7. Analys och diskussion
7.2 Behov och möjligheter
I skolans tradition utövas inte handledning i någon större utsträckning, medan det inom andra yrkesgrupper sedan många år tillämpats (Holmberg, 2001). Enligt Lendahls Rosendahl & Rönnerman (2002) är handledningens innehåll och form under utveckling inom förskola och skola, där handledning i förskolan haft större genomslagskraft hos pedagogerna än i skolan, vilket man bl.a. tror beror på att man haft en längre tradition av handledning i förskolan. Resultatet visar att respondenternas uppfattning är att pedagogerna i förskolan är mer öppna för handledning än pedagogerna i skolan. Respondenterna menade att en anledning till detta kan vara att pedagogerna i förskolan arbetar nära varandra, vilket gör att andra ser hur man fungerar och tänker i sitt arbete, tillskillnad från pedagogerna i skolan som ofta arbetar ensamma med eleverna. En del av respondenternas intresse för handledning fokuserades på att man i större utsträckning vill använda sig av reflekterande handledning, där man tillsammans i grupp har större möjlighet att komma till insikt med sitt eget agerande och att ta tillvara varandras kompetens. Till skillnad från tidigare då lärarnas kompetensutveckling inte i någon större grad påverkade skolans utveckling utan främst gynnat det egna klassrummet, har uppdraget för dem vidgats till att omfatta mer än den individuella undervisningen. Diskussionen om kollektivt lärande blir aktuellt (Lendahls Rosendahl & Rönnerman, 2002). Bladini (2004) som refererar till Näslund (2004) menar att handledning är så viktigt att det är en nödvändig förutsättning för professionell utveckling. Wahlström (1996), menar att människor som arbetar nära andra människor, alltid är i stort behov av handledning, eftersom man har att hantera företeelser mellan människor. Företeelserna som missförstånd, konflikter, glädje, problem och annat, gör att man ibland behöver en tillflykt, där man kan få hjälp, förståelse och empati för att orka uthärda. I resultatet framgick delade meningar om behovet av handledning. En del av respondenterna menade att behovet finns i verksamheten, men att pedagogerna själv måste se behovet då handledning bygger på frivillighet. Vi menar också att handledning oftast bygger på frivillighet, där drivkraften av att vilja växa i sin yrkesroll ska ligga till grund för det arbete pedagogen lägger ner. Wahlström (1996), nämner att det finns tillfällen då handledning behövs utan att man själv inser det. Detta framkom i resultatet, då en av respondenterna vid ett tillfälle bestämde att alla i gruppen skulle ha handledning under ett år, eftersom relationen i gruppen inte fungerade. De respondenter som menade att behovet av handledning finns, menade dessutom att pedagogerna blir säkrare i sin yrkesroll genom reflekterande handledning. Detta såg de kan förebygga utbrändhet, som i nästa led gynnar
eleverna genom att man som pedagog möter dem på ett annat sätt. Relationen stärks mellan pedagog och elev, vilken man inom systemteorin menar är den centrala. Vi anser att vid de tillfällen då pedagoger blir utbrända, kan det vara svårt för individen att se och acceptera att det då kan vara bra med handledning, där man kan reflektera över sina frågor och sin oro. En del respondenter ansåg att handledning inte normalt sett behövs i det dagliga arbetet då pedagogerna har en profession för att klara sitt arbete. Enligt oss finns behovet av handledning alltid eftersom tiden för reflektion inte förekommer i någon större utsträckning i verksamheten. I handledning har man möjlighet att i möten med andra se att man inte är ensam om att ha problem. I handledning delger de handledda varandra erfarenheter, vilket kan leda till att deltagarna tar tillvara varandras kompetens.
