4.1.2 ”Barn gör som vi gör”
4.2 Hur bemöter pedagoger barn som utmanar?
Citaten nedan kommer från en diskussion under fokusgruppen där de diskuterade om att inte alla människor går ihop med varandra. Så kan det även vara mellan barn och
pedagog och att barnet inte alltid ska behöva handskas direkt med pedagogen hen inte går ihop med. Att till den mån det går kan pedagoger ändra i vem som har hand om aktiviteter med det barnet. De diskuterar också kring hur pedagogers beteende påverkar barnen, om man är irriterad och stressad så stressar det barnet. På så sätt pratar de om hur man måste reflektera över sig själv. Här ger pedagogerna en förklaring på hur de bemöter barn som utmanar.
P1: Och sen kanske att den ska vara i den gruppen med en vuxen den känner förtroende
för som. Vi fungerar ju olika med olika människor, då kan det vara att just det barnet fungerar bättre med Stina, ja men då ska hen kanske alltid vara med Stina.
Och sen är det viktigt att man själv ser på sitt eget beteende, jag tänker på beteendet i situationen. Det är väl klart att man ibland kan bli frustrerad, för att man är rädd, att man agerar liksom fysiskt på det sättet att man tar ner dem någonstans ifrån eller ta bort
dem eller såhär. Men just att man försöker behålla lugnet själv, för det hjälper ju inte att jag stirrar upp mig för då blir ju hela situationen också stirrig. Och det är kanske inte de det barnet behöver.
P2: Där tror jag nog barnen läser av en ganska tydligt, hur man reagerar själv, håller du
ett lugn så tror jag nog mer barnet håller ett lugn, blir du mer uppstressad själv är det väldigt tydligt tror jag att barnet läser av hur pedagogen tar det (P1 & P2, 180419). Edfelt (2017) beskriver att barn skapar anknytning till vuxna och när barn börjar förskolan så startar anknytningsprocessen med pedagogerna. Anknytningen är oftast större till en pedagog, det är då den pedagogen barnet känner störst trygghet till och som barnet först och främst vill bli tröstad av. Det kan kopplas till situationen som
pedagogerna diskuterar om ovan, att den pedagog som barnet känner mest förtroende för behöver vara med det barnet som känner sig osäker med de andra i olika situationer. Edfelt (2017) förklarar att det är viktigt att som pedagog inte ta illa upp om ett barn inte söker tröst eller vill ha tröst av just den pedagogen. Han redogör för att det handlar om ett anknytningssystem där vuxna personer i barnets liv är på olika steg i systemet och att då barn har en större anknytning till olika vuxna människor. Edfelt (2017) skriver att en del barn har svårare med nya människor och kan bli oroliga och dra sig undan, samma sak gäller när det är rörigt och högljutt, så kan en del barn dra sig undan eller söka sig till den pedagog hen känner sig trygg med.
Eresund och Wrangsjö (2008) beskriver att empati i bemötandet med barn som har utmanande beteende kan göra stor skillnad. Att visa för barnet att den vuxne förstår och hör barnets frustration eller annan känsla. Att visa förståelse för barnet genom
exempelvis säga ”Jag förstår att det inte är roligt för dig att sluta leka med bilarna nu för att gå och sätta dig och äta, men äta måste vi göra för att orka leka”. Att både genom förståelse genom visa att den vuxne ser att barnet tycker situationen är tråkig men också genom ett maktperspektiv visa att kravet att gå och sätta sig vid bordet är kvar men inte lika påträngande. Eresund och Wrangsjö (2008) beskriver att även om det kanske inte märks att barnet i stunden påverkas av denna bekräftelse så kan det hjälpa i längden och barnet nästa gång i en liknande situation kanske reagerar annorlunda. Situationen kan tolkas som att pedagogerna i fokusgruppintervjun är medvetna om vikten av anknytning samt hur deras bemötande och känslor kan påverka barnets mående och hantering av en situation.
