Hur förhåller sig pedagoger till utmanande beteende utifrån normer om kön?

Pedagogerna fick under intervjun frågan hur de tänker och förhåller sig till utmanande beteende i relation till kön och genus. Pedagogerna upplevde frågan som svår och för första gången i intervjun tog det dem en stund innan diskussionen kom igång.

Pedagogerna benämner under sin diskussion kön som det biologiska könet. Genom pedagogernas diskussioner så uppfattade jag det som att de inte ansåg att det fanns skillnader i om flickor och pojkar utmanar alltså hur mycket de utmanar, utan de pratade

började reflektera över skillnaderna som de själva sett i verksamheten så kom de in på att flickor respektive pojkar oftast uttrycker utmanande beteende på olika sätt.

Nedan följer en kort sektion av deras diskussion.

P2: Så var det förr när jag gick i skolan att pojkar var de stökiga, pojke och flicka skulle sitta tillsammans för då fungerade det för flickor var dem skötsamma. Men idag är det ju inte så. Det är 50/50.

P1: Jag är så glad att de finns bland flickorna också, de som verkligen utmanar. Sen kanske det är så att deras beteende är olika, man kanske upplever mer att pojkar hörs och de slåss och de är fysiska, hotar. Tjejer kan nog mer, intriger. Jag vet inte om det är skillnad på deras beteende i sig själv.

P3: Det utmanande i sig liksom?

P1: Ja det blir mer trotsigt, om jag tänker på de här två tjejerna som vi hade. De kunde slå på varandra och så men det blev mer intriger och maktspel, medans pojkar kanske klipper till varandra eller säger något verbalt. Och tjejer kan mer utesluta kompisar på ett annat sätt.

P3: Sen upplever nog jag att vi haft fler pojkar som varit utmanande genom deras passivitet (P1,P2 & P3, 180419).

Hellman (2013) förklarar att pojkar som är högljudda och tar stor plats i ett rum anses vara ”typisk pojkiga” men om en flicka gör likadant anses hon vara ”inte så tjejig” eller dominerande. Hellman (2013) förklarar att flickor som sitter för sig själv och inte säger så mycket anses inte vara avvikande. Om en pojke leker en stillsam lek, eller sitter själv anses han som avvikande från ”typisk pojkighet”. Det kanske är därför som

pedagogerna i intervjun upplevde det som att fler pojkar var passiva, just för att de lade märke till det på grund av att det var pojkar, inte på grund av att det var fler pojkar än flickor som satt tysta. Hellman (2013) förklarar vidare att pedagoger har en tendens att para ihop pojkar och flickor i situationer där pojkarna behöver lugnas ner. Där

pedagoger har föreställningar om att flickor är lugna och stillsamma och vill att pojkar tar efter detta.

Eidevald (2009) förklarar att det utifrån ett genusperspektiv synliggörs att flickor och pojkar har olika förväntningar på sig när det gäller hur de ska bete sig och hur

”aggressiva” deras lekar ska vara. Genom feministisk poststrukturell teori kan en se hur barn i tidig ålder påverkas både biologiskt och socialt. Föräldrar, vårdnadshavare och andra vuxna har en tendens att leka eller ”busa” mer med pojkar än med flickor för att det anses att pojkar ska vara tuffare och kunna ta en hårdare position. Kan det vara så att pedagogerna jag intervjuade har reflekterat över de normer som funnits och tittat på barngrupperna med mer öppna ögon? Ett sätt att tolka deras diskussioner på är att de är medvetna om hur man enligt normen ser på pojkars beteende som mer stökigt och

livligt än flickors men att de anser att barn oavsett kön utmanar på förskolan. Däremot menar de att barnets kön ibland kan avgöra på vilket sätt ett barn utmanar. De anser att pojkar har ett mer fysiskt sätt att utmana genom det Sullivan och Stoner (2012)

benämner i sin studie om öppen aggression och genom relationell aggression använder flickor ett mer verbalt sätt. ”Det är inte ofta jag sett att flickor slåss på det sättet som pojkar gör, samtidigt är det inte ofta jag hör pojkar vara elaka genom språket på det sättet som flickor är” (P1, 180419). Det kan kopplas genom ett maktperspektiv till härskartekniken våld och hot om våld (Ländin, 2014). Att pojkar använder sig av härskartekniken genom fysiskt våld och flickorna använder hot om våld genom sitt språk. Eidevald (2009) förklarar att manlighetsideal kan vara något som byggs upp redan i förskoleålder då mäns positioner förknippas med styrka, att vara modig och ha auktoritet med en del aggression. På så sätt har man en bild om hur en pojke förväntas vara i förhållande till flickor under sin uppväxt. Hellman (2010) beskriver att när flickor är aggressiva mot andra barn så är det ofta dolt, det är inga synliga fysiska aggressioner på samma sätt som hos pojkar när de är bråkiga, dessa fysiska aggressioner liknar vid det som Sullivan och Stoner (2012) benämner som öppen aggression, där fysiskt våld tas till i maktutövandet mot andra. Ordet bråkig kopplas oftast ihop med pojkar både av pedagoger och barn. Pedagogerna i intervjun nämner att flickor spelar ett maktspel, att de verbalt utmanar och kan utesluta andra ifrån gruppen. De nämner däremot inte om flickorna använder makt mot både flickor och pojkar. Det var här inte givet att flickorna i deras barngrupp positionerade sig högre än pojkar, vilket kan ses som avvikande mot tanken att pojkar har högre makt än flickor. Min tolkning av deras diskussioner är att flickorna använde sitt maktspel mot andra barn på avdelningen i olika situationer oberoende av vilket kön dessa barn hade.

