I samtalen betonades vikten av att barnen ska känna sig trygga och trivas på förskolan. Detta beskrevs som helt grundläggande och som en förutsättning för lärande:
P5: ”mm ja det där ju det vi pratat om. Att vi vill belysa det positiva. Sen är det ju mycket med att man ska vara trygg och trivas. Det sociala och det känslomässiga och de bitarna. Och sen ja så det är nog mycket kring hur man är mot varandra och trivseln och att man funkar i grupp och så liksom. Sen så kommer det ju in med lärandet också. För det är ju också jätteviktigt. Men det är något som har svängt med åren för förr var det nog mer om man kunde klippa och så vidare. Då var det mer bedömning än det är idag. För det är ju inte riktigt det man vill. Man vill ju inte att föräldern och barnen ska känna det som en bedömning. Nä precis det vill man inte. Det ska vara ett samtal ihop”.
Citatet avspeglar farhågan att om lärandet sätts allt för mycket i centrum riskeras det att det skapas en bedömningskultur på förskolan.
En bild som framkom i materialet var att utvecklingsplanerna ibland kunde få funktionen att planera verksamheten för hela barngruppen:
P2: ”det gör vi ju när vi har avdelningsplanering oftast bestämmer vi i förväg att vi ska gå igenom och titta igen på alla barn ungefär var de ligger en kartläggning om hur de ligger också för att kunna få verksamhet som passar för barnens utvecklingsnivå”.
Denna informant vill göra en sorts screening där en nulägesbeskrivning av barngruppens behov framkommer. Då barnets utvecklingsnivå lyfts fram kan det ses som att man mer lutar
34
sig mot Piagets utvecklingsnivåer än Vygotskijs sociokulturella teori. Med denna screening finns det en önskan om att kunna arbeta med barngruppens behov i verksamheten.
Nedanstående citat har drag av barns perspektiv, där det anses att om inte barnet blir förstått då kan inte pedagogerna sätta sig in i dess livsvärld. Om pedagogerna inte engagerar sig i barnets situation kommer inte barnet få den hjälp det behöver och fokus kommer ligga kvar på det som inte fungerar. En bakomliggande orsak till varför barnet handlar som det gör lyfts fram. När denna förståelse uppstår flyttas fokus från individen till vad som kan göras inom organisationen:
SP 1 & 2: ”vad jag tycker är viktigt att man tänker att barn alltid gör så gott de kan, att man tror att barn kan. Det är alltså a och o för om den inte gör det då är det något som den saknar och vad är det då vi ska hjälpa den med. Det är inte så att den springer runt och tramsar alltså så utan att det är något man saknar som man behöver hjälp med”.
En bild som framkommer här är att de vill komma fram till en förändring i mötet mellan pedagoger och barn och särskilt de barn som är i behov av särskilt stöd. Samtidigt uttrycks det att sådana här förändringar tar tid:
SP 1 & 2: ”det tar rätt så lång tid att förändra ett synsätt, för det är något som vi har med oss och något man själv är uppvuxna med, uppfostrad och har fått den tanke att det ska vara så. Och har man då jobbar ett tag har man kunnat kört den metoden tidigare och idag ser samhället och barnet lite annorlunda ut.
De uttrycker en önskan om att det ska finnas ett helhetsperspektiv kring hur pedagogerna tänker och talar om barn. Informanten menar att som pedagog bör man vara medveten om att det som finns i ens ryggsäck kommer att påverka mötet med barn och vuxna.
Ett gemensamt mönster som framträder är att de vill ha en holistisk syn på barnet där mer än en röst lyfts fram:
P5: ”ja vi gör ju så att vi alltid går igenom barnen tillsammans i arbetslaget. Tror jag att det generellt går till så i huset. För har jag sett en sak så har kanske en kollega sett något annat. Sen skriver vi ner vad vi har för tankar och så. Förberedelsen är ju att vi har den lappen och att vi från början skriver själv”
På grund av tidsbrist och att det kan vara svårt att träffas i arbetslaget börjar ofta informanten att skriva om barnet på egen hand men i ett senare skede får kollegorna möjlighet att lyfta sina tankar om barnet. Detta för att pedagogerna upplever och ser barnet på olika sätt och då kan en holistisk bild av barnet framträda.
