Fasader
Fasaderna på äldre byggnader i Östanfors utgjordes ursprungligen av synligt timmer,
svartfärgat av roströken. Under 1700-talet började man spika paneler på mer förmögna hus i staden men först på 1800-talet blev det vanligt att även enklare folk brädfodrade sina hus. Den äldsta panelen var ofta en lockpanel av varierande bredder med okantade sidor. Förnämare stadsbebyggelse hade ofta helt slät, vanligen hyvlad, panel, men locklistpanel i varierande bredder förekom också. I och med sågverksindustrins framväxt blev det billigare att ta fram sågat och hyvlat virke och panelvariationen blev därmed större. Från slutet av 1800-talet blev hyvlad, spontad panel vanligt, t.ex. panel med fasspont och pärlspont. De äldre paneltyperna avslutades i nederkant med en avfasad eller snedställd bräda som skulle leda ut vattnet utanför sockeln. Som regel ansluter äldre paneler tätt mot denna bräda.
I Östanfors har byggnaderna lite mer varierade fasader än i t.ex. Elsborg och Gamla Herrgården. Allra vanligast är fasader klädda med locklistpanel eller paneler av smala, spontade brädor. Det finns också en hel del putsade fasader i området.
Den traditionella locklistpanelen är omsorgsfullt utförd med brädor i något varierande bredder och lätt fasade lister (läkt) samt avslutas med en liggande fotbräda i nederkant. Läkten är spikad med kraftig spik, klippspik med stort huvud eller ibland smidd spik. Ytan är fint ramsågad eller handhyvlad. Modern locklistpanel är ofta förenklad och har exakt lika breda brädor. Ytan kan vara klingsågad (runda spår) och ha grövre yta. Läkten är ofta utan fas och ofta spikad med vanlig trådspik som har mindre huvuden. Det som tydligast skiljer en modern locklistpanel från en traditionell är avsaknaden av avslutande fotbräda i nederkanten.
Även modern lockpanel förekommer i området. Lockpanelen har lika breda brädor lagda omlott för att täcka springorna. Äldre lockpanel var utförd av brädor med varierande bredder, medan den moderna variant som förekommer i området har exakt lika breda brädor som gör att den känns stum och livlös. Den saknar också de omsorgsfulla avsluten med fotbräda, vilket gör att den slutar abrupt, ofta över en indragen grund.
Den spontade panelen förekommer oftast på bebyggelse uppförd eller ombyggd några årtionden runt sekelskiftet 1900. Panelerna är utförda med både stående och liggande brädor, ibland i kombination. Fasaderna kunde delas in i fält med hjälp av vitmålade lister. Ytan på den spontade panelen var oftast hyvlad och panelerna avslutades alltid med en fotbräda och knutbrädor.
Det är av största vikt att de välbevarade originalpaneler som fortfarande finns kvar i området inte byts ut i sin helhet, utan endast lagas där skador uppstår. Det äldre virket har oftast en betydligt högre kvalitet än dagens och dessutom en värdefull patina som skapar karaktär åt byggnaderna. Vid lagning av paneler är det viktigt att eftersträva samma omsorgsfullhet som tidigare, både vad gäller materialval, ytbehandling och detaljer som fotbrädor mm. I modern byggteknik ersätts ibland den traditionella fotbrädan av trä med ett plåtbleck, vilket är en detaljavvikelse som gör att utförandet känns modernt. Modern lockpanel ska undvikas i området. Istället är det bättre att jobba med locklistpaneler i traditionellt utförande. Moderna material som plåtpaneler, fasadtegel o dyl ska inte användas. Inte heller bör andra paneltyper som fjällpanel och stockpanel användas eftersom de inte har någon tradition i området.
En hel del byggnader i Östanfors har putsade fasader. Traditionellt har man använt kalkputs på husen, och utformat den med slät brädriven fasad eller grövre spritputs. Befintlig äldre puts bör bevaras och lagas varsamt. Putsade fasader bör inte kläs med träpanel. De bör inte heller förses med moderna putstyper, utan befintlig puts bör lagas och underhållas eller ersättas med likvärdig vid omputsning.
Byggnader med bevarade originalfasader bör inte tilläggsisoleras från utsidan eftersom en stor del av det kulturhistoriska värdet då går förlorat. Byggnader med mer förändrad karaktär kan tilläggsisoleras, men det är då viktigt att fönstren flyttas ut så att de hamnar i fasadliv även efter åtgärden, annars kommer de att upplevas som insjunkna hål i fasaden.
