten i att vidmakthålla och fastställa de ursprungliga ägarförhållandena av de produkter som ger upphov till det radioaktiva avfallet, efter att detta har mellanförvarats vid Studsviks anläggningar inför slutförvaring. Mellanförvaring av det radioaktiva avfallet pågår till dess att ett slutförvar har uppförts. Det kan således handla om tiotals år. Trots denna osäkerhet tar företaget idag emot radioaktivt avfall (bortsett från rökdetektorer och brandvarnare).

De ovan beskrivna situationerna visar att ett monopolföretag av kommersiella skäl (risk för förlust eller dålig lönsamhet) inte fullt ut kan erbjuda tjänster som motsvarar de krav som lagen ställer på producenter av produkter som ger upphov till radioaktivt avfall. En slutsats av ovan är att när tjänster erbjuds uteslutande på kommersiella grunder kan liknande situationer alltid uppstå.

Även om risken rent teoretiskt skulle kunna antas minska för att vissa tjänster inte skulle erbjudas på en marknad där det råder konkurrens, leder lönsamhetskravet till att det aldrig går att garantera ett visst utbud av tjänster. Konkurrens inom den bransch där Studsvik är verksam (avfallshantering) be- höver inte nödvändigtvis garantera att det radioaktiva avfallet kan tas omhand på ett tillfredsställande

sätt. Slutsatsen blir således att det inte är omständigheten att Studsvik har monopolställning som är problemet, utan det faktum att så länge det inte föreligger någon skyldighet att ta hand om avfallet, kommer privata företag alltid att styras av lönsamhetskrav.

Några möjliga lösningar för att komma tillrätta med situationen skulle kunna vara att till exempel inrätta statlig verksamhet inom området, introducera statliga incitament för att stimulera, kompensera, etc., näringslivet, inrätta fonder (betalas av avfallsproducenterna) som garanterar ersättning eller lag- stifta eller avtala om skyldighet (för Studsvik och andra företag inom branschen att ta om hand). Ned- an kommenteras några av dessa möjliga lösningar.