4.3.1 Enkäten i relation till fokusgruppintervjun

Som tidigare nämnts under metod så var enkäten i min studie en förberedelse inför fokusgruppintervjun, där frågorna och svaren i enkäten låg till grund för vilka frågor som ställdes i intervjun. På grund av val av metod så kan det tolkas som att frågorna till fokusgruppen, som utformades med hjälp av enkäten har färgat vilka svar som

synliggjordes i fokusgruppintervjun. Svaren från både enkäten och fokusgruppen är därför relativt lika när det gäller vad som ansågs vara ett utmanande beteende. Däremot synliggjordes skillnader i svaren kring frågan om utmanande beteende i relation till

genus och kön. Som står skrivet ovan ansåg pedagogerna att det inte var stora skillnader när det gäller hur mycket flickor respektive pojkar utmanar men att det fanns skillnader i hur de utmanar. Vid en analys av materialet i enkäten så har majoriteten svarat att det mest är pojkar som utmanar. Här vill jag förtydliga att det inte gäller alla svar men en stor del av svaren. En del svarade bara kort att pojkar utmanar mest, en del däremot skrev även hur de utmanar och det kunde kopplas till pedagogernas förklaring om pojkars sätt att utmana, genom att de hörs, är stökiga och fysiska i sitt utmanande

beteende. En del av dessa svar innehöll också förklaringar som att flickor oftast är lugna och tysta jämfört med pojkarna. Min tolkning av detta är att pedagogernas svar i

enkäten präglas av de normer som finns i samhället om hur pojkar och flickor ska vara.

Eidevald (2009) redogör för att föreställningar kring vad som anses vara pojkigt och flickigt tas i beaktning tidigt i barns liv, redan efter födseln. Barn kan bemötas olika från början beroende på vilket biologiskt kön de har. Eidevald (2009) beskriver att de

föreställningar som vuxna kan ha om hur flickor respektive pojkar ska bete sig eller vara kan påverka vad som anses vara utmanande beteende. Flickor är lugna och passiva och pojkar är intensiva och stökiga. Utifrån ett maktperspektiv och genom

dubbelbestraffning som Ländin (2014) redogör för kan det tolkas som att när flickor är

lugna vill man att de tar mer plats men som Eidevald (2009) beskriver så kan flickor som utmärker sig och är högljudda anses vara utmanande då det beteendet inte anses vara ”normalt” medans pojkars passivitet i sin tur anses utmanande för att det inte är ”normalt” beteende för pojkar (Eidevald, 2009). Min tolkning av deltagarnas svar i enkäten är att när de ser flickor som är passiva och inte utmärker sig så är det ”normalt”, precis som Eidevald (2009) förklarar är risken då att man inte ser att denna passivitet också kan vara en form av utmanande beteende, att det är något som gör att denna flicka är tillbakadragen, något mer än att barnet i fråga just är en flicka. Kan det vara därför svaren i enkäten inte utmärker flickorna som utmanande då de inte visar samma utmanande beteende som pojkarna? Svaren kan tolkas på två sätt, men det finns inget säkert svar på varför det var de svaren som kom fram. Första tolkningen är att

deltagarna svarat utifrån de föreställningar de har kring kön, precis som Eresund och Wrangsjö (2008) nämner om de föreställningar som finns om att flickor är tysta och lugna medans pojkar är stökiga och tar plats. Andra tolkningen är att det faktiskt är det de stött på i barngrupper. Att den majoritet av de barn som har ett utmanande beteende är pojkar.

4.4 Sammanfattning

Pedagogerna i både enkät och fokusgruppintervju ser på begreppet utmanande beteende på liknande sätt. Pedagogernas beskrivning av utmanande beteende var bland annat utagerande, tystlåten, passiv, fysisk aggressiv och verbalt aggressiv. Beteendet skulle vara upprepande för att anses vara utmanande. Här besvaras första frågan i

frågeställningen; Hur förstår pedagoger begreppet utmanande beteende?

Fråga två i frågeställningen; Hur bemöter pedagoger barn som utmanar?

Pedagogerna i fokusgruppsintervjun anser bemötandet som en viktig del i relationen mellan barn och pedagog. De menar på att pedagoger behöver uppmärksamma de barn som har utmanande beteende, hitta den bakomliggande orsaken och förstå varför beteendet uppstår. Hittas ingen orsak så är det svårt att hitta rätt verktyg för att hjälpa barnet i fråga. Ett av de verktyg som pedagogerna i fokusgruppintervjun använder för att uppmärksamma alla barn är en kontaktberometer, då diskuteras varje barn i denna barometer utifrån varje pedagogs kontakt till det enskilda barnet. De använder sig av avledning som en del i bemötandet och uppmärksammar de andra barnen på alternativa strategier genom pedagogernas egna handlingar.

Pedagogerna som svarade på enkäten ansåg till stor del att det var fler pojkar som utmanande än flickor, medan pedagogerna i fokusgruppintervjun ansåg att lika många pojkar som flickor utmanar men att det utmanande beteendet visar sig på olika sätt. De har sett att pojkar är mer fysiska och utagerande medans flickor visar på det mer verbalt eller passivt. Pedagogerna menar på att även om flickor utmanar på andra sätt som inte är lika synliga så måste pedagoger lära sig att uppmärksamma även dessa beteendena för att kunna hjälpa dessa barn. Här besvaras fråga tre i frågeställningen; Hur förhåller