35
I intervjun uttrycks det en vilja att få in barns perspektiv i den dokumentation som de får från pedagogerna:
SP 1 & 2: ”att man har enats innan att man har pratat ihop hur det är så det också stämmer att det du ser stämmer överens med det jag ser så att det inte bara är du som går och tycker, utan det är vi som tycker det”
Anser informanten att barnet inte syns i den skriva dokumentationen ser de det som sin roll att även barns perspektiv finns med. Vikten av att få in allas perspektiv som pedagoger, vårdnadshavare och barn lyfts fram som en förutsättning för att en holistisk bild ska uppstå.
Vidare betonar informanterna i intervjun att deras roll är att få pedagogerna att förstå varför barnet handlar som det gör. Eftersom de träder in i verksamheten med andra perspektiv har de möjligheten att se det som pedagogerna själv inte upptäckt hos barnet. Genom samarbete mellan parterna ges möjligheten att öppna upp för nya perspektiv hos pedagogerna: SP 1 & 2: ”när man ser på barnets perspektiv så kan jag tänka att vi en förlängd arm för barnet och att förmedla vad det är barnet vill uttrycka, som när de inte själv kan (barnen)”.
Den procedur som beskrivs är att bedömning sker i flera led. Först gör pedagogerna en bedömning om vilka barn som behöver specialpedagogisk kompetens. Sedan görs ytterligare ett urval av specialpedagogernas chef och då till viss del i samråd med dem. Informanterna gör en sista bedömning då de bestämmer vilka ärenden som anses vara mest angelägna att ta sig an:
Sp1: ”vi får ju in ett underlag som dom (pedagogerna) har skrivit ner om vad de är fundersamma över” I1: ”åh då kommer det direkt till er?”
Sp1: ”det går via vår chef”
I1: ”vad är tanken med den gången?”
Sp2: ”det är nog att dom ska ha insyn hur mycket uppdrag vi har” SP1: ”vilka olika behov finns det”
Det finns två olika problem med denna arbetsgång. Den ena är att vid frågan om varför arbetsgången ser ut som den gör uttrycker de att det nog beror på att deras chef ska ha insyn i hur många uppdrag som finns. Möjligtvis har informanterna inte varit med och konstruerat
36
arbetsgången och är inte riktigt säkra på varför den fungerar på detta sätt. Den andra problematiken som kan uppstå är att bedömningen sker i flera olika led och då kanske något barn prioriteras bort när dokumentet går igenom flera olika instanser.
Delanalys bedömning i intervjuerna
Enligt Williams, Sheridan och Sandberg (2014) dominerar den sociokulturella teorin dagens förskola och inom det sociokulturella förväntas barnet bygga upp sociala färdigheter i mötet med sin omgivning. Inom Reggio Emilia talas det om det kompetenta barnet och hinder och svårigheter ses inte som ett problem utan som en möjlighet (Vallberg Roth & Månsson, 2011).
Enligt Markström (2005) ställs det idag höga krav på att barnen ska klara av förskolans komplexa sociala kontext. Barnen ska vara självständiga och sociala och de barn som håller sig inom dessa ramar anses vara barn som håller sig till normaliteten. Enligt Foucault skapas professionsmakt av utövarna, med det menas att inom en verksamhet skapas en sanning om vad som är det rätta (Bergström & Boreús, 2012). Inom förskolan kan detta möjligtvis kopplas till det rätta beteendet hos barn. Vidare menar Markström (2005) att förskolans pedagoger ofta har en holistisk syn på barnet innan problem dyker upp. Men när problem uppstår tappar pedagogerna detta perspektiv och bristperspektivet blir dominerande.
Informanterna ger den generella bilden att vid upprättandet av utvecklingsplanerna sitter de i sina arbetslag och samtalar om barn och alla pedagoger ges möjligheten att få sin röst hörd. Ur ett maktperspektiv kan möjligtvis synen på barnet bli mer nyanserat men det kan även problematiseras med synen som Tullgren och Ljung-Djärf (2010) ger kring pedagogers arbetslagsmöten. Forskarna såg i sin studie att pedagoger lätt hamnar i det yttersta skiktet vid samtal om barn och vårdnadshavare. Detta kan vara en möjlighet till varför utvecklingsplanerna känns informationsfattiga och därför dominerar vuxenperspektivet.