Systemteorin, så som den beskrivits av Gjems (1997) och Öquist (1992) vilka hänvisar till Bateson (1972, 1979), riktar uppmärksamheten mot relationer mellan människor och är därför en mycket god utgångspunkt för handledning (Gjems, 1997). Handledningens grundsten är just möten mellan människor i ett socialt system, förskola/skola, där individerna påverkar varandra ömsesidigt och utgör ett helhetstänkande och där de inte kan förstås isolerade från varandra. Detta helhetstänkande anser vi är viktigt i ett arbetslag. Öquist (1992) menar att människan har haft en idé om att vara naturens herre och blivit främmande för tanken att vi endast utgör en länk i livets stora kretslopp. Helheten påverkas dessutom av ömsesidigheten mellan människor och det som befinner sig i omgivningen. Vid en stor konflikt i systemet, förskola/skola, kommer alla i systemet påverkas av detta på ett eller annat sätt. I de yrken där man arbetar nära andra människor, är man i hög grad och på olika sätt beroende av varandras kompetens (Gjems, 1997). Man påverkar och påverkas av varandra.
Handledning är ett redskap för att ta tillvara och utveckla kompetens menar Gjems (a.a.). Vi har en uppfattning av, att det oftast satsas på kompetensutveckling genom dags- och veckokurser för den anställde. Detta har vi erfarit under vår yrkesverksamma tid, då pedagoger som varit på föreläsningar de verkligen tyckt var bra, och hur gärna de än vill, har svårt att omvandla kunskaperna i den egna verksamheten. Pedagogerna lyckas kanske ett tag, men det rinner oftast ut i sanden vilket kan bero på att man då inte har någon annan att reflektera med om kunskaperna eftersom man oftast varit ensam ifrån verksamheten vid föreläsningen. Även om man varit på föreläsningen i grupp är det svårt att omvandla kunskaperna då det oftast inte finns tid till gemensamt reflekterande. Handledning däremot
och värderingar. Vi anser att målet för handledning är att den handledde själv ska kunna hitta strategier och lösningar för uppkomna problem i verksamheten, vilket en del av respondenterna också påpekade. Av resultatet framgår att de flesta respondenter menade, att de gånger pedagogerna i skolan frågar efter handledning är det i form av rådgivning och konsultation. Om efterfrågan av handledning är den samma bland pedagogerna i förskolan framgår inte av resultatet. Enligt oss mister handledningen sin funktion, om man använder sig av handledning som rådgivning och konsultation, där den rådgivande och konsulterande kommer med lösningarna och svaren. Tveiten (2000) skiljer också på rådgivning och handledning, men om den som handleds har stora behov av att få råd, tar hon inte helt avstånd från rådgivning. Enligt oss bidrar inte rådgivning och konsultering till eget reflekterande i lika stor utsträckning, vilket är ett verktyg för att göra seendet till en medveten process i handledningsarbetet.
Eftersom samhället ständigt förändras betyder det konsekvenser för alla som arbetar i skolan. Förändringarna medför enligt oss, att det krävs mer av pedagogerna i deras yrkesroll för att möta och skapa meningsfulla relationer till eleverna. Berg & Scherp (2003) menar att en viktig del av skolutvecklingen är att ge lärarna möjlighet till handledning, där de kan bearbeta, reflektera, stärka sin egen yrkesskicklighet och förstå sin egen roll och relation till eleverna, då pedagogen i den utsatta situationen med elever lätt kan gå in i interaktion med eleverna och lämna sin professionella roll. Vi anser, genom att de handledda i reflekterande handledning kan få hjälp att upptäcka fördomar värderingar och beteenden hos sig själv, kan de handledda dra paralleller och få insikt i att dessa företeelser även förekommer i undervisningssituationen med eleverna. Kolb (enligt Holmberg, 2001) utgår från att när den handledde vid problem, kan reflektera över upplevelsen kan individen utveckla ett nytt sätt att tänka och möta problem på som påverkar individens kommande handlingar. Detta tänkande, anser vi, påverkar och utvecklar både individen och verksamheten.
