Benjamin som han gestaltats hos Peter Nilson är en hybridexistens, en varelse som befinner sig mellan Gud och människa,, och också utanför den mänskliga gemenskapen. Berättelsens stil kan kännetecknas som eposets då det vanliga är att persongestaltningen begränsar sig till yttre attribut eller karaktärernas verksamhet.
I Ricœurs frammejsling av minnet i Minne, historia, glömska finner jag analysverktyg som kan förklara karaktärens konstanta utanförskap.
Ricœur lyfter fram mänskliga relationer som väsentliga i individuellt och kollektivt minnesarbete.113 Han argumenterar för att det i verkliga män-skliga relationer är i samspelet med de närstående som en betydelsefull
möjlighet finns att skapa mening och förbindelse mellan kollektiva och individuella erfarenheter. Ricœur skriver att det ”mellan det individuella och kollektiva minnets båda poler [finns] ett mellanliggande referensplan, där utbytena äger rum mellan de enskilda individernas levande minne och det offentliga minnet hos de gemenskaper vi tillhör”.114 I beskriv-ningen av karaktären Benjamin fattas dessa referensplan. Det finns inga närstående som kan minnas tillsammans med honom eller bekräfta ho-nom och hans livsprojekt. Gemensamma förklarings- och förståelsemo-deller saknas både från Benjamins håll och i de kollektiva sammanhangen som passerar hans blick. Han kan inte förbinda sin individuella livshis-toria till närstående och därigenom skapa begripliga bryggor mellan förr och nu, mellan födelse och död.
Ricœur skriver att det verkliga livets närstående ger en ”specifik in-nebörd åt de båda ’händelser’ som begränsar ett människoliv, födelsen och döden”.115 Minnesarbetet försvåras för Benjamin då det fattas bindelser mellan de olika faserna i hans livsprojekt och en genuin för-ståelse av livserfarenheter är svåråtkomliga för en ensam individ i värl-den.Ricœur skriver: ”Det är alltså inte bara med hypotesen om polaritet mellan individuellt och kollektivt minne i bagaget som vi träder in på det historiska fältet utan också med den trefaldiga minnesattribueringen: till en själv, till de närstående och till de andra”.116 I Ricœurs samman-fattning av minnesarbetets process skriver han att det som är avgörande i interaktioner mellan människor är ”förlåtelse” såväl som ”löfte”. Med förlåtelse menar han att det krävs en form av medveten glömska, för-låtelse är att kunna frigöra sig och andra från tidigare handlingssätt. Löf-ten riktar tidens rörelse i en annan riktning i form av förpliktelser gente-mot andra människor i betydelsen att välja att ta ansvar. Det krävs att man ger löften som man har för avsikt att uppfylla inför framtiden och för efterkommande generationer.117 I Benjamins fall finns vare sig förlå-telse eller löften och som en ensam varelse kan han inte vare sig minnas eller glömma i den bemärkelse Ricœur talar om.
I tidens oändliga flöde har alltså Nilson placerat en individ som har ett enda mål för sitt liv och sin existens; att undfly döden och överleva tidens flod. Efter syndafloden vare sig skapar eller producerar Benjamin något. I ett samtal med Ahasverus säger han: ”Du vet själv, svarade Ben-jamin, och orden kom långsamt ur honom nu, att det inte var min upp-gift att uträtta någonting. Jag bara fanns, mer krävde inte Gudarna av mig”.118 Det är hans dödsångest, existentiella frågor till gudar och veten-skapen och viljan att ”överleva tiden” som är berättelsens huvudnerv.
Tusentals år framskrider innan Benjamin förstår att döden flyr honom, att han inte kommer att få uppleva att dö. Vandrandet är hans naturliga tillstånd, trots att han under flera perioder accepterar hospital och dårhus där han återhämtar krafterna innan han återigen ger sig ut på i världen.