Förskolepersonal anses ha legitim kunskap om barn och deras ord om barns utveckling väger tungt även hos andra aktörer utanför förskolan som till exempel vårdnadshavarna. Enligt Markström (2005) finns det en bild av ett genomsnittsbarn inom förskolan och denna bild baseras på vad barnet gör, kan och inte kan. För att barnet ska få vara en medskapare av förskolans kontext måste barnet lära sig och anpassa sig till de normer och regler som genomsyrar verksamheten. Synen på barn är att de ska vara sociala, självständiga och oberoende. De barn som lever upp till dessa krav ses som hanterbara inom förskolan och pedagogerna kan med dessa barn utföra sitt vardagliga arbete och vårdnadshavarna är nöjda med de egenskaper som förskolan arbetar fram.
37
Informanterna uttrycker olika barnsyn vid intervjuerna men har en liknande grundsyn i det verbala språket då de beskriver att det är verksamheten som ska anpassas efter barnen och deras förmågor. Detta synsätt är inte lika tydligt framträdande i den skriva dokumentationen.
Efter analys av intervjuerna med informanterna framgår det att verksamheten överlag lutar sig mot Vygotskij och hans sociokulturella teorier, detta eftersom pedagogerna nämner samspel, relationer, miljö och interaktion mellan olika individer både på och utanför förskolan. Den sociokulturella teorin dominerar i dagen förskola och pedagoger ska ha det kompetenta barnet i fokus (Markström, 2005). Detta speglas i studien eftersom informanterna visar en sociokulturell medvetenhet i det verbala språket kring barnen.
En informant lyfter att när hen skriver utvecklingsplaner så är det barnens utvecklingsnivåer som är i fokus och informanten har möjligtvis influerats av Piagets konstruvistiska synsätt. Piaget delade in barns lärande i utvecklingsstadier och i utvecklingsplanerna är det denna barnsyn som dominerar. Vid analys av utvecklingsplanen delade informanten inte upp barnens utvecklig i till exempel åldersstadier, däremot är det fokuserat på den enskilda individen, dess kunskaper, kompetenser och utvecklingsplanen upplevs som kategoriserande. Informanterna kanske tänker på dokumentet mer som en individuell reflektion kring barnet än verksamheten och därför fastnar mer i barnets brister. Detta kan ställas mot Vallberg Roth studie (2012) där hon lyfter fram att barn bedöms mot en uppsatt norm och den som skriver utvecklingsplanen är den som avgör om barnet är format efter den förskolans rådande norm eller ej.
Specialpedagogerna i studien anser att det finns olika barnsyn i de verksamheter som de besöker. Vid analysen av specialpedagogernas intervjuer beskrev informanterna två olika sätt att se på barn. Det ena var att de ansåg att de flesta verksamheter är på god väg och att förskolorna arbetar utifrån ett salutogent förhållningssätt. Men specialpedagogerna nämner även att de emellanåt möter pedagoger som är frustrerade av att ”barn inte gör som vi säger” mentalitet. Informanterna menar när de benämner ”barn som inte gör som vi säger” mentalitet att detta är barn som utmanar förskolans satta normer och regler. Vid jämförelse av den barnsyn som specialpedagogerna uttrycker jämfört med informanterna i studien kan man återigen se att i den skrivna dokumentation lutar det mot ”barn gör inte som vi säger” mentalitet och i det verbala språket har pedagogerna ett mer salutogent synsätt.
38
Delaktighet
Spaltdokumentationen används som en ”här och nu observation” där man som pedagog skriver ner vad barnen gör och säger. Detta dokument tas sedan med till planeringarna där pedagogerna använder spaltdokumentation som en hjälp för att utveckla verksamheten:
P5: ”Med barnen är det ju det dagliga. Det är när vi planerar så går vi igenom vad vi har tänkt liksom och hur blev detta och så. Vi har spaltdokumentation där vi skriver vad de gör och så. Hur barnen reagerar och hur vi ska utveckla. Så då där kommer ju barnens tankar verkligen fram som till exempel hur vi pratar om att alla är vi olika”
När spaltdokumentation analyseras tittas det på vad barnen gör, vad de uttrycker och hur det ska arbetas vidare. Genom detta arbetssätt anses det att barnen blir mer delaktiga i den dagliga verksamheten. Å ena sidan kan spaltdokumentationen ses som ett redskap för att få in barnens röster i verksamheten men å andra sidan kan det ses som att pedagogerna intar en tolkande roll kring barnens intresse istället för att ha en dialog med dem.