För färg- och kulörtyper se kapitlet Färgtyp och kulör.
Modern lockpanel med lika breda brädor känns monoton och slutar abrupt utan den avslutande nedre fotbrädan. Denna paneltyp bör undvikas.
En traditionell locklistpanel med varierande bredder på brädorna, smal läkt och avslutande fotbräda känns levande och passar bra in i miljön.
Rekommendationer för fasader
Trä ska användas som fasadmaterial, förutom på de byggnader som är putsade.
Befintliga äldre träpaneler ska i första hand underhållas, och endast skadade brädor ska bytas ut, inte panelen i helhet.
Träfasader bör utformas som stående locklistpanel eller liggande eller stående dubbelfaspanel. Avslutande fotbrädor bör användas enligt gamla principer.
Modern lockpanel ska undvikas.
Traditionell äldre puts på fasader ska i första hand underhållas och inte bytas ut i sin helhet.
Putsade fasader ska inte kläs med träpanel.
Puts ska anpassas efter byggnadens karaktär avseende brukets sammansättning, struktur och påslagningsmetod. Listverk ska återställas. I första hand ska traditionell puts användas. Modern sprutputs och hårda cementbruk ska inte användas.
Moderna fasadmaterial, som plåt och fasadtegel ska ej förekomma.
Träpaneler som fjällpanel och stockpanel har ingen tradition i området och ska ej förekomma.
Originalmaterial skall hanteras varsamt och bevaras. Behåll i första hand ursprungliga fasader och byt endast ut de delar som är i dåligt skick.
Försök återskapa det ursprungliga utförandet om huset genomgått sentida förvanskningar och materialbyten.
Var varsam om karaktäristiska fasaddetaljer.
Traditionell spritputsad fasad med slätputsat listverk och sockel, färgsatt med traditionella pigment.
Traditionell hyvlad fasspontpanel målad med oljefärg.
Den spontade panelen blev vanlig efter sekelskiftet 1900 och passar bra i området.
En fint ramsågad yta känns igen på sina tvärgående sågmönster.
En modern lockpanel kan, som i det här fallet, fungera ganska bra med hjälp av genomtänkta detaljer. En tvärgående bräda inmålad i fasadfärgen, de brädor som följer takfallet och knutbrädorna ger tillsammans en mer levande och varierad fasad.
.
En tvärgående bräda i avvikande färg, med ett modernt plåtbleck på ovansidan, förstärker det moderna
intrycket på denna typ av panel.(T h inmålad i
fasadfärg med hjälp av Photoshop.) Jämför med bild till vänster.
Traditionell panel med avslutande fotbräda. Byt aldrig ut en hel originalpanel, laga istället skadade partier. En sånhär panel håller många år till och har en patina som tar många årtionden att få tillbaka.
En traditionell locklistpanel som avslutas med ett modernt plåtbleck i nederkant får en mer modern framtoning. Välj istället en traditionell träbräda utförd av virke i god, tätvuxen kvalitet så håller den länge.
Traditionell fasspontad panel med knutbräda och fotbräda i avvikande kulör, på traditionellt sätt.
.
En tilläggsisolerad fasad där den nya panelen slutar abrupt och skjuter fram över en indragen grund ger modern karaktär åt en byggnad. Med en avslutande liggande bräda i nederkant skulle karaktären bli mer traditionell.
Fönster
Fönster har olika utseende beroende på tillkomsttid och funktion. Under 1600-talet var glasrutorna små och fogades samman till hela fönster med hjälp av blyspröjsar. Under senare hälften av 1700-talet blev rutorna större, och de veka blyspröjsarna ersattes av träspröjsar. Vid den tiden hade fönstren ofta också både mittpost och tvärpost. Vid mitten av 1800-talet
försvann tvärposten under en period, för att åter dyka upp mot slutet av 1800-talet. Under den perioden hade fönstren ofta två eller tre rutor i varje luft. Under 1900-talets första decennier blev det småspröjsade fönstret vanligt igen. Särskilt vanligt blev det med spröjsar och smårutor i fönstrens överdel. Under 1920-talet var fönster med tre rutor per båge åter vanligt och decenniet därefter, i samband med funktionalismens genombrott, blev det helglasade ospröjsade fönstret, ibland med stående mittpost, den vanligaste typen av fönster. Kopplade fönster började användas i början av 1900-talet, dessförinnan hade man haft lösa innanfönster.