4.2.1 Krav och förväntningar
Precis som i pedagogernas diskussion ovan under förgående avsnittsrubrik kan det vara så att man behöver ändra i verksamheten för att det ska fungera i situationer som något barn kan ha svårt med där barnen kan bli utmanande och i vissa fall fysiska. Det kan kopplas till det Ländin (2014) beskriver härskartekniken våld eller hot om våld där barnen försöker få igenom sin vilja genom fysisk styrka. Att barnen använder sig av denna härskarteknik som ett försök till att skapa mer makt än de vuxna har i situationen. Pedagogerna menar vidare på att vuxna behöver se över sig själva som pedagoger, vilken inställning och vilket beteende de har i situationen, hur de kan ändra sig för att underlätta för barnet. Pedagogerna diskuterade också om att det inte hjälper att stressa upp sig och bli irriterad då det kan smitta av sig och förvärra en situation. Det är inget som alltid är lätt, pedagoger är bara människor och alla kan ha en dålig dag, men pedagoger är där för att efter bästa förmåga ge stöd till barns utveckling (Lpfö 98, rev 16), och då behöver de se till sitt eget förhållningssätt så det fungerar. Även hur mycket man än ändrar på och anpassar så kan det vara situationer som ändå fortsätter vara problemskapande.
Edfelt (2015) beskriver precis som Eresund och Wrangsjö (2008) att det finns
situationer som såklart kan bli väldigt frustrerande för pedagoger och att det är lätt att känslorna tar över. Genom ett maktperspektiv kan man se att barn påverkas av hur vuxna beter sig. Barn kan lätt känna av dessa känslor hos pedagogerna och det kan hämma deras möjlighet till positiv förändring i sitt beteende. Pedagogerna diskuterade under intervjun hur deras förhållningssätt och känslor påverkar. De anser att reflektion är en viktig del i arbetet på förskola, man behöver reflektera över aktiviteter och situationer men även reflektera över sig själv och sina känslor. Det kan vara bra att reflektera tillsammans med de andra pedagogerna på avdelningen, vara ärlig kring sina känslor så man kan hjälpas åt i arbetslaget. Kanske fungerar inte en pedagog och ett barn ihop just nu och de andra i arbetslaget behöver ta över arbetet med detta barnet för tillfället. Pedagogerna pratade också om att det kan kännas som ett misslyckande, men en bra relation skapas av positiva aktiviteter. Men om det blir mycket negativa känslor i situationer med barnet så utvecklas relationen åt ett negativt håll.
Vi har ett barn som agerar jättemycket när vi ska dela in oss i grupper, det blir helt hysteriskt för att hen vill vara med i alla grupperna. Säger vi att vi ska ha en grupp som
ska gå ut, så ska hen vara med där. Men får hen då reda på att en annan grupp ska göra något annat inomhus så ska hen vara med där. Men då jag vet att detta blir jobbigt för hen, då behöver vi ju ändra strategi. Då gör vi en tydligare indelning, att vi tar ut den gruppen hen ska vara med i först, för att förebygga en annars stressig situation för hen. Vet man att ett barn har jobbigt med vissa saker så är det klart att vi försöker undvika, och kanske utsätta i små doser, för de ska ju också lära sig, om det är vardagliga saker så ska de såklart lära sig att hantera det med (Intervju, P1, 180419).
Citatet som inleder arbetet beskriver ett barn som har svårt att hantera de krav som ställs på hen i situationer där olika grupper ska formas och där hen vill vara med i alla olika grupper. Det skapas en oro i hen som pedagogerna fått ta ställning till. Tidigare har Edfelts (2015) beskrivning om barns känsla av maktlöshet nämnts. Edfelt (2015) beskriver hur man kan arbeta för att hjälpa barn i situationer där kravet är för stora för enskilda barn att hantera. Edfelt (2015) förklarar att särlösningar kan behövas ibland, men utan att det leder till exkludering av barnet. Då varje barn är unikt kan man behöva tänka igenom olika aktiviteter innan för att de ska kunna anpassas så det fungerar för det enskilda barnet. Utifrån ett maktperspektiv kan det tolkas som att det är pedagogernas jobb att finna lösningar och ändringar i verksamheten så gott det går för att varje barn ska utvecklas och känna att de inkluderas. Denna väg menar Edfelt (2015) kan vara krokig och svår. När ett barn tar till sig av utmanande beteende är det av vikt att pedagogerna har kunskaper kring orsaken till detta beteende för just det barnet, då kan pedagogen ändra sitt bemötande eller sitt förhållningssätt i situationen för att hjälpa och stötta barnet. Precis detta redogör Acar et al (2015) i deras studie, barn formas av de vuxna. De vuxnas förstående för barns beteende och deras förhållningssätt är en avgörande del i hur barn formas och behandlar varandra i samspel.