En bild som framkommer är att vid utvecklingssamtal verkar det vara fokus på informationsutbyte och då främst mellan pedagog och vårdnadshavare. Under utvecklingssamtalet tillfrågas vårdnadshavarna om de har något att tillägga. Det framkommer att vårdnadshavare kan känna ett tvång kring att tycka något om verksamheten och bli stressade över detta:
P1: ”Så den är rätt så tydlig för där skriver vi ner här och nu (spaltdokumentationen). Där tar vi reda på vad är det dom vill (barnen). Och bygger vidare på det. Med föräldrarna där försöker vi ju dels under våra utvecklingssamtal tar vi upp om de har något att tillägga. Alltså vad de vill. Jag vill även tydliggöra att många föräldrar uttrycker att de blir stressade av att de ska tycka och ha röster om verksamheten. Men jag säger att de har en rättighet och inte en skyldighet att ha en åsikt om verksamheten. Så där försöker vi ta med och lyssna på det de vill. Under inskolningen säger vi till föräldrarna att det är oss de ska gå till om de vill ha en förändring i verksamheten.”
Kring kontakten med vårdnadshavarna nämner samtliga informanter att det finns en möjlighet för vårdnadshavarna att vara delaktiga i verksamheten eftersom det finns en daglig tamburkontakt och frågan om vårdnadshavarnas delaktighet verkar lyftas främst vid föräldramöten och utvecklingssamtal.
Av informantens utsaga kan man utläsa att det bedrivs två sorters utvecklingssamtal på förskolan. Ett av samtalen är det årliga utvecklingssamtalet samt uppföljningssamtal. Barn
39
som informanten benämner som de ”speciella barnen” har samtal oftare. De ”speciella barnen” är barn som befinner sig i någon form av svårighet. Men då genomförs dessa utvecklingssamtal med vårdnadshavarna och barnet deltar ej:
P2: ”det är faktiskt bara någon enstaka gång som föräldrarna önskar samtal på våren. Men på hösten vill de flesta föräldrarna ha samtal. Men vi har oftare samtal för de speciella barnen. Då är det kanske inte ett utvecklingssamtal det handlar om utan mer ett uppföljningssamtal ur ett vuxenperspektiv”
Anledningen till att de ”speciella barnen” inte deltar vid uppföljningssamtalen kan bero på att informanten och vårdnadshavarna vill skydda barnets självbild.
Det verkar finnas en samstämmighet bland informanterna kring hur de ”speciella barnens” utvecklingssamtal ska konstrueras:
P3: ”om det är något problem eller så tycker jag att man ska ta ett annat samtal och ha om det är någon större grej”
P4: ”De stora barnen är med på utvecklingssamtalet. Men ska vi ta upp något känsligt då bokar vi in samtal med föräldrarna och barnen är inte med då”.
Dessa barn utestängs helt eller delvis från samtalen utifrån informanternas värdering av vad barnet ska få ta del av.
En informant lyfter en önskan om att göra dokumentation mer tydligt skriven för vårdnadshavarna där branschspråket blir mer förståeligt. Informanten uttrycker även en önskan om att dokumentet ska ligga närmare verksamheten än det individuella barnet. Dokumentation ska även enligt informanten ha frågor som är lättare för vårdnadshavarna att förstå:
P2: ”lite fler frågor lite mera inriktad på det (vardagspedagogiken). För ibland kan jag känna också att föräldrarna blir osäkra. Jag vet ju vad detta betyder. För mig är det självklart. Men föräldrarna tänker inte alls i de banorna. Så det kanske hade varit lättare om man hade haft lite andra frågor”
I: ”det är lite mer vad ska man säga branschspråk” P2: ”ja lite grann är det så kan man säga”
40
Delanalys delaktighet
Utvecklingsplanen som fenomen kan ses som en utestängningsmekanism eftersom utvecklingsplanen skapar en arena för pedagogen att använda sitt branschspråk men samtidigt kan det innebära att de som inte har insikt i den pedagogiska arenan utestängs. Detta kan bero på att de endast har en vag uppfattning om vad branschspråket betyder (Bergström & Boréus, 2012). Enligt Foucault är makt och språk sammankopplat och utgör en faktor där pedagogerna har en möjlighet att utöva sin professionskunskap. Detta kan ske på ett sätt där de som inte har samma kunskaper inom branschspråket kan känna en osäkerhet kring vad som lyfts.
