Beloppsbegränsning av revisorers skadeståndsansvar

Ett införande av en beloppsbegränsning av revisorers skadeståndsansvar för med sig både positiva och negativa följder. En positiv följd är oron för att antingen ha ett obegränsat subsidiärt ansvar eller eget obegränsat ersättningsansvar (jfr 29 kap. 1–2 §§ ABL), till stor del försvinner för revisionsföretag. Det medför att betydligt fler revisionsföretag än bara the big four247 blir villiga att åta sig revisionsuppdrag, något som i längden bör bidra till en bättre revisionsmarknad sett ur konkurrenssynpunkt.248 En annan positiv följd är att ett införande av en beloppsbegränsning medför att revisorer och revisionsföretag får bättre möjligheter att teckna försäkring till lägre premier. Som ett exempel bör återigen

247 Med termen the big four avses de fyra största revisionsbyrårerna i världen: KPMG, EY, Deloitte och PWC. Se vidare Tabby Kinder, ”Big Four’s audit income jumps as firms raise prices”, Financial Times, www.ft.com, 16 oktober 2020, https://www.ft.com/content/28ef75fe-9ad1-DZ-84a7-96679f083a2d, häm-tad 22 oktober 2020. Se även Etéus (2014/15), s. 793.

248 Låt vara att informationen är något ålderstigen men enligt Europeiska kommissionen saknades det en fullt fungerande konkurrens på marknaden för revisionstjänster år 2007. En av de bakomliggande anled-ningarna var enligt kommissionen att revisorn i många medlemsstater hade ett stort eller obegränsat skade-ståndsansvar, se vidare Commission staff working paper: Consultation on auditors’ liability and its impact

on the European capital markets, januari 2007 och prop. 2012/13:61 s. 51. Läget kan förstås ha förändrats

sedan dess men senare år har inte förebringats av några särskilda åtgärder på EU-nivå för att stärka reviso-rers skydd (förutom en grönbok ((Grönbok Revisionspolitik, KOM 2010/0561)) från 2010 som i och för sig inte innehöll något nytt om begränsningar av revisorers skadeståndsansvar).

nämnas Kraft och Kultur-fallet där ansvarig revisor och revisionsföretag stämdes på cirka 2 mdkr till följd av en uppkommen skada. Mot bakgrund av att summor av denna storlek aktualiseras torde dagens ansvarsförsäkringspremier inte täcka mer än en liten del av ett sådant yrkat belopp – och för det fall de väl täcker det lär premierna vara av nästintill astronomiska summor. Genom att införa ett beloppstak kommer därför skadeståndsför-säkringarna att kunna fastställas till ett betydligt lägre belopp, med vilket följer att premi-erna också bli lägre. Beträffande att det subsidiära ansvaret mellan bolagsorganen därtill är obegränsat torde det eventuellt kunna vålla problem i form av ett bolagsorgan, exem-pelvis en styrelse, yrkar att en revisor ska betala mer än vad som är rimligt. Att komma fram till om hur mycket revisorn ensamt ska betala är för sig ingen enkel fråga att avgöra prima facie. Ett klargörande kring en sådan fråga torde kräva tillbringande i domstol för att ett beslut avseende vilket alternativ som är adekvat ska kunna tas. Rimligen måste en sådan domstolsprocess innebära ytterligare kostnader för en revisionsbyrå än som först var fallet.

Det sagda får anses vara förhållandevis starka argument för att en beloppsbegränsning för revisorers skadeståndsansvar bör införas. Med de positiva följderna följer emellertid också negativa sådana, vilka jag anser har en starkare ställning än de positiva. En över-hängande risk med ett införande av en beloppsbegränsning är det som nämns i kapitel 7.3 avseende en situation där det finns fler än en skadelidande. Att inte veta i vilken rangord-ning de skadelidande ska få ersättrangord-ning riskerar att bli en krånglig process, särskilt om revisorn å ena sidan ersätter en skadelidande part och å andra sidan bestrider en annan skadelidandes krav på ersättning.249 Det förefaller något komplicerat att revisorn ska be-stämma i vilken följd de skadelidande ska få ersättning. Det i sin tur leder i min mening att en domstolsprocess kommer behöva vidtas för att opartiskt avgöra ersättningsturord-ningen; något som medför oförutsedda processkostnader för revisionsföretaget trots att ett beloppstak tillämpats i enlighet med lagen. Engerstedt förespråkade år 2007 ett be-loppstak om 10 gånger revisionsarvodet i ett bolag för revisorer.250 Han debatterar att ett beloppstak är en enkel och tydlig lösning på skadeståndsproblematiken. Även Diamant

249 För den nyfikne diskuteras frågan vidare i SOU 2008:79 s. 113. Utredningen framför vilka processuella svårigheter som medföljer när ett beloppstak införts och det finns flera skadelidande som vill ha sina skador ersatta. Utredningen redogör inte konkret vilket alternativ som är bäst lämpat, varför det enligt min upp-fattning inte verkar klarlagt om ansvariga myndigheter anser ett beloppstak lämpligt eller ej.

