Behov och upplevelser av nuvarande transportsystem

Samtliga respondenter berättar om olika problematiska upplevelser inom transportsystem som har en influerar deras egen upplevelse av rörlighet och användande av nuvarande transportsystem i deras vardagliga liv. Inom kollektivtrafiken tenderar problematiken med på- och avstigningar att kvarstå oavsett om fordon har anpassade för att öka tillgänglighet för individer med funktionsvariationer. Exempelvis berättar respondenter att även om bussen kan sänker sig ner för att minska höjdskillnaden från trottoarkanten och fordonet, så behöver individer som är rullstolsburna vid påstigningar fortfarande ha tillräckligt med fart och styrka i armarna för att kunna häva sig upp och in fordonet. Upplevelsen vid användningen av kollektivtrafiken varierar även mellan de olika transportfordonen för respondenterna. Bussen upplevs som det mest problematiskt färdmedel på grund av bristande utrymme och höjdskillnaden vid på-och avstigning. Medan tunnelbanan upplevs som det färdmedel som bidra till högst rörelsefrihet och tillgänglighet då det är snabbt och enkelt att ta sig in i fordonet enligt respondenterna.

Utformningen av nuvarande kollektivtrafiksystem med bussar som transporterar in människor från de yttre delarna av tätorten till de mer centrala delarna för vidare färd med andra transportmedel som tåg och tunnelbanan. Utifrån respondenternas beskrivningar om sin upplevelse kring viljan och möjlighet att använda bussar kan detta leda till en geografisk uteslutning. Då individer inte kan ta sig till aktiviteter som är lokaliserad i vissa geografiska områden med de befintliga kollektivtrafiksfordons som trafikerar linjedragningar till dessa områden (Honkaniemi et al. 2017). Exempelvis beskriver Marcus sin möjlighet att åka kollektivt till skolan som begränsad på grund av att en del av hans kollektiva resväg består av buss. Liknad problematik kan vi även tyda ur Robins berättelse, där hans nuvarande bostad är belägen längre ifrån stationsområdet vilket innebär att han behöver åka buss ner till stationsområdet. Emellertid så behöver han hjälp för att komma in i bussen vilket innebär att han undviker att åka kollektiv från hans nuvarande bostad medan hans förra bostad som var lokaliserad mer central åkte han betydligt mer med kollektivtrafik eller rullade.

Denna problematik kring fordonet buss är även intressant att diskutera i relation till Paze och Faber (2012) slutsats att implementerandet av fler bussar kan öka tillgänglighet för funktionsvarierade och därigenom bidra till öka möjligheten för deltagande i samhället för funktionsvarierade. Då responsen från respondenter i min studie tendera att indikera motsatsen, då buss upplevs var det fordon som begränsar från användandet av kollektivtrafiken. En möjlig orsak till dessa skilda slutsatser kan vara att Paze och Faber (2012) gör en kvantitativ undersökning med individer med olika funktionsvariationer i Kanada. Där individer med olika funktionsvariationer kan uppleva olika av barriärer och möjlighet i transportsystemet samt de potentiella skillnaderna i utformningar av transportsystem som kan existera. Beaktande av olika grupper funktionsvariation behov, förutsättningen och livssituation är därav viktigt för att kunna förstå hur transportsystemet fungera för dem (Wretstrand 2012). Då deras olika begränsningar kan ha inverkan på deras upplevelse och användning av transportsystemet. För vidare studie vore det därav intressant att studera individer med olika funktionsvariation och livssituation exempelvis ålder, boende i urbant och ruralt område och så vidare.

Respondenternas uppfattning av sin egen möjlighet till rörelse tendera att vara förknippad med den osäkerhet som de upplever vid resor inom kollektivtrafiken och färdtjänst. Förutom svårigheterna kring på-och avstigning av kollektivfordon så redogör respondenterna även för de övriga barriär som de upplever bidrar till deras känsla av osäkerhet vid resor inom kollektivtrafiken. Hissar som är ur funktion, icke framkomliga gångvägar kring stationsområdet, är fordonet anpassat och fungerar anpassningen samt kommer de kunna resa hela vägen till deras slutgiltiga destination efter deras planerade färdväg. Osäkerheten kring dessa ovan nämnda aspekter tenderar att vara central för de rullskolsburnas syn på sin egen rörlighet med kollektivtrafik och även den främsta orsaken till att de valt att inte använda de kollektiva tjänsterna enligt deltagarna i min studie. Då deras möjlighet till rörlighet inom kollektivtrafiken är uppbygger på att alla funktioner och steg i deras resekedja fungerar.