I Östanfors är idag fönster med två eller tre rutor per båge vanligast.
Fönstren är mycket viktiga för helhetsuppfattningen av en byggnad, man brukar tala om dem som husets ”ögon”. De ojämnheter som finns i äldre handblåst eller valsat glas ger fönstret liv och lyster, medan nya helt släta glas ofta skapar ett ”dött” intryck där fönstret upplevs som ett mörkt hål i fasaden. En byggnad som har äldre fönster bör aldrig genomgå ett totalt
fönsterbyte. Om ett enstaka fönster av äldre karaktär trots allt måste bytas ut är det viktigt att det nya fönstret får samma utseende, storlek, glaskvalitet och konstruktion som tidigare.
Industrilackade standardfönster ska undvikas.
Ofta hade fönstren en symmetrisk placering över fasaden, och man bör aldrig ändra en äldre fönstersättningsprincip. Äldre fönster var vanligen placerade i fasadliv, och vid eventuella tilläggsisoleringar är det viktigt att fönstren flyttas ut så att de hamnar i fasadliv även efter åtgärden. Fönstren är aldrig hopträngda mot någon annan byggnadsdel, först under 1900-talets andra hälft blev det t.ex. vanligt att sätta fönster över hörn.
Äldre fönster är tillverkade av utvalt virke som var tätvuxet och kådrikt, vilket gjorde dem hållbara. Omkittning och ny färg är oftast det enda som behövs vid en fönsterrenovering.
Ibland kan man även behöva byta bottenstycket (nederdelen) i en fönsterbåge, och
kostnaderna för renovering blir oftast lägre än för att byta ut samtliga fönster i en byggnad.
Till följd av energikrav har det under de senaste årtiondena tagits fram olika typer av 3-glasfönster som i många fall har fått ersätta de gamla fönstren. Det är olyckligt eftersom de ofta har en helt annan karaktär. Glasen är tunga och bågarna måste göras kraftiga. De har också helt plana glas, detaljer i aluminium och industrilackad yta som sammantaget gör att de känns okänsliga och passar dåligt i äldre hus. Inte heller de nu populära sk. vipp-fönstren (pivåhängda fönster) passar i gamla hus. Om behovet av energieffektivisering finns är det lämpligast att byta glaset i innerbågen mot energiglas, medan det gamla glaset behålls mot utsidan. Väl underhållna fönster som tätas med tätlist och är målade och kittade och dessutom försedda med energiglas inåt har oftast ett fullgott energivärde och står sig gott i jämförelse med moderna fönster, och dessutom till en lägre kostnad. Totalt fönsterbyte är sällan motiverat ur energieffektiviseringssynpunkt.
Gamla fönster hade ofta dropplister av trä istället för fönsterbleck av plåt. Enkla fönsterbleck av plåt som spikades fast förekom också. Fönsterblecken är av stor vikt för upplevelsen av fönstret. Moderna plåtbleck har ofta ett längre språng än äldre. De som sitter ovanför fönstret dras ibland upp högt på fasaden, mellan panel och läkt, vilket ger fönstren en modern
karaktär, framför allt om kulören på plåten avviker från bakgrunden.
Moderna vipp-fönster är främmande inslag i kulturhistoriska miljöer.
Instickskarmar ger ett klumpigt utseende och stjäl ljusinsläpp.
Äldre fönster med två rutor per båge. Typiskt är placering i fasadliv, kvadratiska rutor, tunna spröjsar, synliga hörnjärn och droppnäsa av trä.
Ett nytillverkat fönster av samma sort som på bilden bredvid. Genom att det har samma proportioner, samma placering i fasadliv och tunna ”äkta” spröjsar känns det väl anpassat till miljön. Den enda moderna detaljen är det svarta plåtblecket.
Traditionellt fönster med tredelade fönsterbågar.
Kvadratiska rutor, placering i fasadliv, smala glasbärande spröjsar och utåtgående bågar med mittpost är typiskt.
Modernt fönster med samma form som fönstret bredvid, men med avvikande rut-storlek (fyra rutor istället för sex), indragen placering, lös spröjs och moderna plåtbleck (både inmålade och i aluminium) ger fönstret en avvikande karaktär som är främmande för äldre hus.
Moderna fönsterbleck har längre språng. Modernt plåtbleck i överkant uppdraget ganska högt på fasad, mellan panel och läkt.