I informanternas intervjuer var det endast en informant som lyfte att hen tar med vårdnadshavarnas perspektiv i utvecklingsplanen. Att vårdnadshavarna inte synliggörs mer kan bero på det som Markström (2005) lyfter i sin studie att pedagoger anses sitta på legitim kunskap om barnen. Anledningen till att vårdnadshavarnas röster inte lyser igenom och hörs mer är antagligen att de har stort förtroende för aktörerna i förskolan och deras professionskunskap. Men å andra sidan menar informanterna att vårdnadshavare alltid har möjlighet att lyfta saker med informanterna i olika forum som tamburen med mera.
Foucaults teori om maktutövning blir både tydlig och otydlig här. För å ena sidan utövar pedagogerna professionsmakt i den skrivna dokumentation för där gör de val om vad som är det rätta att ha med i dokumenten. Men å andra sidan nämner även pedagogerna att de ser vårdnadshavarna som en viktig resurs och vill lyfta in deras perspektiv i verksamheten. Men enligt vad informanterna lyfter vid intervjuerna är det endast en informant som aktivt tar med vårdnadshavarnas perspektiv i den skriva dokumentationen och då sker detta vid utvecklingssamtalet. Makten kan aldrig bli jämn då pedagogerna besitter en professionskunskap (Bruce & Riddersporre, 2012), men informanten som tar med vårdnadshavarnas perspektiv försöker fördela makten om vad som ska stå om barnet mellan parterna.
För att informanterna ska få med barnets perspektiv i utvecklingsplanerna utförs det barnintervjuer med de äldre barnen. De barn som pedagogerna och vårdnadshavarna anser kan och vill vara med på utvecklingssamtalet medverkar. Detta kan vara ett sätt att försöka fördela makten mellan pedagoger och barn, dock är det inte alla barn som deltar vid utvecklingssamtalen. De barn som går under betäckningen ”de speciella barnen” medverkar en stund eller inte alls. Vilka barn som deltar delvis eller inte alls bestäms av informanterna. Informanterna använder sig utav ”den vänliga maktutövningen” (Bartholdsson, 2007). Möjligtvis vill informanterna värna om barnets självbild och detta kan då uppfattas som en
41
utestängningsmekanism, men å andra sidan kan det bero på att pedagogerna vill skydda barnen från det som lyfts om dem under utvecklingssamtalet.
Forskning som Tullgren och Ljung-Djärf (2010) har bedrivit visar att när pedagoger sitter i arbetslag och diskuterar och debatterar fastnar de gärna i det yttersta skiktet där barns beteende och vårdnadshavares trivsel lyfts fram. Enligt Tullgen och Ljung-Djärf (2010) är det också möten där pedagogerna mellan varandra bekräftar sitt arbete. Inom en verksamhet beslutas det bakom kulisserna av de som verkar inom professionen vad som är det korrekta sättet att till exempel bete sig på. Enligt Foucault är den etablerade kunskapen ihopkopplad med makt och baseras på normer och regler som är uppsatta inom verksamheten. (Boréus & Bergström, 2012). Den etablerade kunskapen sätts i spel när möten inom professionen sker. Det är informanterna som avgör vilka barn som är ”de speciella barnen”. Det är dessa barn som specialpedagogerna kommer i kontakt med. När pedagogerna tar kontakt med resursteamet hamnar pedagogerna men även barnen i en beroendeställning till specialpedagogerna. Enligt vad som framkommit i intervjuerna så är specialpedagogerna medvetna om detta. För att fördela makten mellan de två olika professionerna så arbetar specialpedagogerna medvetet för att de tillsammans ska komma fram till en metod som