anför att det vore ”oproblematiskt” att införa ett beloppstak för revisorer.251 Jag är beredd att hålla med Engerstedt i att det är en enkel och tydlig lösning. Däremot håller jag inte med honom om det förstnämnda och inte heller Diamants förmenande att det vore ”opro-blematiskt”. I likhet med Schultz252 menar jag att en av skadeståndsrättens grundbultar, rätten till full ersättning, måste beaktas i en situation av förevarande slag.253 Att en upp-kommen skada uppgår till 2 mdkr fördelat på 5 parter medför att var och en kommer gå miste om cirka 300 mkr om en revisors skadeståndsansvar upphör vid en gräns på 100 miljoner. Ett annat faktum är Kraft och Kultur-fallet där skadelidande yrkade på ett ska-destånd om cirka 2 mdkr. Är det rimligt att den skadelidande parten (även om det faktiska skadeståndet i fallet jämkades till cirka 1 mdkr) går miste om nästan 20 gånger beloppet det ursprungliga skadeståndsbeloppet på grund av revisorns beloppstak på cirka 100 mkr? Jag har svårt att se någon slags rimlighet i en sådan utläggning. Genom ett beloppstak bryts den skadeståndsrättsliga principen om full ersättning, vilket i mitt tycke föranleder ett kritiskt ifrågasättande av införandet av en beloppsbegränsning för revisorer.

Ett beloppstak torde visserligen kunna medföra en lättnad för revisionsbyråer i att deras verksamhet inte riskerar upphöra om ett skadestånd riktas mot dem. Att den ekonomiska smärtgränsen för revisionsbyråer minskar kraftigt med ett beloppstak eliminerar emeller-tid inte att andra risker kan förorsaka en revisionsbyrås upphörande. Beloppstaket hindrar nämligen inte att en revisionsbyrås arbete som medfört allvarliga skador går under på grund av att näringslivets förtroende för revisionsbyrån har sjunkit i en allt för stor grad. Som framhölls redan i SOU 1995:44 riskerar en begränsning av revisorns skadestånds-skyldighet att minska tilltron hos allmänheten till att revisorer utför uppdrag för aktiebo-lags räkning med erforderlig aktsamhet.254 Därutöver finns en ytterligare kontradiktorisk risk med ett beloppstak. Om en uppkommen skada i ett aktiebolag uppgår till ett mer rimligt skadeståndsbelopp (exempelvis 200 mkr) som yrkas av endast en part, bör det

251 Diamant (2008).

252 Schultz (2009), s. 781 ff. och däri angivna källor om principen om full ersättning. Schultz anför att en utveckling av jämkningsinstitutet i ABL vore en bättre lösning än lagförslagen i SOU 2016:34. I denna fråga instämmer jag inte fullt ut med Schultz. I likhet med Etéus (2014/15) anser jag att om en ansvarsför-säkring finns är det ett starkt skäl som talar emot jämkning.252 Detta torde förklaras i att en utveckling av jämkningsinstitutet i ABL fortsatt kommer medföra att den rubbade ansvarsfördelningen finns kvar mellan organen, samtidigt som skadeståndsanspråk fortsatt kommer riktas mot revisorerna trots att jämkningsal-ternativet är till handa. Se även Hellner m.fl., s. 23 som behandlar principen och dess innebörd.

253 Principen har sin utgångspunkt i skadeståndets reparativa funktion, det vill säga att den som lidit en skada ska bli gottgjord på ett sådan sätt att det genom skadeorsakandet rubbade ekonomiska läget återställs. Se vidare Taxell (1963), s. 222.

fortfarande finnas en möjlighet för en större revisionsbyrå att betala hela det yrkade be-loppet – även om ett beloppstak medför att de endast behöver betala halva summan. Med ett sådant synsätt riskerar därför en beloppsbegränsning att bli något av ett flaskhals-syndrom, inte bara för mekanismens avsedda funktion utan även av ersättnings- och pro-cessekonomiska skäl (det senare i form av att den skadelidande måste vända sig till andra bolagsorgan för att yrka återstående skadeståndsbelopp) för den skadelidande.

Vidare medför ett införande av ett beloppstak inte att den tilltänka ansvarsfördelningen mellan styrelse och revisor blir mer likställd än tidigare. I min mening lär skadeståndsan-språken fortsatt komma att riktas mot revisorerna eftersom det är de som har medel att betala i vart fall en del av det yrkade skadeståndsbeloppet. Ansvarsfördelningen mellan organen lär därför inte få en ny jämställd effekt som eftersträvas, oavsett om en belopps-begränsning införs eller inte. Det nu sagda får sammantaget bedömas på det viset att ett införande av en beloppsbegränsning för med sig vissa positiva följder, som för all del är intressanta. Jag anser emellertid att beloppsbegränsningsalternativet är associerat med allt för stora negativa följder för den skadelidande för att ett införande av en sådan bestäm-melse ska vara aktuell. Det kan därför ifrågasättas om det nu sagda föranleder att i ett skadeståndsrättsligt hänseende särbehandla revisorer genom att införa en beloppsbegräns-ning.