Under perioden som i romanen kallas ”I världen” diagnostiseras Benjamin som livsfarligt smittsam och hamnar på hospital för spe-tälska.119 Perioden i ”spitalet” är en av flera initiationsperioder som in-träffar i protagonistens tillvaro. Benjamin kryper där samman i foster-ställning vilket återkommer som motiv och övergång till en ny fas. I ett tillstånd av overksamhet som övergår mer och mer till medvetslöshet drömmer han om en labyrint. Han inser att inte ens tomrummet är verk-ligt, världen är en förvillelse.120 Benjamin ”dör” och forslas omkring som handelsvara i form av en slags mumie.121
I floden Po vaknar han mirakulöst nog till liv och efter denna nya initiationsprocess närmar han sig återigen människors värld. Världen han kommer till är på väg in i en ny fas och efter sin pånyttfödelse har Ben-jamin större problem än tidigare med att orientera sig i tillvaron och han kommer fram till att han hamnat i ”Dödsriket”, vilket också är rubriken för denna del av romanen. Benjamins uppvaknande utspelar sig under ett specifikt år och här poängteras plötsligt den historiska tiden av Peter Nilson.
En fransk greve hade till och med påstått att jorden kunde vara 80 000 år gammal:
men man fick svindel av att tänka sig sådana avgrunder i tiden, och Gud log säkert åt greven, om han inte redan dömt honom till att stekas ännu längre i Gehenna.
Hos de kristna skrev man årtalet 1775. Så många år hade alltså gått sedan Jesus föddes i Betlehem: men de lärde visste redan att Jesus hade fötts före det år från vilket man började räkna, och för den skull var det något oredigt och tvivelsamt även över detta årtal. Hur många år Benjamin hade levat visste ingen. Han hade aldrig räknat dem själv, och det var inte många som visste att han ens hade existerat.122
Den historiska precisionen har här tematiska skäl. Vetenskap har en am-bivalent betydelse i Nilsons berättelse och framställs på tvetydiga sätt under Benjamins faser, vilket framkommer tydligt i just passagen som berättar om återkomsten till livet. Tonvikten på året 1775 blir också en relativisering av tid som kategori och innehåller också ett antal ironiska vinkar till vetenskapshistorien. Den franska greven i texten torde vara Georges-Louis Leclerc de Buffon (1707–1778) som kom på kant med kyrkan genom att hävda teorier som i vanlig ordning inte accepterades av tidens kyrkliga företrädare.
Nilson har alltså valt att lägga en brytpunkt i protagonistens tillvaro här men orsaken är inte glasklar även om den sammanfaller med vissa te-kniska framsteg. Nicolas-Joseph Cugnot hade redan konstruerat världens första “automobile” och James Watt fick patent på ångmaskinen 1775, vilket var en av de uppfinningar som blev viktiga inslag i den industriella revolutionen och i modern krigföring. Den viktigaste maskinen av alla, klockan eller urverket, var känd men fortfarande inte en teknik som alla
hade tillgång till. Underligt nog visar Benjamin inget intresse för klockor – han lever ju också utanför tiden och samhällsordningen.123
Innan 1775 har också en nedmontering pågått av auktoriteter inom alla sfärer där humanismen är en viktig filosofisk faktor.124 Från auktori-tetsbunden, traditionell vetenskap utvecklas i den nya fasen en experi-mentell och empirisk vetenskap som söker formulera naturlagarna i ma-tematiska formler. Naturfenomen reducerades till materia i rörelse, en mekanisk, dynamisk världsbild ersatte den statiska. Under en relativt kort period i Benjamins vandrande förändras det intellektuella, teknologiska, politiska och mentala klimatet, dock utan att det påverkar hans tänkande eller liv.
Benjamin vaknar upp i en värld som för honom är obegriplig. Den uråldrige mannen är fullständigt främmande inför de omvälvningar som präglar livsstil och kunskap. Romanläsaren vet att Benjamin är läskunnig, men trots frågor och funderingar är Benjamins ständiga konklusion att människor inte har upptäckt något nytt. Det är oklart hur man skall förstå den totala brist på samtidsorientering som karakteriserar romanens protagonist och det är svårt att tolka Benjamins förhållningssätt som kritik av vetenskapen eller sociala strukturer. Tonvikten på året 1775 blir generellt en motsägelsefull relativisering av tid som kategori, där texten som sagt som också innehåller ett antal blinkningar till vetenskaps-historien.