Rekommendationer för fönster
Fönstrets form ska vara kvadratisk eller stående rektangulär.
Rutorna i spröjsade fönster ska ha kvadratisk eller svagt stående rektangulär form.
Originalfönster bör aldrig bytas ut mot moderna fönster. Karmar, bågar, beslag och glas ska så långt möjligt bibehållas och renoveras.
Om fönster måste bytas ska de nya måttbeställas och anpassas till byggnadens karaktär och ursprung avseende hängning, dimension, utformning, spröjsning och material.
I nya fönsteröppningar ska fönstren vara av trä, ha fast mittpost, glasbrytande spröjs, vara sidohängda och utåtgående. Lösspröjsar ska ej förekomma.
Instickskarmar är helt olämpliga.
Fönster av plast, aluminium eller liknande får inte användas. Aluminiumskenor för glasfästning ska undvikas.
Använd samma fönstertyp på hela huset, eller om det varit så tidigare, på samma våning. Olika slags fönstertyper och storlekar ger ett splittrat intryck.
Behåll ursprunglig fönstersättning, ofta symmetrisk. Våningsvis placeras fönstren rakt ovanför varandra.
Ett igensatt fönster kan göras om till blindfönster med bibehållen karm och ytterbåge.
Fönster ska placeras i fasadliv.
Fönsterfodren ska vara av traditionellt utförande i hyvlat virke.
Färgsättning av fönster och fönsterfoder ska följa traditionen i området.
Undvik pivåhängda fönster (”vippfönster”). Använd istället vanliga utåtgående bågar.
Fönsterblecken ovanför fönstren bör ej dras upp för långt mot fasad. Fönsterbleck målas in i bakomliggande kulör.
Utbytta fönster med lösspröjs, indragna från fasadlivger en modern karaktär.
Blyspröjsat fönster med äldre karaktär.
Dörrar och portar
Ytterdörrar
Entrépartiets utformning är mycket viktig för husets karaktär. Bland ytterdörrar kan två huvudtyper urskiljas: ramverkstyp med speglar eller paneldörr. Paneldörren är ålderdomligast och består av ett lager brädor som hålls samman med infällda eller påspikade slåar. Mer omsorgsfulla dörrar hade ytterligare en panel utanpå. Efter hand ersattes paneldörren med spegel- eller ramverksdörrar. Pardörrar var mycket vanliga under 1800-talet. Dörrarna var inåtgående fram till 1900-talets början, därefter gick de i princip alltid utåt. Dörrarna var målade med täckande färg i traditionella kulörer. Farstun kunde få dagsljus genom överljus eller glasöppning i spegeldörren.
Byt helst inte ut gamla ytterdörrar, utan fundera i första hand på om det går att isolera den befintliga dörren eller göra en extra innerdörr. Moderna dörrar har ofta otraditionella proportioner, förflackade eller överdimensionerade profiler och är tillverkade i moderna material som HDF med frästa spegelmönster och industrilackad yta. Sådana dörrar ska undvikas. Om ytterdörren ändå måste bytas så ska den nya dörren vara av trä, ha en enkel, äldre karaktär och förses med foder och omfattning av hyvlat virke i husets stil. Platsmålade dörrar är att föredra framför fabrikslackade. Dörrarna bör målas i en kulör baserad på traditionella pigment t.ex. guldockra, kromoxidgrönt, mörkbrunt eller engelskt rött. Vita dörrar ska undvikas.
Äldre dörr, troligen från 1800-talet med traditionell kulör. Foto Daniels Sven Olsson.
Dörren med tidstypisk karosseripanel i byggnad från 1900-talets mitt är en viktig del av arkitekturen och bör inte bytas ut.
1700-talsdörr med rutmönster och
ålderdomliga gångjärn. Foto Daniels Sven Olsson,
Enklare uthusdörr från 1800-talet. Foto Daniels Sven Olsson.
Garageportar
Garageportar bör vara målade sidohängda träportar av enkel, äldre karaktär, anpassade till gårdsmiljön. Vikportar med traditionell träpanel fungerar ofta också bra. Moderna
takskjutportar finns i furu med smalspåriga brädor som kan fungera undantagsvis. Dessa platsmålas i lämplig kulör, t.ex. svart, grönt eller ockragult. Däremot ska moderna takskjutportar med träimiterande plåtbeklädnad undvikas, speciellt mot gatumiljön. Vita garageportar skall inte förekomma.