I läroplanen för grundskolan (Lpo 94) och för gymnasieskolan (Lpf 94), har rektorn ansvaret för personalens kompetensutveckling för att personalen professionellt ska kunna utföra sitt arbete. Skolan ska utvecklas kvalitativt. Utvecklingen ska idag ske kollektivt.Detta ansvar har skolans ledning och lärare som en gemensam angelägenhet att bidra till. Nya metoder måste prövas och utvecklas i ett samspel mellan skolans personal och elever såväl som med hemmen. Vi menar att handledning kan vara en metod, som prövas och utvecklas där denna yrkeskompetensutveckling kan ske. Det gäller i såväl förskola, grundskola som
gymnasieskola. I den kollektiva utvecklingen, det kollektiva lärandet, kan kontinuerlig grupphandledning av yrkesverksamma ske, där diskussion och reflektion förekommer. Handledning i grupp är den form av reflekterande handledning där alla är delaktiga i handledningsprocessen och bildar en helhet. Att i handledning sammanföra deltagare, eftersom vi har olika erfarenheter, är viktigt enligt oss, eftersom kunskap och erfarenhet blir mer värdefull ju fler aspekter som tillförs. Att se helheten stöder sambandet mellan systemteori och praktik, vilket kopplar till det Lauvås & Handal (2001) kallar ”praktisk teori”, där den tysta och uttalade kunskapen får en betydelse och mening.
I den kommunala Barn- och utbildningsplanen (2004-2007) ska varje personalgrupp erhålla kompetensutveckling med en individuell utvecklingsplan, för att utveckla och förbättra verksamheten. I arbetslagens personalutveckling ska man tillsammans utveckla nya kunskaper och lära av varandra. Vår studie visar att denna självklarhet inte speglar dagens verklighet. Genom reflekterande handledning kan man utveckla nya kunskaper och lära av varandra. Vi menar att en möjlig förklaring till varför man inte använder sig av handledning för att nå målen kan vara att handledning är en långsiktig metod som först ger resultat på lång sikt. Detta gör, menar vi, att man använder sig av handledning på det sätt man gör, som en kortsiktig lösning och som akututryckning när problem uppstår i arbetssituationen. Vi anser dock att akututryckningar kan behövas och ibland fyller sin funktion, men vid en större förekomst av reflekterande handledning skulle, efter en övergångsperiod, akututryckningar bli färre. Pedagogerna har då fått en bredare och djupare förståelse för sin egen del i sammanhanget som individen befinner sig i. Resultatet av vår studie visar att handledningssituationer sker i det dagliga arbetet och vid medarbetarsamtal och inte har någon planerad framtoning på längre sikt med speciella mål och bestämda riktlinjer.
7.3 Hinder
Trots att flera av respondenterna ser möjligheterna med reflekterande handledning uppfattar vi förekomsten av reflekterande handledning som liten, även om andra former av kontakter ofta förekommer. Något de flesta respondenterna tog upp var att pedagogerna inte vill ha handledning. Detta tror de bl.a. beror på en kombination av okunskap och rädsla om handledning hos pedagogerna. En av respondenterna har försökt med kollegiehandledning men fått ge upp eftersom ett väldigt svagt intresse och starkt motstånd från pedagogerna visats. En annan orsak till bristen på reflekterande handledning kan även bero på att
skolledarna inte själv har kunskap i vad handledning är, precis som en av respondenterna uttryckte det vid intervjun, och därmed inte initierar denna typ av handledning i verksamheten. Organisatoriska hinder i form av resurser, tid och pengar, kan vara andra orsaker till detta. Enligt vår mening är handledning i grupp ekonomiskt överlägset eftersom flera pedagoger tar del av handledningen och utvecklas samtidigt.
7.4 Handledare
Flera av respondenterna menar att man som ledare alltid har den handledande rollen. I undersökningen framkom det att man använder sig av kuratorer och skolsköterskor när man är i behov av handledning. Vid vissa tillfällen tar man även hjälp av psykolog, företagshälsovården eller så köper man in handledartjänsten utifrån.