Inom färdtjänst tenderar respondenternas osäkerhet koncentreras kring ovissheten om taxin kommer att dyka upp samt om den anländer vid utsatt tid men även om det blir en samåkning. Emellertid så tender de flesta respondenter uppleva färdtjänst som mindre problematisk än kollektivtrafik, eftersom färdtjänst kan transportera dem hela vägen fram

till slutdestinationen. Solovall och Hanssen (2017) undersökning av hur positiva användare av färdtjänst är till sina färdtjänstresor kommer fram till att de yngre användare tendera att vara mer missnöjda med färdtjänst än de äldre användare. En möjlig förklarning till detta utifrån respondenterna i denna studie så är de beroende av att färdtjänst anländer i tid och kommer fram till slutgiltiga destination vid planerad tid under vardagarna för annars så risker de att komma försent till arbetet och dylikt. Äldre användare av färdtjänst har inte samman behov av att dagligen komma i tid till sin arbetsplats då majoriteten är pensionärer. Att färdtjänstbilen var försenad och samåkningar inträffade utan förvarningar var en vanligt förekommande företeelse under den studerade veckan. En annan bidragande orsak till de yngre användarnas negativa attityd till färdtjänst kan vara utifrån deltagarna i denna studie att om de åker färdtjänst med vänner så behöver vännerna betala för att åka med. Exempelvis för de yngre respondenterna i denna studie som Malin och Marcus så berättar de att, deras vänner har begränsat med kapital vilket innebär att deras vänner inte vill eller kan betala för att åka med färdtjänst. Detta kan därför vara en möjlig orsak till yngre användares mer negativa syn på färdtjänst, då de yngre användare vill kunna röra sig med sina vänner därav så tendera de använda kollektivtrafiken under kvällstid och helger för att kunna socialisera med sina vänner. Det tendera därför att vara en samstämmig synen bland respondenterna att bilen är det färdmedel som bidra till den största rörelsefrihet för individer med funktionsvariation. Då de inte upplever sig begränsade av sina egen kroppsliga restriktion som resor med kollektivtrafiken bidrar till samt känsla av beroende som uppkommer vid användande av färdtjänst avtar när vid resor med bilen. Robin är den enda respondenten som inte upplever att bilen medför en känsla av självständigt, detta beror nog på att han behöver hjälp att stiga in och ur bilen.

Sammanfattningsvis vid diskussion om hur det nuvarande transportsystem ska utformas för att bidra till en mer hållbar transportsystem så tendera denna studie stödja Aarhaug och Elvebakk (2015) och Verseckienė Meškauskas och Batarlienė (2016) argumentet att funktionsvarierades behov behöver bättre beaktas vid utformningen och implementeringen av fysiska åtgärder i kollektivtrafiksmiljön. Då vid studerade av deltagarna i denna studies aktivitetsrum, upplevelse, val och användning av transportsystemet. Resultatet från denna studie tendera att visa att unga vuxna som är rullstolsburna är till viss del beroende av färdtjänst och bil för att kunna delta i aktiviteter i samhället. En aspekt som kan har påverkat detta är aktörerna inom transportsystemet behöver börja beakta den inverka som transportsystemet infrastruktur och fysiska miljön har på individers vardagliga liv. Då exempelvis investeringar för anpassningar av bussarna tendera att ha en minimal social nytta om individer som är rullstolsburna inte kan använda transportmedel vid utförande av vardagliga aktiviteter som bärande på en matkasse eller umgänge med vänner under resans gång. Skapandet av ett mer hållbart samhälle behöver även beakta att de funktionsvarierade är beroende av färdtjänst och bil för att kunna delta i en del fritidsaktiviteter som endast finns tillgängliga på fåtalet platser inom staden som exempelvis deras parasportaktiviteter. För vidare studier vore därav intressanta att studera incitament som kan användas för att öka deras användande av mer miljövänliga färdmedel utan att minska deras rörlighet.