En modern vipp-port kan smälta in relativt väl med en bra färgsättning.
En nytillverkad garageport med vikbara dörrblad som minskar öppningsradien blir både funktionell och väl anpassad.
En modern garageport som har samma kulör som fasaden drar inte så stor uppmärksamhet till sig.
Enkla garageportar från 1900-talets mitt är också viktiga för miljön och bör inte ersättas av moderna takskjutportar.
Sidohängda garageportar i trä som målats svarta fungerar bra i området.
Modern plåtbeklädd takskjutport känns främmande i miljön. Fabrikslackad plåt har också en tendens att blekna.
Rekommendationer för dörrar och portar
I första hand ska ursprungliga/traditionella ytterdörrar behållas och repareras.
En dåligt isolerad ytterdörr kan ibland byggas på med isolerande skikt inåt eller så kan man komplettera med en ny och tätare innerdörr.
Om ytterdörren måste bytas ska den nya dörren vara i massivt trä med en enkel karaktär, i första hand måttbeställd och anpassad till byggnadens karaktär. Undvik dörrar av ädelträ eller HDF-dörrar med urfrästa speglar och industrilackad yta.
Måla dörren med täckande färg, ej vitt. Lämpliga kulörer är t.ex. guldockra, kromoxidgrönt, brunt eller engelskt rött.
Dörrar på trähus ska omges av enkla dörrfoder av hyvlat virke.
Garageportar ska vara av trä och sidohängda. Undvik helst takskjutportar, men om sådana ändå ska användas ska de vara av trä med smalspåriga brädor. Dörrarna platsmålas. Takskjutportar av plåt, även träimiterande, ska ej förekomma.
Verandor, balkonger och uterum
Om huset har en äldre veranda bör den i regel behållas. En gammal glasveranda eller
förstukvist med smakfull utformning är ett kulturminne att vara rädd om. Vill man uppföra en helt ny veranda bör man hämta inspiration från närområdet och utforma den i snarlik,
traditionell stil. Moderna stora entrétillbyggnader bör däremot undvikas.
Balkonger har inte förekommit på de äldre husen i området, men på äldre hus med mer än en våning har ibland en balkong placerats ovanpå förstukvisten eller verandan under senare tid.
Denna modell är att rekommendera vid behov, men bör placeras någorlunda symmetriskt på bakre långsidan. Gavelbalkong och balkong mot gatan är olämpligt i dessa miljöer. Räcken ska i första hand vara av trä, medan moderna material som glasräcken inte ska förekomma.
Moderna, glasade uterum som byggs samman med huset är populärt på många håll, men har ingen tradition i äldre miljöer och bör helt undvikas. Vill man ha ett mer uppglasat uterum är det bättre att jobba med en traditionell glasveranda av måttlig storlek.
Rekommendationer för verandor, balkonger och uterum
Behåll äldre verandor och förstukvistar.
Balkonger mot gatan ska ej förekomma. Undvik också balkonger på husens gavlar och förlägg dem, om nödvändigt, mot husets baksida.
Balkong- och trappräcken ska vara av trä i första hand. Glasräcken är olämpliga.
Glasade uterum ska undvikas, och får, om de uppförs, helst ej vara synliga från gatan.
Traditionella glasverandor av måttlig storlek är föredra framför moderna glasade uterum.
Tak, takkupor och skorstenar
Takmaterial
Den äldre bebyggelsen i Östanfors har vanligen sadeltak med en taklutning på 25-33 grader.
Ett fåtal byggnader har brutna tak eller sadeltak med valmade gavelspetsar. Husen har öppna taksprång som normalt är 50-60 cm.
Det dominerande takmaterialet i Östanfors är i dag lertegel, men även moderna betongpannor förekommer, vilket är olyckligt På en del uthus ligger galvad pannplåt och papp. Innan teglet blev vanligt hade bebyggelsen taktäckning av näver som hölls på plats med kluvna trästockar, brädor eller torv. Spåntak kunde också förekomma. På grund av brandfaran förbjöds
takmaterial av trä, halm och torv i 1874 års byggnadsstadga och det var troligen därefter som teglet blev det vanligaste takmaterialet.
Har man ett gammalt tegeltak med vacker patina bör man sträva efter att behålla det och
Har man ett gammalt tegeltak med vacker patina bör man sträva efter att behålla det och