Resultatet i undersökningen visar att på det sätt som de flesta av respondenterna i undersökningen uppfattar begreppet handledning, används handledning i verksamheten och att specialpedagogens kompetens i handledning tillvaratas. Vi menar att specialpedagogens handledningskompetens inte tillvaratas på det sätt som utbildningen indikerar och som vi som blivande specialpedagoger önskar. Vår roll förväxlas fortfarande med speciallärarrollen, trots de 15 år som gått sedan specialpedagogutbildningen startade. Specialpedagogen med dennes handledningskompetens används oftast som rådgivare och konsult. I tidskriften
Specialpedagogik av Hasse Hedström (2003) skriver han att specialpedagoger borde användas
för handledningsuppdrag i mycket större utsträckning, men att de kan ha svårt för att få mandat från såväl kollegor som skolledning. Detta har framkommit i kommunen för vår studie, där en kartläggning genomförts med syfte specialpedagogens roll. Specialpedagogerna i kommunen känner en frustration över att man inte vet deras roll och därför menar de att de inte får använda sina handledande kunskaper. I SOU (1997:108), står det att det i specialpedagogens ansvar ligger frågor som rör kompetensutveckling och fortbildning. Specialpedagogen har även den centrala uppgiften att ge stöd till arbetslag och lärare och att utgöra en kvalificerad samtalspartner och rådgivare. Vår studie visar att inte särskilt många av respondenterna använder sig av specialpedagogens kompetens då det gäller kompetensutveckling och fortbildning, utan som regel endast när det uppstår problem.
Hasse Hedström (2004) redovisar en studie från Malmö högskola där det bland annat konstaterats att specialpedagogerna har svårt att definiera handledning, då det ofta förväxlades
med ”bollplank”, diskussion och samtal. Eftersom det är ett par år sedan studien från Malmö högskola gjordes menar vi att specialpedagogerna har lättare att definiera handledning idag. Vi menar att en möjlig förklaring till denna otydlighet för specialpedagogerna som framkom av studien, kan vara att man aldrig närmare angav vad som avsågs med handledning för specialpedagogerna i utbildningen som startade 1990, där specialpedagogen skulle förberedas en handledande kompetens för att kunna handleda lärare. En annan förklaring kan vara att det fattades precisering av begreppet i de officiella dokumenten. Detta gör det oklart för inte minst specialpedagogen själv att tolka, men även för andra att förklara vad hon förväntas göra när hon handleder.
Når kunskap om specialpedagogens roll i allmänhet och dennes kompetens i handledning i synnerhet, fram till skolledare och pedagoger kan specialpedagogens handledningskompetens utnyttjas på ett annat sätt, t.ex. som en del i skolutvecklingen. I resultatet framkom att det lättaste sättet att nå ut med sitt budskap är via rektorskonferenser. För att öka handledningens efterfrågan i den undersökta kommunen, menar respondenterna att det krävs en förtydligande bild av vad reflekterande handledning har för syfte. Holmberg (2001) vill väcka intresset för handledning och ”skingra mystiken kring handledning som företeelse” (s.7). Vi menar, om kunskapen om handledning når fram kommer den kanske att användas i större utsträckning vilket skulle stärka pedagogernas yrkesroll.
Resultatet visar att många av respondenterna var överens om att de i framtiden kommer att behövas handledning i större utsträckning eftersom pedagogerna träffas mer sällan på arbetstid på grund av schemaläggning, vilket i sin tur innebär att man inte har raster tillsammans. Enligt Normell (2002), skulle det vara positivt att allt fler pedagoger får tillgång till handledning, för att i handledningen fritt kunna reflektera över vardagsarbetet och förändringar i samhället, som påverkar skolan. Respondenterna i undersökningen menar att en omstrukturering av resurser och tillvaratagandet av kompetens i verksamheten, t.ex. specialpedagogerna, också kommer att krävas. Respondenterna ser att kravet på handledning ökar från specialpedagogerna och det tror respondenterna beror på att de får handledningskunskaper i sin utbildning och därför vill utnyttja dem.
7.5 Metoddiskussion
Val av metod för studien, halvstrukturerade, kvalitativa forskningsintervjuer, uppfattas av oss rätt för vår studie. Vi är medvetna om att en forskningsintervju kan ha negativa sidor och inte alltid vara så tillförlitlig. Under arbetets gång diskuterade vi att kvalitativ intervjumetod inte är vetenskaplig då den uppkommer i form av ett vardagligt samtal. Därför har vi gemensamt diskuterat olika fällor vi kunnat hamna i under arbetets gång, så som att vi inte har använt oss av samma intervjuare vid alla intervjuerna, vilket kan påverka människors sätt att svara beroende på hur de uppfattar den person som ställer frågorna. En annan fälla kan vara, att även om man är medveten om att förförståelse och förutfattade meningar kan färga resultatet, är det inte säkert trots ansträngning, att vi har klarat förhålla oss helt neutrala. Vi anser att intervjuerna gav oss en ny och värdefull kunskap som respondenterna delade med sig av, trots en uppfattning av oss om ett för klent underlag av följdfrågor i intervjuguiden. Valet och antalet av undersökningsgrupp, har känts rätt med tanke på respondenternas position inom organisationen och tiden till vårt förfogande för studien. Vår metod för genomförande och databearbetning har varit tillfredställande och litteraturstudierna till stor hjälp.
7.6 Sammanfattning
Handledning är ett vitt begrepp. Det används i många olika sammanhang och preciseras inte på samma sätt i svenskan som i engelskan. I denna begreppsförvirring kan lätt oro och dilemman uppstå då alla tror sig ha samma innebörd av begreppet. Att begreppet är vida brett visade sig också i resultatet där några respondenter menade att handledning var mer än bara råd och konsultation. För dem var handledning dessutom en möjlighet för reflektion i det dagliga arbetet och för att ta tillvara andras kompetens. Normell (2002), menar att det skulle vara positivt om fler pedagoger får tillgång till handledning, för att i handledningen fritt kunna reflektera över vardagsarbetet och förändringar i samhället, som påverkar skolan.
Förekomsten av reflekterande handledning i verksamheterna i vår studie, uppfattas som liten även om andra former av kontakter ofta förekommer. Orsaken till det tror respondenterna i undersökningen beror på okunskap om handledningens syfte bland pedagogerna. Brist på resurser ser respondenterna också som en möjlig orsak.
Hasse Hedström (2003), menar att specialpedagogerna borde användas för handledningsuppdrag i mycket större utsträckning än vad de gör. Specialpedagogerna visar, i
en kartläggning gjord i den undersökta kommunen, sin frustration över att det inte är så. De menar att de fortfarande förväxlas med speciallärarna. I specialpedagogens ansvar ligger frågor som rör kompetensutveckling och fortbildning. Dessutom har specialpedagogen den centrala uppgiften att ge stöd till arbetslag och lärare och att utgöra en kvalificerad samtalspartner och rådgivare (SOU, 1997:108).
Respondenterna i undersökningen menade att det i framtiden kommer att behövas mer reflekterande handledning eftersom tiden för gemensamma diskussioner inte finns i verksamheterna i vardagen. Ett förtydligande av den reflekterande handledningens syfte och möjligheter är nödvändig bland pedagogerna menar respondenterna. Holmberg (2001) vill ”skingra mystiken kring handledning som företeelse” (s.7). Enligt respondenterna kommer en omstrukturering av resurser och tillvaratagandet av kompetens i verksamheten att krävas, eftersom kravet på handledning ifrån bl.a. specialpedagogen ökar.